Av: Ingemar Furberg | Nr 2, 1994 sida 83

I. Skriftens lära

a/ Det skall finnas ett särskilt läroämbete

Enligt Bibeln finns det både ett offentligt läroämbete och ett allmänt prästadöme. Läran om det offentliga ämbetet framställs av aposteln Paulus med dessa ord: »Gud har i sin församling satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter och för det tredje några till lärare» (1 Kor 12:28). När vi nu har firat korsets och uppståndelsens påsk kan det vara på sin plats att också anföra vad aposteln Paulus säger i Ef 4:7ff, där han citerar Ps 68:19: »Kristus for upp i höjden, han tog fängelset till fånga och gav människorna gåvor.» Vilka gåvor? Jo, »han gav oss några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister, andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga för deras tjänargärning, att uppbygga Kristi kropp, till dess vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son.» [2]

Av dessa texter framgår det klart att förekomsten av ett offentligt ämbete inte är en mänsklig utan en gudomlig ordning. Det är Gud som har gett människorna denna gåva. [3]

b/ Alla troende utgör ett allmänt prästadöme

På samma gång säger aposteln att alla dessa innehavare av det offentliga ämbetet är överlämnade till de heliga, för att dessa skall utrustas för tjänsten att uppbygga Kristi kropp. Om dessa heliga säger aposteln redan från början (Ef 4:7) att »var och en av oss har fått sin nådegåva efter det mått som Kristus har bestämt.» Det innebär att alla kristna förutom gåvan att äga ett offentligt ämbete också själva har fått nådegåvor, vilket aposteln Petrus påminner om när han talar om de troende som »ett heligt prästerskap, som har att förkunna Kristi fullkomliga gärningar, hans som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus» (1 Petr 2:9). Ordets ämbete, som är det högsta ämbetet i kyrkan, tillhör alla kristna. Där det offentliga ämbetet verkar på ett rätt sätt, där blir församlingens medlemmar utrustade för tjänsten att uppbygga Kristi kropp. »Allt hör er till, det må vara Paulus eller Petrus, alltsammans är ert.» Luther säger: »Fast vi inte alla är i det offentliga ämbetet och kallelsen, så skall och bör varje kristen ändå lära, undervisa och förmana sin nästa, när och där det behövs» (WA 41:211). [5]

När pastorn i församlingen predikar offentligt gör han det i alla kristnas namn. Samma undervisning och samma förkunnelse bärs i det allmänna prästadömet fram enskilt av varje kristen. Det alla gör i sina hem, det gör prästen offentligt. Sambandet mellan den enskilda undervisningen och den offentliga visar sig däri att ordet »tjänst» och »ämbete» också brukas i vidare mening. Som ännu ett exempel härpå kan anföras 2 Kor 5:18: Gud har gett oss »försoningens ämbete» och »försoningens ord». Den förvaltningen tillkommer varje kristen lika mycket som varje pastor. [6]

Dessa ord »ämbete» och »tjänst» används också i Augsburgska Bekännelsens artikel 4 i vidare mening. »För att vi skall få denna tro (dvs att vi rättfärdiggöras utan förtjänst för Kristi skull genom tron) har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats.» Varje kristen är innehavare av detta ämbete och har ansvar för evangelieförkunnelsen och sakramentsförvaltningen i församlingen. Ingen kristen kan komma och säga att det ansvaret överlämnar jag helt till församlingens pastor. Varje medlem i församlingen har fått uppgiften att som enskild kristen förvalta det heliga trosinnehåll som den offentlige tjänaren förvaltar offentligt i alla kristnas namn. Det innebär inte att alla är herdar. I Augsbergska Bekännelsens artikel 7 heter det att »ingen utan att vara ‘rätt kallad’ (‘rite vocatus’) bör i församlingen predika offentligt eller förvalta sakramenten.» [7]

c/ Apostlarna var Jesu lärjungar, deras ämbete är unikt, och de har inte några efterträdare

Apostlaämbetet är unikt. När Petrus talar om apostlarnas tjänst, deras uppgift, nämner han särskilt denna: »Vi är vittnen till det som har hänt (Apg 5:32), vi kan inte låta bli att tala om det som vi har sett och hört» (Apg 4:20). Som »ögon- och öronvittnen» har de den särskilda uppgiften att vittna om Jesu uppståndelse. I detta sammanhang bör Petrus ord i Apg 1 inför valet av Mattias till apostel anföras. Petrus säger: »Därför bör nu någon av de män som följde oss under hela den tid då Herren Jesus gick ut och in bland oss… någon av dessa män bör insättas för att »tillsammans med oss vittna om hans uppståndelse» (Apg 1:21f). [9]

Apostlarna förmedlar den gudomliga uppenbarelsen (Jesu gärningar) och ger oss den nytestamentliga skriftsamlingen (Jesu ord och undervisning). [10]

I sin översteprästerliga förbön ber Jesus för »alla dem som genom deras (apostlarnas) ord skall komma till tro på mig» (Joh 17:20). Apostlarnas ord är trosgrundval i kyrkan vid sidan av profeternas ord i Gamla testamentet. När evangelisten Lukas i början av sitt evangelium hänvisar till vad Jesu apostlar »meddelat» talar han om dem som »från begynnelsen varit ögonvittnen och Ordets (första) tjänare i den nytestamentliga församlingen. Vad de hade sett och hört förkunnade de. Och de förkunnar än i dag genom Skriftens ord. [11]

Så ger oss Nya testamentet bilden av apostlar, som såväl muntligt som skriftligt bär fram det kristna budskapet på de många platserna i det romerska världsriket, och av hur tron där växer och förökas, en tro som de kristna uppmanas förbli i. Genom den apostoliska undervisningen, som inte behövde kompletteras, ägde församlingarnas medlemmar redan den rätta insikten. »Ni har själva en smörjelse från den Helige och vet allt», säger aposteln Johannes (1 Joh 2:20). De kristna hade fått denna insikt genom apostlarna, som förmedlade Andens smörjelse, som gav det rätta skyddet mot förförelsen. [12]

d/ Nya testamentet har många benämningar för ordets tjänare

I trängre mening är ämbetet lika med det offentliga predikoämbetet. I Nya testamentet har Ordets tjänare många olika benämningar: herdar (pastorer), lärare, tillsyningsmän (»episkopoi»), äldste (»presbyteroi»), tjänare (»diakonoi») profeter och evangelister. Dessa olika benämningar visar att det fanns många tjänster. Det offentliga ämbetet var visserligen ett, Ordets ämbete. Men på samma gång hade dess innehavare olika uppgifter. Detta kunde ibland skapa problem. I 3 Joh ser vi att profeter, kristna predikanter som reser från församling till församling, kommer på besök, men församlingens pastor tar inte emot dem. Det finns inget i brevet som säger att det var fråga om falska profeter. Läser vi Nya testamentet finner vi alltså att det finns många offentliga lärare, men att alla inte hade riktigt samma uppgifter och samma gåvor. Evangelister och profeter tycks t.ex ha varit något av vandrande predikanter (Apg 21:8, 2 Tim 4:5). Profeterna hade även gåvan att göra framtidsförutsägelser (Apg 11:28). Går vi till Paulus brev, nämner han bland de offentliga tjänarna också sådana som »utför kraftgärningar, har helandets gåvor eller tar sig an de hjälplösa» (1 Kor 12:28). [14]

II. Den falska läran

a/ Ett felaktigt utsatt kommatecken i Ef 4:7ff tar bort det allmänna prästadömet

Texterna i Nya testamentet är mycket tydliga. Här står herden och fåren, kyrkoherden och församlingen, sida vid sida under ledning av den store Herden för fåren, Jesus Kristus. Ändå måste det sägas att en sådan klar text som Ef 4:7ff har blivit föremål för missförstånd, beroende på att ett kommatecken felaktigt har satts in efter det grekiska ordet »de heliga» (v 11). Detta felaktiga kommatecken kom King James Version 1611 att översätta vers 10f så: »Gud gav oss några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister, andra till herdar och lärare för de heligas fullkomning, för tjänstens verk, för uppbyggandet av Kristi kropp.» Uppgiften att uppbygga Kristi kropp blir då lagd endast på den offentlige tjänaren. Vi ser genast, vilken förändring som inträder. Församlingen (De heliga) har inte längre uppgift att uppbygga Kristi kropp. Den uppgiften är reserverad för den offentlige tjänaren i församlingen. Men ville inte aposteln med sitt ord om »tjänstens verk» (»ergon diakonias») låta hela församlingen vid sidan om eller rättare tillsammans med församlingens offentlige tjänare fullgöra denna heliga uppgift att »uppbygga Kristi kropp?» Vers 12 bör få denna översättning: »Gud har satt… för att utrusta de heliga för deras tjänargärning, att uppbygga Kristi kropp, (v 13) till dess vi alla når fram till enheten i tron och kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi kan helt uppfyllas av Kristus.» I Wisconsin Lutheran Quarterly (4/1978) sägs det: »Man kan bara spekulera över hur mycket missförstånd i församlingen som har förorsakats av detta kommatecken, som i King James Version fått en felaktig placering.» [17]

b/ Katolska kyrkan har byggt upp en hierarki med överordnade och underordnade präster – men NT har inte något sådant

Katolska kyrkan erkänner inte det allmänna prästadömet utan framställer påven och hans präster som Kristi ställföreträdare. Dess ämbetsuppfattning är papalistisk och hierarkisk, dvs kännetecknas av en noggrant fastställd över- och underordning. Främst bland lärarna står påven (»papa»), som sägs sitta på aposteln Petrus lärostol (»cathedra»). De ord som Jesus sade till Petrus: »Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling» (Matt 16:18f) måste därför också gälla alla följande biskopar i Rom, hävdar man. Som efterträdare till aposteln Petrus gör påven anspråk på att äga all makt såväl i kyrkan som i samhället. Han ensam tolkar och utlägger Bibeln. Han promulgerar nya dogmer sådana som de om jungfru Marias syndfrihet (»den obefläckade avlelsen») och hennes kroppsliga himmelsfärd. Han behöver då inte för dessa dogmer söka något stöd i Skriften. Det som i Skriften finns endast som en ansats byggs ut och upphöjs till trossats och dogm, som den troende katoliken måste omfatta. Påven är nämligen enligt katolsk lära »Kristi ställföreträdare» på jorden, dvs han regerar sin kyrka »i stället för» Kristus, som inte längre sägs vara hos sin kyrka efter sin mänskliga natur. [19]

Då katolsk teologi tänker sig Jesus som medlare bara efter den mänskliga naturen – men vilken hjälp skulle det vara för oss om det är bara som människa han dött för oss – och Jesu mänsklighet efter hans uppståndelse och himmelsfärd sägs vara borta från jorden, måste hans ämbete överföras till andra människor. Det blir ämbetsbärarna som får träda i Jesu ställe, dvs i stället för Jesus. Genom biskopens handpåläggning får den katolske prästen vid sin vigning del i »den apostoliska successionen» och blir därmed skickad att bära fram mässoffret för levande och döda. Som ämbetsbärare träder han då i Jesu ställe, dvs i stället för Jesus. Kyrkans ämbete blir här en förlängning av Kristi mänskliga natur. Kyrkan är där ämbetsbäraren är. Men vi skall veta att denna ämbetssyn är falsk. Ämbetsbäraren står inte som ersättare för Kristus utan som representant för församlingen. [20]

En rent katolicerande teologi framfördes redan 1951 av prof. Riesenfeld, långt innan han konverterade till katolicismen. I Boken om kyrkans ämbete (1951) skriver han. »Kyrkans bestånd är beroende av de män som representerar Kristus och så att säga utgör benstommen i Kristi synliga kropp.» I svensk högkyrklighet drivs denna teologi mycket medvetet. Man säger där att en kvinna gärna kan få predika offentligt, men att hon inte kan tjänsgöra vid nattvarden, därför att hon som kvinna inte kan »representera» Kristus. Det måste vara en man som står vid altaret, en som står där »i stället för Kristus.» [21]

Vi ser här hur dessa som menar att den apostoliska efterföljden (successionen) är säkrad genom biskopens handpåläggning, inte alls bryr sig om att fråga vad aposteln lär. Den apostoliska efterföljden blir här detsamma som en obruten efterföljd i biskopsserien, inte en efterföljd i den apostoliska undervisningen och läran. Det ser vi så tydligt. Ty när aposteln förklarar att en kvinna inte kan uppträda offentligt som församlingens lärare, då motiverar han detta utifrån skapelseordningen (1 Kor 13:34, 1 Tim 2:11f), inte utifrån en representationsteologi. [22]

c/ I den lutherska kyrkan finns inte någon ställföreträdare för Kristus utan hela församlingen har ansvar för alla uppgifter

De uppgifter som de katolska teologerna ansåg förbehållna det romerska prästerskapet, de tillhör i den lutherska kyrkan det allmänna prästadömet. Nyckelmakten, makten att lösa och binda, tillkommer primärt församlingen (Matt 18:17). Visst har varje församling rätt att låta sig företrädas av representanter (»ecclesia representativa»), men om det är visligt är en annan fråga. Luther säger: »Människoord och människolära har förordnat att man skall låta endast biskopar och lärda döma om läran. Vad de beslutar skall då hela världen hålla för rätt. Kristus säger motsatsen, när han i Joh 10:4 talar om var och en och alla kristna i allmänhet: ‘Mina får hör min röst och v 5: Mina får följer inte främlingarna, utan flyr bort från dem, ty de känner inte främlingars röst.’ Här ser du klart vem som har rätt att döma om läran. Biskopar och lärde har makt att lära, men fåren skall döma, om de hör Kristi röst eller främlingars» (St. L. 10:1540). Ingen biskop kan pålägga nya lagar. I Pieper Muellers dogmatik sägs: »Frågar vi om auktoriteten eller makten hos denna ecclesia representativa gentemot de enskilda kristna eller församlingarna, så har den blott rådgivande funktion» (s 649). Luther hänvisar här till den »nakna Skriften», Skriften utan exeges och utläggning (St. L.5:334ff). Vi får alltså inte ställa upp regler och bud, där Gud inte gör det. Vi får inte skapa en gudomligt ordnad och fastställd kyrkorätt. [24]

Den lutherska kyrkan har här gått fram på ett sunt sätt. Av de tjänster som Nya testamentet omnämner har man inte försökt inrätta en gudomlig kyrkoordning. Man har velat skilja mellan gudomlig rätt och mänsklig rätt. Man har sett att Nya testamentet mycket tydligt talar om ett allmänt prästadöme och ett offentligt predikoämbete. Dessa båda storheter står sida vid sida som gudomliga ordningar. Att Gud i församlingen har insatt ett allmänt prästerskap och ett offentligt predikoämbete är klart utsagt i Skriften (1 Petr 2:4f, 9, 1 Kor 12:28, Ef 4:7-13). Det allmänna prästadömet tar inte bort något från det offentliga ämbetet. De kristnas allmänna prästadöme är ju förutsättningen för att några skall kallas till det offentliga ämbetet. [25]

d/ Det är Kristus som verkar och inte någon ställföreträdare i hans ställe

När Luther förklarar hur nödvändigt det är med en särskild kallelse, när det gäller utövandet av det offentliga predikoämbetet säger han: »Alla kristnas gemensamma rätt kräver emellertid, att en eller så många som församlingen vill ha, skall utväljas och insättas, och de utövar detta ämbete offentligt i alla deras namn och i deras ställe, som har just samma rättighet» (WA 12:189). Den offentlige tjänaren är Guds ords tjänare (Verbi divini minister). Han talar i alla kristnas namn. Nu översätter Luther 2 Kor 5:20 på följande sätt: »Så är vi nu sändebud i Kristi ställe.» Naturligtvis betyder det inte »i stället för Kristus». Sammanhanget avgör innebörden. Omedelbart därefter förklarar aposteln vad han menar. Ty Gud förmanar genom oss. Kristus förmanar genom oss. »Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter bör man betrakta oss», säger aposteln Paulus (1 Kor 4:1). Kristi offentlige tjänare är ett redskap i Ordets tjänst. [27]

e/ Läran om prästen som “effektivt mellanled” finns inte hos Luther men väl i luthersk högkyrklighet

Vi har sett hur prästen enligt katolsk ämbetsuppfattning får en helt annan funktion. Den romerska läran ställer fram en från folket skild offerpräst, som viger och konsekrerar Kristi kropp och framkallar förvandlingsundret. I luthersk högkyrklighet är det vanligt att man talar om hur prästen är »konsekrator» i mässan. Så säger t.ex H Lieberg (tillhör en samling högkyrkliga präster. Braunschweig): »Om än det inte är ‘vårt görande och läsande’ som ‘gör brödet till Kristi kropp och vinet till Kristi blod alltifrån den första nattvarden intill tidens ände’, måste vi dock hålla fast vid att Kristi instiftelseord vid kyrkans nattvardsfirande är verksamma just genom prästens läsande och inte på något annat sätt.» [29]

Men att »instiftelseordens läsande som ett prästens verk tillskrives kraften att här åstadkomma ett sakrament» framställs i Konkordieformeln som uttryck för »den påvliga konsekrationen. Vi avvisar och förkastar den», heter det. Luther säger att »varken präst eller kristen gör ett enda sakrament. Vårt ämbete består ej i att göra eller förvandla utan endast räcka eller ge» (WA 38:238f). I Konkordieformeln heter det också, att »Kristi lekamens och blods närvaro åstadkommes i kraft av var Herres Jesu Kristi ord och instiftelse, och att de ord som han uttalade vid nattvardens instiftande inte var verksamma endast vid den första nattvarden, utan gäller, verkar och har sin kraft av samma ord, som han vill skall upprepas» (Triglotta, s 998). [30]

För att utesluta att prästen gör sakramentet ger Luther en bild. När vi sår och planterar, då gör vi ju endast vår kallelse, säger Luther. »Men en sådan gärning ger oss inte ett litet korn ens» (WA 38, 242). Brukandet av åkern sker med hjälp av människohänder. Som insatt i detta arbete är bonden en Guds medarbetare – det framhåller Luther ofta. Men kan också sakramentets åstadkommande av Luther framställas under samma samverkans aspekt? Nej. Bondens agerande ger honom inte ett litet korn ens. Detta resultat – mot alla beprövad erfarenhet (ty på sådd följer skörd) – måste Luther få fram för att kunna använda sig av bilden. Han vill nämligen genom bruket av denna bild visa, att sakramentet inte skapas av prästen som effektivt mellanled. I Lutherska kyrkans bekännelseskrifter heter det: »Vi avvisar med rätta och förkastar den påvliga konsekrationen, vari instiftelseordens läsande som ett prästens verk tillskrives kraften att här åstadkomma ett sakrament, men vi bör dock på intet sätt utelämna instiftelseorden vid nattvardens hållande» (SKB, s 630). [31]

Här görs en klar skillnad mellan prästens läsande av orden och de lästa orden. Denna distinktion är viktig. Det är därför först när man utgår från en katolicerande ämbetssyn (prästen som konsekrator) som frågeställningen uppstår, vid vilken tidpunkt närvaron inträder, vid prästens läsande av instiftelseorden eller efter eller vid själva kommunionen. Vi avvisar själva frågeställningen. Den utgår nämligen från en ämbetssyn, som är främmande för Skriften. [32]

När prof Siegbert W Becker förklarade att avlösningen i den Treeniges namn är överräckandet av Kristi förlåtelse, förvärvad och vunnen genom Kristi död på korset, då förklarade vissa högkyrkliga lutheraner att detta var något uppseendeväckande. De menade att pastorn överräckte en helt ny förlåtelse, skild från den objektiva, allmänna förlåtelsen som överräcks i kraft av Jesu offerdöd och uppståndelse. Men det finns ingen annan förlåtelse än den som är knuten till Jesu blodsutgjutelse (Hebr 9:22). Från högkyrkligt håll sades det att prästen i så fall endast meddelar en kunskap om något som har skett. Visst meddelar han då en kunskap, den att synden är förlåten. Han uttalar ju avlösningen och förlåtelsen överräcks i den Treeniges namn. Hur kan förlåtelsen bli så mycket bättre och vissare, om den knyts till prästen agerande och mottagaren får en helt ny förlåtelse, skild från den som en gång är given i Jesu namn och blod. Det är inte prästen som skapar och gör evangeliet, det är inte han som skapar och gör sakramentet. Prästen är ingen medlare mellan Gud och människor. Han är Ordets tjänare som förvaltar evangeliet i ord och sakrament och förmedlar och överräcker förlåtelse, liv och salighet till ångrande syndare. Den uppgiften förvaltar han, inte som ersättare för Kristus utan i alla kristnas namn, som representant för församlingen. [33]