Av: Ingemar Furberg | Nr 4, 1994 sida 165

Vi skall inte bli förvånade, när vi hör att Jesus uppmanar sina lärjungar att »lyssna och förstå» (Mark 7:14). Men när Jesus talar om dem som »utan förstånd», får detta inte uppfattas som skulle de vara förstockade. Nu säger såväl 1917 års översättning som NT 81 att Jesu lärjungars hjärtan var ‘förstockade’ (Mark 6:52). Detta är mycket olyckligt formulerat. Även om det grekiska ordet för »förstocka» står där i den grekiska texten, är det uppenbart att det inte har den gängse innebörden av slutgiltig förhärdelse. Sammanhanget visar att när evangelisten Markus säger om Jesu lärjungar att de var »förstockade» till sina hjärtan, då har ordet inte samma innebörd, som när evangelisten säger om fariseerna i texten (Mark 3:1-6), att de var förstockade. Evangelisten tillägger om dessa fariseer att de gick ut ur synagogan och genast började överlägga med herodianerna om att röja Jesus ur vägen». [0]

När Jesus förebrår sina lärjungar för att de har »hårda hjärtan» – så bör nog ordet återges här – då är det till sina apostlar han talar. Ett ord har ju inte alltid samma innebörd. Det får en annan nyans, när det används i ett nytt sammanhang. I Mark 6:53 förebrår Jesus sina lärjungar, och anledningen härtill är den att deras hjärtan var hårda. När Markus säger det, pekar han inte på en mänsklig brist, som de hade kontroll över. Lärjungarna hade verkligen en oförmåga att förstå. Skulle den övervinnas, måste Gud själv hjälpa dem och ge dem visdom och förstånd. [1]

Fariseerna i texten var förstockade i den meningen att de inte ville erkänna Jesus som Messias

»Förstocka» är ett mycket strängt ord. Det innebär vanligtvis att den slutliga förhärdelsen redan har inträtt. Så heter det t.ex. att »Faraos hjärta blev förstockat» (2 Mos 7:22), och detta mitt under det att Gud flera gånger sände sin tjänare Mose till Farao. Om en del av Israel säger aposteln Paulus: »Jag skall säga er en hemlighet: Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara har kommit in» (Rom 11:25). Det är då fråga om en slutgiltig förhärdelse mot Guds ord och vilja. När aposteln Paulus förkunnar att »Gud är barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han» (Rom 9:18), då är detta inte ett ord som utsäger att somliga skulle vara av Gud förutbestämda till fördömelse eller vara ett ord som skulle inskränka Guds allmänna nådevilja. Ordet om att han »förhärdar vem han vill» riktar sig mot den stolta och egenrättfärdiga människa som inbillar sig att hon skall bestå inför Gud i kraft av sina gärningar. Den vägen är helt stängd. Aposteln förklarar: »Alltså beror det inte på någon människas strävan eller vilja utan på Guds barmhärtighet» (Rom 9:16). Förhärdelsens väg har den människa förts in på som till varje pris värjer sig mot Skriftens evangelium, att Kristus dog för våra synders skull och att vi genom tron får ta emot en hel och full frälsning. En sådan människa avskyr tanken på att få bli rättfärdigförklarad i Kristus och få tillräkna sig Kristi förtjänst. [3]

Jesu lärjungar erkände Jesus som Messias, men de var ‘förstockade’ i den meningen att de inte kunde förstå hurdan Messias skulle vara

Många har förvånat sig över Markusevangeliets skildring av Jesu lärjungars oförmåga att förstå Jesu person och verk. Det är inte här fråga om en oförmåga att vilja förstå, dvs en sådan oförmåga som många fariseer hade. Lärjungarna hade en oförmåga att förstå Jesu undervisning. Av Mark 4:10 framgår att Jesus hade väntat sig att hans lärjungar skulle förstå hans liknelse om såningsmannen. Han säger till dem: »Ni har fått del i Guds rikes hemlighet». Men det visar sig, att de inte hade förstått, och när han var »ensam med de tolv och de andra som var med honom», då frågade de honom om liknelsen. Jesus sade till dem: »Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då kunna förstå någon liknelse alls?» Men Jesus förebrår dem inte bara. Han ger dem fortsatt undervisning. Och en sådan var det också de behövde. Det framgår av evangeliet. [5]

När Jesus hade utfört bespisningsundret i öknen, befallde han sina lärjungar att i båt fara över till andra sidan sjön. När de sedan fick se honom komma gående på sjön, heter det om dem att de »trodde det var en spöksyn» de såg, och de blev mycket förskräckta. »De var utom sig av häpnad», och detta förklarar evangelisten med att de »inte hade förstått detta med bröden» (dvs bespisningsundret). Orsaken härtill var att »deras hjärtan var så hårda» /v 51b/. Lärjungarna förstod inte. Gud själv måste hjälpa dem och ge dem visdom och förstånd. [6]

Förståelsen av Jesushemligheten växer fram under lärjungavandringen

Är det så att evangelisten Markus vid flera tillfällen talar om lärjungarnas oförmåga att förstå Jesu undervisning, omtalar han samtidigt att Jesus fortsatte att undervisa dem (Mark 7:8-23). De kunde inte från början helt förstå budskapet om Guds rike. De var bundna vid den allmänna föreställningen att när Messias kom skulle han träda fram som en jordisk Messias. Jesu liknelsepredikan var inte heller omedelbart begriplig för dem. Här kan aposteln Paulus ord återges: »Obegripligt stor är gudsfruktans hemlighet: Gud uppenbarad i köttet» (1 Tim 3:16). Men samtidigt ser vi att de är ivriga att höra mer och ställer frågor till Jesus (Mark 8:4). På samma gång som dessa lärjungar visade en sådan oförmåga till förståelse och detta därför att de var så hårda i sina hjärtan, så pekar detta förhållande på hur stor Jesushemligheten är. Att insikten om Jesu person hade ökat i lärjungaskaran, det visade sig, när Jesus ställer frågan till sina lärjungar: »Men ni, vem säger ni att jag är?» Det är då som Petrus i alla sina medlärjungars namn bekänner att Jesus är Messias, den levande Gudens Son (Matt 16:16, Mark 8:29). [8]

Lärjungarna hade förstått att Jesus var Messias. Om denna bekännelse säger Jesus att den inte var resultatet av mänsklig förståelse och reflexion. »Kött och blod (dvs någon människa) har inte uppenbarat detta för dig utan min Fader som är i himmelen» (Matt 16:17). Men Petrus hade ännu inte nått fram till hela sanningen om Jesu person och gärning. Han vet och förstår att Jesus är Messias, men han förstår ännu inte hemligheten med den lidande Människosonen. Kort efter sin bekännelse vägrar han att acceptera tanken på att Messias måste lida och dö. »Gud är nådig mot dig, Herre. Detta kommer aldrig att hända dig.» Med dessa ord tillbakavisar Petrus talet om korset. [9]

När vi läser evangelierna, får vi ofta det intrycket att Jesu lärjungar också efter sin avlagda trosbekännelse vid Cesarea Filippi har en vag, obestämd förståelse av Jesu person och verk eller rent av saknar tron. När Filippus säger till Jesus: »Låt oss se Fadern, så har vi nog» (Joh 14:18), då svarar Jesus honom: »Så lång tid har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig har sett Fadern.» Jesus förebrår honom och på samma gång uppmanar han Filippus och säger: »Tro mig: Jag är i Fadern, och Fadern är i mig. Varom inte, så tro för själva gärningarnas skull.» I avskedets stund säger också Jesus till sina lärjungar: »Detta har jag talat till er i liknelser. Men det kommer en tid, då jag inte längre skall tala till er i liknelser, utan öppet förkunna för er om Fadern» (Joh 16:25). Och hans lärjungar svarar: »Se, nu talar du öppet och inte i liknelser. Nu vet vi att du vet allt och inte är beroende av att någon frågar dig. Därför tror vi att du har utgått från Gud» (Joh 16:29ff). [10]

Den fråga som Filippus ställer pekar på Jesushemlighetens djup. Jesus säger också härom: »Jag hade ännu mycket att säga er, men ni kan inte nu bära det» (Joh 16:12). »Men när Hjälparen kommer, sanningens Ande som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, eftersom ni har varit med mig från början» (Joh 15:26f). Det var dessa apostlar och ögonvittnen som blev Ordets första tjänare i den nytestamentliga församlingen. [11]

Efter pingstdagens andeutgjutelse träder Petrus fram och förkunnar korsets hemlighet. I sitt första brev ger han en sammanfattning av den kristna tron. Han blygs inte längre för korset. Han återger ett redan fast formulerat trosinnehåll, när han skriver: »Ni vet ju att det inte är med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det dåraktiga och bedrägliga liv som era fäder gav er i arv, utan med Kristi dyra blod, lammet utan fel och fläck» (1 Petr 1:19). Den fulla insikten i korsets och uppståndelsens evangelium fick Petrus och de andra apostlarna först på påskdagen. Det heter om Petrus, att »han såg och trodde. De (lärjungarna) hade nämligen ännu inte förstått Skriftens ord, att han skulle uppstå från de döda» (Joh 20:8f). Sedan, efter pingstdagens andeutgjutelse, gick de ut och predikade. Och Guds ord »växte» och hade framgång. [12]

Evangeliet frambringar tron och befäster den kristne i tron

Det är alltså viktigt att veta och förstå att tron inte är något som en människa kan tillägna sig på egen hand. Aposteln Paulus förklarar för korintierna, att »ingen kan säga att Jesus är Herren annat än i den helige Ande» (1 Kor 12:3). Och i katekesen heter det: »Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro.» [14]

I Apg 11:21ff berättas om hur ett stort antal hedningar i Antiokia kom till tro och omvände sig, sedan kristna förkunnare hade kommit dit. Barnabas sändes då dit från Jerusalem. Och det heter att »när han såg vad Guds nåd hade uträttat, blev han glad och uppmanade dem att med hjärtats fasta föresats hålla sig till Herren.» Om denna stora skara som omvände sig heter det att de »fördes till Herren». Det skedde genom evangeliets predikan. [15]

Också i dag anfäktas kristna människor av tvivel. Plötsligt kommer en stor svaghet över dem. Vi skall då veta att den Frälsare som visade ett sådant tålamod med sina första lärjungar är densamme i dag. Han fortsätter att trösta och lära, förmana och varna. Också vi står under hotet att bli bundna vid föreställningar i tiden, falska föreställningar om Jesu person och gärning. Det är då viktigt att lyssna till Jesu undervisning. Guds röst kom till Jesu tre lärjungar, när de var med Jesus på förklaringsberget: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag. Lyssna till honom! (Matt 17:5). Den som fortsätter att lyssna till Jesu ord och ta emot hans undervisning, han får också höra apostelns välönskan: »All nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, sedan ni en liten tid har lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa er i Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen» (1 Petr 5:10). [16]