Ortodoxa kyrkan

Av: Lars Engquist | Nr 4, 1994 sida 183

I Ortodox Tidning, som är ett organ för den Grekisk Ortodoxa Kyrkan i Sverige, har vi läst följande i nr 1-94: [0]

»Det är sant, att en enda är världens Frälsare och Messias som för oss har uthärdat korsets lidande och död, trons upphovsman och fullkomnare, Jesus (Hebr.12,2). Det finns alltså inte två Frälsare utan en. Men det är också sant att även Guds Moder kan frälsa människor ur armod och elände, om vilket erfarenheten vittnar. Hon kan skänka frälsning genom att utbedja den av sin Son, världens Frälsare. [1]

Vi ber också till de heliga apostlarna: Heliga apostlar, fräls oss! Med detta bekänner vi återigen, att de som är andligt mer upplysta och moraliskt mera upphöjda, att de står Gud närmare i allt, utbeder frälsning för oss hos Honom som är världens Frälsare. [2]

Också till den helige Nikolaos kan vi i bönen säga: Helige Nikolaos, fräls oss! Därmed erkänner vi inte den helige Nikolaos som världens Frälsare, jämbördig med Kristus, eller tar avstånd från denna sanning, att det alltid och för all tid finns en enda Frälsare. Utan vi ber till den helige Nikolaos, eller vilket annat helgon som helst, att de räddar oss genom att bedja Gud om nåd. Det här påminner en del om hur man kan be prinsar och prinsessor att utbe något för oss hos kejsaren; eller när vi ber en domares nära anhöriga, att lägga ett gott ord för oss.» [3]

I en tid när den Ortodoxa Kyrkan utövar en så stark dragning på många hemlösa kristna, borde detta lilla citat vara en väckarklocka och en allvarlig varningssignal. Hur är det överhuvudtaget tänkbart, att t.ex. en bibel- och bekännelsetrogen präst eller lekman, som lämnar sitt samfund, kan åberopa bibeltro som skäl för att övergå till Ortodoxa Kyrkan? [4]

Inte nog med att Ortodoxa Kyrkan föraktar Kristi ord om att »Herren din Gud skall du tilbedja». Ortodoxa Kyrkan förkastar här också Kristus Jesus som ende Medlare mellan Gud och människor. Med Maria eller något av helgonen som medlare har vi bättre utsikter att få bönesvar hos Gud, enligt biskop Nikolaj Velimirovic i Ortodox Tidning. Biskopen förstår inte att han därmed förkastar Kristi ställeföreträdande försoningsverk som fullkomligt och tillräckligt för att syndare skall kunna gå direkt ända till Faderns hjärta vid nådastolen, som är Kristus. Biskopen för fram en hemsk, antikristlig lära, som direkt förnekar tron på Jesus som Frälsare. [5]

Biskopen avslöjar alltså i sitt »pastorala brev», hur han och Ortodoxa Kyrkan är förmäten nog att sprida okristliga läror, som förnekar Jesus som ende Medlaren mellan Gud och människor, när han säger, att »Guds Moder kan frälsa människor ur armod och elände, om vilket erfarenheten vittnar». Ja så är det. Katolska Ortodoxa Kyrkan har förkastat Bibeln som enda norm för lära och tro. Hon bygger sin tro också på »erfarenheten», eller traditionen, som det även brukar kallas. Alltså inte på Skriften allena. Därmed blir det rum för allsköns hednisk helgonkult och avgudadyrkan och mystik, som nu blivit så populär. [6]

Exemplet som biskopen tar med domarens nära anhöriga är varken etiskt eller särskilt moraliskt högtstående. Borde inte en biskop veta bättre, än att orda om sitt lagvidriga sätt att söka påverka en domares oväld och rättvisa? Är det verkligen sådant Ortodoxa Kyrkans biskopar sysslat med i det korrumperade gamla Sovjetunionen? Menar verkligen biskopen att nepotism (orättvist gynnande av vänner i högre ställning) är förenligt med Guds ord? [7]

Får inte reformatorerna rätt när de varnar för de antikristliga katolska kyrkorna och deras hemska läror? Nu är det hög tid för biskopen att tänka på sin arma själ och kasta bort alla hädiska läror och i stället vända om till Herren Jesus Kristus, som är syndares ende Frälsare och Medlare hos Gud. Jesus sade: »Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig». [8]

 

Människor och tro

Av: I. F. | Nr 4, 1994 sida 184

I radioprogrammet »Människor och tro» har man vid två tillfällen informerat om en teologisk konferens i San Francisco, där amerikanska bibelforskare försöker komma fram till ett historiskt svar på frågan om Jesus var Guds Son. I det första programmet sades det att medierna inte väntar sig att forskarna skall vara eniga, och detta fastän man påpekade att seminariet arbetade utifrån ett historisk-kritiskt perspektiv. Detta är verkligen förvånande. Ty historisk-kritisk forskning skiljer mellan den historiske Jesus och Kristus. Kristus kan bara omfattas med tro och en »historisk» forskare säger sig vilja komma åt den verklige »historiske» Jesus sådan han är när han blivit befriad från Skriftens och den kristna kyrkans dogmer. Själva förklarar de att de då arbetar rent förutsättningslöst. [0]

Men denna forskning arbetar inte förutsättningslöst. Den utgår nämligen från den bestämda förutsättningen att om Gud finns så gör han i varje fall inga under. Nu är ju Skriften fylld av under. Dessa förs då av historikern över till sagans och mytens värld (jfr 2 Petr 1:16f). Historisk-kritisk forskning innebär att Skriften utforskas utifrån en rent inomvärldslig, ateistisk åskådning som inte räknar med Gud (se härom i en uppslagsbok under orden »Comte» eller »positivismen»). Till slut röstade detta jesusseminarium. Ingen trodde på jungfrufödelsen. Alla räknade med att Jesus var Josefs son eller en oäkting eller resultatet av en våldtäkt. När detta var sagt förklarade man att det inte var fråga om hädelse. Man arbetade ju »strikt vetenskapligt»! [1]

Att historisk-kritisk forskning förkastar varje möjlighet till under kan lätt exemplifieras. Prof Anton Fridrichsen i Uppsala var en känd exeget på sin tid. Efter hans död utgavs »Fyrahundra sädesåker», hans kommentar till Evangeliebokens högmässotexter (1958). I denna finns en inledning, där han behandlar bibelsynen. Han skriver där: »Urkristendomen föreställde sig ingalunda att Jesu döda kropp hade fått nytt liv… Stirrar jag på den isolerade uppståndelsetraditionen, blir den högst problematisk, en myt eller legend med en svag upplevelsekärna… Termen ‘uppståndelse’ måste vi dock behålla, med betonande att det inte är fråga om förnyelse av livsfunktionerna hos ett lik»… Påsktrons hastiga genombrott förklaras så: »I första hand måste man då räkna med det outplånliga intrycket av Mästarens personlighet… först hos en enskild, sedan, genom ömsesidig suggestion, hos hela kretsen.» Att Fridrichsen är medveten om att i denna sin framställning bygga på en filosofisk livsåskådning, som endast räknar med ett inomvärldsligt kausalsammanhang framgår av hans egen framställning. Han skriver: »Ungefär så kan man – och måste man från vetenskaplig synpunkt resonera» (kurs av undertecknad). Historisk-kritisk metod utgår från sina dogmer, som redan i utgångspunkten måste bekänna sig till. Otron har sina ‘dogmer’. [2]