| Nr 4, 1994 sida 147
Efter en föreläsning av pastor Fritz Horbank, Evangelich-Lutherische Freikirche, Tyskland.
(Översättning: Lars Engquist)

Grundläggande om Kristi återkomst

Jag tror att Jesus Kristus skall komma för att döma levande och döda. Det tror jag, liksom allt jag tror som kristen, därför att det står i den heliga Skrift. Jag tror det med andra ord därför att Gud själv har sagt det. I den heliga Skrift talar den helige Ande genom profeter och apostlar. Det är Guds Ord. Och vi litar fast på det. »Herrens ord är rätt, och allt vad Han gör är gjort i trofasthet», Psalt 33. Detta gäller också om allt som har med Kristi återkomst att göra. [1]

Jag behöver hjälp av den heliga Skrift. Där får jag svar, som jag kan lita på. Svärmare och rationalister, som förlitar sig på sitt eget förnuft, har i alla tider gjort sig egna föreställningar om Kristi återkomst och den yttersta domen. De har blandat in dem i Guds Ord eller fört fram dem i strid med Guds Ord. Men i dessa frågor, lika litet som i andra trosfrågor, hjälper inte förnuft eller fantasi. Här gäller det att bygga på Guds Ord för att inte hamna på villovägar. »Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd», säger konung Salomo, som var så berömd för sin vishet. Ordspr. 3:5. [2]

Men om Gud inte svarar på min fråga? Ja då måste jag nöja mig med det och inte försöka tillfredsställa min nyfikenhet genom egna eller andras spekulationer. Det är ett kännetecken på svärmare och sekterister, att de vet svar på alla frågor. Lutherska kristna, som förlitar sig enbart på Skriften, skäms inte för att svara: »Det vet jag inte», när Skriften tiger. Vi vill inte vara klokare än vad Skriften gör oss. Vi vill gärna höra och läsa Guds Ord och ivrigt lära vad Ordet säger. »Av dina befallningar får jag förstånd. Därför hatar jag alla lögnens vägar. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.», Psalt 119:104f. [3]

Därför att det står i den heliga Skrift, så tror jag att Kristus skall komma för att döma levande och döda. [4]

Förvissningen om att vår Herre kommer tillbaka

Herren Kristus talar utförligt om sin återkomst i Matteus 24 och i parallellställena hos Markus och Lukas. Det är grundläggande ställen för vad vi tror om vår Herres återkomst. Jesus lämnar oss inte i något som helst tvivelsmål, när Han talar om sin återkomst. Han talar om den som en visshet, utan något tvivel, ja som något självklart. Likadant gör apostlarna. Och det är inte underligt. De har ju först hört det från Herrens mun. Och på himmelsfärdsdagen, när de såg med sina egna ögon hur han togs ifrån dem, sade Herrens ängel: »Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himmelen», Apg 1:11. Apostlarna vittnar om Kristi återkomst som något för tron självklart. [6]

Vi vet inte när

I Matteus 14 säger Jesus: »Om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena». I parallellstället Markus, 13:32, står det också: »…, inte ens Sonen». Även om Sonen i sitt förnedringstillstånd hade gudomligt vetande, så visste han inte denna hemlighet. [8]

Vi känner inte tidpunkten för Herrens återkomst, och vi skall inte känna den. Det framgår så klart av de ord Herren talar vid sin himmelsfärd. Han förmanade lärjungarna att stanna i Jerusalem och där vänta på den utlovade helige Ande, som de snart skulle få. När de frågade om han vid den tiden skulle återupprätta Israels rike, så svarade Jesus: »Det till-kommer inte er att få veta tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt». Apg 1:7. [9]

Fastän vi har dessa klara och tydliga ord, så har svärmare och sekterister, om och om igen, räknat ut datum för den yttersta dagen. De anser sig ha stöd av uppgifter i Skriften om dagar och tider, särskilt hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse. Men har de då inte rätt, när de hävdar, att deras uträkningar stämmer med Skriften? Slutresultatet visar att de har fel. Alla sådana tider, som man angett, har kommit, utan att Herren har kommit tillbaka. Dessa uträknare har glömt bort grunden för all bibelutläggning: Den heliga Skrift utlägger sig själv. Eftersom Kristus klart har sagt, att vi inte vet och inte skall veta datum för den yttersta dagen, så kan vi inte ha fått talen och tidsangivelserna hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse för att räkna ut när den dagen skall komma. [10]

Men vad skall vi då ha dessa tal i de profetiska böckerna till? Jo, de visar oss, att Gud styr historien och att han inte gör det godtyckligt. Han har en fast och bestämd plan för världen i allmänhet och särskilt för sitt rike. Det är han som sätter alla gränser. Men för oss är hans plan hemlig till dess att han uppfyllt vad han lovat. Vi har inte nyckeln till hans hemligheter. Den som påstår något annat är en lögnare. Det förblir så, att Gud inte låter oss veta tidpunkten för Kristi återkomst. [11]

Kristus skall komma plötsligt och oväntat

När Herren Kristus har sagt detta, som han vill att vi skall veta om hans återkomst, så säger han till lärjungarna: »Vaka fördenskull. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer. Men det förstår ni väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt boven skulle komma, så vakade han och tillät inte att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni redo, ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma». Matt 24:42ff. [13]

Även Petrus använder bilden av tjuven när det talas om den yttersta dagens ankomst. I tredje kapitlet i sitt andra brev profeterar han om att bespottare skall komma i de yttersta dagarna och säga: »Hur går det med löftet om hans tillkommelse?» De tror inte, utan framhåller sin egen uppfattning: »Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse». Det betyder, att fäderna, de första kristna, som fick löftena om Kristi återkomst, sedan länge är döda. Under tiden har allt förblivit som det varit ända sedan skapelsen. Och så kommer det att förbli. Och, säger Petrus, i ert högmod glömmer ni syndafloden, eftersom ni inte tror på detta. Men liksom världen en gång gick under i syndafloden, så skall världen på yttersta dagen gå under i eld. [14]

Förförelse och avfall

»Se till att ingen förvillar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: ‘Jag är Messias’ och förvilla många», Matt 24:4f. Jesus menar här sådana som utger sig för att vara Messias eller Kristus. Fram till Jerusalems förstöring år 70 hade ingen framträtt med ett sådant anspråk. Alla de ledare och banerförare, som vi känner till från Nya testamentet eller som den judiske historieskrivaren Josefus berättar om, säger sig visserligen kämpa för Messias rike, men de kallade sig inte själva för Messias. [16]

Först i början på tvåhundratalet under kejsar Hadrianus, som förtryckte judarna så fruktansvärt, framträdde en med detta anspråk, Barkochba. Han for våldsamt fram mot alla kristna som inte ville erkänna honom som Messias och delta i kriget mot romarna. Då fick många kristna, som var lydiga mot sin Herres varnande ord, lida döden. Och många avföll från Kristus Jesus och hans ord och höll Barkochba för den rätte Kristus. [17]

Senare har åter och åter sektledare trätt fram med anspråk på att vara Kristus. Och de har förvillat många. När det visat sig att de var helt annorlunda än vad som förutsagts i profetiorna om den återkommande Herren, så måste de säga emot Guds ord och framföra egna läror. Därför vinner de anhängare bland sådana som inte alls känner Guds ord eller som föraktar det. Den som är väl grundad i Guds ord, faller inte för deras lögner. Men faran är stor, därför varnar Jesus: »Se till att ingen förvillar er!» [18]

Fiendskap och förföljelse

»Då skall man prisge er till misshandling, och man skall dräpa er, och ni skall bli hatade av alla folk, för mitt namns skull.» Mt 24:9. Dessa ord gäller inte bara apostlarna utan Kristi lärjungar i alla tider. Samtidigt med världskatastrofer uppstår fiendskap mot de kristna. De, som är fiender till Kristus och hans ord och därmed till de kristna, utsätter lärjungarna för bedrövelser och dödar dem. För Kristi namns skull, därför att de tror på honom och bekänner honom inför världen, så blir de hatade av alla folk. Men det förutsätter att man lärt känna de kristna och deras budskap, att kristendomen brett ut sig. [20]

När vi ser på dessa tecken verkar de ha fått en tillspetsning i vår tid. Kristna har alltid förföljts. Först var det judarna, sedan romarna när de kristna budbärarna bar fram evangelium. Islam och påvedömet förföljde de kristna i alla länder. De senaste två århundradena har det varit »ideologier», som förföljt och bekämpat kristendomen, ända från franska revolutionen till nationalsocialismen och kommunismen. Men knappast någonsin har någon fört en sådan fördömelse-, lögn-, hets- och hatkampanj mot all sann kristendom, som vad den världsvida liberalismen har gjort. Det kan man förstå, när man vet att liberalismen visat upp det emanciperade jaget, den gränslösa, oförställda egoismen. »Jag är alltings mått», lyder dess bekännelse. Aldrig har en sådan världsåskådning framträtt, som varit så konsekvent gudlös och fiende till all gudomlig ordning. [21]

För denna världsåskådning måste kristendomen vara en påle i köttet. Därför stormar den nu med hjälp av alla medier mot allt som är sant kristligt, inte minst mot sådana som vill att man skall lyda också Guds minsta bud. Ofta sker det så fint och bakslugt, och inte sällan under namn av frihet, rättfärdighet och humanism. Och, något som är särskilt påfallande, denna världsåskådning, som skriver tolerans med stora bokstäver på sin fana, är framför allt totalt intolerant mot all verklig kristendom. »Ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull». Följden blir att många förargar sig på de kristna. De tar anstöt av Guds ord och den rena läran. Anklagelser och ofördragsamhet drabbar de rättroende kyrkorna. Man fordrar anpassning till tidsandan. Många förvillas bort från Guds ord, när vetenskapliga rön tycks vederlägga Guds ord. Man söker kompromisser, som gynnar de så kallade vetenskapliga rönen och missgynnar den heliga Skrift. Man överlämnar de rättsinniga kristna till världen genom att leverera kritik mot Guds ord. Det blir sedan vapen mot den kristna kyrkan. Skulle det gå så långt, och det kan det göra, att världen står efter de kristnas liv och lem, då drar sig inte de falska kristna för att förråda de rättroende kristna till fienden. Inte bara för att rädda sitt eget kött, utan därför att de är så uppfyllda av hat mot rättroende kristna, mot Guds ord och mot Herren Kristus själv. [22]

När man läser kyrkliga tidskrifter idag, ser man, att Guds ord inte har någon betydelse där längre. Däremot får allsköns gudsfientliga åsikter, som t.ex. feminism och förespråkare för homosexualitet, komma till tals. Och deras tonläge är för det mesta präglade av hat. [23]

De falska lärorna och sekterna blir allt fler

Det har alltid funnits falska lärare inom kristenheten. Redan apostlarna måste kämpa mot dem. Men i våra dagar har detta växt till något oöverstigligt. Aldrig förr har det funnits så många olika falska läror och lärare och sekter som idag. Man skulle kunna säga med en luthersk lärare, om det nu inte läte så bittert, att »snart är ingenting omöjligt». [25]

Å ena sidan har vi den negativt kritiska teologiska liberalismen, som i yttersta konsekvens av sin kritik förkunnar, att Gud är död. Det finns ingen Gud. Å den andra sidan har vi sektgrundarna, som inte bara hävdar att de vet mer än vad Gud uppenbarat i sitt ord, utan också uttryckligt avvisar den heliga Skrift. Det finns t.ex. en sekt i Tyskland. Den kallar sig »Universellt liv». Kvinnan som grundat den, kallar sig »Maria från Würzburg». Hon beskyller apostlarna för lögn och förfalskning och hävdar att hon nu har fått den verkliga sanningen genom uppenbarelse. Och bland dessa extremister hittar man, vad en rättsinnig luthersk lärare från föregående århundrade kallade » hundratals entusiastiska självbedrägerier». [26]

I en mening är de dock allihop överens: I att mer eller mindre avvisa Guds ord och den rena läran. Aposteln beskriver alla dessa falska lärare med orden i 2 Tim 3: »Men det skall du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skall komma. Ty människor skall då vara själviska (älska sig själva, egoister), penningkära (giriga), stortaliga (skrytsamma), övermodiga (högfärdiga, självtillräckliga), smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa (oheliga, skändliga), kärlekslösa, trolösa, begivna på förtal (hatfulla och fördömande), omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda (älskar inte det goda utan är dess fiender), förrädiska (förrädare, överilade och falska i sina handel och vandel), besinningslösa, förblindade av högmod. De skall älska vällust mer än Gud. De skall ha ett sken av gudsfruktan, men skall inte vilja veta av dess kraft». Det hade varit intressant, om vi haft tid, att få visa på det som försiggår i världen idag, också där man kallar sig kyrka. [27]

Kärlek skall kallna

»Och medan orättfärdigheten tar överhanden, så kallnar kärleken hos många». Orättfärdigheten, eller laglösheten skall ta överhanden i världen. Under namn av frihet gör var och en som han själv vill. De som regerar kan inte hindra dem, och kanske vill de det inte. Detta medför, att kärleken hos många kristna kallnar, först kärleken till Gud. Det är svårt att leva som kristen i en värld, som så skrupelfritt sätter sig över Guds bud och ordningar. Men det är inte svårt att bli bedragare när andra blir rika genom bedrägeri, när lögnen hör till vardagen och sanningen och pålitligheten förhånas och man bara har nackdelar av att leva ärbart i handel och vandel och av att visa kärlek. När alla bara tänker på sig själva så är det bekvämast att följa med strömmen. [29]

I en gudlös tid och värld framstår kristenlivet lätt som en börda. Under korset, som vi kristna måste bära, bleknar fort glansen från kronan, som vi fått för Kristi skull för att bära om vi är trogna intill döden. Så kan kärleken till Gud, vår Frälsare och hans evangelium kallna. Men där kärleken till Gud kallnar, där kallnar också kärleken till vår nästa. Där kärleken till Gud trängs bort av kärleken till världen, där tänker människan bara på sig själv. [30]

Under korset mot kronan

»Men den som är trogen intill döden skall bli frälst.» Det gäller att hålla ut i gemenskapen med Herren och Frälsaren Jesus Kristus och hans ord i denna kaotiska och gudlösa värld. Det gäller att tålmodigt bära sitt kors i vissheten att Gud inte prövar oss över vår förmåga. Det gäller att stå fast mot alla frestelser, som förespeglar oss ett skönare och bekvämare liv om vi gör oss fria från vår Herre. Herren skall hjälpa oss genom jämmerdalen. Han skall rädda oss ur denna onda världen. Han skall ta oss hem till himmelen och det eviga, saliga livet. Paulus, en man som prövats mycket för Kristi skull, vet att trösta oss och ingjuta mod när han skriver: »Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyder, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss», Rom 8:18. Den kristnes väg går under korset mot kronan, under det bittra korset mot härlighetens krona. [32]

Evangelium skall predikas i hela världen

»Och detta evangelium om riket skall bli predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma», Matt 24:14. Intill den yttersta dagen varar nådatiden, när Gud gör människor saliga. »Hans ord skall inte återvända fåfängt utan att ha uträttat det vartill han sänt ut det», Jesaja 55. I vår onda tid blir kristna lätt modlösa. Är det någon mening med att vittna om Kristus och hans rike? Ingen lyssnar ju ändå. Ingen vill ändå höra om Kristus och himmelriket. Men Herren Kristus vet bättre. Hans ord manar oss att fullfölja vårt vittnesuppdrag. Han uppmuntrar oss att tjäna med glada hjärtan. Han har ju lovat oss välsignelse och hjälp. Genom oss räcker Gud människor sin nådeshand. Den som visar bort den och inte tar emot hans ord skall inte ha någon ursäkt på domens dag. Herren Kristus sänder ut sitt evangelium till alla folk, »och sedan kommer änden». [34]

De sista tecknen inför återkomsten

Ändens tid ligger inte i första hand i framtiden. Den började med Kristi himmelsfärd och utgjutandet av den helige Ande. Petrus åberopar Joel i sin pingstpredikan: »Och det skall ske i kommande dagar, säger Herren, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött». Jerusalems fall var början till världsdomen. Förutom ökad nöd och att evangelium skall predikas för alla folk har vi sen inget mer att vänta innan Kristus kommer tillbaka. Detta klara besked från Herren om den yttersta tiden är en tydlig vederläggning av alla drömmar och svärmerier om ett tusenårsrike här på jorden. I Augsburgska Bekännelsens 17:de artikel heter det: »Vi fördömer även alla andra, som nu utsprider judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skall få herraväldet, sedan de ogudaktiga överallt har slagits ned». [36]

I Matteus 24:29f. talar Jesus om tecken som skall sammanfalla med hans återkomst. »Solen skall förmörkas och månen upphöra att ge sitt sken, och stjärnorna skall falla från himmelen, och himmelens makter skall bäva». Inte bara jorden utan hela kosmos skall drabbas. Himmelens makter, de krafter som finns i himmelen, skall bäva och vackla. Bespottare har sagt att det är en helt dåraktig tanke att stjärnorna skulle hänga som lampor på himlen och falla ner på jorden. Men deras bespottelser vänder tillbaka över dem själva. Ty det är inte fråga om att stjärnorna hänger som lampor eller att de skall falla ner på jorden. Men från jordens horisont sett skall de falla ner från himlen, när kosmos störtar samman. Också det är spekulationer. Vi måste nöja oss med att vi inte vet hur det skall ske. Förmodligen överträffar det allt vad vi kan föreställa oss. [37]

»Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen», Matteus 24:30. Meningarna går isär om vad detta tecken är. Några menar att det måste vara ett speciellt tecken, som föregår Kristi återkomst, eftersom det är särskilt omnämnt. Många tänker på ett kors eller på en återklang från julnatten. Andra lämnar det öppet och säger: »Ett tydligt kännetecken på hans återkomst i härlighet, vad det är och hur det ser ut, det får den dagen själv visa». En gammal luthersk utläggare tillfogar: »Enligt någras mening är det Kristus själv». Efter alla förebud, som manar oss att akta på hans återkomst, skulle han själv då vara tecknet som fullbordar vad som sagts om hans rike. Det stämmer väl med hans svar till de skriftlärda och fariseerna, som begärde tecken. »Ett ont och trolöst släkte är detta. Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas tecken. Ty likasom Jonas var tre dagar och tre nätter i den stora fiskens buk, så skall och Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte», Matteus 12:39f. Här är han, den uppståndne, själv tecknet. Likaså kan han själv vara tecknet för återkomsten. [38]

Meningen med tecknen

Det är med tecknen som med talen hos Daniel och i Uppenbarelseboken. Lika litet som vi har fått dessa tal för att kunna räkna ut när den sista dagen kommer, lika litet har vi fått tecknen för att kunna göra det. Vi har fått tecknen framför allt av två anledningar: [40]

1. De gör det helt klart att den yttersta dagen kommer. Hans ord är fast och visst. Förebuden för Kristi ankomst, liksom alla tecken, skall stärka tron på honom och på hans ord. När tecknen för den yttersta dagen visar sig, så som Jesus sagt, då skall löftet om hans återkomst gå i uppfyllelse. Redan Jesu samtida såg förebuden. Jesus förkunnade med eftertryck: »Sannerligen säger jag er, detta släkte skall inte förgås förrän allt detta sker», Matteus 24:34. [41]

2. Förebuden skall förmana oss att alltid vara beredda att ta emot vår Herre. »Var därför redo. Ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma», Matteus 24:44. Inte i svärmisk överspändhet, som i Tessalonika, där man försummade sina dagliga plikter för att bara ägna sig åt den yttersta dagen. Men inte heller i loj likgiltighet som de gör som säger i sin säkerhet: »Allt står väl till och ingen fara är på färde», 1.Tess 5:3. I fast tro på Herren Jesus Kristus, min Frälsare, är jag beredd att möta honom. Liksom redan apostlarna räknade med Kristi återkomst, så skall och bör också jag vänta honom alla dagar, ja varje stund. [42]

Utöver de hebreiska ord vi använder i gudstjänsten (Halleluja, Hosianna, Amen), så använde man i urkristendomen i större utsträckning det arameiska ordet Marana ta. I Nya testamentet möter det oss i 1 Kor 16:21 i brevslutet, som Paulus skriver med egen hand. Det betyder: »Vår Herre, Kom!» Också i det äldsta, väl kända nattvardsritualet, det som kallas »De 12 apostlarnas lära» (Didache), finner man det. I 1 Kor 11:26 läser vi: »Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker kalken, förkunnar ni Herrens död, till dess att han kommer». Samma ord används som bönerop i avslutningen av Johannes Uppenbarelsebok och därmed som avslutning på Nya testamentet: »Han som betygar detta säger: ‘Ja, jag kommer snart’. Amen. Kom, Herre Jesus!» [43]

Vi instämmer i detta rop: Marana ta! Ja, kom Herre Jesus! Och jag slutar med de sista orden i Nya testamentet: »Herrens Jesu nåd vare med alla». [44]