Att varje ny översättning har något nytt att bidra med är naturligt. Därför är det viktigt med kunskap och öppet sinne när vi stiftar bekantskap med en ny översättning. [0]
Något nytt som Svenska FolkBibeln tänker bidra med är översättningen Amen säger jag er. Det är en sats som förekommer vid 74 tillfällen i evangelierna (alltid dubblerat Amen hos Johannes). 1917 års översättning, NT-81, Giertz och Hedegård, översätter grundtextens amen lego hymin med Sannerligen, (jag säger er). [1]
I strikt mening är SFB:s översättning Amen en translitteration, en överföring, tecken för tecken, utifrån grundtexten. [2]
Amen i GT
Amen är ett hebreiskt ord och har alltså sin födelse i Gamla testamentet där det förekommer 25 gånger (12 gånger i 5 Mos 27). När det första gången förekommer, 4 Mos 5:19-22, används ordet för att i sanning bekräfta vad en annan har sagt och för att medvetet ställa sig under Guds rannsakande dom. [4]
I ett längre stycke, 5 Mos 27:15-26, är det Israels folk som med upprepade Aman bekräftar och håller för sant Guds varningsord. I Jer 11:3-5 är det profeten som med ett Amen ger sig in under Guds hot och löften i förtröstan på dess sanning. I Neh 8:2, 5-6 är det folkförsamlingen som svarar med ett Amen, amen efter lagbokens förkunnelse och efter lovprisning. Och i Psaltaren möter vi några gånger Amen som avslutning i lovsång, t.ex. i 89:53. Ibland inleds en vädjan/önskan till Gud med ett Amen (1 Kung 1:36, Jer 28:6). [5]
I flera av dessa ställen i GT ser vi att de som säger Amen, inte ser det som ett tomt och overksamt ord. Man är i stället medveten om Guds aktiva närvaro när ordet nämns. Med blandad fruktan och kärlek till sanningens Gud böjde man sig ödmjukt inför Honom när man sa sitt Amen. På detta sätt bejakade man att Gud gör det som han lovar i sitt ord, och därför är han värd tillbedjan. [6]
Någon direkt skillnad finner vi inte i den rabbinska litteraturen eller i den judiska synagogan. Med Amen bekräftade man där ett religiöst budskap eller en bön och blev delaktig i det hörda. [7]
Amen i NT
I breven till Nya testamentet finner vi ordet Amen använt 22 gånger, och då som ett slags avslutning på bön eller lovprisning, se t.ex. 1 Kor 14:16, Rom 9:5, Upp 5:13-14. Varför använder då Jesus just detta ord? Varför valde han inte genomgående det vanliga ordet för sanning (aletheia) som t.ex. i Joh 8:45-46? [9]
Vi har sett att Jesus inte uttalade sitt Amen säger jag er utifrån ett vakuum, utan som vanligt finns det ledtrådar i GT som kan hjälpa oss i vår förståelse av Jesu ord. Ett ytterligare exempel är Jes 65:16. Här möter vi Amen i grundtexten, något som engelska Revised English Bible återger ordagrant: »Anyone in the land invoking a blessing on himself will do so by God whose name is Amen.» Här i Jesaja får alltså Gud namnet Amen. [10]
Den utsträckta hand i NT som skakar hand med denna vers i GT är Upp 3:14 där det står om Jesus: »Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse.» Guds namn Amen i Jesja bok är alltså i Uppenbarelseboken förkroppsligat i Jesu person. Texten i Uppenbarelseboken visar också vilken nära samhörighet Amen har med begrepp som »trovärdighet» och »sannfärdighet». [11]
Ps 72:18-19: »Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som ensam gör under! Lovat vare hans härliga namn för evigt, hela jorden vare full av hans ära! Amen, Amen.» Inte heller här är det speciellt svårt att finna ledtrådar till Jesus och hans speciella formulering. [12]
Det går inte att finna någon motsvarighet till Jesu Amen säger jag er. Jesus står där i historien ensam med denna sats. När Jesus talar så sker det inte som en bekräftelse på vad någon annan sagt, utan för att gudomligt stadfästa sitt eget budskap med största auktoritet. När därför Jesus uttalar sitt Amen säger jag er är det inte bara för att säga att det som följer är sant, utan Jesus lägger in gudomlig auktoritet, ja sitt eget sanna väsen, och låter det flöda ut genom sitt talade ord. Alltså: Han som är Amen – Sanningen – uttalar sitt Amen, amen – Sanningens ord. Ord och person blir ett och förenat i Amen säger jag er. [13]
Det är i och genom Kristus som alla löften i Skriften, alla Guds eviga sanningar, fått sitt Amen, så kan Guds församling vara viss om att Guds ord har genom Jesus sin bekräftelse och sanning. Dessutom, genom Amen säger jag er gör Jesus sina egna ord lika auktoritativa som GT:s heliga skrifter. [14]
Vi vanliga dödliga kan säga Amen i vår bön och lovsång, vi kan som Johannes utropa Amen. Kom Herre Jesus!» (Upp 22:20). Men frasen Amen säger jag er får bara ett värde när det är Jesus som säger det. Inget syndigt kött kan säga »Jag är Sanningen och talar Sanningen», som denna fras kan sägas innebära. Amen säger jag er är därför reserverat för honom som själv är Amen. Formuleringen rymmer ett fullkomligt sanningsanspråk. [15]
Vem kan inte i allt detta skymta en hemlighetsfull visdom? Och vem kan inte häri ana Jesu gudomshärlighet? [16]
Amen – mer än bara stil
Det borde nu var lätt att inse att Amen säger jag er inte är någon obetydlig sak som enbart har att göra med språkform i en översättning, eller fråga om vad folk ska tycka och tänka inför en sådan udda formulering. [18]
Ytterst handlar det om kristologi – frågan om Jesu person. SFB hjälper oss här ett stycke längre på vägen än vad traditionell översättning gör. SFB fångar upp den röda tråd som börjar i GT och fäster andra änden på den rätta platsen, i Jesu mun. Tyvärr är det nog ännu få som ser detta, när nu vårt sinne har blivit lite dimmigt av traditionens »sannerligen». Den översättningen är visserligen god, förståelig och kan användas, men den är inte lika djup och nyanserad som SFB:s ordagranna översättning. Amen säger jag er har en förmåga att ge oss välsignade associationer, något som »sannerligen» saknar. [19]
Amen och de första översättarna
Visst kommer en del att irritera sig på denna översättning. Så var det även på Jesu tid. När han sa sitt Amen säger jag er var det säkert många som rynkade pannan. Om man därför lyckas översätta så att Jesu ord får en lite ovanlig karaktär, då har man från en synpunkt troget återgett den faktiska situationen på Jesu tid, och därmed vunnit en poäng. »Sannerligen» däremot används i dag av många och i olika sammanhang, och även utanför kyrkans väggar. Detta talar lite mot en traditionell översättning. Det är inte alltid som tydlighet och förståelighet i en översättning är det mest trogna och bästa. [21]
Det är av betydelse att upptäcka att när de av Guds Ande ledda evangelieförfattarna skrev Amen så var också det en translitteration. Man valde att behålla det hebreiska ordet, trots att det skulle varit lätt att genomgående ha översatt det med t.ex. sant/sanning. Men medvetet valde man att bara överföra det hebreiska ordet även om det innebar en viss otydlighet. Man förstod nämligen dess unika karaktär och den kraft som ligger däri. Och självklart var huvudskälet för att behålla Amen just detta att det var så Jesus sa, och varför skulle man inte troget återge det? Och Jesus sa inte »sant» eller »sannerligen», han sa Amen, och det är mer än »sannerligen». [22]
SBF gör nu gemensam sak med evangelieförfattarna. Man väljer att bevara Jesu unika formulering orörd i all sin skönhet (om än ovant för oss mediasmittade, finkänsliga och förnuftiga svenskar). SFB väljer att stå för en formulering som var enastående på Jesu tid, och som är lika enastående 2000 år senare. [23]
En alltför vågad översättning?
Men frågan oroar ändå: kommer folk att acceptera översättningen? Om det blir alltför många som finner översättningen svårsmält blir då SFB den folkbibel man hoppas på att bli? Däremot, om de som är irriterade får lite kunskap och kan vänja sig, då är grunden lagd för att många ska upptäcka att Amen säger jag er är en liten pärla. [25]