»Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna om Kristus och föras till fullkomlighet. Låt oss inte på nytt lägga en grund med ånger över döda gärningar och tro på Gud, med undervisning om reningar och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.» [0]
Som ett bevis för att Hebreerbrevets läsare skulle ha tillhört den andra generationens kristna anförs ofta Hebr 2:3. Men detta är helt felaktigt. Ty den frälsning som började förkunnas av Herren, förkunnades av honom i första hand för de tolv apostlarna. Versen i fråga säger att adressaterna, som inte hade hört förkunnelsen från Jesu egna läppar hade hört den förkunnelsen »bekräftas» av dem som hade hört Jesus. Och så var ju fallet med alla som redan på pingstdagen hörde aposteln Petrus predika. [1]
Brevets avsikt är att visa att det gamla förbundets prästtjänst, tempeltjänst och offer är avlöst av Kristi offer »en gång för alla» (Hebr 7:27). Brevet är riktat till kristna judar. [2]
1/ Brevets författare uppmanar sina läsare att bryta med judendomen och dess tempeltjänst
Av Hebreerbrevet vet vi att dess adressater för länge sedan hade kommit till tro. Det heter i brevet att »de för länge sen borde ha varit lärare» men att »ni alltjämt behöver någon som undervisar er i de första grunderna av Guds ord». »Ni har blivit så tröga att lyssna», heter det (Hebr 5:11). Att Jerusalems tempel stod kvar och att gåvor och offer där ännu bars fram får vi veta av brevet (Hebr 8:4, 9:9, 13:11). Hebreerbrevets författare jämför nya förbundets gudstjänst med gamla förbundets. Det gamla förbundets gudstjänst innehåller »bara en skugga av det tillkommande goda» (Hebr 10:1), säger han. Den offertjänsten ger inte frälsningen. Men Kristus »har en gång blivit offrad för att bära mångas synder och skall låta sig ses av dem som väntar på honom och blir frälsta» (Hebr 9:28). [4]
Det är missvisande, vill brevets författare ha sagt, att tala om Kristus, och samtidigt leva vidare som jude. Han uppmanar sina adressater: Låt oss gå utanför lägret», dvs utanför det judiska samfundet, »och bära Kristi smälek» (Hebr 13:13). Läsarna var alltså till börden judar. De skulle bryta med det judiska folk, som de enligt naturen tillhörde, och genom att bekänna sig till Kristus låta samma smälek, som drabbat honom (Hebr 12:2), gå ut över sig. En sådan uppmaning skulle inte förekomma, om det här vore fråga om hedniska läsare. I det nya förbundets tempeltjänst, genom Kristi offer av sin kropp, har vägen in i det allra heligaste öppnats. [5]
Hebreerbrevets författare ger därför denna uppmaning till adressaterna: »Låt oss därför med uppriktigt hjärta gå fram i full trosvisshet, med våra hjärtan renade från ett ont samvete och våra kroppar tvättade i rent vatten. Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty han som gav löftet är trofast. Låt oss ge akt på varandra och egga varandra till kärlek och goda gärningar» (Hebr 10:22-24). Det yttre tecknet på denna nya ställning är dopet. Liksom prästen i Israel måste bada i rent vatten /3 Mos 16:4/ och bestänkas med blod /2 Mos 29:21/ för att bli invigd till Guds tjänst, så är dopet den kristnes invigning. Här talas om den objektiva rening, som sker i dopet och som sedan får sitt uttryck i ett kristet liv. Detta är innebörden i termerna »hjärta», »tro», »bekännelse», »kärlek» och »goda gärningar». Genom dopet renas personens innersta (»våra hjärtan»). I stället för ett ont samvete, ett ont sinnelag, får den döpte ett gott samvete, en tillitsfull inställning till Gud. På tron följer sedan bekännelsen, »hoppets bekännelse», som den döpte uppmanas hålla fast vid, samt kärlek och goda gärningar. Goda gärningar står då som motsats till »döda gärningar» /Hebr 6:1/, dvs laggärningar, som de kristna skall ersätta med goda gärningar /Hebr 10:24/, dvs sådana gärningar som springer fram ur tron. [6]
Judiska offermåltider ger inte frälsning. »Vi har ett altare, från vilket tabernaklets (tältets) tjänare inte har rätt att äta» (Hebr 13:10). Med tältets tjänare avses de levitiska prästerna. Vers 13 kan förstås som en praktisk följd av verserna 10-12. Versen ger en faktisk uppfordran till läsarna att bryta med judendomen. Om de vägrar göra det gäller den i vers 11 nämnda satsen, att de inte får äta av altaret. Altaret står här som benämning på Kristus. [7]
Bländade av den alltfort pågående tempeltjänsten, visade det sig att somliga började betrakta kristendomen som endast en tillsats till GT och Kristus som en av de övriga profeterna. De höll på att gå tillbaka till judendomen. [8]
Om vi från denna inledning går till Hebr 6:1f, så är det mycket där som är svårt att förstå. När författaren uppmanar sina läsare att lämna bakom sig de första grunderna om Kristus och låta sig föras till »fullkomlighet», då ger oss Hebr 7:11 och 19 en klar anvisning om vad brevets författare lägger in i ordet »fullkomlighet». Ordets innebörd är »fullkomlig frälsning», som ställs i motsats till leviternas prästtjänst som inte leder till detta mål. Författaren inbegriper sig själv och ställer sig på läsarnas nivå, när han ger uppmaningen »att lämna bakom sig den elementära undervisningen om Kristus». [9]
Den första delen av Hebr 6:1 har ibland blivit översatt: »Låt oss lämna bakom oss de första grunderna av Kristi lära». Utifrån denna översättning har man sedan dragit den slutsatsen att vi här skulle ha att finna »en katekes vars enskilda delar kan gå tillbaka till Kristus». Ett sådant försök görs av A. Seeberg i hans kända arbete »Der Katechismus der Urchristenheit» (1903). Om en sådan förståelse av texten skriver Kittel att den bygger på »ren inbillning» (»Theological Dictionary of the New Testament 4, 109, not 153). Nya testamentet ger inget stöd för en sådan uppfattning. [10]
2/ Ordet ”baptismois” syftar sannolikt på judiska reningar och ej på det kristna dopet.
När Hebreerbrevets författare uppmanar sina läsare att lämna bakom sig den elementära undervisningen om Kristus och låta sig föras vidare till fullkomlighet, då blir frågan den vad han kan ha menat med denna uppmaning. Vad han menar med den har han utsagt i den omedelbara fortsättningen, som ger en närmare precisering: »Låt oss inte på nytt lägga en grund med ånger över döda gärningar och tro på Gud, med undervisning (lära) om reningar och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.» Denna precisering har dock uppfattats på olika sätt. Så har t.ex. det grekiska uttrycket »baptismois», som står i pluralis, vanligtvis uppfattats som en hänvisning till det kristna dopet. Men det är tveksamt om det är detta dop som avses. Nya testamentet använder nämligen alltid det grekiska ordet »baptisma» för dop, både när det talas om det av Jesus instiftade dopet och Johannes döparens dop. [12]
Bortsett från att ordet dop står i pluralis, måste det betecknas som betydelsefullt att vår författare inte brukar ordet »baptisma», utan »baptismos». A. T. Robertsson säger i sin stora grammatik att ord som slutar på -ma betecknar resultat och de som slutar på -mos anger handlingar (s 151). Vad kan det då vara fråga om för »handlingar» i detta fall? Svaret på den frågan kan vi få om vi går till de ställen där ordet »baptismos» förekommer i Nya testamentet. I Markusevangeliet sägs det att »fariseerna liksom alla andra judar inte äter utan att ha tvättat händerna med en handfull vatten. De håller fast vid de äldstes regler. Och när de kommer från torget äter de inte utan att först ha tvättat sig. Mycket annat har de också lärt sig att iaktta, som att ’skölja bägare’… (»baptismous poteerioon».) Ordet »baptismos» står också här i pluralis som beteckning för reningsriter (»sköljningar av bägare») som judarna höll fast vid. I hebreerbrevet finns detta ord också i 9:10: »Liksom när det gäller mat och dryck och olika slags reningar, så är det här bara yttre föreskrifter.» Ordet »baptismos» står också här i pluralis och betecknar olika slags judiska »reningsriter». [13]
Att författaren skulle ha uppmanat adressaterna att lämna bakom sig en undervisning (lära) om det kristna dopet är mycket otroligt. I så fall går han själv rakt emot denna uppmaning, när han i Hebr 10:22 uppmanar dem att »gå fram i full trosvisshet med ett hjärta som är renat från ett ont samvete och med en kropp som är badad i rent vatten». Att han här åsyftar det kristna dopet är uppenbart. Dopet innebär inte bara en yttre rening i vatten utan är ett synligt tecken på den kristnes nya ställning. Författaren lämnar inte det kristna dopet bakom sig utan påminner i stället läsarna om den rening som det ger. [14]
Mot denna bakgrund måste vi fråga oss om inte den plurala formen av »baptismos» i Hebr 6:2 på samma sätt måste avse judiska reningsriter. F. F. Bruce skriver i sin kommentar till Hebreerbrevet (»The Epistle to the Hebrews», 1964, s 114): »Detta uttryck reningsriter (»teaching of baptisms») har vanligtvis uppfattats som en hänvisning till det kristna dopet, men det är mycket tvivelaktigt om det kristna dopet åsyftas här. Ordet »baptismos» avser otvivelaktigt i Mark 7:4 och Hebr 9:10 judiska ceremoniella reningar. En undervisning om ’tvagningar’ (RSV) eller en undervisning om »reningsriter» (NEB) är en mer adekvat översättning.» [15]
Handpåläggningen är en judisk ceremoni som tidigt upptogs i den kristna församlingen. Att den vid sidan av reningsriter omnämns som något som man kan lämna bakom sig visar att författaren här närmast avser det gammaltestamentliga och judiska bruket av handpåläggningen, som förekom i flera sammanhang (3 Mos 16:21, 2 Mos 29:10, 19). [16]
Till sådant, som hör till den elementära undervisningen, och som vi enligt författaren inte skall lägga som grund igen räknar han »ånger över döda gärningar och tro på Gud». Att adressaterna skall låta sig föras fram till den gudomlige översteprästen och inte på nytt lägga som grund »ånger över döda gärningar och tro på Gud» har ofta uppfattats så att brevet måste vara riktat till hedningarna. Jag minns hur förvånad jag blev som teologie studerande, när docent Lindeskog vid en genomgång av Hebreerbrevet förklarade att brevet inte kan vara riktat till judar, eftersom det här talas om »tro på Gud». Men är det inte här fråga om att lämna bakom sig en judisk tro (livsväg), som var och alltjämt är ett hinder för kristen tro. Judens bekännelse till Herren: »Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en» (5 Mos 6:4) innebar enligt juden att bekännelsen till Kristus som Herren var falsk. Hebreerbrevets författare ger inte i sitt brev en utläggning av de gammaltestamentliga profetiorna om Messias. Han hävdar att de är alltför omogna för en sådan undervisning. [17]
3/ Brevets läsare uppmanas att lämna judendomen och dess rituella bruk bakom sig och i stället inrikta sig på Sonen (Guds Son).
I stället går författaren direkt över till att förkunna Sonen. »Sedan Gud många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna (i Gamla testamentet), har han nu i den sista tiden talat till oss genom Sonen, som han har insatt till arvinge av allt och genom vilken han också har skapat världen. Sonen återspeglar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden» (Hebr 1:1-3). [19]
Visst hörde den gamla trosbekännelsen »Hör, Israel» till den elementära undervisningen om Kristus. Men då den bekännelsen i judisk åskådning anfördes som bevis för att Kristus inte kunde vara Guds Son, då säger författaren att vi bör låta oss föras vidare fram till Sonens uppenbarelse. Brevets huvudtema är att Sonens uppenbarelse i klarhet övergår Gamla testamentets skrifter. Det framgår redan av brevets inledning. Kristus är överstepräst i det himmelska tabernaklet och medlare för ett nytt förbund (Hebr 8:1-10). Men detta innebär inte att Gamla testamentet förlorar sin betydelse. [20]
Författaren säger att adressaterna är omogna. Låt oss därför lämna de elementära lärorna om Kristus och låta oss föras vidare framåt. Han bedömer saken så, att det inte hjälper att gå tillbaka till den elementära undervisning om Kristus, den som ges i Gamla testamentet. Deras omognad är av sådan art, att det enda som kan hjälpa dem är att de får en direkt undervisning om Kristi översteprästerliga ämbete. Detta är inte alls på något sätt konstigt. När vi står inför en andligt oerfaren människa, som frågar vad hon skall börja med att läsa i Bibeln, då svarar vi med att hänvisa till ett evangelium, kanske Johannesevangeliet. Ett sådant råd innebär då inte att denne för all framtid skall lägga Gamla testamentet åt sidan. Det ger oss en viktig undervisning om Messias, Kristus. Han får i detta evangelium ta emot Jesu undervisning. Där får han också höra Jesus säga att »det är dessa (de heliga Skrifterna) som vittnar om mig (Joh 5:39). Det blir helt naturligt för en sådan bibelläsare att snart gå tillbaka till Gamla testamentets undervisning. [21]
Sammanfattningsvis kan sägas att författaren här talar om att lämna bakom sig en judaiserande, elementär undervisning om Kristus, en undervisning som är sammanfattad i dessa tre dubbelpar 1/ ånger över döda gärningar och tro på Gud, 2/ reningar och handpåläggning och 3/ uppståndelse från de döda och en evig dom. Kristi offer en gång för alla har gjort allt nytt. Hela det gammaltestamentliga offerväsendet är föråldrat. »Därför bör vi så mycket mer ta fasta på det vi har hört… den frälsning som först förkunnades av Herren och bekräftades av dem som hade hört honom» (Hebr 2:1ff). Den förkunnelsen handlar om Jesus, Herren, som är den store översteprästen. På samma sätt som aposteln Paulus i strid mot en judaiserande riktning i Korint säger, att han inte lär någonting annat än Jesus som korsfäst och att Kristus är själva visheten bland de fullmogna, så förkunnar hebreerbrevets författare i strid mot en judaiserande fraktion hos adressaterna Kristus som den fullkomlige översteprästen. Kristus ger »fullkomlighet», en fullkomlig frälsning. Något sådant kan inte offermåltider, inte offer och gåvor ge. [22]