Av: Ingemar Furberg | Nr 2, 1995 sida 38
 
Hur skall vi översätta änglarnas lovsång (Luk 2:14)?

Änglarnas lovsång har i 1903 års översättning (»Normalupplagan») fått denna översättning: »Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, till människorna ett gott behag.» Luther översätter: »Ehre sei Gott in der Höhe und Friede auf Erden und den Menschen ein Wohlgefallen» (Ära vare Gud i höjden och frid på jorden till människor hans välbehag). I den nya lutherbibeln heter det däremot: »Ära vare Gud i höjden och frid på jorden till hans välbehags människor». Detta uttryck »hans välbehags människor uppfattas därvid vanligtvis i inskränkt mening och avser »dem som han har utvalt». Den översättningen ger också NT 81. Genom denna nyöversättning får änglarnas julsång en helt ny innebörd. Även 1917 års Bibel uppfattar uttrycket i inskränkt mening: »Ära var Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag.» [0]

1/ Skall vi översätta: åt människor till vilka han har behag?

Huvudfrågan är: slutar änglasången med nominativen »välbehag» (»eudokia») eller med genitiven »välbehags människor» (»eudokias»)? Detta är delvis en textkritisk fråga. I förra fallet avser hälsningen en hel mänsklighet. I senare fallet, som ger en svårare läsart som stöds av de äldsta textvittnena, kan översättningen Guds välbehags människor tänkas vara möjlig. Metzger uttrycker sig försiktigt om översättningen i detta fall. Han säger: »Översättning tycks då bli (»seems to be») att vid Frälsarens födelse Guds frid vilar på dem som han har utvalt efter sitt goda behag» (»A Textual Commentary on the Greek New Testament», s 133.) [2]

Redan i Tischendorfs utgåva av Novum Testamentum Graece (1896) är den genitiva varianten (»eudokias») införd i texten och den nominativa förd till den textkritiska apparaten. Denna läsning har alltså varit väl känd av översättarna. Någon ny översättning har dock inte denna läsning medfört. Prof E. Stave ställer frågan: »Är det bara vissa människor som blir föremål för Guds välbehag?» Frågan visar, att han arbetar utifrån den genitiva textvarianten. Detta hindrar honom dock inte från att besvara frågan med ett klart nej och förklara, att det här talas om »människor (jorden) som vederfares Guds välbehag (frälsning).» [3]

2/ Denna översättning (välbehagets människor) får ett stöd av Qumaransektens uttryck “välbehagets söner”.

Genitivformen har fått ett starkare stöd genom Qumrantexterna (Hodajoth 1 QH 4, 32f och 1 QH 11, 9). Där finner man uttrycket »välbehagets söner» som beteckning på Qumransektens medlemmar. Det har en klart exklusiv betydelse. Välbehagets söner är endast en utvald skara, de som efter flerårig prövotid upptagits i sekten och på så sätt ansågs vara föremål för Guds välbehag och nåd. Det är uppenbart att esseerna betraktade sig själva som Guds utvalda. De praktiserade egendomsgemenskap och levde vanligtvis i celibat. Efter pingst var dessa bland de första som omvände sig till den nya tron. Apg 6:7 antyder det genom att säga att »en stor skara präster blev lydiga mot tron.» Detta kan knappast syfta på sadduceerna, som, bortsett från vad de kan ha tänkt om Jesus, förkastade varje möjlighet till en kroppslig uppståndelse. Det kan inte heller avse fariseerna, som inte leddes av några präster. Carsten Peter Thiede säger i sin bok »The Earliest Gospel Manuscript», 1992, s 58: »Vi kan anta att Lukas syftar på esseerna.» Det bör kanske tilläggas att esseersekten anses ha sitt upphov i judiska prästkretsar i Jerusalem under makkabeertiden. [5]

3/ Jesus tog dock avstånd från Qumaransektens lära.

Esserna hade mycket stränga renhetsregler. Av tempelrullen framgår att män och kvinnor inte kunde bo tillsammans i deras heliga kvarter. I Qumran heter det också: »Ingen skall hjälpa ett djur som föder på sabbaten. Och faller det i en brunn, skall man inte dra upp det på sabbaten. (Damaskusskriften 11:13-15). [7]

Ett exempel på hur exklusiva esserna var ger oss också deras församlingsregel. I den uppmanades de att »älska ljusets söner och hata mörkrets söner» (Disciplinrullen I, 9-11, IX, 16). Denna framställning kastar ljus över Jesu ord: »Ni har hört att det är sagt: ‘Du skall älska din nästa och hata din ovän.» Något bud att hata ovännen finns inte i Gamla testamentet, inte heller i den senare judiska traditionen. Qumranfynden däremot visar oss, vilka det var som uttryckte sig på detta sätt. [8]

4/ Översättningen: “till människor hans välbehag” har stöd i ängelns budskap till herdarna.

Frågan är den om vi skall översätta änglarnas julsång utifrån det sammanhang i vilket den står inställd eller utifrån esseernas förståelse av uttrycket »välbehagets söner»? Prof Birger Gerhardsson skriver härom: »Slutorden ‘anthropoi evdokias’ (Guds välbehags människor) har fram till våra dagar varit ett svårt crux men kan nu med stor klarhet tydas, tack vare Qumranfynden. I vårt sammanhang är uttrycket säkert inte lika snävt fattat som i Qumrantexterna (glädjen är ju till för ‘hela /egendoms/folket’, v 10), men en avgränsning ligger ofrånkomligen i uttrycket» (»Kommentar till evangelieboken», s 21). [10]

Den klarhet som Qumranfynden här sägs ge åt slutorden »Guds välbehags människor» blir inte stor, när vi läser Gerhardssons framställning. Först säger han att sammanhanget (kontexten) visar att uttrycket i fråga »säkert inte är lika snävt fattat som i Qumrantexterna». Som stöd härför hänvisar han till vers 10 i detta kapitel. På samma gång tillfogar han att »en avgränsning ofrånkomligen ligger i uttrycket.» [11]

I vers 10 i julevangeliet börjar ängeln sitt meddelande till herdarna med att förklara, hur det kommande budskapet (änglarnas julsång) skall uppfattas. Ängeln säger: »Frukta inte. Se, jag bringar er stor glädje, som skall komma hela folket till del. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.» Först när ängeln underrättat herdarna om budskapet och så att säga ställt in dem på rätt mottagarvåglängd följer så den egentliga informationen, dvs änglarnas lovsång. I denna text »ligger det ofrånkomligen en avgränsning i uttrycket», säger Gerhardsson. Men förhåller det sig inte tvärt om: Förkunnar vers 10 en glädje för »allt folket», Israels folk, utvidgas i själva lovsången skaran av glädjefyllda människor, när det där heter att »jorden», hela jorden skall glädja sig. T. Mueller skriver: »I Luk 2:14 står genitiven ‘eudokias’ i syntaktiskt samband med frid. Han översätter: »och på jorden frid som kommer från hans goda behag till människor» (Conc Theol Quart 4(1979). Det skall också tilläggas att uttrycket »välbehagets söner» inte finns i Gamla testamentet. [12]

Har termen “välbehagets söner” en exklusiv innebörd även hos Lukas?

På denna fråga svarar Stave ett klart nej. Denna tolkning bereder visserligen svårigheter mot bakgrund av bruket av ‘rason’, välbehag, i Qumranrullarna. Men frågan är om vi skall förstå texten utifrån det nådesbegrepp som föreligger hos en judisk sekt, en exklusiv förening av människor som betraktade sig som »utvalda» i kraft av sina utfärdade människobud. Det visar sig också att NT 81 inte kan annat än att i en not ge en alternativ översättning: »Grundtextens uttryck ‘dem han har utvalt’ kan också återges med ‘de människor han finner behag till’. Här kommer ändå något av det universella perspektivet fram, även om det strängt taget uttrycker en inskränkning, också det. Tydligt blir det universella perspektivet, glädjen åt jordens alla folk, när vi översätter texten så: »Ära vare Gud i höjden och frid på jorden till människor hans välbehag (frälsning). Så kommer översättningen att bli i Svenska Folkbibeln. Det är jordens alla barn som i änglarnas julsång får höra fridsbudskapet, budskapet om en frälsning åt de många, åt alla. Hela Nya testamentet förkunnar ett sådant fridsbudskap i Jesu namn. »Ty Gud vill att alla skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen (1 Tim 2:4). [14]