Paulus brev till romarna är hans huvudbrev. I detta brev ger aposteln en sammanfattning av den kristna tron. I sitt företal till Romarbrevet betecknar Luther detta brev som »det rätta huvudstycket i Nya testamentet och det allra klaraste evangelium» och tillägger att det vore väl värt att en kristen kunde det utantill ord för ord. Här skall vi ägna oss åt ett studium av de fyra första kapitlen i detta brev. Också den som läst det flera gånger har all anledning att vända tillbaka till det. [0]
Brevets inledning 1:1 – 1:15
Aposteln börjar sitt brev med att presentera sig. Han kallar sig Kristi Jesu tjänare (slav), och säger att han är »kallad», kallad av Gud, och »avskild för att förkunna Guds evangelium». Om det evangelium han predikar säger han, att Gud redan tidigare förkunnat det genom sina heliga profeter i de heliga Skrifterna (v.2). De hade förkunnat löftena om Messias, som skulle komma i tidens fullbordan. Vad aposteln förkunnar är att Guds löften har gått i uppfyllelse. Evangelium handlar om Jesus Kristus, som föddes av Davids släkt och som är med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån hans uppståndelse från de döda. [2]
Paulus förklarar att han har fullgjort sitt missionsuppdrag i öster och att han planerar att resa till Spanien för att där förkunna evangelium (15:23f). På vägen dit säger han sig vilja besöka de kristna i Rom. Han räknar med att församlingen skall utrusta honom för resan till Spanien (15:24). Aposteln har mycket gott att säga om församlingen. Det framgår redan av inledningen, när han säger att han tackar Gud »för att er tro förkunnas i hela världen» (v.8). Det trosinnehåll som förkunnades i Rom var med andra ord den allmänneliga kristna tron. [3]
Tema: Den rättfärdige skall leva av tro 1:16 – 1:17
När aposteln i dessa två verser förklarar vad som är temat för brevet, inleder han denna förklaring med orden: »Jag skäms inte för evangelium». Att så är förhållandet är ingen tillfällighet. I hans brev är Kristus och rättfärdiggörelsen själva huvudstycket. Aposteln skäms inte för evangelium, dvs han skäms inte att förkunna »talet om korset» (1 Kor 1:17-18). Vi skall veta, att när den förkunnelsen gick ut över det romerska världsriket, att de kristna bekände sig till en korsfäst Messias, då togs detta budskap emot med häpnad och bestörtning såväl av hedningar som judar. En romersk medborgare fick inte korsfästas. Korsdöden var skamlig. Samma var förhållandet med juden: »En Guds förbannelse är den som blivit upphängd på trä» heter det i 5 Mos 21:23. Men för Paulus var inte korset en skamlig symbol, utan en hoppets. Den korsfäste Jesus hade uppstått, och han hade uppenbarat sig för honom och kallat honom. Aposteln är ögonvittne (1 Kor 9:1). [5]
När aposteln nu lägger fram det evangelium han förkunnar, då säger han att evangelium är en Guds kraft till frälsning, dvs en Guds kraft som skänker frälsning. Evangelium handlar om hur syndaren upptas i nåden. I det predikade evangeliet uppenbaras för syndaren rättfärdigheten från Gud, en rättfärdighet som tas emot genom tron. Profeten Habackuks ord citeras: »Den rättfärdige skall leva av tro» (Hab 2:4). [6]
Denna vers uppfattades inom den samtida fariseismen på ett helt annat sätt, nämligen som en sammanfattning av lagens 613 bud och som uttryck för att människan genom trofasthet mot Gud och hans lag skulle vinna rättfärdigheten. Fariseerna »förstod inte rättfärdigheten från Gud» (Rom 10:3). [7]
Rättfärdiggörelsens bakgrund – det allmänna syndafördärvet 1:18 – 3:20
Denna artikel om rättfärdiggörelsen genom tron utlägger aposteln inte omedelbart efter att ha angett vad som är brevets tema. En sådan utläggning ges först i Rom 3:21-31. I stället anger han den bakgrund mot vilken vi skall förstå rättfärdiggörelsens artikel. Han undervisar om hur Guds vrede uppenbaras över alla människor. [9]
Hedningarnas synder 1:18 – 1:32
»Guds vrede uppenbaras över all orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen.» När det gäller hedningarnas situation behövde Paulus inte påvisa att de var syndiga. Den saken var självklar för både judar och kristna. Men han måste visa att de var utan ursäkt för sin synd, och det gör han 1/ genom att hänvisa till den naturliga gudskunskap de ägde och borde äga. De borde dra den slutsatsen att skapelsen är ett verk av den osynlige Skaparen (v 1:20), det vi brukar kalla det kosmologiska beviset för Guds existens. En naturliga gudskunskap ägde de också 2/ genom att lagens verk var skrivna i deras samveten (v 2:14f), det vi brukar kalla för det moraliska beviset för Guds existens. Hedningarnas synd bestod i första rummet däri »att de inte har aktat det något värt att ta vara på sin kunskap om Gud» (Rom 1:28). Därför står de under Guds vrede. [11]
Hedningarnas syndighet visar sig också på det moraliska planet, i deras synd mot andra tavlans bud. »De är uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet» (Rom 2:29). Homosexualiteten var utbredd i den hedniska världen, där den i allmänhet bedömdes som opassande och klandervärd. I vår tid säger man att ni får välja själva hur ni lever. Men där människan väljer att leva och handla i strid mot Gud och den naturliga lagen; där följer också Guds dom. Gud utlämnar människan, prisger henne åt hennes egna lustar. Han låter henne gå sina egna vägar (Rom 1:24f). [12]
Judarnas synder 2:1 – 2:20
Den syndkatalog som aposteln upprättar över hedningarnas synder kunde judarna utan vidare instämma i. Men nu vänder sig Paulus mot juden själv. Just därför att juden är så enig med aposteln i domen över hedningarnas orättfärdighet, är också juden utan ursäkt och ställd under samma dom som de. Juden dömde sig själv rättfärdig i kraft av sin laglydnad, sin lagrättfärdighet. Men Paulus skriver: »Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att överträda lagen» (Rom 2:23). [14]
Judarna var stolta över att aldrig ha brutit mot det första budet. Att ha lagen och känna Guds vilja var för dem full och hel rättfärdighet. Men det räcker inte med att ha lagen. Det gäller att göra lagen, uppfylla lagen. »Lagens görare skall förklaras rättfärdiga inför Gud», säger aposteln (2:13). Men i verkligheten räknar aposteln inte med att någon skulle kunna uppfylla lagen och bli rättfärdig genom laggärningar. Så fäller Paulus domen över den lagtrogne juden. »Du kallar dig jude och finner vila i lagen och berömmer dig av Gud» (17), men »du vanärar Gud genom att överträda lagen» (Rom 2:23). [15]
Paulus har i 2:11-29 mycket tydligt förkunnat att om människan sviker det omskärelsen ålägger henne, då är omskärelsen inte till någon hjälp för henne. Från judisk synpunkt kunde han helt visst vänta sig den frågan: »Vad har vi då för nytta av omskärelsen? Aposteln tar därför själv upp denna fråga i kapitel tre. Vi hade kanske väntat oss att Paulus skulle ha svarat att omskärelsen saknar varje betydelse. Men nu ligger i omskärelsen inte bara ett krav på lagens hållande, utan också ett löftesord. Därför talar aposteln om judens stora företräde, som består i att han har fått Guds ord. Det är en stor fördel att ha Guds ord hos sig. Och sina löften kan Gud inte svika (Rom 3:3f). [16]
Paulus är väl medveten om att han kommer att bli motsagd i sin framställning av judarnas syndighet. Om Gud förhärligas också genom min synd, varför straffar han mig då? Och om synden ibland för med sig något gott, varför skall vi då inte göra det onda, för att något gott må komma av det? Sådana invändningar räknar Paulus med att de skall göra, men han tillbakavisar sådana frågeställningar. Han går inte närmare in på dem utan sammanfattar sin undervisning med att ställa den frågan: »Har vi (judar) något företräde? Svaret lyder: »Inte alls». Därefter citerar han skriftord: »Ingen rättfärdig finns, inte en enda» (Rom 3:13f). Syftet med lagen var inte att juden skulle förhäva sig över de företräden han hade genom att äga lagen, utan att han skulle få »sin mun tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud» (Rom 3:20). [17]
Kommentar till 1:18 – 3:20
För den ovane bibelläsaren kan den framställning som aposteln ger i detta avsnitt verka främmande. Det finns sådana som rent av har ställt den frågan om aposteln inte borde ha nyanserat sitt skarpa uttalande om människans synd. Finns det verkligen inte en enda rättskaffens människa? Det skall då sägas att det är viktigt att vi stryker under orden »inför Gud» (Rom 3:20). Aposteln säger, att »ingen människa förklaras rättfärdig inför Gud genom att hålla lagen. Hon står med skuld inför Gud. [19]
Men om vi tar bort dessa ord inför Gud, då är denna undervisning inte sann längre. Då har vi kommit in på ett område som gäller »inför människor». Och går vi in på det område som bestäms av samhällets lagar, då måste vi säga att det finns många hederliga och rättskaffens människor, liksom det finns sådana som inte följer samhällets lagar. Den skillnaden kan inte vara okänd för Paulus. Men nu ställer han alla människor, hedningar såväl som judar, »inför Gud». »Och då är det inte längre någon skillnad mellan människor. Alla har syndat (Rom 3:23). Emil Brunner har förklarat detta förhållande med en bild hämtad från en bussresa, där det är några ungdomar som skär sönder sittdynorna i bussen, men där det också finns en äldre dam som sitter och stickar för att ge något åt sina barnbarn. Visst är det en skillnad mellan dessa från rent mänsklig synpunkt. Men när kvinnan stiger av bussen, upptäcker kvinnan att hon har stigit på fel buss. Och just så är det med oss alla »inför Gud». Vi har misslyckats med att nå målet, vi har syndat. Det är denna viktiga sanning som Gud förkunnar i sin lag. [20]
Utläggning av rättfärdiggörelsen genom tron
»Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud uppenbarats» (Rom 3:21). Och denna rättfärdighet är omvittnad redan av »lagen och profeterna», dvs av den gammaltestamentliga skriftsamlingen (se t.ex. 1 Mos 15:6, Hab 2:4 och Ps 32:1f) och skänker »en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror.» Det är då inte fråga om en rättfärdighet som uppenbaras, därför att det redan finns troende människor. Nej, aposteln påminner i stället om att också trons människor har syndat. Det säger oss att det ämne som här behandlas är artikeln om syndares, »de ogudaktigas» (Rom 4:5) rättfärdiggörelse. Aposteln fortsätter också: Alla dessa syndare, som »saknar härligheten från Gud, förklaras rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem» (Rom 3:23f). Kan det sägas tydligare att rättfärdiggörelsen är knuten till Kristi gärning, till hans kors, och att rättfärdiggörelsen är lika med försoningen för Kristi skull? [22]
Detta har skett vid en bestämd tidpunkt i historien. »Honom (Kristus) har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol (2 Mos 25:17f, 3 Mos 16:14f) att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat de synder ostraffade som förut hade blivit begångna, när Gud visade tålamod. I vår tid ville han visa sin rättfärdighet, att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus» (Rom 3:25f). [23]
När offerdjurs blod bars fram som betalning för människans synder, blev dessa ännu lämnade relativt ostraffade, kunde det tyckas. Den gammaltestamentliga tiden kallas därför »Guds tålamods tid». I nytestamentlig tid (»i den tid som nu är») visade Gud sin dömande rättfärdighet, som fordrar att synden blir ställföreträdande sonad. Gud ställde fram Kristus som ställföreträdande soningsoffer. I Kristi blod och sonande död har Gud visat sin rättfärdighet. Korset uppenbarar såväl Guds vrede som Guds kärlek. »Gud är trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet», säger aposteln Johannes (1 Joh 1:9). Och aposteln Paulus avslutar sin utläggning av rättfärdiggörelsens artikel med att sammanfatta: »Vi hävdar, att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar» (Rom 3:28). [24]
Abraham rättfärdig genom tro, inte genom gärningar
I det fjärde kapitlet visar Paulus att lagen och profeterna, dvs Gamla testamentet, vittnar om rättfärdigheten genom tron. Han inleder sin framställning med frågan: »Vad skall vi då säga att vår förfader Abraham har vunnit på köttets väg», dvs genom gärningar, genom omskärelsens gärning. Han tillfogar att om Abraham hade uppnått rättfärdighet genom gärningar, då har han verkligen anledning att berömma sig »inför Gud». Men nu är detta helt uteslutet. Skriften förkunnar ju att »Abraham trodde Gud och det räknades honom till rättfärdighet» (1 Mos 15:6). Att det här inte är fråga om en rättfärdiggörelse på grund av tron utsäger aposteln mycket klart, när han talar om Abrahams rättfärdiggörelse som den »ogudaktiges» rättfärdiggörelse. Abraham var ännu inte omskuren, när han tog emot evangeliets löftesord i tro (1 Mos 15:5f). [26]
Rättfärdiggörelsen innebär alltså inte att den orättfärdige blir rättfärdig på grund av sin tro. Tron skapar inte evangeliet utan tron tar emot evangeliet, som skänker en hel och full förlåtelse. »Saliga är de vilkas överträdelser är förlåtna» (Rom 4:7). Ordet »ogudaktig» används aldrig av Paulus om en troende människa (Rom 5:6, 1 Tim 1:9, 1 Petr 4:18, 2 Petr 2:5, Jud 4). Den rättfärdighet som tillräknades Abraham, »den ogudaktige» hedningen, tillräknades honom genom tron. Den tillräknas också oss genom tron. Uttrycken »tillräkna rättfärdighet» och »förklara rättfärdig» har samma innebörd och betyder, att den i sig själv orättfärdige frikänns. Och denna frikännande dom förkunnas i Kristus. »Ty medan vi ännu var svaga led Kristus, när tiden var inne, döden för oss ogudaktiga» (Rom 5:6). »Medan vi var Guds ovänner, blev vi försonade genom hans Sons död» (Rom 5:10). »Det är alltså uppenbart, att då rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull, vi förklaras rättfärdiga genom tron» (Lutherska kyrkans Bekännelseskrifter, s.128). Guds icke-tillräknande av synd, hans förlåtelse, är alltså knuten till Kristi gärning. Slutorden i romarbrevets fjärde kapitel visar också tillbaka på »Jesus, vår Herre, som utgavs för våra synders skull (därför att vi hade syndat) och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull» (därför att vi hade blivit förklarade rättfärdiga). Att Kristus »utgavs» visar tillbaka på Kristi offer, därför att vi hade syndat. Att han »uppväcktes» visar att vi har blivit förklarade rättfärdiga. Att Gud uppväckte Kristus är beviset på att våra synder är förlåtna. »Förklarade rättfärdiga av tro har vi frid med Gud» (Rom 5:1). Vi får då leva i trons nådastånd. [27]