UPPENBARELSEBOKEN 4:1 – 11
Johannes ser Gud i en syn
Uppenbarelsen Johannes får av Frälsaren i kapitel 1 står som inledning till de sju breven. Ingenting i texten utgör något avbrott mellan första och andra kapitlet. De sju sändebreven är en del av den första synen, även om kapitel 2 och 3 inte säger något om vad aposteln Johannes såg. Frälsaren, som visade sig för honom, dikterade helt enkelt breven. Om Johannes skrev ner breven under synen, eller om han gjorde det senare ur minnet under den helige Andes inspiration, det vet vi inte. Början av kapitel 4 är alltså fortsättningen av vad som berättas i kapitel 1. Johannes skriver: 1. »Sedan fick jag se en dörr öppen till himlen, och jag hörde den första rösten tala till mig likt en trumpet. Den sa: Kom hit upp så skall jag visa dig vad som måste hända härefter. 2. Och genast var jag i Anden.» [2]
Uppenbarelseboken lär inget om de heligas bortryckande
Många millennialister (anhängare av tanken på ett synligt tusenårsrike på jorden) ser i den första versen i kapitel 4 en anvisning om det så kallade »bortryckandet av de heliga». Enligt en populär version av millennialism skall »Kristi tusenårsrike» här på jorden föregås av ett »bortryckande». Med andra ord, en kort tid innan Kristus kommer tillbaka för att regera i synlig gestalt här på jorden, skall alla troende plötsligt och i tysthet tas bort från denna världen för att förenas med Kristus. Inga troende skall lämnas kvar här i världen. Uppryckandet skall, enligt en version av denna lära, följas av sju svåra år, den så kallade »Stora bedrövelsen.» Därefter skall tusenårsriket börja. [4]
Men det finns ingenting i denna vers som antyder att Johannes skulle tala om något »bortryckande av de heliga.» Anhängare till denna lära har sagt, att detta måste syfta på bortryckandet, ty avsaknaden av en sådan hänvisning är »otänkbar» i en bok som särskilt behandlar de yttersta tingen. Men det argumentet bevisar bara att hela tanken med ett bortryckande före de tusen åren helt enkelt är fantasier, som man vill läsa in i Bibeln. [5]
Det Johannes här beskriver är inte något som kommer att ske i en avlägsen framtid, utan något som hände på ön Patmos en speciell söndag under det första århundradet. Kapitlets inledningsord »Sedan» syftar mycket klart på något som redan hänt, nämligen på hur Kristus uppenbarar sig för Johannes och dikterar de sju breven. När Johannes hört de ord som Herren talat till de sju församlingarna, såg han en öppen dörr till himlen. Ordet »himlen» betyder först »skyn» och vi kunde översätta det så, »Jag såg en öppen dörr i skyn.» Samtidigt hörde Johannes en röst. Han kallar den för »den första rösten». Tydligen är det en hänvisning till den röst han hade hört som inledning till den första synen (1:10). Och där hade han beskrivit rösten med orden »likt en trumpet.» [6]
Rösten sa till honom: »Kom hit upp, så skall jag visa dig vad som måste hända härefter.» Så säger Johannes: »Och genast var jag (eller, kom jag) i Anden.» Också detta påminner oss om början på synen, eftersom han säger »Jag var (kom) i Anden på Herrens dag» (1:10). [7]
Det som här hände Johannes liknar mycket en händelse Paulus beskriver i andra Korintierbrevet. Där talar Paulus om en uppenbarelse som tog honom till »tredje himlen», där han hörde sådant som en människa inte får tala om. Vi kan inte vara helt säkra på vad Paulus menar med tredje himlen. Men troligen är »den första himlen» atmosfären som fåglarna flyger i (Genesis 1:20), den andra himlen rymden bortom molnen där solen, månen och stjärnorna finns (Genesiss 1:14), och den tredje himlen den plats där Gud och änglarna bor. Moderna parapsykologer talar om sådana händelser som upplevelser »utanför kroppen». Men Paulus säger att han inte vet om det var i eller utanför kroppen det skedde (2 Kor 12:2, 3). Tydligen var det något liknande som Johannes beskriver med orden »i Anden», i ett nytt andligt tillstånd, där han kunde se och höra sådant som en människa normalt inte kan se eller höra här i världen. [8]
Typiskt är, att Johannes fick höra att han skulle få se »vad som måste hända härefter.» I detta sammanhang avser det förhållanden och händelser tidigt i det första århundradet, särskilt vad som omtalas i de sju sändebreven. Herren lovar att uppenbara kommande händelser och förhållanden för aposteln. När Herren säger att detta måste ske, visar han klart, att framtiden redan är bestämd och att det som Johannes skulle få se verkligen skulle inträffa. Löftet påminner om de många ställen som säger att skrifterna måste uppfyllas. Det är inte några gissningar om framtiden, utan uppenbarelser från Gud, som ser framtiden lika klart som han ser det som nu är och det som varit. Att Gud förutser denna framtid gör inte att det inträffar. Men eftersom Gud ser framtiden exakt och rätt, så kan varken han eller de människor han använder ta miste när de talar om framtiden. Det måste bli som Gud sagt, även om mycket händer genom människors fria val. [9]
Sedan talar Johannes om vad han såg i uppenbarelsen. Han skriver: »Och jag såg en tron som var framsatt i himlen och någon som satt på tronen. 3. Han som satt på den liknade en sten av jaspis och karneol, och en regnbåge, som av smaragd, omgav tronen. 4. Runtomkring tronen såg jag tjugofyra troner, och på dem satt tjugofyra äldste, som var klädda i vita kläder och hade kronor av guld på huvudet. 5. Och från tronen kom blixtar, dån och åska, och framför tronen brann sju facklor, det var Guds sju andar, 6. och något tycktes vara ett glashav, klart som kristall.» [10]
Gud uppenbarar sig
Johannes såg Gud i en uppenbarelse. Det följande sammanhanget bekräftar det. Alla som är förtrogna med Gamla Testamentet vet redan från början, att han som sitter på tronen är Gud själv. Sådana uppenbarelser av Gud, som Johannes här beskriver, påminner om de uppenbarelser Gamla testamentets profeter hade. Här porträtteras brännpunkten i ett mångfärgat ljussken i en båge eller i en cirkel eller gloria, ett starkt grönt sken, »som en smaragd». I Gamla testamentet uppenbarade Gud sig i ett starkt sken, som kallades »Herrens härlighet». Här ser Johannes denna härlighet. Och det intryck det gör på honom är som skenet från en dyrbar ädelsten. [12]
De heliga regerar med Kristus
Betydelsen av de tjugofyra tronerna är också lätt att förstå. Flera gånger här i de sju sändebreven lovar Frälsaren, att de trogna kristna skall få regera med honom i härlighet. Flera år tidigare, medan Frälsaren ännu vandrade på jorden bland sina lärjungar, så lovade han att de en dag skulle få sitta på »tolv troner och döma Israels tolv stammar» (Matt 19:28). De tolv som sitter runt tronen är de tolv apostlarna, som ofta kallas »äldste» i Nya testamentet och i kyrkans tidigaste skrifter. Det finns dom som hävdar, att dessa tolv äldste inte kan vara de tolv apostlarna, eftersom Johannes befann sig på Patmos vid den tiden och därför inte kunde sitta på en av tronerna. Men ett sådant argument har glömt, att vi här har att göra med en syn. Precis som en människa kan se sig själv i en dröm, så är det möjligt för Johannes att se sig själv i en syn. Jesu ord till lärjungarna ger oss också hjälp att förstå vilka de tolv andra är. Det är de tolv patriarkerna, som Israels tolv stammar i Gamla testamentet härstammar från. Så representerar de tjugofyra äldste kyrkan i Gamla och Nya testamentet. De gyllene kronorna på deras huvuden och tronerna de sitter på symboliserar deras kungliga auktoritet. Deras vita kläder symboliserar rättfärdigheten de fått genom tron på Kristus. [14]
Guds uppenbarar sig i dån och blixtar
När Johannes slutat beskrivningen av de tjugofyra äldste, så tilldrar sig återigen tronen hans uppmärksamhet. Han ser ljusflammor. Och så hör han ljud, eller röster och dån som kommer från tronen. Det får oss att tänka på hur Gud uppenbarade sig på berget Sinai. Där uppenbarade han sig också i dunder och blixtar (2 Mos 19:16). [16]
Guds sju andar
De sju brinnande ljusstakarna framför tronen liknar den sjuarmade ljusstaken som brann i Gamla testamentets tabernakel (2 Mos 37:17-24). Texten säger klart, att de sju ljusen är symboler för Guds sju andar och att detta är Uppenbarelsebokens sätt att beskriva tredje personen i Treenigheten. Även profeten Sakarja i Gamla testamentet såg den symboliska samstämmigheten mellan den sjuarmade ljusstaken och den helige Andes verk (Sakarja 4:1-6). Den helige Ande har inspirerat Skrifterna, som är våra fötters lykta (Psalt 119:105). Han liknas vid ett klart skinande ljus. Liksom de sju armarna på ljusstaken tillsammans utgör en ljusstake, som lyser i kyrkan, så är »Guds sju andar» en helig Ande. [18]
Glashavet
I förgrunden för den himmelska scenen såg Johannes ett glashav, klart som kristall. Inte en krusning störde det fullkomliga lugnet på havet framför tronen. Detta syftar på den fullkomliga friden hos Gud. Bilden av detta glashav är särskilt viktig, när vi tänker på att nästan alla ställen i Gamla testamentet som talar om havet anger att havet är en plats för faror och olyckor. Enda gången en judisk kung försökte utrusta en flotta, så slutade det med en katastrof och »de led skeppsbrott vid Esjon-Geber» (1 Kon 22:49). Jesaja talar om ett »upprört hav, ett som inte kan vara stilla» (Jes 57:20). Men framför tronen i himlen ser Johannes ett hav i fullkomlig vila. Det finns inte längre någonting som kan störa stillheten och vilan för dem som samlats runtomkring tronen. Det kristallklara havet betyder att det hos Gud inte finns något som är orent eller fläckat. [20]
6. »Mitt för tronen och runtomkring den stod fyra väsen, som hade ögon överallt, framtill och baktill. 7. Det första väsendet liknade ett lejon, det andra en ung tjur. Det tredje hade ett ansikte som en människas och det fjärde liknade en flygande örn. 8. Vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar, och överallt, runtom och på insidan av vingarna, hade de ögon. Dag och natt ropade de utan uppehåll: »Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är och som kommer.» [21]
De fyra väsendena
Bokstavligt lyder de första orden i denna avdelning: »Och i tronens mitt och runtomkring tronen fanns fyra levande väsen.» Grekiskans genitiv betecknar någon slags koppling. Sammanhanget måste förklara vad som åsyftas. Eftersom det är klart att de fyra levande väsendena stod runtomkring tronen, så är det klart att Johannes inte kunde se dem mitt på tronen, där Gud satt. Därför måste vi antingen översätta »i centrum, där tronen stod,» eller, »i centrum, nära tronen.» Tronen uppfyllde centrum av skådeplatsen. Runtomkring tronen, i en vidare cirkel stod de tjugofyra tronerna som de tjugofyra äldste satt på. I en trängre cirkel, i centrum närmare tronen, stod de fyra levande väsendena. [23]
Det är svårt att bestämma de fyra levande väsendenas betydelse. Några kommentatorer hävdar att det inte kan vara fråga om änglavarelser eftersom de i 5:11 tycks skilja sig från änglarna. Men det är inget avgörande argument. Det är helt möjligt att här se, inte en skillnad mellan de levande varelserna och änglarna, utan hellre en skillnad mellan fyra änglar av hög rang nära tronen och den stora skaran änglar som står längre från centrum. Beskrivningen av de fyra väsendena har många likheter med den syn där Hesekiel såg Herrens härlighet (Hes 1:4-28). I den synen förekommer också fyra levande väsen. Vart och ett av dem har fyra ansikten, ett människoansikte, ett lejonansikte, ett oxansikte och ett örnansikte. I Uppenbarelseboken har de fyra väsendena bara var sitt ansikte. De levande väsendena i Hesekiels bok har fyra vingar. Här har de sex vingar. I detta avseende liknar de fyra väsendena i uppenbarelsen seraferna i Jesajas syn (Jes 6:2). Hos Hesekiel är vart och ett av de fyra väsendena åtföljt av ett hjul, som vilar på jorden. Och alla hjulen var fullsatta med ögon (Hes 1:18). [24]
I ett senare kapitel identifierar Hesekiel de fyra levande väsendena som keruber (Hes 10:20). Likheten mellan Johannes och Hesekiels syner stöder klassificeringen av de fyra väsendena i Uppenbarelseboken, att de är keruber. De många ögonen betyder att änglarna är uppmärksamma på allt som händer i universum. Änglarna är Guds sändebud. Genom dem regerar Gud världen och genom dem skyddar han sitt folk. De fyra ansiktena representerar de fyra stora arterna på jorden fåglarna representeras av örnen, vilddjuren representeras av lejonet, husdjuren representeras av oxen och människan i sin klass representeras av sig själv. I motsats till modern vetenskap, framställer Bibeln alltid människan som en särskild skapelse, klart skild från djurens värld. Eftersom texten inte uttalar sig om arternas kännetecken, så är det i full harmoni med Skriften att i de fyra keruberna se Guds styrelse och hans kontroll över hela skapelsen. [25]
Texten säger inget om betydelsen av de sex vingarna på vart och ett av de fyra levande väsendena. Men vi minns att änglarna i Jesajas uppenbarelse (Jes 6) också hade sex vingar. Jesaja säger att seraferna i hans uppenbarelse använde två av vingarna för att täcka sina fötter, två för att täcka sina ansikten och två för att flyga med. I gångna tider blev en resandes fötter nersmutsade, när han färdades till fots. Därför var det sed att betjäna gästerna med vatten, så att de kunde tvätta sina fötter (Lk 7:44). Att änglarna betäckte sina fötter med vingarna, betyder att de skylde för Guds ögon allt som var orent. Även om de goda änglarna var heliga och utan synd, så måste inför Guds enastående helighet, även det heligaste i skapelsen stå med skam och ödmjukhet. (Job 4:18; 15:15; 25:5). Att de betäckte sina ögon med det andra paret vingar syftar på skapelsens oförmåga att kunna se direkt på Herrens härlighet. Detta är en bekännelse till Guds vördnadsbjudande majestät, till honom som bor i ett ljus, som ingen människa har sett eller kan se (1 Tim 6:16). Det sista vingparet, det som seraferna flyger med, visar på änglarnas vilja att som Guds sändebud utträtta hans befallningar. Kommentatorer, som i de fyra levande väsendena ser Guds försyn, har därför säkert rätt. [26]
Änglasången som aldrig tystnar är ett eko av serafernas sång i Jesajas syn. »Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig, som var och som är och som skall komma». Sångens sista ord återfinns inte hos Jesaja, utan är en upprepning av Frälsarens ord i kapitel 1 där han beskriver sig själv (1:8). Men här beskrivs den treenige Guden, och det trefaldiga »helig» anspelar på hans väsen. [27]
Trefaldigheten
Beskrivningen av Gud i 1:4-6 bildar tre grupper. Här ser vi att det trefaldiga helig, de tre gudsnamnen – Herren, Gud, Allsmäktig – och tre av Guds attribut bildar tre poetiska rader med tre termer på var rad enligt följande: [29]
| Helig | Helig | Helig |
| Herre | Gud | Allsmäktig |
| som var | som är | som skall komma |
Denna trefaldiga beskrivning återklingar i den trefaldiga doxologin i v 11 och i den trefaldiga sammanfattningen av sången i v 9. [33]
I Jesajas syn sjunger änglarna »Helig, helig, helig är härskarornas Herre, hela jorden är full av hans härlighet.» Likheten mellan de två sångerna är större än man först kan tro, ty orden »Herren den Allsmäktige» används regelbundet i Septuaginta (den gamla grekiska översättningen av det hebreiska Gamla testamentet) för att översätta hebreiskans »Härskarornas herre.» eller »JHWH Sebaot». Dessa två termer hör nära samman med varandra. Namnet »Härskarornas Herre» beskriver Gud som den mäktige och majestätiske härföraren för änglarnas starka här, medan namnet »Herren den allsmäktige» är ett mer prosaiskt sätt att framställa hans makt. Denna vers utgör grunden i Hebers kända psalm »Helig, Helig, Helig.» Den psalmen innehåller en rad anspelningar på kapitlen 4 och 5 i Uppenbarelseboken, tex »… sänka sina gyllne kronor för din härlighet.» [34]
De fyra levande väsendena som sjunger denna sång och prisar Gud dag och natt utan uppehåll är förenade i sin lovsång med de tjugofyra äldste som står runt tronen i en vidare cirkel. [35]
Johannes skriver: »9. Och när de levande väsendena ger pris och ära och tack åt honom som sitter på tronen, honom som lever i all evighet 10. faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen, och de tillber honom som lever i evigheternas evighet, och de lägger ner sina kronor inför honom och säger, 11. Du vår Herre och Gud är värdig att ta emot pris och ära och makt, ty du har skapat allting, och genom din vilja blev de till och blev skapade.» [36]
Orden som änglarna sjunger i vers 8 är helt tydligt inte hela sången de sjunger inför tronen, ty där sägs inte att Herren får »priset och äran och tacksägelsen». Men när de levande väsendena sjunger sin sång och ger Gud priset och äran och tacksägelsen, då ärar också de tjugofyra äldste Herren genom att falla ner och tillbedja honom. De representerar kyrkan i Gamla och Nya testamentet. [37]
Konungarna lägger ner sina kronor inför universums skapare och Herre
Nu tar de tjugofyra äldste av sig kronorna de bar på sina huvuden i början av synen (v.4). De lägger ner dem inför Guds tron. Genom denna akt bekänner de, att även om Gud betrott dem med den stora äran att få vara kungar och regera universum tillsammans med honom, så regerar de inte för sin egen äras skull utan till hans ära. De förstår, att eftersom de fått äran att vara Guds kungar, så skall de ge honom hela äran när han uppenbarar sig i härlighet. Det berättas att drottning Victoria av England en gång skall ha sagt, att hon önskade att få leva vid Frälsarens återkomst, för sa hon »Jag skulle så innerligt gärna vilja lägga ner min krona inför hans fötter.» [39]
De tjugofyra äldste tilltalar honom som sitter på tronen med orden »vår Herre och Gud». Dessa ord är nästan identiska med Thomas utrop när han såg den uppståndne Herren, »Min Herre och min Gud.» Medan änglarna ger Gud ära och pris och tacksägelse säger de tjugofyra äldste att Gud är värdig att mottaga denna ära och pris. När de säger att han också är värdig att ta emot ära och makt, så innebär det naturligtvis inte, att Gud blir mäktigare. Det kan bara betyda att han är värd att kallas den ende Allsmäktige. Det är rätt att tillskriva honom allmakt, såsom de fyra levande väsendena sjöng i sin sång. Herren är värd sådant pris eftersom han har skapat allting. Han som är alltings upphov måste alltid vara lika stor eller större än det han skapar. Skapelsens under gör det fullkomligt klart att Gud är en härlig och mäktig Gud. Psalmisten ger uttryck för en liknande tanke som Johannes gjorde. Han börjar psalm 19 med orden »Himlarna förkunnar Guds ära.» [40]
Därför att det behagade Gud blev allting skapat
Sista avdelningen i de äldstes sång »ty genom din vilja blev de till och är skapade» har King James Version översatt: »till ditt behag är de till och blev de skapade. »Prepositionen »till» används här i betydelsen »på grund av». De äldstes ord innebär inte att universum skapades för att behaga Gud, utan de skapades och är nu till eftersom detta behagade honom. Så bevisas Guds makt och härlighet också genom skapelsen. När han vill att något skall bli till, så blir det till. [42]