Av: Lars Engquist | Nr 4, 1995 sida 120

Så säger Jesus: »En rik man klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i fest. Vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till Abrahams sköte. Även den rike dog och blev begravd. När han nu pinades i helvetet, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham och Lasarus i hans sköte. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingertoppen i vatten för att svalka min tunga, för jag pinas i denna låga. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du pina. Och till allt detta kommer en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Då sade han: Så ber jag dig, fader, att du skickar honom till min faders hus för att varna mina fem bröder, så att inte också de kommer till denna pinans ort. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, så omvänder de sig. Abraham svarade honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda» (Lukas 16:19-31). [0]

Bilden är beklämmande. Men ack så vanlig i våra dar. Några som lever i överflöd och bekymmerslöshet och andra som lider av undernäring, svält och sjukdomar i den omedelbara närheten. Så grymt och orättvist. Så litet vi har till övers för varandra. Möjligen det som kan falla likt smulor från bordet och som de fattiga får slåss med hundarna om. Inget talar ett klarare språk om människans djupa syndafall, än vad hjärtlösheten, egoismen och hårdheten gör. [1]

De otrognas plåga

Det är vår Frälsares ord, Guds ord, som här visar hur hjärtlösheten till slut vänder tillbaka över den onde och oomvände själv. Han tog ut allt sitt goda åt sig själv här i livet. Han behöll det kärlekslöst för egen del och förhärdade sig inför den fattiges och sjukes långa lidande. När det står att han fått ut sitt goda, så betyder det att han fått ut allt och inget mer gott hade kvar. Inget gott väntade på andra sidan graven. Inget hopp. Ingen nåd. Ingen bönhörelse. Bara det som här beskrivs – pinan och jämmern och grämelsen och hjälplösheten. Lägg märke till hur svårt han plågades av att se att bröderna på jorden var på väg till samma pina. Ja här får alla de svar, som brukar säga, att det inte kan vara någon glädje och salighet i himlen om man måste se sina nära och kära gå evigt förlorade. Så här är det alltså. Det hör med till de osaligas bittra pina, att se hur nära och kära går till samma pina utan att kunna göra något åt det. [3]

De trognas salighet

Men detta har Guds barn lidit nog av redan här i livet. Hemma i himlen är de Saliga lyckligt befriade från alla sådana bekymmer och från allt som smärtar. Där väntar bara rikedom och ära, glädje, fest och lycka på Guds barn. Det onda och svåra, alla tårar, all hunger och törst, all värk, all förnedring och orättvisa och den onda döden, allt sådant är för alltid borta. Det finns inte i himlen. Det lider inte de saliga av. Det står inte här i bibelordet varför Lasarus kom till himlen och inte varför den rike mannen kom till helvetet. Men Abrahams sköte, dit änglarna förde den fattige Lasarus, det är himlen. Dit fördes han av de goda änglarna omedelbart vid sin död. Detta är en salig hädanfärd. Att när livet i jämmerdalen är slut, i triumf få föras hem till himlen, där Abraham, trons fader, och alla de saliga är, hos Jesus. [5]

Fattigdom gör ingen salig

Lasarus är inte där därför att han fått lida svårt av fattigdom och sjukdom. Han är i himlen hos Jesus, därför att han redan på jorden hörde Jesus till genom tron på Honom. Berättelsen om den fattige, salige Lasarus, lär oss än en gång, att Guds barn inte har sin himmel här på jorden, och inte är befriade från vare sig fattigdom eller sjukdom här nere. Men på jorden bär Guds barn sina kors till Jesu ära. Guds barn vet vad de har i himlen, när vandringen i jämmerdalen är slutad. Lasarus knäppte förmodligen sina händer och tackade den gode Guden för smulorna från den rike mannens bord. Han bar med saktmod och tålamod sitt kors, under det att han sjöng lovsånger i stället för att klaga och knota. Lasarus tröstade sig med, att bedrövelsen varar en så kort tid, men att härligheten, äran och glädjen i himlen varar i evighet. Lasarus visste och trodde att Jesu kors var den saliga räddningen från evig olycka i helvetet. Han livnärde sig inte bara av smulorna från den rike mannens bord. Lasarus levde av tro på Jesus och nåden. Sin fattigdom till trots, var han den rikaste och lyckligaste och tacksammaste människan på jorden. Men den rike mannen visade med sin hjärtlöshet att han var oomvänd, att han inte var ett Guds barn. Han levde, som så många andra, bara för detta livets goda. Då gäller det ju att få ut så mycket som möjligt och att förse sig själv. Då behöver man inte ta någon hänsyn till andra. Är det inget mer efter döden, då kan vi ju vara hur hänsynslösa som helst mot dem som lider nöd. Ett oomvänt hjärta utan tro på Jesus, är ett hårt och kärlekslöst hjärta utan rum för dem som lider nöd. [7]

Otro visar sig i obarmhärtighet

Den rike mannens hårdhet avslöjade redan här att han inte hade det rätt ställt med Gud. Därför blev hans hädanfärd en förskräcklig olycka. Det kunde inte ens den värdiga begravningen med alla blommorna och talen och sången och gravölet ändra på eller dölja. Redan innan begravningsgästerna skildes åt och kransarna vissnat, var den rike mannens eviga olycka en verklighet. Han hade ingen som helst glädje av alla de vackra talen vid kistan. Han visste, när de talade vid begravningen, att han levat förgäves och att de goda gärningar, som släkten prisade honom för, nu inte hjälpte. Jesus berättar att den döde till och med ville säga till dem, som stod vid kistan, att de skulle göra bättring från synden och omvända sig till tron på Jesus, innan det var deras tur att begravas. Men det skulle han aldrig mer få tillfälle att säga till dem. Han hade försummat den viktigaste plikten mot vänner och anhöriga under sitt jordeliv. Nu hade den dagen kommit då allt var för sent och allt förlorat. Den rike mannen hade förlorat allt och fick inte börja om igen. [9]

Skall vi vänta tider av stora väckelser för vårt folk?

Hur skall vi få människor att äntligen börja tänka på sina själar, på syndernas förlåtelse, på omvändelse och på himlen? Skall det bli en tid av väckelse, en undrens tid med saliga bud från himlen och från dem som gått hem före oss? Skall människorna än en gång komma att skakas i sin trygghet och obotfärdighet och materialism genom att Gud låter tecken ske i de yttersta tiderna? Skall vi be Gud om detta, eller är denna sena tidens barn ändå förlorade? Gång efter annan har vi sett hur fromma föräldrars förmaningar och trogna kristnas vittnesbörd har lett till hån och förhärdelse hos dem som inte ville börja att på allvar läsa och höra Guds rena och klara ord. Vi har sett hur barn till de frommaste föräldrar förhärdat sig och förkastat sina föräldrars andliga arv och dragit vanära över föräldrarnas namn och olycka över sig själva, därför att de inte ville höra och läsa Guds Ord. [11]

Vi har sett hur vårt svenska folk alltmer glidit bort från den sunda bibeltron och lutherska bekännelsen, till tron att under och tecken skall bevisa Guds sanningar och föra folket till bättring. Och vi har sett hur förnekelsen brett ut sig så till den grad att de flesta inte tror på ett liv efter detta, än mindre på förtappelsen i helvetet. I dag finns det inte mycket kvar av det gamla trosarvet i Sveriges land. Att det skulle bli stora väckelser har vi inget löfte om. Att vänta att de saliga som gått före oss kommer med bud från himlen och väcker dem som sover, det är vidskepelse och något Skriften direkt säger att det inte kommer att ske. »Det är en stor gapande klyfta mellan oss och er.» [12]

Vägen till frälsande tro går genom att höra Guds ord

Vi måste med allvar besinna vad vår Frälsare säger här i evangeliet. Att enda vägen till räddning från evig förtappelse och pina i helvetet, det är att höra och läsa och tro Mose och Profeterna, det vill säga Guds Ord. Detta är enda vägen. Hur än världen vänder sig och utvecklas, så är och förblir det syndares enda frälsningsväg, att höra och läsa och tro vad Guds Ord i Biben säger. Vänta inga uppenbarelser! Vänta inte på något bud från dem som gått före oss hem! Vänta inte på tecken eller på stora händelser eller väldiga väckelser! Vänta inte på några stora predikanter eller stora andliga ledare, som kan skaka om folket som sover syndasömnen till sin eviga olycka! Om vi föraktar Guds rena Ord, som Herren i sin nåd har givit oss, så finns heller inget annat hopp om räddning kvar. Din och min räddning i väntan på att Herren kallar oss hem från detta korta jordelivet, det är att vara trogna vid Bibeln och trogna att höra och tro predikan som kommer i kraft av Kristi Ord. Jag vet inte hurdan din vardag och verklighet är. Kanske måste du kämpa ensam för det mesta, för att kunna behålla tron och vinna det eviga livet? Villkoren är ju så olika för oss. Men glöm då ingen enda dag vad saken gäller. Att bli bevarad i tron på Jesus och Hans löftesord och därigenom vinna det eviga livet hos Gud i himlen. Bevarad blir du genom att troget höra och läsa och hålla fast vid löftesordet han i sin nåd och omsorg har gett oss. Då skall Han, som var mäktig att bevara den arme Lasarus under korset, också bevara dig till evigt liv och salighet. Då skall du också få erfara samma lycka som Lasarus, när Guds änglar vid livets slut kommer för att hämta din frälsta själ till paradisets glädje, hemma hos Abraham och alla de saliga, hemma hos Jesus i himlen, Amen. [14]