Av Ola Österbacka (föredrag hållet vid Bibliicumkursen i Alvesta den 30 sept 2023).

 

Upprinnelsen till det här ämnet är en artikel som jag skrev för Sändebudet med Ungdomsvännen nr 18/1974, och som citerades under Utblick över samtiden i Biblicum nr 7/1974. Jag ska därför inledningsvis gå tillbaka till den här tiden, som var händelserik hos oss i Finland, och också i Biblicum. Men jag startar alltså i Finland.

Herdabrev med attack mot Bibeln

År 1972 hade den nye biskopen i Borgå, John Vikström, gett ut sitt herdabrev. Jag citerar vad Wikipedia skriver:

I sitt herdabrev Tro i kris (1972) välkomnade han det faktum att ”pluralismen och relativismen bröt sönder ramen för enhetskulturens tro och skapade vår nuvarande situation.” Samtidigt gick han till angrepp mot den traditionella bibelsynen och hävdade att uppenbarelsen i Bibeln är koncentrerad till det som berör frälsningen och gudsförhållandet. Allt annat är att betrakta som uppenbarelsens form och utanför frälsningsfrågan (i vid bemärkelse) äger Bibeln ingen auktoritet. Han menade också att Jesus såsom människa delade sin samtids föreställningar.

Min artikel utgick från en deklaration till Skriftens sanning, tillkommen i protest mot herdabrevet, och enhälligt antagen av Evangeliföreningens (SLEF) årsmöte 1973. Hur lyckades man med att följa Bibeln i praktiken, efter att man hade gjort en fin deklaration? I dag frågar vi oss, hur det ligger till med bibeltrohet i praktiken i dagens kyrkor. Framför allt ska vi fråga vad Skriften lär om sig själv.

Försvar av Guds ofelbara ord

Det är inte bara John Vikström som underkänt Den heliga Skrifts ofelbarhet. I Sverige hade år 1970 utkommit en rapport från den statligt tillsatta bibelkommissionen, kallad Bibelsyn och bibelbruk. Biblicum svarade med boken Det står skrivet. Biblicum svarar biskopsmötets bibelkommission (förkortas i det följande DSS). Denna viktiga bok blev mycket uppmärksammad och var ett mäktigt försvar för Bibelns sanning.

Den 29 november 1971 skulle David Hedegård ha fyllt 80 år, och en festskrift skulle överlämnas åt honom då. Men redan några veckor innan fick han fullborda sitt verk här på jorden och festskriften blev därmed en postum hyllning. Den fick namnet Ditt ord är sanning (hänvisas som DOS).

Jag ska i det följande koncentrera mig på två punkter där vi i dag särskilt behöver samla oss till försvar för Bibeln: Bibelns inspiration och Bibelns auktoritet.

 

A. Bibelns inspiration

En fråga som ofta lyfts fram av bibelkritiker är: ”I vilken mening är Bibeln Guds ord?” DSS förundrar sig med all rätt över att man blivit osäkra om den saken. Man citerar den senast officiellt antagna läroboken i kristendom, katekesen från 1878: ”Den heliga Skrift är Guds ord, som genom den helige Andes ingivelse är skrivet av profeter, evangelister och apostlar, oss till undervisning, bättring, tröst och evig salighet.”

Ordet ”ingivelse” är hämtat från 2 Tim 3:16, där SFB 2015 återger det grekiska ordet theópneustos med ”utandad”, medan KB1917 hade ”ingiven”.

Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet.

I DOS avhandlar prof Siegbert Becker frågan om Bibelns inspiration. Han citerar Martin Luther: ”Alla patriarkerna trodde på Gud, inte bara som på en skapare utan på Gud som talade till dem. De hade inte en stum Gud, eller en som endast var uppdiktad utan en som talade” (DOS s 2).

Gud använde mänskliga ord för att uppenbara sina tankar och sin vilja för Adam och Eva i lustgården och senare för Noa, Abraham och många andra. Moderna teologer menar att en sådan uppfattning av uppenbarelsen är naiv. De svänger om på det hela och menar att människorna såg Guds mäktiga gärningar och sedan mediterade över dem och därmed resonerade sig fram till Guds vilja. De såg Guds tal som ett mytologiskt sätt att beskriva den process genom vilken människor upptäckte vad Gud ville att de skulle veta.

Mose lärde sitt folk att pröva profetiorna utifrån vad som skedde. Om en profetia slog in kunde man tro att det var Gud som hade talat. För han kunde uppenbara vad som ska ske i framtiden. Det är ju något som är helt centralt för vår tro. Apostlarna visar med många exempel att profeterna i GT hade förutsett och förutsagt att Jesus hade uppstått ur graven. Likaså hade profeterna sagt att Gud skulle låta folket återvända från fångenskapen i Babel och att Messias skulle komma med den sanna friheten från syndens välde.

Hur ser liberalteologerna på den frågan? I dag är Bibel 2000 den enda svenska bibelöversättningen som är godkänd för det svenska stiftet i den lutherska folkkyrkan i Finland. Jag antar att det samma gäller för Svenska kyrkan. Den lär genom sina märkliga översättningar och sin notapparat att profeterna ingalunda hade någon aning om vad som skulle hända i framtiden, utan att de talade om vad de kunde känna till från sin samtid. Man förnekar alltså att Gud kunnat tala till människor och låta dem se in i framtiden. Man förnekar alltså Bibelns inspiration.

Petrus undervisar (2 Pet 1:20):

Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen tolkning. Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud.

Och i 1 Pet 1:10–12 beskriver han processen, där profeterna först får ett ord från Gud, och sedan mediterar över det och försöker förstå vad det betyder:

Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De försökte förstå vem eller vilken tid Kristi Ande i dem syftade på när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. Och det uppenbarades för dem att det inte var sig själva utan er som de tjänade med sitt budskap. Det budskapet har nu förkunnats för er genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, gav er evangeliet – ett budskap som änglar längtar att få blicka in i.

Med olika ord förklaras här inspirationen: ”Kristi Ande förutsade”, ”det uppenbarades för dem”, ”den helige Ande, sänd från himlen, gav er evangeliet”.

Jesus beskriver också inspirationen i sin förbön (Joh 17:7f):

Nu har de förstått att allt som du gett mig kommer från dig, för jag har gett dem de ord som du gav till mig.

Paulus hävdar att han i sin förkunnelse talar det som Gud hade uppenbarat (1 Kor 2:7f):

Vi förkunnar Guds hemliga och fördolda vishet, som Gud från evighet har bestämt ska bli till härlighet för oss. Den visheten har ingen av den här världens härskare känt.

Och lite senare (v 12f):

Men vi har inte fått världens ande utan Anden som är från Gud, för att vi ska veta vad vi fått av Gud. Det förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär oss utan med ord som Anden lär oss, när vi förklarar andliga ting med andliga ord.

Det här ordet har vi fått för att vi ska lära oss dem, begrunda dem och så lära oss hur vi blir frälsta. Paulus tackar Gud i brevet till tessalonikerna (1 Tess 2:13)

för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som människors ord utan så som det verkligen är: Guds ord som är verksamt i er som tror.

Apostelns ord var Guds ord. Den fullmakten hade Jesus gett honom. Men det var Guds ord inte bara när han talade, det som brukar kallas det levande Ordet, utan också när det lästes i skrift (2 Tess 2:15):

Stå därför fasta och håll er till den undervisning ni har fått, muntligt eller genom brev.

Att vi ser så mycket avfall från kyrkorna i vår tid beror på att Guds ord vanligen inte mera förkunnas som Guds ofelbara ord, så att det kan föda tro och frälsa människor från detta förvända släkte. Den mänskliga visheten, som i Guds ögon är dårskap, blir en ny Gud. Därmed fråntar man Gud hans ställning att vara historiens Gud som ska äras som Skapare, Frälsare och Kyrkans grund.

Så till den andra huvudpunkten:

 

B. Bibelns auktoritet

John Vikström ställer i sitt herdabrev frågan: ”I vilka frågor äger Bibeln auktoritet?” (s 89).

Ett sammanfattande svar är att Bibeln har auktoritet framför allt i frälsningsfrågan. Han styckar upp Bibelns undervisning i centrum och periferi. Han menar sig här ha stöd av Martin Luther. Frälsningen hör till centrum, medan historiska frågor och sådant som hör till vetenskapens område är periferi. Vikström skriver att Calvin och övriga gestalter inom den reformerta traditionen såg annorlunda på saken än Luther. Calvin betonade att alla ord i Skriften är omedelbart förpliktande, medan Luther såg enskilda texter i relation till frälsningsbudskapet. Det här skulle enligt Vikström ge rätt att godkänna fel i Bibeln.

Vikström anser att en diskussion om motsägelser och historiska felaktigheter är ofruktbar och meningslös (s 100f). Han gör en jämförelse med Kristi två naturer: Jesu gudomliga auktoritet var inte beroende av att hans mantel var felfri. Fanns det några hål i manteln var hans auktoritet inte mindre för det! Det hörde till hans mänskliga natur, och där drar Vikström en parallell till Bibeln: även om det finns ”defekter” i det yttre så finns ändå den gudomliga auktoriteten bakom.

Men man kan inte jämföra hål i Jesu mantel med ofullkomligheter i den bibliska uppenbarelsen. Snarare måste man jämställa det med skrynklor och revor i det papper Bibeln är tryckt på. Jesus var ju till sin mänskliga natur helt syndfri. Det hör till hans förnedring att ha klätt av sig den gudomliga fullkomligheten i yttre ting och säkert också ha hål i sina kläder. Men han klädde inte på sig synd. Som Jesus levde utan synd är hans ord till oss i Bibeln också utan fel och brister.

Bibelns ord nedtecknades av profeter och apostlar med den tidens pennor på den tidens papyrus, precis som världsliga dokument. Till den delen är den en mänsklig produkt. Men samtidigt är den alltigenom av gudomlig natur. Det är ett under som kan jämföras med Kristi två naturer. Kristus föddes utan synd genom den helige Andes avlelse. Han föddes som sann människa på samma sätt som andra människor, av kvinna. Men han förblev det som han varit av evighet, sann Gud. Athanasianum förbjuder oss att separera Kristi mänsklighet och gudomlighet, att skilja ut det mänskliga från det gudomliga. Inte heller kan vi separera det gudomliga och det mänskliga i Bibeln så att vi skulle kunna destillera fram en helt gudomlig bok, och så att vi har fördragsamhet med felen i den mänskliga. Bibeln är samtidigt Guds heliga ord till oss och skrivet av människor. Jesus var som människa avlad av den helige Ande, utan medfödd arvsynd. Bibeln har till det yttre tillkommit genom att den helige Ande gav orden åt människor, Guds fullkomliga ord.

Det är också som med nattvarden, att föreningen mellan det gudomliga och mänskliga, det som syns och som vi kan ta på, är ofattbar för vårt förnuft, för att det ska bero på tro. Det är ett Guds under.

En annan nytolkning som man försöker få att passa in i Bibelns tankevärld är att dela in Bibelns lära i två korgar: kärlekens korg och trons korg. Trons korg innehåller lärofrågor och är oföränderliga, medan kärlekens korg som behandlar etiska frågor är tidsbundna och kan ändras. Herrens bud om att en kvinna inte ska ha auktoritet över mannen, och därmed inte vara pastor, sätter man i kärlekens korg och därmed har man klarat av frågan varför man har ändrat läran. John Vikström använde den här tolkningen när han som ärkebiskop drev fram beslutet om att öppna pastorsämbetet för kvinnor. Likaså placeras frågor om sexualliv och äktenskap i kärlekens korg och är därför föränderliga. Men den här uppdelningen finns inte i Bibeln. Den är skapad för att rättfärdiga ett avsteg från Bibeln.

Vi ska inte försöka avgöra vad som har auktoritet och vad som inte är normerande. Det som Gud har talat, har sin auktoritet från Honom. Jesus inskärper flera gånger i sitt avskedstal vad som kännetecknar en kristen (t ex Joh 14:15):

Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud.

Vilka är då Jesu bud? Ska vi som kristna hålla oss till Gamla testamentets alla bestämmelser om högtider, ren och oren mat, och rentav om bestämmelser om hur slavarna ska behandlas? Gäller GT:s fördömande av homosexuellt leverne?

Man kan skilja mellan tre olika slags lagar i GT.

  1. Samhällslagar: om domarväsendet, som Mose införde, om lagar om spetälska och om slavar m m.
  2. Ceremoniallagar: om ren och oren mat, om högtider och sabbat, om tvagningar och offer.
  3. Morallagar, som främst sammanfattas i de tio budorden. Det är lagar som Jesus hänvisar till, t ex när han besvarade den rike unge mannens fråga, Matt 19:16ff, och som Paulus citerar i Rom 13:9. Han sammanfattar där med orden ”Alltså är kärleken lagens uppfyllelse.”

Jesus säger i bergspredikan (Matt 5:17f):

Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Jag säger er sanningen: Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett.

Jesus kom för att uppfylla lagen och profeterna. Det är ett uttryck som beskriver GT som helhet. Orden ”förrän allt har skett” hänvisar till hans slutliga gärning för oss: hans död på korset, då han ropade ut att det är fullbordat, och hans uppståndelse som hans lärjungar predikade som vittnesbörd om att allt vad Skriften hade sagt nu var fullbordat.

Samhällslagarna gjorde sin uppgift så länge Israel var en teokrati och styrdes av Gud genom hans ord. De har ingen uppgift för andra folk än för Israel. Samhällslagarna har alltså ingen auktoritet för oss kristna, eftersom de hör till det gamla förbundet.

Ceremoniallagarna är uppfyllda av Jesus. De var en skugga av Kristus. Genom honom kom verkligheten själv. Paulus ger ett klart besked hur vi ska se på de gammaltestamentliga ceremoniallagarna i Kol 2:16, inklusive sabbatsbudet:

Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller när det gäller högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är en skugga av det som skulle komma, men själva verkligheten är Kristus.

Hebreerbrevet undervisar om att offerceremonierna inte mera gäller sedan Jesus burit fram sig själv som det slutliga och fullkomliga offret. Det är viktigt att låta NT kasta ljus över GT.

Morallagarna är av annat slag. Det är de lagar som uttrycker en universell ordning. Jesus upprepar ju buden som svar åt den lagkloke. Och när Paulus skriver att kärleken är lagens uppfyllelse har han många förmaningar som uttrycker just det här: hur Kristi kärlek driver oss att fråga efter vår nästas bästa, och hur Guds bud där är en viktig vägledning för oss.

Paulus ger en förpliktande funktion åt buden. Vi läser i 1 Tim 1:8–11 om det som vi kallar lagens första bruk:

Men vi vet att lagen är god, om man använder den rätt och inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och rebeller, gudlösa och syndare, oheliga och oandliga. Lagen är till för dem som misshandlar sin far och mor, för mördare, för dem som lever i otukt och homosexualitet, för slavhandlare, lögnare, menedare och allt annat som går emot den sunda läran, enligt evangeliet om den salige Gudens härlighet som har anförtrotts mig.

Bibeln har samma budskap som den naturliga morallagen. Den avvisar t ex homosexuellt leverne och tar avstånd från otukt utanför äktenskapets ramar. Denna norm har i vår tid brutits sönder av en ideologi, som går emot den sunda läran och bryter ner Guds ords auktoritet.

Vår tids avgudar

Vår tid har fått nya gudar som man inte får säga emot. De utgår från att människan vägrar se Skaparen och hans verk i skapelsen, Rom 1:20f:

Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt. Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.

Mörkret har sänkt sig över människans förmenta vishet, så att man inte längre ser det självklara: att Gud har skapat allt. På grund av denna nya gud, evolutionsläran, tas grunden bort: människan är inte längre en unik skapelse, utan ett djur. Kampen för tillvaron, där den bäst rustade överlever, förutsätter att döden är en del av tillvaron från första början. Adam och Eva var inte historiska personer, och därmed är syndafallet en myt som kommit till genom att människor har behövt en förklaring till hur sjukdom och död finns till. Därmed faller Paulus hela argument för att Jesus, den andre Adam, genom sin gärning frälste människosläktet från den fördömelsedom som den förste Adam åstadkom genom syndafallet. Evolutionsläran har alltså blivit ett effektivt sätt att ta ifrån den kristna tron dess verkliga innehåll.

En annan gud är Pride, som arbetar med normkritik mot den traditionella familje- och äktenskapssynen och som bygger på sin tvillinggud: fullkomlig jämlikhet. Den är en direkt följd av att människorna övergett Skaparen som objekt för lovprisning och i stället börjat tillbe det skapade. Deras falska föreställningar har förblindat dem så att mörkret sänkt sig över deras oförståndiga hjärtan (Rom 1:21). Det är därför som Gud utlämnat dem åt deras hjärtans begär i orenhet (v 24) och förnedrande lidelser (v 26). Man prisar stoltheten att tänka själv och förverkliga sig själv och sina begär.

Nu har förblindelsen trängt igenom stora delar av de kristna kyrkorna. HBTQ-frågorna hotar att splittra den ena kyrkan efter den andra. Man försöker krampaktigt hålla fast vid att man bygger på Bibeln och försöker visa hur Bibeln egentligen inte har något emot könsneutrala äktenskap och homosexuellt samliv. På samma sätt är det med jämlikhetsideologin, som så tydligt har raserat den bibliska skapelseordningen. Man söker efter sätt att bortförklara de klara bibelorden så att de ska passa in i de nya ideologierna. Ingen som vill räkna med framgång i samhället ska kunna undgå att falla på knä och tillbe de nya gudarna, och i många kyrkor gäller samma regler för dem som vill framstå som ledare. Och visst går det ihop med att man påstår att det är bibliskt!

En falsk bibeltrohet

Kan man då alls mera tala om bibeltrohet i sådana kyrkor? Man borde ju inte kunna göra det, men det hävdar man. För man har ju sagt att man bygger på Bibeln!

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har fortfarande en portalparagraf som man inte vågat ta bort, där man bekänner sig grunda sin tro på Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna. På samma sätt säger Svenska kyrkans kyrkoordning att dess tro, bekännelse och lära är grundad i Guds heliga Ord och en rad bekännelsedokument.

Det här låter ju verkligen bibeltroget, men det är ju en ren lögn! Kyrkans lära prövas ytterst utifrån de nya gudarnas måttstock, inte av Bibeln själv.

Det farliga med den här lögnen är att många som vill vara bibeltrogna inom folkkyrkan, som de organisationer som är grundade i de gamla väckelserörelserna, hänvisar till den här paragrafen och säger att kyrkan ännu har sin rätta grund och att man därför ska stå kvar. Men det är en förvillelse. Man ser inte att den verkliga orsaken till att man vill försvara medlemskap i en sådan kyrka är verksamhetsmöjligheter och ekonomi. Därför är man inte bibeltrogna när det gäller Bibelns förmaningar att dra sig undan den falska läran och sådan gemenskap där falsk lära tolereras och försvaras. Sånt leder till separatism, säger man, och det är något vi måste undvika. Man är bibeltrogen i teorin men inte när det blir svårt i praktiken.

Paulus skriver att människor i de yttersta dagarna ska ha ett sken av gudsfruktan men förnekar dess kraft (2 Tim 3:5). Håll dig borta från dem, säger han vidare. Det är ett farligt bedrägeri. Gentemot det här måste vi vädja med Paulus:

 Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus som ska döma levande och döda, inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning. Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter.

Denna tjänst, som Biblicum vill vara med i, blir allt viktigare, även om den sker i motstånd. Vi ska också komma ihåg att Jesus sa att Ordet väcker motstånd. Men förnekelse och bibelkritik ska inte segra. De har ingen kraft.

Därför säger vi med Luther: ”Guds ord de måste låta stå.” Gud hjälpe oss att aldrig vika från hans ord.