– principer för bibeltolkning

Föredrag hållet av Seth Erlandsson vid föreningen Genesis virtuella årskonferens den 23/10 2021.

 

En grundläggande regel för all vetenskaplig tolkning av urkunder eller texter är att man grundligt sätter sig in i vad texten verkligen säger, lägger märke till kontexten (sammanhanget) och sakligt lyfter fram vad textförfattaren vill ha sagt. Man får inte tolka urkunderna så att de ska stämma med egna förutfattade meningar. Då är det inte längre frågaom tolkning utan omtolkning. Inte heller får man vid tolkningen utgå ifrån att texterna ljuger, om de redogör förhändelser som enligt den tolkande strider mot hans uppfattning. Först efter att noggrant ha levt sig in i vad författaren vill säga i sin bok kan textutläggaren ställa sig frågan: Är det verkligen sant det han påstår, kan det han säger verkligen ha hänt? Eller är det han säger bara mänskliga drömmar eller fantasier eller gamla myter? Anser han efter sitt studium att författarens vittnesbörd är osan- ning, är han skyldig att ange på vilken grund han beskyller honom för lögn.

Att först noggrant sätta sig in i vad författaren verkligen vill säga  är alltså en grundläggande förutsättning för en rättvisande tolkning. När jag var färdig med min tolkning av Jesajas ord i boken ”Jesajas bokrulle” (2014) skrev jag i bokens förord: ”Denna kommentar har vuxit fram efter en längre tids vandring tillsammans med Jesaja.Efter 50 år tillsammans börjar jag bli förtrogen med honom och hans budskap.” De som översätter nutida författarevet vilken hjälp det är att lära känna författaren, hans bakgrund, uppfattningar, språkbruk och anspelningar. Så är det också vid all tolkning. När det gäller tolkningen av Bibelns texter är det till stor hjälp att de i regel anger vemförfattaren är, hans uppdrag samt när och var han var verksam.

Men varför är det då så vanligt inom modern bibeltolkning att man redan i inledningsskedet av tolkningen avfärdar bibeltextens angivna uppgifter om författaren? Svaret är: Enligt de vetenskapliga principer som sekulär forskning utgår ifrån och som också modern bibeltolkning påverkats av finns det inget utrymme för gudomliga ingripanden som verkliga historiska händelser. Metafysisk naturalism gör antagandet att inget övernaturligtexisterar. Detta antagande fick stor spridning mot slutet av 1700-talet och kom under 1800-talet att mer och mer påverka universitetsteologin och exegetiken (bibeltolkningen). Vi fick något som på engelska kallas ”higher criticism” och på svenska ”bibelkritik” i stället för ”en historisk-grammatisk tolkning” av bibeltexten.

Eftersom huvudpersonen i de bibliska texterna är Gud, hans ord och gärningar, får en forskning som präglas av metafysisk naturalism omedelbart problem. Gud kan då bara accepteras som vissa människors och kulturerstrosföreställning, som en myt. När bibeltexterna hävdar att Gud inte är en människoskapelse utan tvärtom den som har skapat världen genom sitt gudomliga ord, den som också styr historien och konkret griper in i den, som vet allt och har all makt i himmel och på jord, då har man svårt för att ta sådana texter på fullt allvar. Därför tar man till olika omtolkningar som man anser bättre stämmer med den enda verk- lighet man menar finns.

Får man då tolka Bibeln i strid med vad dess författare verkligen säger? Givetvis inte, och ändå är det inte ovanligt. Det är ett allvarligt fel att blanda samman egna trosföreställningar med Bibelns budskap eller omtolka bibeltexter till att bara säga det som kan ske i en värld utan Gud och gudomlig kausalitet. Bibeltolkaren är skyldig att sakligt lyfta fram vad som enligt Bibeln verkligen har hänt, vad som enligt Bibeln är historiskt sant, även om han personligen tror att det bara är fråga om myter eller förlegade trosföreställningar som inte kan vara sanning enligt modern vetenskap.

Några exempel på modern bibelutläggning

Jag ska nu ge några exempel på modern bibelutläggning inom universitetsvärlden och jämföra den med vad bibeltexten själv verkligen säger. Exemplen visar vilka konsekvenser det får när man bortser från bibeltexters författarangivelser utan sakliga skäl:

Jesajas bok

Denna bok anger mycket tydligt vem författaren är och när och var han har verkat som profet. Det är viktiga uppgifter att ta fasta på för en rätt tolkning av profetens ord. Vad är då grunden till att den sekulära vetenskapen avvisar Jesajas författarskap till mer än hälften av profetbokens innehåll? Svar: Gud, de övernaturliga och precisaförutsägelser som Gud delger sin profet. Jesajas författarskap förutsätter Gud! Modern vetenskap kan inte räknamed Gud annat än som en mänsklig trosföreställning. Finns det då inte bevis för att profeten ljuger om Gud och hans undergärningar, att det i själva verket är en rad senare, anonyma personer som författat och bearbetat bokens innehållså att det ska se ut som profetior? Inte alls. Det finns inga belägg alls till stöd för det.

Antaganden om att boken fått en rad sena tillägg och omarbetningar om och om igen långt efter Jesajas tid har idag skapat en kaotisk mångfald av tolkningar (se min bok ”Jesajas bokrulle”, s 16ff) som bortser från bokens enhetliga och mästerliga komposition (se den grafiska illustrationen på sidan 149). Enligt bibeltexten blev Jesaja profet genom en särskild uppenbarelse från Gud (se Jes 6) och han förkunnar inte egna funderingar utan ”vad hansett och hört från Gud” (1:1; 2:1; 6:1; 13:1). Han är bara ”Herrens mun” (1:20; 40:5; 51:16; 58:14).

Jesajas förutsägelser av vad som ska hända med landet och med Jerusalem genom assyrierna gick bevisligen i uppfyllelse (7:20; 8:7–8; 14:25; 37:33ff), därför att Gud låtit honom se också vad som kommer att ske. T o m Jesajasmotståndare tvingas konstatera att han verkligen förutsagt vad som hände (se Jes 41 och min bok, s 164ff)! Då borde också, me- nar Jesaja, hans förutsägelser om babylonierna, om persern Koresh, om Messias födelse av en jungfru och att Messias ställföreträdande ska bli ”genomborrad för våra brott och slagen för våra synder” (53:5) accep- teras som sanning. Men eftersom Jesajas profetior förutsätter Gud kan de ändå inte accepteras som sanna profetior. De måste omtolkas som utsagor gjorda ”ex eventu” (efter att det hänt) så att ingen övernaturlig uppenbarelse från Gud har förekommit. Utgår man ifrån att Gud bara finns som en människotanke, måste ju alla profetior syfta på händelser och personer inom människors normala synkrets (se t ex tolkningarna av de messianska profetiorna i Bibel 2000, noterna till 9:6; 42:1; 49:1ff och 52:13ff). När man sålunda utifrån ett naturalistiskt vetenskapsbegrepp tolkar ombibeltextens innehåll presenterar man inte längre vad som verkligen står och är historiskt sant enligt Bibeln.

Daniels bok

Daniel tillfångatogs som ung av Babels mäktige kung Nebukadnessar år 605 f Kr och deporterades tillsammans med sina vänner Hananja, Mishael och Asarja till Babylonien. Han fick fr o m 603 f Kr en hög position vid hovet i Babeloch blev kvar där ända till perserkungen Koresh maktövertagande 539 f Kr och t o m Koresh tredje regeringsår.Profeten Hesekiel, som deporterades till Babylonien år 597 f Kr, nämner Daniel jämte Noa och Job som föredömennär det gäller trohet mot Gud under svåra tider (se Hes 14:14).

Bakgrunden till Daniels upphöjelse var en dröm som oroade kung Nebukadnessar mycket. Han begärde av sinakaldeiska experter inte bara att de skulle tyda drömmen utan också tala om vad han hade drömt. Denna begäran var orimlig. ”Det finns ingen människa på jorden som kan säga det kungen vill veta”, sa kaldeerna (Dan 2:10). Daniel höll med: ”Den hemlighet som kungen vill veta kan inga vise män, besvärjare, spåmän eller stjärntydare berätta för kungen.” Men han tillade: ”Men det finns en Gud i himlen som kan uppenbara hemligheter, och han har låtit kung Nebukadnessar veta vad som ska ske i kommande dagar” (Dan 2:27f). Därefter berättade Daniel för kungen både drömmen och vad den uppenbarade om framtiden (Dan 2:36–49).

”Det finns en Gud i himlen som kan uppenbara hemligheter.” Den sanningen är en grundövertygelse inte bara i Daniels bok utan genomsyrar hela den bibliska uppenbarelsen. Utgår man ifrån att denne Gud inte finns, kan man inte göra rättvisa åt Bibelns budskap. De bibliska texterna måste då på något sätt bortförklaras eller omtolkas. Bara tack vare Guds övernaturliga ingripanden kunde Daniel se och tolka syner och drömmar och därmed avslöja vad som ska hända i framtiden med kungar och världsliga stormakter alltifrån det nybabyloniska rikets tid fram till världshistoriens sista dag, domedagen, då ”de många som sover i mullen ska vakna, några till evigt liv och andra tillförakt och evig skam” (Dan 12:2).

Daniel vill återge verkliga, historiska händelser som tydligt visar att det finns en sann och levande Gud och att hans rike, till skillnad från alla mänskliga stormakter, är ett evigt rike. T o m Nebukadnessar måste kapitulera inför de hemligheter som Daniel uppenbarade. Som hedning gav han befallning om ”matoffer och rökelseoffer till Daniel” och sa till honom: ”Er Gud är i sanning en Gud över andra gudar, en Herre över kungar och en som uppenbarar hemligheter, eftersom du kunde uppenbara denna hemlighet” (Dan 2:46–47).

Detta vittnesbörd kan självklart inte bibeltolkare som utgår från naturalismens världsbild acceptera. Men hur kommer de då förbi de många profetiorna som Daniel fick del av från Gud och som i detalj visar sig vara sanna? Svar: Genom att anta att de inte är några förutsägelser. De måste helt enkelt vara ett fromt bedrägeri, menar man,fingerade framtidsförutsägelser som skrivits av en anonym jude ca 164 f Kr, dvs efter att det som sägs ska hända redan har hänt. Varför fromt? För att trösta och styrka de judar som drabbades av förföljelse i samband med Antiochos IV Epifanes förtryck och förföljelser på 160-talet f Kr. Man frågar sig: Är det fromt att trösta med ett bedrägeri och kan det trösta när det avslöjats som bedrägeri?

Nu profeterar Daniel inte bara om tiden fram till år 164 f Kr utan också om det romerska världsriket därefter och dessutom i detalj om Messias försoningsdöd år 30 e Kr och om Jerusalems förstöring år 70 e Kr (se Dan 9:24–27). Men eftersom det inte går att neddatera Danielsboken ytterligare (den fanns ju redan i avskrifter långt före Jesu tid), bortförklaras profetiorna om Romarriket och den messianska profetian i kap 9:24–27 tolkar man så att den inte blir en messiansk profetia.

Moseböckerna

Mose är enligt Bibeln den störste av alla Gamla testamentets profeter. För honom uppenbarade sig Gud inte bara i syner och drömmar utan talade till honom direkt ”ansikte mot ansikte” (4 Mos 12:8). Hans medhjälpare Josua, som avslutar Mose stora verk om ”Guds undervisning” (de fem Moseböckerna, på hebr. Toráh), skriver: ”I Israel uppstod ingen mer profet som Mose, som Herren kände (= hade nära gemenskap med) ansikte mot ansikte – inte om man tänker på alla de tecken och under som Herren sände honom att göra i Egyptens land inför farao och alla hans tjänare och hela hans land, och på all den väldiga kraft och alla de stora och förunderliga gärningar som han gjorde inför ögonen på hela Israel” (5 Mos 34:10–12). Jesus sa till dem som vägrade att acceptera honom som den utlovade Messias och Guds Son: ”Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev. Men om ni inte tror hans skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?” (Joh 5:46–47).

För en vetenskap som inte kan räkna med Gud blir det problematiskt med Mose. Därför avlägsnades han på 1800-talet som författare till Moseböckerna till förmån för de påhittade källskrifterna Jahvisten, Elohisten och Prästkodex. Dessa ska enligt bibelkritiken ha redigerats samman av flera redaktörer i omgångar och slutgiltigt så sent som 1000 år efter Moses tid. Man antar att redigeringarna gjorts så klumpigt att det går att delvis rekonstruera dessakällor, men kriterierna för uppspalt- ningen av texten är så godtyckliga att någon konsensus inte uppnåtts.

Enligt Bibeln liksom enligt allmän rättspraxis är det viktigt med vittnen. ”Efter två eller tre vittnens ord ska var sak avgöras” (5 Mos 19:15, Matt 18:16). När det gäller undren vid uttåget ur Egypten och i samband med den 40-åriga ökenvandringen sker de inför en stor mängd vittnen. Så är också fallet när Jesus gör under. Hans brödunder kunde inte förnekas, inte heller att Lasarus verkligen var död innan Jesus uppväckte honom bara genom sitt ord (Joh11:43f). Inte heller Jesu fiender, översteprästerna och fariseerna, som ständigt försökte bortförklara Jesu under, kunde förneka undret med Lasarus: ”Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Låter vi honom hålla på så här kommer alla att tro på honom. . . Från den dagen bestämde de sig för att döda honom” (Joh 11:47f, 53).

Vill man troget återge vad Toráh (Guds undervisning via Mose) innehåller och kraftfullt betonar, så är Gudsingripanden i historien inte bara mänskliga föreställningar utan verkliga historiska händelser inför många vittnen. Gång på gång betonar Mose att det övernaturliga bevisligen har skett: ”Har något folk hört Guds röst tala ur elden, så som du har hört, och överlevt?” (5 Mos 4:33). ”Tänk på de stora hemsökelser som dina ögon har sett. Tänk på de tecken och under, på den starka hand och uträckta arm med vilken HERREN din Gud förde dig ut” (5 Mos 7:19). ”Ni har sett allt som HERREN har gjort inför era ögon i Egyptens land med farao och alla hans tjänare och hela hans land, de stora prövningar som du med egna ögon har sett, de stora tecknen och undren” (5 Mos 29:2–3).

Första Moseboken, Genesis (= Begynnelseboken)

Här presenterar Mose verklig historia lika mycket som i resten av Moseböckerna. Adam och Eva är lika mycket verkliga historiska personer som Kain och Abel och Abraham, Isak och Jakob. ”Den första människan, Adam, blev en levande varelse” (1 Kor 15:45), skriver Paulus i anslutning till 1 Mos 2:7: ”Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” ”Adam skapades först och sedan Eva” (1 Tim 2:13). Efter världshistoriens första vecka, skapelseveckan, var världen en underbar, syndfri skapelse: ”Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott” (1 Mos 1:31). Genom Guds uppenbarelse via Mose har vi fått helt grundläggande information om världshistoriens första dagar.

Efter syndafallet sa Gud till Adam: ”Du lyssnade till din hustru och åt av trädet som jag befallde dig att inte äta av. Därför ska marken vara förbannad för din skull. . . I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd tills du vänder åter till jorden, för av den är du tagen. Jord är du, och jord ska du åter bli” (1 Mos 3:17–19). ”Genom en enda människa komsynden in i världen, och genom synden döden. På så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla syndade” (Rom 5:12).

”Liksom en endas fall ledde till en fördömelsedom för alla människor, så har en endas rättfärdiga gärning lett tillen frikännande dom för alla människor, en som ger liv” (Rom 5:18). Utan Moses och Paulus undervisning om fördömelsedomen genom syndafallet blir det obegripligt vilken stor och oförtjänt gåva evangeliet om Jesus är. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus” (Rom 3:23–24). Syndaren ”förklaras rättfärdig”, inte genom laggärningar utan ”genom tro”, dvs genom att lita på och ta emot den frikännande domen för Kristi skull som en fri gåva (Rom 3:28). ”Genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig” (Gal 2:16).

Jesus och apostlarna hänvisar ofta till Guds undervisning via Mose (= Toráh). Jesus sa till sina landsmän: ”Tro inte att jag kommer att anklaga er inför Fadern. Den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till. Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev. Men om ni inte tror hans skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?” (Joh 5:45–47). ”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Moses Toráh, Profeterna och Psalmerna” (Luk 24:44). Under sin fångenskap i Rom kallade Paulus till sig de ledande bland judarna: ”Från morgon till kväll förklarade han för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Moses Toráh och Profeterna. Vissa lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro” (Apg 28:23–24).

När Jesus undervisade Emmausvandrarna för att de skulle förstå vem han som dött på korset är och att han hade uppstått efter att ha besegrat döden för deras räkning, ”började han med Mose . . . och förklarade för dem vad som stod om honom i alla Skrifterna” (se Luk 24:27). Toráh vittnar om vilka ofattbart stora under Gud gör. Bara Guds ord kan öppna ögonen på andligt blinda och det glada budskapet om den utlovade frälsningen, som helt och hållet är ett under (det största av alla under), skapade tro redan under gamla förbundets tid. Löftesordet till den barnlöse Abram skapade förtröstan på Guds frälsningsunder: ”Abram trodde Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet” (1 Mos 15:6).

Skapelsen och Skaparen

En sekulär vetenskap får stora problem både med Jesus och med skapelsen. Utgår man ifrån ett naturalistiskt vetenskapsbegrepp kan man inte acceptera en övermåttan vis och mäktig Skapare, än mindre att Jesus är Ordet genom vilket allt är skapat (Joh 1:3, Kol 1:16). Ändå kan knappast någon undgå att inse hur vist skapelsen är inrättad, från det allra minsta till det ofantligt stora. När det gäller olika ting här i världen, det må gälla imponerande katedraler eller mindre byggnader, bilar, datorer, robotar eller pyrotekniska pjäser, så förstår alla att det måste finnas intelligenta konstruktörer bakom dessa ting. Men när det gäller något ännu mer fantastiskt, universum, skapelsen, då undviker man att tala om vilken fantastisk byggmästare och konstruktör Gud är. Då säger man i stället (t ex efter att man har visat en underbar naturfilm i TV): ”Se vilken fantastisk skapare naturen är.” Man kan ju inte tro på någon övernaturlig, gudomlig Skapare, så naturen måste på något förunderligt sätt själv ha svarat för sin egen sinnrika konstruktion och skapelse!! Paulus kommenterar denna dåraktiga övertro: ”Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt” (Rom 1:20). Kung David betonar det dåraktiga i att förneka att skapelsen har en Skapare: ”Dåren säger i sitt hjärta: ’Det finns ingen Gud’” (Ps 14:1; 53:2).

Grundläggande enligt Bibeln är följande: Före skapelsen fanns bara Gud, den evige. Han skapade världen innan något material att skapa av fanns. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1). Hela skapelsen är ett mirakel precis som alla Guds under. Det hebreiska verbet för”skapa” (bará) kan bara ha Gud som subjekt eftersom bará betyder ”skapa genom ett under, forma av intet”. ”Gud sade och det blev till, hans befallde och det stod där” (Ps 33:9). Därför använder David samma verb bará när hanber om ”ett nytt hjärta” (Ps 51:12). Också det kan nämligen bara ske genom Guds under, nämligen genom Guds ord.

”På sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem” (2 Mos 20:11). Hela skapelsen äralltså ett mirakel som blivit till under kort tid genom Guds mäktiga ord, inte genom en lång inomvärldslig process med enbörjan för ca 14 miljarder år sedan. Observera att allt liv skapades differentierat i specifika grupper eller ”slag” redan frånbörjan. Det betonas gång på gång (se 1 Mos 1:11,12,21,24,25). Människan skapades direkt från jordens stoft, integenom en utveckling från den enklaste livsform till så småningom mera utvecklade djur och till sist till primitivamänniskor via apor. Varje dag under de sex skapelsedagarna avslutas med att ”det blev afton och morgon”. Det kan inteomtolkas till miljontals år, vilket bl a 2 Mos 20:11 och 31:17 bekräftar. När den sjätte dagen var slut var Gudsskapelseverk färdigt, ”himlen och jorden med hela deras härskara” (1 Mos 2:1f ). Allt var då ”mycket gott” (1 Mos 1:31), inte halvfärdigt.

Men genom syndafallet inträffade en katastrof (1 Mos 3:1ff). Synden kom in i världen genom upproret mot Gud, och därmed död och förgängelse. ”Människornas ondska blev stor på jorden” och jorden blev ”full av våld”. ”Människorna levde i fördärv på jorden” (1 Mos 6:5,11,12,13). De förlorade sin ursprungliga likhet med Gud, som bestod i ”sann rättfärdighet och helighet” (Ef 4:24) och ”rätt kunskap” om sin Skapare (Kol 3:10). Innan tron upptändes genom löftesordet (evangeliet) är människan i andligtmörker. Paulus skriver om tiden som hedningar: ”Vi följde våra köttsliga begär och gjorde vad köttet och tankarna ville. Av naturen var vi vredens barn” (Ef 2:3).

Blev då inte människan räddningslöst förlorad genom syndafallet? Nej, Gud utfärdar genom sin godhet ett löfte som sedan upprepas och preciseras genom hela Israels historia och som får sin fulla uppfyllelse i Guds Son, Jesus Kristus. Han lovar direkt efter syndafallet: JAG ska göra det som ingen syndig människa kan klara av. JAG ska bli er Frälsare genom ”kvinnans avkomling” (”hennes säd”). Han säger till Förföraren: ”Han ska krossa ditt huvud och du ska stinga honom i hälen” (Gen 3:15).

Adam och Eva hade blivit stungna av ormens dödliga gift och därigenom drabbats av synd och död. För att lösa människornas stora problem efter syndafallet, frälsa dem från synd och död, måste Herren låta sig födas som människa och ställföreträdande ta på sig konsekvenserna av ormens gift, själv bli stungen och ta straffet för synden i alla syndares ställe.

Paulus skriver: ”Han dog för alla … Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud” (2 Kor 5:15,21). ”Jag ska utplåna detta lands missgärning på en enda dag”, profeterade Sakarja om Telningen Messias 550 år innan det skedde (Sak 3:9). Gud skulle ge fullkomlig förlåtelse genom sin Sons död på korset på en enda dag, inte genom en lång utvecklingsprocess som kräver mångas bidrag. Så är det med alla Guds under.

Den som inte kan tro på skapelsens under kan knappast heller tro på frälsningens under, ja, inte heller på den sista dagens under. Då, skriver Paulus, ”ska vi alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunensljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas. Detta förgängliga måste kläs ioförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet” (1 Kor 15:51–53).

Till församlingen i Tessalonike skriver Paulus ytterligare om denna dag, för det hade uppstått en del oro i församlingen. Hur går det för  oss som hinner dö före denna sista och stora dag? Kommer vi att bli efter så att bara de som ännu lever då får uppleva den? Nej, skriver Paulus: ”Vi som lever och är kvar till Herrns ankomst ska alls inte komma före de insomnade. När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen.” Observera att detta är ingen hemlig återkomst före den sista dagen utan världshistoriens sista dag, högst ljudlig och påtaglig: en ärkeängels röst hörs och Guds basun ljuder, ”den sista basunens ljud”. ”Då ska de som har dött i Kristus uppstå först.” De ska alltså inte alls bli efter och missa denna stora dag. ”Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möte Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren” (1 Tess 4:15–17). Varför ryckas upp till himlen, tillsammans med både de troende som redan dött och de troende som då ännu lever? Därför att denna syndiga och förgängliga världs tillvaro då är slut. ”Herrens dag kommer som en tjuv, och då ska himlarna försvinna med våldsamt dån och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och dess verk inte mer finnas till” (2 Pet 3:10).

 

Syndafloden

Avfallet från Gud och hans goda skapelseordning fick som sagt allvarliga konsekvenser. ”Jorden blev mer och merfördärvad inför Gud och full av våld” (1 Mos 6:11). Upproriskheten mot Guds goda vilja drog med sig Gudsvredesdom över synden, för den fördärvar hans rike. Gud är helig och rättfärdig, men han vill ingen syndares död. Därför är han ”sen till vrede och stor i nåd” (2 Mos 34:6). Men till sist måste domen komma. Syndafloden är en mycket tydlig förvarning om att det kommer en slutlig och oåterkallelig fördömelsedom över all synd och ondska. Jesus varnar för ”den breda vägen som leder till fördärvet” (Matt 7:13). Det innebär enligt Jesu tydliga ord en evig skilsmässa från Gud, evig frånvaro från Guds underbara paradis och ett evigt lidande med gråt och tandagnisslan (Luk 13:28).

Liksom människans skapelse av Gud från markens stoft förnekas och ersätts av en flera miljarder år lång utvecklingskedja av liv från en första bakteriell självalstring fram till det slutligen blev en människa, så förnekas ochersätts de tydliga följderna av en årslång syndaflod av långsamma geologiska processer under miljontals år. Den sekulära geologin utgår från grundantagandet att någon global syndaflod aldrig inträffat. Det leder till att man måste förutsätta kolossala mängder av tid för tillblivelsen av vår värld med alla dess berglager och fossil. Tar man Bibelns information om syndafloden på allvar krävs inte kolossala mängder av tid, däremot kolossala mängder av vatten.

Enligt Bibeln (1 Mos 6–8) var syndafloden på Noas tid en enorm global katastrof, den värsta i världshistorien. Den var av så gigantiska proportioner att den utplånade hela den dåtida världen. Bibeln talar inte bara om att det”regnade i fyrtio dagar och fyrtio nätter” utan också att ”alla det stora djupets källor” bröt fram. Det betyder jordbävningar och vulkaner, liksom att smält lava och överhettad vattenånga och vatten sköts ut från jordens inre i en rasande, frenetisk omvälvning. Det var först 150 dagar in i översvämningen som dessa källor stoppades och vattnet slutade stiga.

Efter syndafloden lovade Gud: ”Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort. Så länge jorden består ska sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra” (1 Mos 8:21–22). När vi i dag ser på vår värld ur ett bibliskt perspektiv finner vi geologiska bevis för syndafloden överallt. Det är inte konstigt. Efter en världsomspännande syndaflod skulle vi förvänta oss finna miljardtals döda varelser över hela jorden, begravda i berglager avsatta genom vatten. Och det är precis vad geologer finner, miljardtals fossiler i sedimentära berglager över hela världen. Sammanlagt består ungefär 75% av de kontinentala ytskikten av sedimentära bergarter. Tjocka lager av grus, sand och slam avsattes av vatten och har cementerats till hårda berglager. Miljarder växt- och djurfossil finns begravda i dem. Fossilen vittnar om en omfattande katastrof och att de begravdes snabbt. De kan inte ha begravts långsamt under tusentals år.

Om en global översvämning verkligen har inträffat under jordens tidiga historia, och det har det enligt Bibeln, då måste rimligen även de geologiska konsekvenserna vara globala till sin omfattning och jordens geologi med nödvändighet och på många sätt vara präglad av denna händelse. I så fall måste sedimentära bergarter (som sandsten, kalksten och skiffrar mm) och deras innehåll av fossil tolkas i ljuset av katastrofiska förlopp i en omfattning som inte kan iakttas i dagens natur. Berglagrens mäktighet är då inte relaterad till deras ålder utan till katastrofens styrka och utbredning.

Det är nu hög tid att jag avslutar detta föredrag. Jag gör det med Jesu ord enligt Matt 24:37–42: Så som det var under Noas dagar, så ska det vara när Människosonen kommer. Under dagarna före floden åt de och drack, de gifte sig och blev bortgifta ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla. Så ska det bli när Människosonen kommer. Då ska två män vara ute på åkern. Den ene ska tas med, den andre lämnas kvar. Två kvinnor ska mala vid kvarnen. Den ena ska tas med, den andra lämnas kvar. Var därför vakna, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer.