Förföljelser av kristna

Av Stefan Sjöqvist
Från Biblicum nr 3/2022, s 110–122. 

 

Inledning

Jesus sade: Om världen hatar er, ska ni veta att den har hatat mig före er. Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord. Men allt detta kommer de att göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig (Joh 15:18–21).

Mindre Asien år 155: En lärjunge till aposteln Johannes, Polykarpus, biskop i Smyrna, blev år 155 tillfångatagen av de romerska soldaterna och uppmanades att smäda Kristus. Polykarpus svarade: ”Jag har i åttiosex år tjänat Kristus, och han har aldrig svikit mig, så varför ska nu jag svika Honom?” Polykarpus blev då levande bränd på bål tillsammans med tolv av sina lärjungar.

Nigeria år 2021: ISWAP (Islamic State’s West Africa Province), en militant grupp inom IS, bildad 2016 efter en splittring inom den islamistiska terrororganisationen Boko Haram, bakband fem kristna nigerianer och fick dem att knäböja. Deras sistaord blev ”Jag är en kristen”, innan de sköts i huvudet med AK-47:or.

Förföljelsens väsen

Förföljelse av kristna innefattar inte bara martyrium, att man dödas för sin tro, utan alla former av behandling, att bli behandlad på ett sämre sätt än alla andra just för att de är kristna. Det kan handla om tortyr, fängelse, vandalisering och mordbränder av kyrkor. Men det kan också handla om sådant som att inte få del av samma medborgerliga rättigheter som andra: rätten att sprida evangeliet, rätten att undervisa sina barn i kristen tro, att vägras anställning på grund av sin tro, att vägras sjukvård, att trakasseras eller mobbas på grund av sin tro, att förtalas mm.

Förföljelsen av kristna kan ske från människor av annan religion men också av sekulära myndigheter. Om den kristna tron är mer än hur man titulerar sig, så förstår vi att förföljelse också kan ske i formellt ”kristna länder”, ja, t o m från samfund och kyrkor som betecknar sig själva som kristna. Sann kristendom handlar ju inte om att man kallar sig kristen. Sann kristendom handlar om bekännelsen till Kristus och allt hans Ord. Som vi vet finns det väldigt mycket i den yttre kristenheten som mer eller mindre avviker från sann kristen tro.

Förföljelsen som en del av den kristnes identitet

När Jesus sa ”har de förföljt mig, ska de också förfölja er”, så förstår vi att förföljelsen varit en del av den kristna identiteten från Jesu tid fram till idag. När Luther i sin bok Om koncilierna och kyrkan ger sina sju kännetecken på den kristna Kyrkan, anger han som det sjunde och sista: ”Korset” och förföljelsen av de kristna. Han skriver:

”För det sjunde känner man igen det heliga, kristna folket till det yttre av det heliga korsets klenod. Det måste tåla varje olyckaoch förföljelse, alla slags prövningar och allt ont av djävulen, världen och köttet (som Herrens bön visar) genom inre sorgsenhet,försagdhet, rädsla, yttre fattigdom, misströstan, sjukdom och svaghet, för att det skall bli lika sitt huvud, Kristus. Och det enda skälet till att det måste lida är att det fast håller sig till Kristus och Guds Ord, och står ut med detta för Kristi skull (Matt. 5:11):”Saliga är ni då man förföljer er för min skull.” De måste vara fromma, tysta, lydiga och beredda att tjäna överheten med liv och gods utan att göra någon något illa. Inget folk på jorden måste utstå ett sådant hat; de måste anses värre än judar, hedningar och turkar. Summa: De måste finna sig i att kallas heretiker, skurkar och djävlar, det mest ondskefulla folket på jorden, till den tid då var och en som hänger, dränker, mördar, torterar, ansätter och plågar dem till döds tjänar Gud härmed. Ingen har medlidande meddem; de får myrra och galla att dricka då de törstar. Och allt detta sker inte för att de är äktenskapsbrytare, mördare, tjuvar eller skurkar, utan för att de inte vill ha någon annan än Kristus, och ingen annan Gud. Varhelst du ser eller hör detta, må du veta att den heliga kristna kyrkan finns där, som Kristus säger i Matteus 5:11–12: ”Saliga är ni då människor talar allt ont om er för min skull. Fröjda er och var glada, ty er lön är stor i himmelen.” Detta är också en helig klenod genom vilken den helige Ande inte bara helgar sitt folk utan också välsignar det.”^[1]Martin Luther 1539, Om koncilierna och kyrkan, s 182, svensk övers: Johan Lumme 1994, Evangeliföreningen, Vasa.

Vi ställer oss förstås genast frågan: Varför? Varför förföljdes de kristna? Jag ska inte gå in på att besvara den frågan mer änkortfattat. Anledningen är att det redan skrivits en artikel i tidskriften Biblicum av teol dr Ingemar Furberg med just den titeln ^[2]Ingemar Furberg, ”Varför blev de kristna förföljda?”, Biblicum 1–2/1980, s 4–13. och som varmt rekommenderas. Jag ska här koncentrera mig till förföljelsen av Guds folk under historiens gång och hur vi kristna ska förhålla oss till detta.

Jesus och förföljelsen

Redan i det gamla förbundet förföljdes Guds folk av olika anledningar, och Jesus ser förföljelsen av de kristna som en naturlig fortsättning av det som det gamla förbundets heliga upplevde. Han säger: Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, för dem tillhör himmelriket. Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er (Matt 5:10–12).

Förföljelsen av de kristna i det nya förbundet har sin begynnelse i Johannes Döparens död (Matt 14:1–12) men framför allt i Jesu Kristi lidande och död. Vår frälsare drabbades av förföljelse redan i samband med sin födelse, när Herodes den store sökte efter honom i Betlehem för att döda honom (Matt 2). Detta ledde till att Josef och Maria fick fly till Egypten, och stannade där till dess Herodes den store hade dött (Matt 2:14–15).

Redan i begynnelsen av sitt frälsningsuppdrag utsattes Jesus av förföljelse främst av den rabbinska judendomen, de s k fariseerna. Jesu död på korset är utgångspunkten och grunden för det lidande den kristna församlingen och kyrkan senare får utstå, som han säger: Har de förföljt mig, ska de också förfölja er (Joh 15:20).

Förföljelsen som en livsgemenskap med Kristus

Fiendskapen mot Kristi Kyrka, Kristi kropp, är i grunden en fiendskap mot Kristus själv. När Paulus före sin omvändelse förföljdekristna i flera länder säger Jesus till honom i mötet med honom på Damaskusvägen: Saul, Saul! Varför förföljer du mig? (Apg 9: 4). Här är förklaringen till den kristna Kyrkans lidanden. Hon är förenad med Kristus genom tron. Vi har genom tron del i den försoning Jesus vann åt oss och alla människor på korset. Genom tron har vi tillägnat oss den rättfärdighet han vann åt alla människor. Genom dopet och tron får vi Kristi rättfärdighet som vår klädnad, som aposteln skriver: Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus (Gal 3: 26–27).

Apostlarna visste att föreningen med Kristus i efterföljelsen av honom också kunde innebära att dela hans lidanden förevangeliet. Därför skriver Paulus om sig själv och de andra apostlarna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp (2 Kor 4:10–11). Jesus hade ju sagt: En lärjunge står inte över sin lärare, och en tjänare står inte över sin herre. Det räcker för lärjungen att bli som sin lärare, och för tjänaren att bli som sin herre. Om husets Herre blir kallad för Beelsebul, hur mycket mer ska då inte hans tjänare bli det? Var alltså inte rädda för dem. Det finns inget dolt som inte ska uppenbaras, och inget gömt som inte ska bli känt (Matt 10:24–26).

Förföljelse och lidande är alltså en del i den livsgemenskap alla troende har med Kristus, som lidit och dött för att köpa ossfria och förena oss med Gud. Aposteln Petrus skriver: Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom för att prövas, som om det var något oväntat som hände er. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då ska ni också få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet. Saliga är ni om ni hånas för Kristi namns skull, för härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er (1 Pet 4:12–14).

Förföljelsen i apostlarnas Kyrka

Den första prövningen för den kristna Kyrkan kom från den judiska fariseismen, som hon fick ta över efter Jesus. Han hadeförberett dem på detta. De skulle bli hatade (Matt 10:28; 24:9, Mark 13:13, Luk 6:22, 27; 21:17, Joh 15:18f, 17:14), dragna inför rätta (Matt 10:17ff, Mark 13:9ff, Luk 12:11), piskade (Matt 10:17, Mark 13:9), utstötta ur synagogan (Joh 16:2), misshandlade (Matt 24:9) och dödade (Matt 10:21; 23:34; 24:9, Mark 13:12, Luk 21:16).

Frälsaren förklarar i evangelierna att allt detta sker ”för min skull” (Matt 5:11) och ”för rättfärdighetens skull” (Matt 5:10). Han manar dem därför att inte vara rädda (Matt 10:26), inte bekymra sig (Luk 12:11) utan hålla ut (Matt 10:22; 24:13) och be för sina förföljare (Matt 5:44).

I samband med Jesu död och den närmaste tiden därefter är apostlarna ofta allt annat än frimodiga. Men senare, framför alltefter den helige Andes utgjutande på Pingstdagen, då Läraren och Hjälparen kommer till sin Kyrka, Kristi egen Ande, då förändras apostlarnas vittnesbörd i ord och handling. Från att ha varit rädda och oroliga förvandlas de till modiga vittnen. Petrus och Johannes predikar på tempelplatsen och fängslas två gånger (Apg 4:1f; 5:18) utan att upphöra med sitt predikande. Man måste lyda Gud mer än människor (Apg 5:29) är Petrus och apostlarnas svar inför Stora Rådet, Sanhedrin. Stefanus stenas efter sitt mäktiga tal inför översteprästen, de äldste och de skriftlärda (Apg 6:8–8:1). Församlingen i Jerusalem skingras över Judeen och Samarien efter att en allmän förföljelse påbörjats (Apg 8:2f ). En av dem som närvarat och gillat avrättningen av Stefanus var Saulus, även kallad Paulus (Apg 8:1). Han fortsätter nu förföljelsen av de kristna över hela landet (Apg 8:3f ) men blir så småningom själv omvänd på väg till Damaskus (Apg 9).

Kung Herodes Agrippa I (sonson till Herodes den store) grep och halshögg Jakob, Johannes bror (Apg 12:2). Han grep också Petrus, som dock slapp ut ur fängelset genom en ängels förtjänst (Apg 12:3–19). Apostlagärningarna vittnar vidare om hur aposteln Paulus och hans följeslagare ständigt blir utsatta för förföljelse under sina missionsresor över Romarriket (Apg 13:50; 14:2ff, 19; 16:19ff; 17:5ff, 13; 18:6, 12ff; 19:23ff). Han har förstått att detta är livsmönstret för den unga Kyrkan och manar henne därför till uthållighet (2 Tess 1:4). Förföljelsen har blivit en naturlig del av hans liv och han kan säga: Därför gläder jag mig över svaghet, misshandel, nöd, förföljelser och ångest för Kristi skull. För när jag är svag, då är jag stark (2 Kor 12:10). I Apostlagärningarna kan vi läsa om Paulus tre missionsresor och hur många av de församlingar som han och hans medarbetare grundat utsattes för förföljelse, först från judarna och sedan från Romarriket.

Efter sin tredje missionsresa utsattes Paulus för ett mordförsök i Jerusalem pga falska anklagelser mot honom (Apg 21:27ff). Den romerska garnisonen i staden tvingades gripa in för att förhindra fullt uppror i staden. För att lugna den upphetsade folkmassan belades Paulus med bojor och fördes bort undan den skriande hopen som försökte döda honom. Belagd med bojor och bortförd i fängsligt förvar vädjade Paulus till slut till kejsaren, eftersom han var romersk medborgare. Efter att ha suttit fängslad i Caesarea åren 57 till 59 fördes han som fånge till Rom för att ställas inför kejsarens domstol. Hans första fångenskap i Rom varade åren 60 till 62. Därefter blev han frisläppt och kunde ge sig av på en fjärde missionsresa till Makedonien, Kreta, Mindre Asien och kanske Spanien.

Men i mitten av 60-talet utbröt kejsar Neros förföljer av de kristna. Nero hade anlagt en brand i Rom, troligen för att han ville bygga om delar av staden, och han skyllde nu på de kristna. Dessa brändes på  bål och kastades till lejonen på arenan i Rom som ren underhållning. Aposteln Paulus fängslades på nytt och sändes till Rom. Där blev han halshuggen, sannolikt år 67. Även aposteln Petrus fick möta sitt öde i staden, korsfäst upp och ner.^[3]Se Eusebios kyrkohistoria, Artos & Norma bokförlag 2007 (II: 25), s 76f.

Enligt traditionen ska aposteln Mattias, Judas ersättare, ha blivit stenad och halshuggen.^[4]Tidiga kristna martyrer, Mimer bokförlag 2016, s 5 Ibid, s 73–78. Aposteln Jakob den mindre ska enligt traditionen ha stannat kvar i Jerusalem där han blev stenad. Bartolomeus ska precis som Thomas ha predikat för indierna och översatt Matteus evangelium till deras språk. Han blev korsfäst och halshuggen i Albanien. Paulus medarbetare Markus som grundat en församling i Alexandria blev strypt med snara av en grupp hedningar där. Aposteln Andreas predikade bland annat för skyterna och saxarna, men han hamnade så småningom i Patras i Grekland där han blev ombedd av prokonsuln att inte predika den korsfäste Kristus. Eftersom han vägrade blev han korsfäst år 69. Thomas predikade enligt traditionen i 40 år i Indien och blev dödad med ett spjut för sin tro. Apostlarna Simon Seloten och Judas Taddeus predikade tillsammans i Persien. Magierna där försökte tvinga dem att offra till deras gudar. De vägrade förstås, varpå en mobb rände ett spjut genom Taddeusoch sågade itu Simon Seloten år 79. Matteus predikade i Etiopien och dödades troligen där år 96. Filippus förkunnade evangeliet i Hierapolis i Mindre Asien och blev korsfäst och stenad omkring år 90.^[5]Ibid, s 73–78).

Den ende som dog en naturlig död var aposteln Johannes, precis som Jesus förutsagt (se Joh 21:20–24). Han led dock också av förföljelserna. Han förkunnade Guds Ord i församlingen i Efesus iMindre Asien men blev landsförvisad av kejsaren Titus Flavius Domitianus (51–96) till ön Patmos år 95, där han skrev Uppenbarelseboken.

Förföljelsen i Romarriket

Hedningarnas förföljelse av de kristna i Romarriket började med kejsar Nero och pågick fram till 300-talet. Under det första århundradet avlöser de romerska kejsarna varandra i en rasande fart på grund av maktstrider. De första 28 åren efter Nero brukar man inte alltid räkna upp alla kejsare utan kallar perioden bara perioden för den flaviska dynastin, eftersom den innehöll inte mindre sex olika kejsare, varav några inte regerade mer än ett år innan de mördades eller begick självmord.

Under de första kejsarna var förföljelserna ganska lokala företeelser på initiativ av olika guvernörer. Men under kejsaren Domitianus som tillträde år 81 kom direktiv direkt från den romerska senaten. De kristna skulle tvingas att offra till kejsaren sombetraktades som en sorts gud, vilket de förstås vägrade. Hans företrädare Titus hade tidigare intagit och förstört Jerusalem år 70, men då fanns de kristna inte kvar där eftersom de lyssnat till Jesu ord om att fly staden när den belägrades (Luk 21:20ff).

År 112 skriver den romerske guvernören Plinius den yngre ett brev^[6]1 Epistulae X.96. till kejsaren Trajanus (53–117) för att be om råd hur man ska hantera de kristna i hans område i nuvarande Turkiet. Han tyckte de var underliga, för att de kallade varandra bröder och systrar, hälsade varandra med en helig kyss och ägnade sig åt kannibalism genom att ta del av Kristi kropp och blod i nattvarden. Trajanus rådde Plinius att inte aktivt leta efter kristna, men om någon öppet kallade sig kristen och vägrade dra tillbaka sin bekännelse kunde han fängslas och dödas.

Under kejsaren Marcus Aurelius som regerade 161–177 får förföljelsen ny glöd, då flera namnkunniga kristna dödas, däribland Justinus Martyren (165). Men all förföljelse skedde inte fysiskt. I den romerska litteraturen hånas de kristna och man sprider motskrifter mot kristendomen. Den kristna tron är nu spridd inte bara till Europa utan också till delar av Asien och Nordafrika.

Den kristna kyrkan fick nu ett lugn några decennier tills Maximinus I tillträdde som kejsare år 235. Han försökte komma åt Kyrkan genom att gripa alla präster. Det lyckades inte så bra. Men det var ändå smärtsamt för kyrkan. I Persien, Romarrikets granne hade sassaniderna sett kristendomens inflytande även där och bekämpade därför kyrkan.

En allvarlig förföljelse under Romarikets tid kom under kejsaren Decius regeringstid 249–251. Nu krävdes att alla medborgare skulle offra till de romerska gudarna. Den som hade gjort det fick ett fribrev, en libellus. De som inte gjorde det torterades och avrättades. Valerianus tog över efter Decius och verkade till en början vara vänligt inställd mot de kristna men med tiden ändrade han sig och de troende skickades antingen i exil eller till att arbeta i gruvorna. Ett år senare började de kristna återigen straffas med döden. Valerianus togs till fånga i ett krig och hans son och efterträdare Gallienus övertog tronen år 260. Han utfärdade ett edikt om tolerans och satte stopp för förföljelsen av de kristna.

Somliga kristna hade vikit sig inför dödshotet, offrat till kejsaren och uteslöts därför ur Kyrkan. När det blev lugnt så ställdes Kyrkan inför problemet hur man skulle hantera dem som förnekat Kristus, bekände sin synd och ville komma tillbaka till Kyrkan. Somliga biskopar sade nej. Andra biskopar kunde acceptera att människor omvändes på nytt.

Ungefär 25 år senare vände pendeln återigen. Kejsaren Diocletianus regerade mellan 284–305. Vi ska nu veta att kristendomen under hela denna tid formligen exploderat i det romerska riket. År 200 utgör de kristna mindre än en procent. År 300 är de ungefär 10,5%, dvs 6,3 miljoner individer. Och då talar vi inte om kristna bara på pappret utan om människor av vilkamånga av dem var beredda att gå i döden för sin tro. Kyrkor byggdes överallt.

Den 24:e februari 303 utfärdade kejsaren Diocletianus ett edikt från Nikomedia. De kristna skulle inte få hålla någrasammankomster, deras kyrkor skulle förstöras, deras heliga skrifter brännas och alla kristna av lägre stånd förlora sina medborgerliga rättigheter.^[7]Holmqvist, Hjalmar, Kyrkohistoria I, Stockholm 1928, s 126f. När det inte verkade hjälpa utfärdade han året därpå ytterligare två edikt, där det påbjöds att alla kristna, även lekmännen, skulle dödas, om de inte offrade till Roms gudar. Tortyren och dödsformerna bör vara så hemska som möjligt, enligt Diocletianus.

År 305 avgick Diocletianus och efteträdaren Galerius fortsatte att förfölja de kristna. Men år 311 i Sofia, Bulgarien, skrev Galerius plötsligt ett edikt om tolerans. De kristna fick nu utöva sin religion och  fick tillbaka sina konfiskerade ägodelar. Detta edikt fastställde att den kristna religionen var laglig och var det första påbud som erkände kristendomen. Galerius beklagade attde kristna inte ville tillbe de romerska gudarna, men utav ”välvilja” fick de be till sin gud för de överordnades och samhällets väl.

År 312 förändrades allt då kejsaren Konstantin I plötsligt deklarerade att han omvänt sig till kristendomen. Romarriket tolererade plötsligt de kristna, och kyrkor och präster gynnades. Från att ha varit en förföljd grupp blev kristendomen plötsligt en gynnad grupp.

År 379 installerades Theodosius I som medkejsare i det Östromerska riket. Han förklarar att kristendomen är det romerska rikets officiella religion och att alla måste tillhöra den kristna kyrkan. Kyrkstaten är därmed född på gott och ont. Staten ska ju inte härska över Kyrkan, men inte heller Kyrkan över staten. Skriften säger: ”Alla har ju inte tron” (2 Tess 3:2). Gott så till vida att det i den västliga delen av kristenheten nu rådde ett relativt lugn. Men det onda består i att människor som inte tror tvingas låtsas vara kristna, utan att egentligen vara det.

Förföljelsen av de kristna under tidig islam

Om man tror att Romarrikets kristnande innebär slutet på förföljelser av de kristna, så har man en väldigt västlig syn på var Kyrkans gränser går. Någonting händer nämligen på 600-talet. Påverkad av kristendom, judendom och arabisk stamreligion kom handelsmannen Muhammed i religiösa grubblerier. Han påstod sig ha fått uppenbarelser från en ängel och skapar en helt ny religion: islam. Under bara ett århundrade erövrade muslimerna hela Saudiarabien och delar av Mellanöstern. De intar inte baranuvarande Irak och utan kristna länder som Egypten och Syrien och kristna provinser i norra Afrika. Detta innebar ett slag inte främst mot den västra Kyrkan utan framför allt mot den östra Kyrkan.

692 bygger muslimerna en moské i Jerusalem, Klippmoskén, på platsen där templet hade stått. Man erövrar Marocko och tar delar av Spanien. 732 går de in Frankrike men slås tillbaka av Karl Martell. 1453 intar de ottomanska muslimerna Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilket innebär slutet för det östromerska riket, det bysantinska riket.

Islams expansion innebär ett enormt lidande för den kristna kyrkan med mängder av döda och tvångskonverterade. Islam har nämligen historiskt expanderat, inte genom mission, utan genom krig och vapen. Än idag lider kristna i många länder i ett enormt förtryck där muslimer är i majoritet. Här kan nämnas före detta kristna länder som Turkiet, Egypten och Syrien.

Förföljelsen under den s k Upplysningen

Ett annat angrepp mot den kristna Kyrkan är rationalismen, som inte bara intellektuellt lett människor bort från tron. Efter den franska revolutionen ville revolutionärerna 1792 avskaffa Kyrkan och ersätta den med tillbedjan av förnuftet. Detta pågick inte så många år, men Kyrkan utsattes för förföljelse.

Förföljelsen under kommunismen

Nästa stora angrepp mot kristendomen kom från den marxistiska kommunismen. Karl Marx (1818–1883) hade ju skrivit att religionen fungerade som ett opium för folket. Marxisterna i Sovjetunionen, och senare i större delen av Östeuropa och Kina villeavkristna länderna. Detta inte bara genom antikristen propaganda och aktiv diskriminering i skolor och universitet, utan också genom massiva avrättningar främst under Stalins regeringstid.

I Sovjetunionen hade Legionen för Militanta Ateister eller De Gudlösas Sällskap 1941 så mycket som 3,5 miljoner medlemmar. Man ägde tio tidningar och 15 tidskrifter och spred böcker och pamfletter. Man förklarade: ”Det är vår plikt att förstöra varje religiöst världskoncept. . . Om förstörelsen av tio miljoner människor, som hände i det förra kriget, skulle vara nödvändig för segern för en bestämd klass, då måste det göras och det kommer att ske.”^[8]Alfred McClung Lee, Elizabeth Briant Lee, The Fine Art of Propaganda, Octagon Books 1972, s 90.

År 1940 hade över 100 biskopar, tiotusentals ortodoxa präster och tusentals munkar och lekmannatroende dödats eller hade dött i sovjetiska fängelser och Gulag. Många kyrkor hade förvandlats till sporthallar. Allt detta pågick fram till dess Sovjetunionen upplöstes och ersattes av Ryssland den 26 december 1991. Då ersattes det vakuum ateismen skapat av ett enormt kristet uppvaknande över hela landet och hela Östeuropa. Idag kallar sig 63% av ryssarna för kristna.

Förföljelsen under och efter reformationen

Om vi ska bestämma vad de kristna och kyrkan egentligen är utifrån tron på Kristus och allt hans Ord, så kan vi konstatera att även om det yttre skyddet från världsliga myndigheter kan ge en relativ fred, så kan det maktmonopol som man ger en kyrkoorganisation och dess biskopar också göra att kyrkoorganisationen i sig blir ett hot mot den sanna Kyrkan, som är alla sant troende. Detta blev särskilt tydligt under senmedeltiden, då den romersk-katolska kyrkan gled i väg från den tro som Kyrkan tidigare haft.

Munkväsende och avlat, Mariadyrkan och gärningslära, hade nu smält in i påvens definition av kristendomen. Därför uppstod, skulle man kunna säga, en förföljelse inifrån när den tjeckiske prästen Jan Hus år 1414 kallades till ett kyrkomöte i Konstanz i Tyskland. Han hade hävdat att Kyrkan inte är lika med en organisation utan består av de sant troende och heliga, att avlatshandeln är fel, att även lekmän skulle få del av vinet i nattvarden och att Bibeln står över påven. För denna tro brändes han på bål.

År 1517 hade den tyske munken Martin Luther på samma sätt ifrågasatt att den romersk-katolska kyrkan hade mandat att sälja avlat, det vill säga befrielse från skärselden. Senare ifrågasatte han även klosterväsendet, helgondyrkan, mässoffret, påvensmakt och den romerska synen på frälsningen genom tron plus gärningar. Frälsningen är av nåd allena genom tron allena, menadeLuther, och det är Skriften allena som avgör vad som är kristen lära. För detta bannlystes Martin Luther och alla lutheraner från den romersk-katolska kyrkoorganisationen. Luther och hans efterföljare förklarades fredlösa, det vill säga vem som helst fick slå ihjäl dem utan att samhället ingrep. Även om lutheraner förföljdes, några brändes till och med på bål, t ex Jan van Essen och Hendrik Vos i Bryssel 1523, så fick lutheraner skydd i de nordtyska furstendömena, och den lutherska tron fick fäste i norraEuropa.

Förföljelsen under den liberala teologin

Men två hundra år senare har avfallet från sann kristen tro inte bara ätit sig in i den romersk-katolska kyrkan utan också i vad som kallades för den lutherska kyrkan. Bakgrunden låg i den rationalism eller ”upplysning” som hyllades i den franska revolutionen från och med år 1792. Upplysningen satte det mänskliga förnuftet över allt, också Bibeln. Även i Tyskland började man studera Bibeln med förnuftets glasögon. Teologin rensades på prästseminarier och universitet från underverken, fräls- ningen och treenigheten. Kvar blev ett fattigt socialt evangelium.

Också det är en sorts förföljelse av kristen tro. Om man ersätter kristendomen, som är Bibelns lära, med något annat än kristendom, med enbart allmänmänsklig moral och enbart vackra ord om Guds godhet och själens odödlighet, så har vi inte längre någon kristendom.

I det som en gång var en kristen och luthersk kyrka fick vi nu också en form av förföljelse. De som skulle bli präster formades av historisk-kritisk metod och bibelkritik. Konservativa kristna och lutheraner, som t ex de lutherska separatisterna i Övre Norrland, utsattes för förföljelse på 1800-talet och somliga fängslades.

De som ville stanna kvar inom den liberala kyrkan, för att som man sa ”förändra den inifrån”, portas idag redan innan de hinner bli prästvigda. För att bli präst inom Svenska kyrkan måste prästkandidater deklarera sitt fulla stöd till t ex kvinnliga präster.

År 2018 antog folkkyrkans kyrkomöte den s k Regnbågsnyckeln, det vill säga att församlingar erbjuds HBTQ-certifiering. 2021 bejakar Svenska kyrkans kyrkomöte en motion om att Svenska kyrkans ska arbeta fram ett teologiskt ställningstagande gällande könsidentitet och könsuttryck. Det är ett krig inifrån, mot dem inom folkkyrkan som fortfarande har någon sorts kristen tro.

Förföljelsens utmaning idag

Men de bibeltrogna kristna i Sverige har inte förlorat sin identitet. 1974 formades en kyrkoorganisation som fortfarande vill stå upp för Kristus och allt hans ord, inte det som för dagen är populärt och inne bland världens människor: Lutherska Bekännelsekyrkan. Hon kommer, om Gud vill, fortsätta att förkunna samma evangelium som Paulus och apostlarna, kyrkofäderna och Martin Luther predikade: budskapet att Kristus Guds Son kommit till världen för att frälsa syndare. Hon står upp för de grundläggande principerna: nåden allena, tron allena och Skriften allena.

Det är ingen lätt värld vi har att hantera idag. Islam vinner allt större insteg i vårt land. Materialism och förnuftsdyrkan drar i våra barn och ungdomar. Sociala media sprider alternativa definitioner på sanningen, som motsäger Bibeln. Den svenska staten vässar sina redskap mot kristen tro genom att diskutera förbud mot fria kristna skolor etc. Även om vi just nu inte dödas, som under Romarriket, så kan kristna uppleva förföljelse.

En avhandling nyligen av Karin Kittelmann Flensner^[9]Karin Kittelmann Flensner, Religious Education in Contemporary Pluralistic Sweden, Göteborgs universitet, 2015. visar att en ”ateistisk grundinställning råder i flera skolor. Religiösa upplevdes underkasta sig märkliga, irrationella regler, och man kunde tala om dem som ’ointelligenta eller psykiskt sjuka’.” När man nyligen frågade ut kristna ungdomar i svenska skolor, svarade man: ”Vi måste alltid försvara oss.” ”En lektion var jag tvungen att gå ut för att de började attackera mig, jag orkade inte vara kvar.” ”Lärarna verkar tro att de är rebelliska när de angriper kristen tro. De tror att de attackerar makten, men de är bara mobbare.”^[10]Tidningen Världen Idag, 20 nov 2019. Så kan det också vara på arbetsplatser. Man upplevs udda för att man inte rättar in sig i ledet.

Låt oss inte glömma att korset, förföljelsen hör till den kristnes livsgemenskap med Frälsaren. Aposteln uppmanar oss: Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte (Rom 12:14). Trösten i allt äger vi i evangeliet om Kristi nåd, som vi läser: Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: ”För din skull dödas vi dagen lång, vi räknas som slaktfår.” Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre (Rom 8:35–39).

Hebreerbrevets författare skriver: Kom ihåg den första tiden när ljuset nådde er. Ni fick utstå hård kamp och mycket lidande. Dels blev ni hånade och plågade och gjorda till offentligt åtlöje, dels stod ni sida vid sida med andra som behandlades så. Ni led med fångarna och accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående. Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. För: ”Ännu en kort liten tid, så kommer han som ska komma, och han ska inte dröja” (Heb 10:32–37).