Av Alvar Svenson. Ur Biblicum nr 3/2004.

Inledning

Det är knappast möjligt att läsa en vanlig dagstidning utan att se Israel omnämnt i något sammanhang. Går man sedan till insändarsidan, där människor ges tillfälle att ventilera sina åsikter om Israel-Palestinafrågan, delas som regel åsikterna i två läger, för eller emot Israel. Svenska kyrkan har på senare tid tillsammans med en del andra kyrkor engagerat sig i den s k ”Hopp”-debatten. Ordet står för ”Häv ockupationen av Palestina”. Kampanjen avser lyfta fram Palestinafrågan politiskt, historiskt och religiöst, heter det. Ställningstagandet från Svenska kyrkans ledning har orsakat en hel del kritik från Israelvännernas sida. Man menar att Svenska kyrkan genom sitt engagemang har tagit ställning mot Israel och för palestiniernas sak.

I denna fråga är det lätt att bli antingen pro-israelisk eller pro-palestinsk och då tappar som regel alla argument sin funktion. Debatten kryddas inte sällan med citat från Bibeln som talar om Israels rättigheter och Guds utkorelse av Abraham och hans efterkommande. Ofta förekommer 1 Mos 27:29, där Isak välsignar Jakob och säger: ”… förbannad vare den som förbannar dig och välsignad den som välsignar dig”. Konsekvensen blir att den som motsätter sig t ex Sharons politik i praktiken därmed ställer sig på deras sida som förbannar Israel. Därmed, menar man, borde ju diskussionen vara avslutad.

Är den moderna staten Israel det rike som Bibeln avser när den talar om Israel? I detta studium ska vi göra en sammanfattning av två skrifter i ämnet utgivna på Biblicums förlag: Israel och grunden för dess existens (1974) och Israels frälsning (1979), båda skrivna av Seth Erlandsson. Dessa två skrifter har fångat in mycket av det som saknas i debatten – framför allt vad Bibeln egentligen säger i denna fråga. Profeterna talar om en rest som ska räddas, inte en total förkastelse och inte heller en slutlig räddning av hela folket.

 

Herren upprättar sitt förbund genom sitt löfte till Abraham

Det var Gud som utvalde Abram enligt 1 Mos 12:1-3: ”HERREN sade till Abram: Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska alla släkter på jorden bli välsignade.” Och i kapitel 15 sluter Herren ett förbund med Abram och lovar honom en son. Herren bekräftar förbundet genom omskärelsens tecken och lovar en son genom hans hustru Sara, trots hennes höga ålder (kap. 17 och 18). Redan här stod det klart att det var ”genom Isak” som välsignelsen skulle komma. Abram, som på Saras inrådan hade skaffat en son genom slavkvinnan Hagar, fick veta att det var genom Sara som löftets son skulle födas. När Abram är nittionio år gammal förnyar Herren löftet om en son. Från och med denna dag ska Abram heta Abraham ”ty jag har gjort dig till fader för många folk” (17:5). Sara föder en son, tjugofem år efter det att löftet gavs första gången. Han får namnet Isak och Abraham omskär honom på den åttonde dagen enligt Herrens befallning (1 Mos 21:1-7).

Genom att kalla Abraham ut från Kaldeen visade Herren att han hade en mycket speciell uppgift för honom. Herren skulle själv ta ansvaret för hela Abrahams liv. I NT kallas detta en vandring i tron: ”I tron lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma” (Hebr 11:6). Det var Gud som kallade, ledde och utstakade Abrahams märkliga och händelserika liv. Herren profeterade för Abraham om hans folks öden. När han en dag står i Kanaans land och Lot har lämnat honom och flyttat till Sodom, säger Herren till Abraham att han ska lyfta blicken mot alla väderstreck och se ut över det land som ska bli hans efterkommandes. Men Herren talar också om för honom att hans folk ska bli slavar i ett annat land och förtryckas i fyrahundra år (kap. 15). Men Abraham själv ska vid hög ålder i frid få gå till sina fäder.

Moseböckerna är sedan en uppföljning av historien om Abrahams efterkommande. Vi får veta att det är genom Isak och hans söner som löftena ska gå i fullbordan. Men de ska inte gå i fullbordan genom Isaks son Esau utan endast genom Jakob (Mal 1:2-3). När Mose står inför uppbrottet från sitt långa liv, kan han se ut över det land som Herren har utsett åt Abraham. Det landet fick Mose själv aldrig komma in i. Han fick på avstånd se ”… från Gilead till Dan och hela Naftali och Efraims och Manasse land och hela Juda land, ända till västra havet, och Negev och Jordanslätten, det vill säga lågslätten vid Jeriko, Palmstaden, ända till Soar” (5 Mos 34:1-3).

Josua fick efterträda Mose som ledare och fick föra folket in i det utlovade landet. Genom ett under intar folket landet (Jos 6) och så står det utkorade folket i landet som Herren hade lovat dem. Herren hade räddat dem ut ur det egyptiska slaveriet och gett dem ett eget land. Alltsammans skedde i enlighet med förbundet med Abraham. I de historiska böckerna i GT kan man läsa om Israels fortsatta historia, om deras kungar och deras avfall från Gud som hade kallat dem och utkorat dem. Vi får veta hur Herren sänder dem profeter som hela tiden påminner dem om att det är Herren som är deras Gud. Om och om igen påminns de om förbundet med Abraham och vikten av att förbli vid Herrens lag, Herrens undervisning. Israels konstitution skulle vara teokratisk, d v s Gud skulle vara deras kung och hans lagar och förordningar skulle styra och döma.

 

Sönderfallet börjar

Men folket nöjde sig inte med den styrelseformen utan ville vara som alla andra folk och ha en egen kung (1 Sam 8:5). Folket fick som de ville och erhöll en kung, vilket blev deras olycka. När kung Saul inte lyssnade till Herrens röst, drog han därigenom med sig folket i sin olydnad. Genom profeten Natan säger Herren till honom: ”Menar du att Herren har samma behag till brännoffer och slaktoffer som till att man hör Herrens röst? Nej, lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar” (1 Sam 15:22). Herren förkastade Saul som kung i Israel och David blev kung i hans ställe. David, som trots sina svåra synder förblev trogen mot sin Gud, fick sonen Salomo. Denne avföll trots sin stora visdom från Herren och dyrkade andra gudar (1 Kung 11:5-8).

Därmed blev avfallet från Herren akut. Salomo lät sig förledas till främmande gudsdyrkan när han blev gammal. Saul blev Israels första kung år 1051 f Kr och Salomo dog 931 f Kr. Det betydde 120 år av enat kungavälde. (Se Seth Erlandsson, Guds Folk Israel och grunden för dess existens, Stiftelsen Biblicum 1974, s 15-29.)

Så kom riket av de tolv stammarna att splittras efter Salomos död. Hans son Rehabeam blev kung över Sydriket, också kallat Juda rike. Trots att Jerusalem var hans huvudstad regerade han endast över två stammar, Juda och Benjamin.

Nordriket, också kallat Israel och De tio stammarna, fick Jerobeam till kung. Han införde en ny ordning för gudsdyrkan och andra platser för tillbedjan och gudstjänst, nämligen Betel och Dan. Han var rädd för att ha kvar Jerusalem som plats för gudstjänst och offer. Han tänkte: ”Om folket drar upp till Herrens hus i Jerusalem för att offra, kan folket i sitt hjärta vända tillbaka till sin herre Rehabeam, Juda kung” (1 Kung 12:27). Han drog politiskt förnuftiga slutsatser av sitt avfall, men visste att Herrens hus låg i Jerusalem. Istället lät han göra två kalvar av guld och sa till folket: ”Nu får det vara nog med era färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land” (v 28, 29). (Se angående Nord- och Sydrikets kungar kungalängderna i Biblicum 4/2002.)

 

Resultatet av avfallet från Herren

Avfallet började så smått inom det ledande skiktet och spred sig sedan snabbt till den gudstjänstfirande församlingen. Istället för att tillbedja den Gud som hade fört dem ut ur Egypten, tillbad man inför bilder och symboler. Det var inte bättre i Jerusalem, trots att man där hade det ståtliga templet och Davids tron med davidssonen Rehabeam. Det står t ex i 1 Kung 14:22-24: ”med sina synder retade de Herren mer än deras fäder gjort”.

Parallellt med de otrogna kungarna sände Herren sina profeter, som utan att förtröttas upprepade: ”Så säger Herren”. De förkunnade dom och straff över folket men med samma iver förkunnade de nåd. Profeten Jeremia använde bilden av krukmakaren som började om när leret föll sönder i hans händer (Jer 18:1-12). Men samme profet hotade med sjuttioårigt straff i främmande land med motiveringen ”Ni har inte lyssnat till mina ord” (Jer 25:8). Att på detta sätt förvisas bort från landet var det strängaste tänkbara straffet. Därmed bröts alla band till löftenas land. Det fanns inga löften kvar att trösta sig med. Det utlovade landet, mjölkens och honungens land, skulle läggas öde och i mörker. ”Jag skall förgöra dem …” (Jer 25:9-10).

Vid denna tid hade Israels rike redan splittrats och folket hamnat i förskingringen. Det skedde under Israels siste kung Hosea, när Assyriens kung Salmaneser förde bort de tio stammarna enligt 2 Kung 17:5 ff. Det skedde efter tre års belägring 722 f Kr. ”Men inte heller Juda höll Herrens, sin Guds, bud, utan levde efter de seder som Israel hade infört” (2 Kung 17:19). År 586 f Kr var straffets tid inne för Juda rike. Då fördes folket av den mäktige Nedbudkadnessar bort till Babel och sjuttio års fångenskap väntade det. Så resulterade olydnaden och ohörsamheten i förvisning. Det folk som hade fått sin Guds ord, hans undervisning och kärlek hade fräckt vänt sig bort från honom och nu väntade fångenskap som straff.

Den utomstående iakttagaren kunde med rätta fråga sig: Vad blir det nu av Herrens löften till hans folk? Den stolta staden Jerusalem låg i ruiner. Inga glädjerop mer, ingen brudsång, ingen lovsång till Herren som förde sitt folk ut ur träldomen och gav dem ett eget land. ”Var är nu deras Gud?” kunde man fråga sig. Där borta i Babel kunde man inte glömma den stolta staden med sitt tempel och sin kung. Då fienderna uppmanade till sång och sade: ”Sjung för oss en av Sions sånger!” svarade man: ”Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång i främmande land? Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand glömma att spela” (Ps 137:3-5). Babel var inte platsen för tillbedjan och lovsång. Det var i Jerusalem man skulle sjunga Herrens sånger. Men Jerusalem låg i ruiner och Herren hade lämnat sitt folk. Det inträffade överraskade ingen av de inblandade. Herren hade gång efter annan förmanat och varnat i Moseböckerna och genom profeterna. Det hade hänt vid flera tillfällen tidigare i folkets historia, som genom berättelsen om Eva i Edens trädgård, guldkalven vid Sinai, Arons söner. (Anfört arbete, s 9–10.)

 

Ett nytt förbund

Trots katastrofen över det utkorade folket talade profeten Jeremia om ett nytt förbund. Det innefattade Herrens fridstankar om framtiden och om ett hopp. Herren hade inte glömt sitt folk. De var hela tiden i hans tankar (29:11). I 31:31 ff talar han om ett nytt förbund skilt från det gamla förbundet. Detta nya förbund innebär att Herrens lag är skriven i människornas inre, i deras hjärtan. Det ska stå helt klart vem som är deras Gud, alla ska där känna Herren. Detta var det nya.

Men det gamla förbundets Israel hade ännu inte spelat ut sin roll som förebilden. Ännu en gång skulle folket få återse sitt land. Upprättelsen skulle komma genom Herrens hand; folket skulle få komma tillbaka till sitt land. ”Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Låt er inte luras av de profeter som finns bland er … När sjuttio år har gått för Babel ska jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats” (Jer 29:9-10). Att detta gäller en bestämd geografisk plats är tydligt. Här talas om en bestämd tid och en bestämd plats. Precis så sker det också. Folket kommer tillbaka och får bygga upp sitt tempel igen. Det stod färdigt 516 f Kr. Upprättelsen sker under ledning av prästen Esra och berättas utförligt i Esras och Nehemjas böcker.

Men profeten säger mer. Han talar om David som kung. Alla vet att kung David är död sedan länge, men här omnämns han som om han i högsta grad vore vid liv. ”… de ska tjäna Herren, sin Gud, och David sin kung, som jag ska låta uppstå åt dem” (Jer 30:9). I kap. 23:5-6 säger profeten: ”Han ska regera som kung och handla med vishet, han ska utöva rätt och rättfärdighet i landet. I hans dagar ska Juda bli frälst och Israel bo i trygghet, och detta är det namn man ska ge honom: HERREN vår rättfärdighet”.

 

Ett evigt förbund

Vi har om och om igen sett att Guds ord och löften var det bärande fundamentet igenom hela Israels historia. Gud var grunden och hans ord konstant det avgörande. När t ex Saul inte lyssnade till Guds röst förlorade han sin kungavärdighet. Han föll så djupt att han började fråga efter andebesvärjare; han hade förlorat allt (1 Sam 28). Salomo blir trots all sin vishet vilseförd och Herren skonar honom för hans fader Davids skull (1 Kung 11:5-14). Genom sina profeter påminner Herren sitt folk om vikten av att de lyssnar till sin Guds röst. Hos Jesaja säger han: ”Hör, så får er själ leva! Jag vill sluta med er ett evigt förbund: Ni ska få den trofasta nåd som jag lovade David” (Jes 55:3). När David har blivit kung sjunger han en lovsång, där han bland annat säger: ”Kom för alltid ihåg hans förbund, det ord han påbjudit för tusen släkten, det förbund han slöt med Abraham och hans ed till Isak. Han fastställde det för Jakob som en stadga, för Israel som ett evigt förbund” (1 Krön 16:15-17).

 

Det gamla Israel, en skugga av det nya

Så här långt kan knappast meningarna vara delade bland dem som kallas bibeltrogna. Men när diskussionen utvidgas till betydelsen av allt det sagda för oss, som lever i det nya förbundets tid, visar det sig snart var gränsen går. Aposteln Paulus säger: ”Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp” (Rom 15:4). Det finns alltså en mening med allt det som har nedtecknats, det är inte en slump eller tillfällighet att det står där. Avsikten är att vi ska lära oss vem Herren är och hur han handlar med sitt folk. Han är trofast och håller sitt ord. Det skall ge oss tröst och bevara oss i hoppet om hans nåd.

Egendomsfolkets historia från Abraham till förskingringen står där för att det nya förbundets egendomsfolk skall få tröst och undervisning om Guds nåd och förbarmande. ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen” (1 Petr 1:3-4). När Petrus talar om det ord som hade förkunnats för hans samtid och åstadkommit ett under avser han ett förblivande ord. Han säger: ”Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som består. Ty allt kött är som gräset och all dess härlighet som blomman i gräset. Gräset vissnar bort och blomman faller av, men Herrens ord förblir i evighet. Det är detta ord som har förkunnats för er” (1 Petr 3:23-24). När gräset vissnade bort och det allra vackraste visade sig vara förgängligt och övergående, fanns det en sak som förblev bestående: Guds eget Ord.

Just detta förkunnade ord hade åstadkommit undret att människor hade fötts på nytt. Detta helt nya, ett nytt liv är det fråga om här. Inte ett förbund av nya lagar och förordningar och offer och gudsdyrkan. Inte begränsat till ett visst land eller till ett visst folk utan ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet” (Gal 3:26-29). Här uppfylls löftet till Abraham om alla folks välsignelse i hans säd (1 Mos 12:3).

Det gamla förbundet som folket bröt trots sina högtidliga löften (1 Krön 16:36) var bara en skugga av det förblivande. ”Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus” (Kol 2:17). I Romarbrevet kap. 9-11 uttrycker Paulus sin stora sorg över sitt folks förstockelse och likgiltighet inför Herrens ord och evangelium. ( Se Seth Erlandsson, Israels Frälsning, Stiftelsen Biblicum 1979, s 6-24.) Han börjar med att tala om sin vånda och till och med att han önskar sig själv fördömd om det kunde hjälpa hans bröder till frälsning. Det är ju detta folk som har löftena, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. Han säger i 9:5: ”De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen”. Efter denna mäktiga inledning till undervisningen om det sanna Israel visar han hur Gud har handlat historiskt och att allt detta inte är meningslöst. Nu har den verklighet som kastat sin skugga i historien äntligen framträtt och det är ingen mindre än Gud själv som har antagit mänsklig natur av det folk som är föremål för hans mäktiga handlande.

”Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel” (Rom 9:6). Det är löftets barn som är det sanna Israel. Det var genom Isaks efterkommande och genom löftet som de sanna barnen kom. Paulus utvecklar detta mycket tydligt i Romarbrevets nionde kapitel och visar att inte ens alla Isaks barn räknas dit utan ”den äldre ska tjäna den yngre” (vers 12).” Men om Israel utropar Jesaja: ”Om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst” (v 27). Denna lilla rest är de som tror på sin Herres löfte om Frälsaren. När Jesus ser Natanael komma säger han: ”Se, han är en verklig israelit. I honom finns inget svek” (Joh 1:47). Natanael var en sann jude, han blev ärad av Jesus för sin rättfärdighet, d v s trons rättfärdighet. Han bekänner sin tro på Messias och han bekänner också 3 Se Seth Erlandsson, Israels Frälsning, Stiftelsen Biblicum 1979, s 6-24. Jesus som Guds son och Israels konung i v 49. Betecknande för en sann israelit är att han bekänner Messias som sin kung, sin smorde.

Detta Israel är inte en världslig makt eller stat. Jesus säger: ”Mitt rike är inte av den här världen …” (Joh 18:36). Till och med Pilatus noterade att Jesus gjorde anspråk på att vara kung i ett rike, ett sanningens rike. ”Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst” (Joh 18:37). Här talar han om det sanna Israel. I detta rike är varje invånare förklarad rättfärdig inför Gud. ”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud (2 Kor 5:17-21).

År 70 e Kr förstördes Jerusalem i enlighet med Jesu ord och därmed fick ”skuggan” totalt vika undan. ”Jerusalem är öde, dess tempel fallit ner, dess präster äro döde, dess spira är ej mer. Men Kristi Rike varar och sig alltmer förklarar” sjunger vi i psalmen och bekräftar denna sanning. Nya testamentets böcker efter evangelierna är vittnen om hur Kristi rike gick fram. Nu fick alla folk på sitt språk höra om Guds väldiga gärningar. Petrus säger: ”Inte kan väl någon hindra att dessa blir döpta med vatten, när de liksom vi har tagit emot den helige Ande?” (Apg 10:47). Detta var nytt också för Petrus och han fick specialundervisning genom linneduken med de orena djuren, som sänktes ned framför honom (Apg 10).

 

Det nya är här

Noteras kan att ”det gamla är förbi, se, det nya har kommit”. Det nya är inte en viss nation, släkt eller härstamning utan ett folk som tror på sin Frälsare som har friköpt dem med sitt blod. Det gamla är för alltid förbi. Fångarna i Babel längtade till en sönderfallen stad som de skulle bygga upp efter fångenskapen. Längtan hos det nya förbundets folk sträcker sig till den ”staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat” (Hebr 11:10). Det är inte en sönderfallen stad som är målet för deras vandring eller längtan. Skriften säger till tröst för de troende: ”Nej, ni har kommit till Sions berg, och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himmelen …” (Hebr 12:22-23). ”Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk” (Hebr 4:9).

När straffet är avtjänat släpps fången ut i friheten igen. Nu kan inte lagens arm nå honom längre för det brott han har gjort: straffet är avtjänat. Uppväckandet av Jesus från de döda är beviset på att våra synder är fullkomligt sonade. Paulus säger: ”Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror” (Rom 10:4). Den som tror på honom, är ägare till allt vad han har och därför kan aposteln tala om en högtidsskara, en församling av förstfödda och änglar i tusental. När Petrus skall presentera detta folk kallar han dem för ”… ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk …” (1 Petr 2:9).

Vi har sett hur Bibeln talar om det gamla förbundets folk och samtidigt talar den om det nya som redan existerande. Jesaja säger: ”Kom låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om era synder än är blodröda, ska de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, ska de bli vita som ull” (Jes 1:18). En annan hade stått som syndare i syndares ställe, nu stod syndaren som rättfärdig inför Gud. Därför kunde Jesus säga: ”Se, en verklig israelit i vilken inte är något svek”. Natanael var rättfärdig genom tron och fick med sina ögon se honom som han trodde på.

 

Israel i dagens debatt

Inledningsvis talade vi om hur massmedia bevakar krisen i Mellanöstern. Kristna grupper kastar sig in i debatten för eller emot Israel. De som försvarar staten Israels handlande kallas ofta fundamentalister av de icke troende. Det är ett bevis på verklig bibeltro att stå på Israels sida, menar man. Denna studie har velat visa att det inte förhåller sig så. Den moderna staten Israel har inget att göra med det som vårt Nya testamente kallar Israel. Staten Israel är resultatet av en överenskommelse mellan staterna i FN efter andra världskrigets förintelseläger mot judar i Europa och Asien. Det kan också påpekas att antisemitismen är en företeelse som skall bekämpas med sakliga argument, precis som all annan orättvisa i värden.

I NT får vi undervisning om en enda väg till liv och salighet. Den vägen heter Jesus Kristus, en jude efter sin mänskliga natur. Han är vägen, sanningen och livet, och det är han för judar och greker, för alla folk och folkslag. Han är inte en väg bland andra utan den enda vägen. I inget annat namn finns det frälsning (Apg 4:12). Å andra sidan finns i det namnet frälsning för alla. I honom har vi hedningar inympats i det sanna olivträdet genom tron. Och vi vill följa apostelns förmaning att leva i fruktan och inte i högmod. Det är den genom tron rättfärdige som är en verklig israelit och som sådan ska han också bli frälst. ”Och det är så hela Israel ska bli frälst” (Rom 11:26).