Utdrag ur Kyrkogemenskap – Vad säger Bibeln? Denna skrift ingår i tidskriften Biblicum som nr 6–7/1977 och säljs som småskrift via Biblicums webbutik. Red. Seth Erlandsson.

Denna sammanställning är ett fritt sammandrag av den evangelisk­-lutherska Wisconsinsynodens läroframställning. Se Doctrinal Statements of the WELS, Northwestern Publ. House, Milwaukee 1970.

 

A. Kyrkogemenskap enligt Bibeln

1. Genom tron på Kristus för den Helige Ande oss i gemen­skap med vår Gud och Frälsare. Gal. 3:26, 4:6, 1 Joh. 3:1.

2. Denna tro förenar oss samtidigt med alla andra troende. 1 Joh. 1:3, Ef. 4:4–6, Joh. 17:20, 21. Alla troende världen över, oberoende av ras, nationalitet, ålder, kön, samhällsställning, utgör tillsammans med alla de troende som redan avsomnat en enda andlig familj med Kristus som sitt huvud. Denna härliga enhet av alla troende är den sanna osynliga kyrkan, Guds andliga tempel eller Kristi kropp eller den levande Gudens stad eller det konungsliga prästerskapet. Denna osynliga gemenskap mellan alla troende är en gåva och en skapelse av Gud. Tron som förenar oss med Kristus och med varandra är helt och hållet den Helige Andes verk. Det är han som skapar och uppehåller denna enhet.

3. Tron kommer till uttryck i andlig aktivitet, t. ex. i bruket av nådens medel (Joh. 8:47), i bön (Gal. 4:6), tacksägelse och tillbedjan, i ett tacksamt bruk av de ”gåvor” som Herren givit sin kyrka (Ef. 4:11–14), i kristet vittnesbörd (Apg. 4:20, 2 Kor. 4:13), i spridande av evangelium (1 Petr. 2:9, Gal. 2:9), i den kristna kärlekens gärningar (Gal. 5:6).

4. Det är Gud den Helige Ande som leder oss att ge uttryck för vår tro i ord och handlingar (Gal. 4:6, Joh. 15:26, 27, Apg. 1:8, Ef. 2:10). Dock kan också de som saknar hjärtats tro hyckla och imitera det som kännetecknar ett kristet liv. Därför är dessa livsyttringar inga absoluta indikationer på att de härrör från sant troende kristna. Se berättelsen om Ananias och Safira, Apg. 5!

5. Eftersom den kristne har kommit till tro genom Guds rena ord, har han av Anden fått en längtan efter detta Ord, denna andliga mat. ”Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord” (Joh. 8:47). Eftersom alla troende har en gemensam tro, utgör en andlig enhet och har samma trons längtan efter den andliga maten, leder Anden den troende till att tillsammans med andra troende samlas kring nådens medel, Ordet och Sakramenten (Apg. 2:42 ff). Att de gör det är ett yttre uttryck för kristen gemenskap, kyrkogemenskap. De betraktar det rena evangeliet om Jesus Kristus som sin högsta skatt. Varken öppet eller hem­ligt har de någon kritik att framföra mot Guds ord. Med hela sitt hjärta griper de 0m Ordet, tror det i sanning och vill forma sina liv därefter. De är ivriga att om och om igen samlas för att lyssna till Guds ord, så att deras tro kan stärkas. De uppbygger varandra på sin allraheligaste tro. Tillsammans går de ut i värl­den för att göra alla folk till lärjungar genom det heliga dopets sakrament och genom undervisning i allt Guds ord (Matt. 28:18–20). De samlas till den heliga nattvarden för att mot­taga Kristi sanna kropp och blod i, med och under brödet och vinet, för att stärkas i visshet att deras synder är förlåtna, att de inte behöver frukta för sin synd och Guds vrede, som de har förtjänat. När de kommer samman till Herrens bord, bär de också vittnesbörd om att de som firar nattvard tillsammans är ett i tron, ”en kropp” (1 Kor. 10:17). Nattvarden är ”det nya förbundets insegel, en tröst för alla bedrövade hjärtan och ett beständigt föreningsband mellan de kristna och Kristus, deras huvud, samt mellan de kristna inbördes” (Konkordieformeln, Sol. Decl. VII, SKB, s. 617).

Överallt där det finns troende, söker de komma samman i större eller mindre grupper (Apg. 1:14,15, 2:41–47, Gal. 2:9), såsom församlingar tillsammans med andra församlingar (Apg. 15, 1 Tess. 4:9,10, 2 Kor. 8:1, 2, 18, 19, 2 Kor. 9:2). När kristna församlingar i yttre måtto accepterar varandra som medtroende, när de räcker varandra handen till samarbete i Guds vingård (se Gal. 2:9), när de har samma Ordets tjänare, är detta ett uttryck för kristen gemenskap, kyrkogemenskap.

6. Man kan använda olika beteckningar för den gemenskap, som de kristna har som en följd av sin gemensamma tro: predik­stolsgemenskap, nattvardsgemenskap, bönegemenskap, guds­tjänstgemenskap, gemensam mission, kristen skola, kristen hjälp­verksamhet etc. Alla dessa olika uttryck för de kristnas gemen­samma tro och bekännelse innefattas i ordet ”kyrkogemenskap”. Detta ord täcker alla gemensamma uttryck för en gemensam tro. Sålunda kan Skriften ge den allmänna uppmaningen ”dra er ifrån dem”, när kyrkogemenskapen skall upphöra (Rom. 16:17). Kyrkogemenskapen kan också komma till uttryck, när man räcker varandra handen till kristet samarbete (Gal. 2:9) eller när man hälsar varandra med en helig kyss (Rom. 16:16).

 

B. Bibelns principer för utövande av kyrkogemenskap

1. Bekännelsen avgörande

Endast på grundval av den bekännelse, som enskilda eller grupper faktiskt bekänner, vet vi med vilka vi kan utöva kyrkoge­menskap och ge uttryck för gemensam tro. Vi kan inte på grund­val av hjärtats tro fastställa vilka som är våra trossyskon. Ty endast Gud kan se hjärtats tro (2 Tim. 2:19, Rom. 10:10, 1 Joh, 4:1–3, 1 Sam. 16:7). Vi har att acceptera människors bekännelse av tron som ett äkta uttryck för hjärtats verkliga hållning. Om det föreligger en motsägelse mellan bekännelsen i ord och bekännelsen i handling, är det bekännelsen i handling som har företräde. Ty den talar starkare än ord.

Skriften lär oss också att det finns hycklare, d.v.s. att det inte alltid råder överensstämmelse mellan hjärtats hållning och mun­nens bekännelse. Men endast Gud, som kan se hjärtat, kan av­slöja hycklaren. Han skall också göra det i sinom tid. Det ligger bortom vår förmåga och är inte vår uppgift.

 

2. En bekännelse till allt Guds ord

Hur ser den bekännelse ut som vi söker för att kunna utöva kyrkogemenskap, ge uttryck för vår kristna trosgemenskap?

Svar: En kristen trosbekännelse är i princip alltid en bekännelse till allt Guds ord. Förnekelse, förvanskning eller undanhållande av något Guds ord är inte en frukt av tron utan av otron (Joh. 8:31, Matt. 5:19, 1 Petr. 4:11, Jer. 23:28, 31, 5 Mos, 4:2, Upp. 22:18, 19), Vi känner igen och erkänner som kristna bröder dem som bekänner sig tro på Kristus som sin Frälsare och med denna bekännelse omfattar och accepterar allt hans ord. Jämför Dr Walthers ”Teser över öppna frågor”, tes 7: ”Ingen män­niska har den friheten och åt ingen människa kan den friheten ges, att tro och lära annorlunda än vad Gud har uppenbarat i sitt Ord. Därvid spelar det ingen roll om det är fråga om en grundläggande trosartikel av första eller andra graden, funda­mentala eller icke-fundamentala läror, trosfrågor eller levnads­frågor, historiska eller andra uppgifter som ligger under för­nuftets ljus, viktiga eller till synes oviktiga frågor.”1)Lehre und Wehre 1868, s. 318f.

 

3. Många ofullkomligheter

Fastän allt som Bibeln lär skall bekännas som sanning och var­ken en stor eller liten avvikelse från Guds ord får jämställas med sanningen eller tolereras, finns det dock många ofullkomlig­heter i de kristnas tro och i dess yttringar. Det finns ofullkom­ligheter i förståelsen av de bibliska sanningarna och i dess tillämpning i de kristnas liv. Vi är alla svaga på ett eller annat sätt (Fil. 3:12, Ef. 4:14, 3:16–18, 1 Tess. 5:14, Hebr. 5:12, 1 Petr. 2:2). Den renläriga församlingen kan liknas vid ett and­ligt konvalescenthem under den himmelske läkarens ständiga vård. Det som skadar och fördärvar söker man ständigt över­ vinna med den rätta, himmelska medicinen, Guds rena ord och sakrament, som botar de sjuka och stärker de svaga. Ofullkom­ligheterna i den kristna församlingen får aldrig tas som intäkt för att synden måste tolereras, att församlingen också måste ge utrymme för avvikelser från Guds ord. Nej, de bibliska san­ningarna måste läras rent och klart överallt i kyrkan. På detta sätt bekämpas och övervinns ofullkomligheterna i förståelsen av de bibliska sanningarna och i dess tillämpning i de kristnas liv, så att de inte leder till avfall från Guds ord och otro.

 

4. Svaghet i tron

Svaghet i tron är inte en orsak till att kyrkogemenskapen måste brytas. Snarare behöver de svaga bröderna ännu mer brödrage­menskapens stöd, så att tron uppbygges och stärkes av den rena läran. Svaga bröder skiljer sig från bespottare och otroende i det att de är villiga att motta andlig hjälp och undervisning. Bibeln innehåller många förmaningar till de kristna att ta sig an de svaga och bära varandras bördor (Gal. 6:1–3). Svagheterna kan vara av många olika slag:

a) Man kan vara svag när det gäller att fast förtrösta på Guds löften (Matt. 6:25–34).

b) Man kan vara svag när det gäller adiafora, d. v. s. sådana ting som en kristen kan bruka eller låta bli att bruka. Rom. 14 och 1 Kor. 8 och 9 behandlar detta slag av svaghet. Den svage brodern förstår den bibliska läran om att han har frihet i dessa ting, men hans samvete har likväl inte kommit i harmoni med den kunskap han har och hindrar honom från att till fullo bruka den frihet, som han äger i Kristus. Den svage brodern får inte döma den som gör bruk av den kristna friheten när det t. ex. gäller mat och dryck. Det måste klart läras vilka ting som är fria (adiafora), så att det blir tydligt vem som är svag och vem som är stark (Rom. 14:17–23, l Kor. 6:12, 10:23, 24). A andra sidan får inte den som är stark tvinga den svage brodern att bruka den kristliga friheten, ”ty allt som inte sker av tro, det är synd” (Rom. 14:23). I stället skall han i kärlek ta sig an honom som en broder och söka hjälpa honom. Den svage brodern be­höver på nytt bli uppmuntrad med den härliga frihet, med vilken Kristus har gjort oss fria, så att han kan fatta vad det för med sig och övervinna sina inre betänkligheter. Under tiden skall den starke vara försiktig i utövandet av sin frihet, så att inte den svage brodern skadas i sin tro eller frestas att göra något, som hans samvete inte känner frihet inför.

c) Man kan vara svag i förståelsen av bibliska sanningar och därvid bli besmittad av falsk lära. Det gäller då att med Guds rena ord förmana och undervisa, så att bröderna blir klara över vad som är falsk lära och blir stärkta och fast rotade i de bibliska sanningarna. Den som inte vill ta emot rättelse och undervisning är inte en svag broder.

Exempel:

Galaterna: Judaisterna hade oroat och besmittat församlingarna i Galatien med den falska läran, att de troende var tvungna att omskära sig och iaktta de mosaiska högtiderna för att få del i den frälsning, som Kristus vunnit åt dem. Många hade blivit vilseledda och förvirrade av judaisternas insmickrande ord. Ändå bryter inte Paulus omedelbart kyrkogemenskapen med galaterna. Han angriper förförarna ytterst hårt. Men han be­handlar fortfarande de besmittade och förförda som bröder, som han åter söker stadfästa i sanningen med den rena apostoliska läran.

Kolosserna: Paulus söker på samma sätt hjälpa de kristna i Kolosse, som påverkats av en falsk undervisning, som delvis var judaistisk, delvis gnostisk. Han skrev ett helt brev till dessa, som var svaga i läran och tilltalar dem som bröder i Kristus. Han söker bygga upp deras svaga tro genom att utförligt visa hur den falska läran strider emot den ställning, som Kristus har i Guds frälsningsplan.

1 Kor. 15: Paulus ägnar ett helt kapitel åt en falsk lära, som påverkade svaga bröder i församlingen i Korint. Epikureisk fi­losofi hade väckt tvivel på de dödas uppståndelse. Paulus visar dem på betydelsen av uppståndelsen och att ett förnekande av uppståndelsen var liktydigt med ett förnekande av Kristi upp­ståndelse. Han förklarar för dem vad man kan veta om upp­ståndelsen, likväl undervisar han dem som bröder. Tre gånger kallar han dem för bröder i detta kapitel. Så skall också vi göra allt vi kan för att upprätta och uppbygga dem av våra bröder, som påverkats av falsk lära och som avvikit från Guds ord, i lä­ran eller i livet. Jesus säger: ”Om din broder försyndar sig, så gå och tillrättavisa honom enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder” (Matt. 18:15). Och aposteln Pau­lus skriver: ”Mina bröder, om så händer, att någon ertappas med att begå en försyndelse, då skall ni, som är andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du skall ha akt på dig själv, så att inte också du blir frestad” (Gal. 6:1).

1 Tess. 4: I Tessalonika var många oklara i läran om Kristi återkomst till domen. Paulus söker rätta till denna oklarhet och vad den lett till genom undervisning och förmaning.

2 Tess. 3:6, 14, 15: Av 2 Tess. ser vi hur långt Paulus var villig att gå i tålmodiga ansträngningar att hjälpa församlingen i Tessalonika, som smittats av falsk lära och praxis. Trots Pauli undervisning och förmaning ville några av församlingens med­lemmar inte överge sin falska lära om Kristi återkomst till do­men. Och de började handla i enlighet med sin falska lära; de slutade arbeta. Eftersom Pauli förmaningar i det första brevet förklingat ohörda, måste han nu skriva: ”Nu bjuder vi er, käre bröder, i vår Herres, Jesu Kristi, namn, att ni drar er ifrån varje broder, som för en oordentlig vandel och inte lever efter de lärdomar ni har mottagit av oss.” Och vidare: ”Om någon inte lyder, vad vi har sagt i detta brev, så märk ut för er den mannen och ha inget umgänge med honom, så att han får blygas. Håll honom dock inte för en ovän, utan förmana honom såsom en broder.” Paulus fortsätter att hoppas att de felande bröderna inte skall framhärda i sin synd utan bringas till ånger, när de genom församlingens handlande bör inse hur allvarligt Her­rens församling ser på deras oordentliga liv.

Dr Walther sammanfattar i tesform det ovan sagda i sina
”teser över öppna frågor”. Vi citerar här några av dem:

Tes 2: Även om en enskild medlem av kyrkan kommit i strid med Guds klara ord, innebär det inte att kyrkogemen­skapen eller samverkan med bröder och kolleger omedelbart brytes.

Tes 3: Även om något som strider mot Guds ord plötsligt visar sig i en hel kyrka, förvandlar inte denna villfarelse omedelbart kyrkan till en falsk kyrka, med vilken en rätt­ troende kristen eller den ortodoxa kyrkan måste bryta ge­menskapen.

Tes 8: Kyrkan måste ingripa mot varje avvikelse från Guds ord, vare sig avvikelsen görs av lärare eller s. k. lekmän, av enskilda eller av hela kyrkosamfund.

 

5. Brytande av kyrkogemenskapen

Kyrkogemenskapen måste brytas med dem som trots undervis­ning och förmaning ändå fortsätter att hålla fast vid falsk lära i ord eller handling. Vi kan dela in dessa i tre grupper: a) de som försvarar sin egen synd, b) de som sprider synd och c) de som står i kyrkogemenskap med falska profeter.

a) De som försvarar sin egen synd

Vi kan inte fortsätta att erkänna någon som en kristen broder, som trots all broderlig förmaning inte gör bättring utan försva­rar synd. Hans och vårt andliga väl kräver att kyrkogemenskapen bryts (Matt. 18:17, 1 Kor. 5:1–6). Denna handling görs av kärlek, för att syndaren om möjligt skall inse allvaret i att för­svara det som Gud förbjuder, att han genom sin otro går en evig fördömelse till mötes.

b) De som sprider synd

Vi kan inte längre erkänna dem för kristna bröder som trots förmaning hårdnackat håller fast vid någon synd i ord eller handling och som söker få sin synd erkänd och spridd. (Gal. 1:8, 9, 5:9, Matt. 7:15–19, 16:6, 2 Tim. 2:17–19, 2 Joh. 9–11, Rom. 16:17, 18). Orden ”dra er ifrån dem” i Rom. 16: 17, 18 utesluter varje kontakt, som innebär ett erkännande av eller ger uttryck åt kyrkogemenskap. Jfr 1 Kor. 5:9–11! I Apg. 15 ser vi att apostlarna inte omedelbart bröt kyrkogemen­skapen med dem som blivit besmittade av falsk lära. I stället kallade man samman ett möte och genom uppriktiga samtal på grundval av Guds ord kunde den falska läran enigt förkastas. De som tidigare hållit fast vid falsk lära kunde förbli i kyrko­gemenskapen, ty de framhärdade inte i sin synd utan lät sig rättas av Guds ord.

Jesus vill få oss att förstå att falsk lära inte är en obetydlig och harmlös sak. Falsk lära undergräver, bryter ned och förstör det andliga livet. Därför måste den falska läran bekämpas och överges. De som inte vill överge falsk lära utan i stället vill få den erkänd och spridd, är falska profeter, som måste överges. Även om de själva tror fullt och fast på sin falska lära och inte vill förstå att den är falsk, så är de falska profeter, som utgör ett hot mot tron och de troende.

c) De som står i kyrkogemenskap med falska profeter

De som tillhör en kyrka, som tolererar falska profeter, är del­aktiga i deras onda gärningar. Därför kan man inte heller utöva kyrkogemenskap med dem som visserligen inte själva är falska profeter men som vägrar att bryta all kyrkogemenskap med falska profeter i uppenbart trots mot Guds klara ord i t. ex. Rom. 16:17, 18 och 2 Joh. 9–11. Aposteln Johannes säger: ”Den som hälsar honom välkommen, han gör sig delaktig i hans onda gärningar.”

På mer än ett sätt kommer den, som tillhör en kyrka som tole­rerar någon falsk profet, att bli delaktig i hans onda gärningar: 1) Han syndar mot Herren genom att inte bry sig om hans ord. 2) Han syndar mot kyrkan, ty han kan bli dess medlemmar till fall genom att han får dem att tro att en lära är lika god som en annan, och sålunda gör han dem likgiltiga. 3) Han syndar mot de falska profeterna genom att han styrker dem i deras överty­gelse att de äger sanningen, i stället för att hjälpa dem genom att vittna mot deras falska lära i all ödmjukhet. 4) Han syndar mot sin egen själ, ty han utsätter sig själv för den falska lärans skadliga inflytande. Den falska läran är aldrig statisk utan den fräter omkring sig (2 Tim. 2:17, Gal. 5:9).

 

6. Sammanfattning

Skriftens principer för utövande av kyrkogemenskap visar, att vi är skyldiga svaga bröder stor kärlek och att vi – också av kärlek – är skyldiga att dra oss ifrån dem som håller fast vid falsk lära i ord eller handling och alla som gör sig delaktiga i deras onda gärningar.

Noter   [ + ]

1. Lehre und Wehre 1868, s. 318f.