KONKORDIEFORMELN OM KRISTI NEDSTIGANDE TILL HELVETET

Av: H. Wicke | Nr 3, 1978 sida 88| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Konkordieformelns artikel IX om Kristi nedstigande till helvetet, är dess kortaste artikel. Skälet till det är inte att denna läropunkt är mindre betydelsefull, utan att det rådde föga oenighet om denna punkt i den lutherska kyrkan på den tiden. 

För oss är Kristi nedstigande till helvetet inte en del av hans förnedring utan en del av hans upphöjelse. Kristi ord på korset visar att hans lidande var slut när han dog på förbannelsens trä. Till den botfärdige rövaren sade Kristus: »Idag skall du vara med mig i paradiset.» Detta hade varit till ringa tröst för rövaren om paradiset inte varit lika med himmelen utan istället en plats med lidande. Vidare ropade Jesus, när det tre timmar långa mörkret försvann: »Det är fullbordat», och sade sedan: »Fader i dina händer befaller jag min ande.» Det står klart att hans lidande nu var slut. När han sedan steg ned till helvetet, så var det av en helt annan orsak än att lida. Han skulle nu utropa sin seger över djävulen (Kol. 2:15) och förkunna för de förbannade att de med rätta hölls fängslade till evig tid i helvetet (1 Petr. 3:19).

Tvistefrågan 

Den tvist som biläggs i artikel IX har ibland kallats Hamburgerkyrkostriden, eftersom den i stort sett inskränkte sig till Hamburg. Efter 1532 blev Johan Aepinus (eller Hoeck) kyrkoherde och superintendent i Hamburg. Han lärde att Kristi nedstigande till helvetet var en del av hans lidande för våra synder. Han påstod att medan Kristi kropp låg i graven, så steg Kristi själ ned i helvetet för att där utstå smärta och kval, och sålunda sona Guds vrede och fullborda sitt försoningsverk. Detta stämde, som vi sett, inte alls överens med Kristi ord på korset. 

Striden bedarrade inte helt med Aepinus död år 1553. Andra teologer gick visserligen inte så långt som Aepinus, men de förvrängde likväl Skriftens ord till att få dem att säga något annat än vad de säger. Det är därför som Konkordieformelns författare med kraft upprepade Luthers skriftenliga undervisning [Not 1], när de skrev: »Vi tro enfaldigt, att hela personen, Gud och människa, efter begravningen nedstigit till helvetet, besegrat djävulen, krossat helvetets välde och berövat djävulen all hans makt.» 

Hur stor vikt de tillmätte den skriftenliga synen på Kristi nedstigande till helvetet, är uppenbart av deras ord: »Så fasthålla vi dess kärna och tröst, att varken helvete eller djävul kunna taga till fånga eller skada oss och alla som tro på Kristus.»

Den romerska läran 

Luthers och Konkordieformelns undervisning skiljer sig fullständigt från de uppfattningar som var rådande bland katoliker och reformerta på den tiden. Romersk-katolska teologer på Luthers tid ansåg Kristi nedstigande till helvetet som den handling, i vilken Kristus – och då endast hans själ – inträdde i de dödas boning. Och det är en tanke som ligger till grund för romersk lära intill denna dag. 

År 1966 gav biskoparna i Holland ut vad de kallade En ny katekes. I denna säger de om Kristi nedstigande till helvetet: »Jesus gick genom den mörka port, från vilken ingen vänder tillbaka. Han dog verkligen. Det är detta Kristi mysterium som firas på påskafton. Vi bekänner i den apostoliska trosbekännelsen ‘nederstigen till helvetet’. ‘Dödsriket’… är här den rätta innebörden av ‘helvetet’. Det är inte platsen för de onda utan ett dödsrike, där onda och goda tillsammans hålls inspärrade… Nu för tiden tänker sig de troende inte döden så fullständigt sammanlänkad med en viss plats. Vanligtvis gör vi inga försök att avbilda den. De döda finns – men var?… Genom att säga ‘nederstigen till helvetet’ fastslog de kristna, att han verkligen hade dött. Därmed menades förnedringen av att vara död, att vara avskuren från livet, att inte längre tillhöra den värld, som levde vidare.» Så långt En ny katekes. [Not 2] 

Att lära att det finns ett dödsrike vid sidan om himmel och helvete överensstämmer inte alls med vad vi kan lära av den första kristna martyren Stefanus’ död. När Stefanus vittnade om att han såg himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida [Not 3], då tog hans fiender upp stenar för att stena honom. Döende bad Stefanus: »Herre Jesus, ta emot min ande!» I det ögonblicket for hans själ varken till helvetet eller till något tänkt »dödsrike», utan till himmelen, där Jesus sitter på Faderns högra hand. Den romerska läran går emot Skriften. 

Ibland talar man på romerskt håll även om Kristi nedstigande till helvetet, som om det skett i syfte att ge »de döda som väntade… deras frälsning». Men enligt Skriften finns det ingen andra möjlighet att bli frälst efter döden och heller ingen form av »villkorlig dom». När den troende dör går hans själ till Herren. Genom tro på Kristus äger vi frälsning nu och i evighet. Vår kropp får del av frälsningens härlighet vid uppståndelsen. 

Den reformerta åskådningen

I allmänhet talar de reformerta om nedstigandet till helvetet som ett bildligt uttryck för Kristi lidanden, i synnerhet hans själs lidanden på korset. Denna tolkning bortser emellertid helt från den triumf, som Skriften sammanbinder med Kristi nedstigande till helvetet. Paulus skriver i Kolosserbrevet 2:15: »Sedan han avväpnat herradömena och väldigheterna, ställde han fram dem till allmän skam och triumferade därigenom over dem.» Kristi nedstigande till helvetet, sedan hans själ hade förenats med hans kropp i graven, var ett triumflikt utropande av segern över helvete, Satan och död. Det visade att han är den som har nycklarna till döden och helvetet.

Sådant vi inte vet 

Exakt vad som hände i helvetet, när Kristus visade sig där, är inte omtalat i Skriften. Det fanns inga ögonvittnen som kunde berätta om det. Däremot sågs den levande Kristus, efter sin uppståndelse, av mer än 500 bröder på en gång. Sedan såg lärjungarna honom fara upp till himmelen. Men både detta att Jesus sitter på Faderns högra hand och att han steg ned till helvetet är något som vi vet, därför att det uppenbaras för oss i Skriften. Att spekulera över detaljerna leder ingenstans. Det vi, som bibeltroende Guds barn skall göra, är att lägga fram denna sanning alldeles på samma sätt som Bibeln lägger fram den. Att förneka den är dåraktigt, och att anpassa den till vårt förnuft är lika felaktigt. Den romerska kyrkan anpassar läran om Kristi nedstigande till helvetet till sin falska uppfattning om livet efter döden, och den reformerta kyrkan anpassar den till sin falska uppfattning om Kristi person. 

Konkordieformeln avvisar i sin framställning av denna lära alla spetsfundiga tankar. Här som alltid har den Skriften som lärogrund, och säger varken mer eller mindre än Skriften säger. Att detta var författarnas avsikt står klart av dessa ord i artikel IX: »Ty det är alldeles tillräckligt att veta, att Kristus verkligen nedstigit till helvetet och omintetgjort dess makt över alla troende samt frälst dem från dödens och djävulens våld och från den eviga fördömelsen i helvetets svalg. Frågan huru detta gått till får vi spara till den andra världen, där icke blott detta, utan även mycket annat, som vi här enfaldigt trott, men med vårt förblindade förnuft icke kunnat begripa, skall bliva uppenbarat för oss.» H. Wicke. s88