Av: Ingemar Furberg | Nr 1, 1988 sida 20

»Men du (Timoteus) har hittills följt mig i lära och liv» (3:10) … »Håll fast vid det som du har lärt och blivit övertygad om» (3:14). Det är uppenbart att aposteln är allvarligt bekymrad för hur det skall gå för hans modfällde lärjunge (1:6f). Av brevet får man det intrycket att Timoteus slappnat i sitt mod och sin energi. Att ett avfall från evangelium var på gång i Efesus, det visste Paulus, som i detta brev ger den unge pastorn utförliga förmaningar både för hans eget kristenliv och för hans ämbetsutövning. [0]

Apostelns tröst – Guds barns utkorelse av nåd

Något som inte tillräckligt uppmärksammats vid utläggningen av detta brev är den tröst som aposteln ger sin unge medhjälpare i hans bedrövelse. Visst var det många som avföll. Det medgav aposteln. Men gentemot det faktum att många avföll, framhåller han som tröstegrund att somliga står fasta (2:19). Han skriver: »Guds fasta grund består likväl och bär detta sigill: ‘Herren känner de sina’», dvs Herren har utvalt de sina (2:19). Ett tillförlitligt ord är detta, säger aposteln, att de utvalda skall vinna frälsning» (2:10). Timoteus får alltså höra att han inte själv har valt sig en ställning som kristen, utan att Gud har utvalt honom. Att du tror, vill aposteln framhålla, det beror på att du är utvald efter Guds eget rådslut, efter Guds eviga föresats och råd. Det är Gud »som har frälst oss efter sin egen föresats och nåd», förklarar aposteln. [2]

Aposteln Paulus säger också uttryckligen att det är för de utvaldas skull som han uthärdar allt (2:10). Timoteus hade här fått en mäktig tröst. Inte heller det förhållandet att somliga avföll och for vilse i tron skulle skrämma honom. Ty evangeliets framgång berodde inte på människors avgörelse utan på Guds trofasthet, som gör att han osvikligt skall frälsa dem som han en gång har utvalt och som kallas hans utvalda (2: 10). Så talar aposteln om utkorelsens gång genom staden Efesus. Vi lär av detta att inte endast frälsningsgrunden är lagd av Kristus i hans död och uppståndelse. Inte heller frälsningsverkets fortsatta gång genom världen är beroende av människors vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet (Rom 9:16). [3]

Samma tröst som Paulus gav Timoteus, gav han också Titus. I sitt brev till denne säger sig aposteln vara »sänd för att verka tron hos Guds utvalda och föra dem till full insikt om den sanning som hör gudsfruktan till» (Tit 1:1). Därmed har aposteln angett att tron bara kan verkas och finnas hos dem som Gud har utvalt. Den församling som kallas ut ur mörkret till det eviga livet, vilar inte i sitt eget viljebeslut utan i Guds. Guds utkorelse av nåd var det som gav en ung pastor i Efesus den rätta trösten och ny kraft att uthärda lidande och vedermöda för evangeliets sak. [4]