Teologisk strid i Norge

| Nr 1, 1988 sida 36

Det Vestlandske Indremisjonsforbund har kraftigt reagerat mot den nyutnämnde statskyrklige biskopen i Bergen, Per Lönning. Orsaken är att Lönning öppet förnekar att Adam och Eva är historiska personer och att syndafallet är en faktisk händelse. Striden har bl a lett till att Lönning har utestängts från 650 bönhus i sitt eget stift. Per Lönning själv – som tidigare bl a varit professor vid det ekumeniska institutet i Strasbourg – anser att han är utsatt för en kyrklig maktkamp, i vilken mycket handlar om Lönnings syn på kvinnliga präster. Hans företrädare på biskopsstolen i Bergen, Thor With, vigde inte kvinnliga kandidater, vilket däremot Lönning inte har något emot att göra. [0]

Beträffande själva frågan om syndafallet och Adam och Eva säger Per Lönning enl TT:s korrespondent att »ingen tänkande teolog i dag ser berättelsen om hur Adam och Eva drevs ut ur Paradiset som ett ‘bokstavligt reportage’.» (Jämför t ex Jes 55:8f: »Se, mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren…») I stället menar Lönning att syndafallsberättelsen är en bildberättelse och tillägger: »Den synen hävdar luthersk teologi runt hela världen, så långt jag känner den». – Lönnings kännedom om luthersk teologi runt om i världen tycks lämna en hel del övrigt att önska… [1]

»Kyrkan i rövarhänder»

Av: Ingemar Furberg | Nr 1, 1988 sida 36

Universitetslektorn Sven Rydenfelt gjorde i Svenska Dagbladet den 18 januari 1988 ett uppmärksammat inlägg om Svenska kyrkan under rubriken »Kyrkan i rövarhänder». Utblick saxar följande: [0]

Liksom den plundrade mannen i Bibelns berättelse om den barmhärtige samariten har Svenska kyrkan drabbats av det hårda ödet att råka i rövarhänder.— Den makt över kyrkan som Gustav Vasa skaffade sig, har hans efterföljare på troner och taburetter sedan dess aldrig släppt ifrån sig. [1]

Prästernas vilja att fogligt anpassa sig till de nya makthavarna genom att avsvärja sig sin gamla tro – den katolska läran – blev inte utan sin belöning. Ute i riket blev prästerna statens förlängda arm, myndighetspersoner som med hård hand höll sina församlingsbor i tukt och Herrans förmaning. I gengäld fick de som ett privilegium monopol på all offentlig religionsutövning. Den väckelserörelse som på 1800-talet växte fram innebar en revolt mot den etablerade kyrkan och dess dogmer, ett kätteri vars företrädare, läsarna, prästerna i kraft av sitt legala monopol kunde obarmhärtigt förfölja. Så småningom svängde dock opinionen till de förföljdas förmån, och med konventikelplakatets upphävande 1858 berövades kyrkan sitt monopol. [2]

Kyrkans präster fick inte bara monopol på offentlig religionsutövning, de fick också i sitt samarbete med staten makt att tvinga sina församlingsbor att deltaga i gudstjänsterna. Stränga straff hotade den som utan laga förfall uteblev fran en högmässa, ett tvång som upphävdes först 1809. Och fram till 1863 var alla tvungna att årligen begå nattvarden och fram till 1888 att årligen underkasta sig husförhör. [3]

Inte bara väckelserörelserna utan också arbetarrörelsen slog under 1800-talet rot och växte i vårt land, båda som revolter mot det etablerade samhället.– [4]

Kyrkans präster hade sett som sin uppgift att med alla medel bekämpa arbetarrörelsen och den »ogudaktiga» socialismen. Det var mot den bakgrunden naturligt att socialdemokratin i sitt partiprogram tog in en punkt om kyrkans skiljande fran staten, en punkt som stod kvar ända fram på 1960-talet. [5]

När partiet från början av 1930-talet mer stadigvarande tog över regeringsmakten, väntade sig alla att punkte i fråga nu äntligen skulle realiseras. Och förvisso har kyrkans chanser att bli fri från den babyloniska fångenskapen i världsliga makthavares våld under senare århundraden aldrig varit större än de var då. Av olika skäl kom ofriheten att bestå. [6]

Ett viktigt skäl var att kyrkan och dess befattningshavare under seklernas gång vuxit så ihop med statsmakten i en symbios, ett förhållande av vilket båda ansåg sig ha fördelar, att de inte längre ville bli fria. Prästerna fick sin garanterade försörjning av staten, och en sådan trygghet lämnar man inte gärna frivilligt. [7]

Ett annat viktigt skäl var att socialdemokratiska partiet snart upptäckte att en statligt styrd »socialiserad» kyrka lät sig väl förena med socialismens och centralstyrningens principer. Kyrkan blev helt enkelt ett statligt ämbetsverk – »kungliga salighetsverket» enligt Arthur Engberg – och visst kändes det bade rätt och riktigt för de nya makthavarna att ha en så viktig institution under kontroll.– [8]

Vi har i dag en kyrka vars trosinnehåll och bekännelseskrifter bestäms av staten. Vi har årliga kyrkomöten utan lagstiftningsrätt där biskoparna i nåder får närvara och yttra sig men inte rösta och inte inlämna motioner. Och kyrkans underdånighet mot makthavarna är sådan att biskoparna accepterar dessa förödmjukande villkor. l gengäld tröstar de sig med att makthavarna sedan 1983 lovat att inte lägga sig i rena trosfrågor. [9]

Det löftet kunde de kosta på sig eftersom de – i regel utan personlig kristen tro – är likgiltiga på den punkten och vill låta var och en bli salig på sin fason. Det är på helt andra områden man vill använda sin makt.– [10]

Det är inte nog med att kyrkans högsta befattningshavare väljs utifrån kriterier som har föga med religion och kristen tro att göra. Detsamma gäller om valet av kyrkoherdar och komministrar ute i församlingarna. Man införskaffar information om de sökandes åsikter i aktuella politiska frågor och väljer utifrån dessa informationer. Valen avgörs ofta av politiskt aktiva personer som sällan eller aldrig sätter sin fot i en kyrka. En kristen kyrka som styrs av hedningar är självklart dömd att utvecklas till en parodi på en fri kyrka, en fri kyrka där dessa val självklart avgörs av personer som till följd av sin tro frivilligt inträtt som medlemmar.– [11]

Tack vare sin vältränade anpasslighet har den stora massan av kyrkans befattningshavare genom omtolkningar av lära och bekännelse smidigt och till synes smärtfritt kunnat svänga i enlighet med den allmänna opinionens kastningar – vända prästkappan efter vinden.– [12]

Vill man göra karriär inom Svenska kyrkan av idag, är det ett ovillkorligt krav att man åsiktsmässigt seglar under bekvämlighetsflagg och smidigt och snabbt kan anpassa sig till opinionens kastvindar.– [13]

Kyrkans och prästernas primära uppgift är enligt evangeliet att frälsa själar. Men för en kyrka i rövarhänder blir den uppgiften ofrånkomligen sekundär eller tertiär. I varje fall tyder prästernas envisa kamp för sin kamerala världsliga uppgift inom folkbokföringen härpå. [14]

Men allting har sin tid. Även socialiserade kyrkor i hedningars våld har sin tid. En privatiseringsvåg går i dag över världen, en våg som nått även våra kuster. Det tappra garde som i vått och torrt försvarat den bestående ordningen inom vår statskyrka smälter undan för undan ihop. Till och med moderata samlingspartiet har på sistone svikit. Här var det ungdomen som gjorde revolt och tvingade skutan att gå över stag. Ja, t o m bland kyrkans egna präster och biskopar vill allt fler i dag ha en fri kyrka. Råttorna som lämnar det sjunkande skeppet? [15]

Läsare som inte kände verkligheten kunde tro att detta är en karikatyr. Men det är en svidande verklighetsskildring av en kyrka som förödmjukats mer än kanske andra i kyrkohistorien. Den uppmärksamme läsaren anar också universitetslektorns djupare insikt om kyrkans självförvallade förnedring. Yttersta orsaken är inte att hon givit sig i politikernas händer, utan att hon övergivit Bibeln och bekännelsen. De verkliga rövarna är inte politikerna eller statsmakten utan de falska lärarna, förnekarna och bibelkritikerna inom Svenska kyrkans egna led. De är dessa som håller henne fången och sakta men säkert kväver den sista rest av liv som ännu kan finnas kvar. Politiker och hedningar kan omvändas och räddas. Men falska lärare och bibelkritiker måste drivas ut innan de tar makten. När den falska läran – de verkliga rövarna – fått makten finns inget annat att göra än att fly för sitt liv. Då hjälper ingen privatisering och ingen skilsmässa från staten. Rövarna kommer aldrig att släppa henne. Rövarna, de falska lärarna, är ju själva i den store rövarens händer. [16]

Tvistefråga i Italien

Av: Ingemar Furberg | Nr 1, 1988 sida 39

En aktuell fråga i italienskt kyrkoliv just nu är undervisningen i de statliga skolorna. Frågan är – rapporterar The Churchman’ s Magazine i sitt januari-februarinummer – om den romerska kyrkan skall åtnjuta en särställning i statens skolor, en särställning som t o m kan innebära att förskolebarn blir föremal för två timmars obligatorisk romersk-katolsk undervisning per vecka. Från ickeromerskt håll har man nu fört saken till domstol. [0]

Bakgrunden är denna: År 1929 slöts en överenskommelse mellan dåvarande diktatorn Mussolini och påven, som bl a innebar att all italiensk skolundervisning skulle vara i överensstämmelse med romersk-katolsk lära. För två år sedan reviderades detta fördrag, vilket medförde ytterligare försteg för den romerska kyrkan i förhållande till andra samfund, inte minst, som sagt, med avseende på förskolebarnens undervisning. Således har påven Johannes Paulus II – såsom överhuvud för Vatikanstaten – anklagats för att blanda sig i den italienska nationens inre angelägenheter. [1]

Iver för evangelisation inom Wisconsinsynoden

| Nr 1, 1988 sida 39

I Christian News nr 44/87 rapporterar Glen T Peglau om den stora iver att sprida evangeliet om Kristus som finns inom Wisconsinsynoden och som tar sig uttryck på olika sätt. Nyligen har t ex en videofilm med titeln »Andra får» (»Other Sheep») producerats. Denna video handlar om »folket på gatan», storstädernas medelklass, luffarna/de bostadslösa och andra amerikaner som ännu inte känner Kristus. [0]

Vidare, berättar artikelförfattaren, arbetar WELS (Wisconsin Evangelical Lutheran Synod) mycket med missionsarbete på USA:s ostkust och i landets nordöstra del. I staten Vermont t ex har pastor Dan Myer fått se »sin» missionsförsamling öka från nio själar till omkring 160 troende under en period på sju-åtta år. [1]

Det som dessutom särskilt ingett Peglau respekt (han tillhör f ö själv Missourisynoden) är lekfolkets nit och iver för själarna. [2]

Kvinnliga präster vigs i Finland

| Nr 1, 1988 sida 40

I mars i år är det meningen att de första kvinnliga prästerna skall vigas i den finska (lutherska) statskyrkan. Biskopsmötet, som i Finland avgör om en prästkandidat är lämplig till präst, har fått ta emot minst fem ansökningar från kvinnliga kandidater i Sverige och Norge. Innan den lutherska statskyrkan i Finland förra året godkände prästvigning av kvinnor, flyttade många finska kvinnliga teologie kandidater utomlands, inte minst till Sverige, där de i stor utsträckning har arbetat med finskt församlingsarbete i Svenska kyrkan. [0]

»Bensinrabatter löser prästkris?»

| Nr 1, 1988 sida 40

Ovanstående rubrik saxar vi från Upsala Nya Tidning den 11 februari. Notisen i fråga förmäler att det hela handlar om ett förslag från ordföranden i Svenska kyrkans personalförbund, kyrkoherde Bror Holm, om åtgärder för att komma till rätta med den stora prästbristen inom Härnösands stift. Det gäller att få präster till glesbygdsförsamlingarna, och till den ändan föreslås att speciella förmåner skall utlovas de presumtiva sökandena: bensinrabatter, gratis bostad, tio procent nedskrivna studieskulder och tusen kronor extra i månadslön. Domkapitlet i Härnösand skall nu undersöka om detta kan vara en lösning på den rådande prästkrisen; man planerar också ett studiebesök till Norge, där motsvarande åtgärder inom Norska kyrkan tydligen har slagit väl ut. [0]