| Nr 2, 1988 sida 53

I NT 81 (not till 1 Tim 1:2) sägs det att »skillnaderna mellan de s k Pastoralbreven (dvs 1 och 2 Tim och Tit) och flertalet brev av Paulus har drivit många utläggare till antagandet att Pastoralbreven inte är skrivna av Paulus själv, utan av någon efterföljare, som velat tillämpa hans läror på senare förhållanden.» Den skillnad som då anges är att Pastoralbreven »innehåller anvisningar för ledningen av kristna församlingar och omsorgen om den kristna läran», under det att Paulus i »flertalet brev talar direkt till församlingarna. » [0]

Denna argumentering är häpnadsväckande. Pastoralbreven är ju inte skrivna till kristna församlingar utan till ledare för församlingar. Att dessa brev innehåller »anvisningar för ledningen av kristna församlingar» ligger ju i sakens natur. Uppgiften om att dessa brev skulle »innehålla omsorgen om den kristna läran», en sådan omsorg som inte vore att finna i apostelns andra brev, är inte mindre häpnadsväckande. Visst visar aposteln omsorg om läran redan tidigare. [1]

När några i församlingen i Korint förnekade tron på de dödas uppståndelse (1 Kor 15:12) lägger aposteln i ett långt kapitel fram vad det är som ger dem grund och orsak till att tro och vänta en de dödas uppståndelse. Ägde vi kristna inte detta hopp, vore de så att vi bara i detta liv kunde hoppas på Kristus och sedan inte längre, ja, då »vore vi de mest ynkliga människor». Hela detta kapitel (1 Kor 15) visar verkligen vilken omsorg aposteln har om att den kristna tron, läran och bekännelsen skall bevaras ren och oförfalskad i församlingen. Det evangelium han förkunnar ger honom kraft att leva och mod att dö. [2]

I sitt brev till korintierna tar aposteln också upp frågan hur han kunde utsätta sig själv för sådana faror, leva så farligt som han gjorde, och i samband därmed talar han om den kamp han hade utstått mot »vilddjuren i Efesus», mot de falska lärarna där. Aposteln dolde inte att motståndet mot evangelium var massivt, men han säger: »Om jag hade tänkt såsom människor plägar tänka, när jag i Efesus kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde? Om döda inte uppstår…» (1 Kor 15:30ff). Hela hans framställning i 1 Kor 15 visar vilken omsorg han har om den kristna undervisningen. [3]

Vad NT 81 inte anger som skillnad men som en uppmärksam bibelläsare inte undgår att se, är att Pastoralbreven har särpräglade uttryck, som kunde peka på en senare tid. Så har uttrycket »den sunda läran» ibland föranlett exegeter att förklara att den kristna läran här framhävs på ett annat sätt än tidigare. Man har då inte tillräckligt tänkt på att breven i fråga är skrivna till en herde och lärare i församlingen i Efesus och på Kreta. Men redan i brevet till romarna, en församling som han själv inte hade grundat, tackar han Gud »för att ni, som förr var syndens slavar, har blivit av hjärtat lydiga den lära (den läroform) som ni har överlämnats åt» (Rom 6:17). [4]

Pastoralbreven förutsätts i NT 81 vara förfalskningar

Att NT 81 betraktar Pastoralbreven som sena förfalskningar (»pseudepigrafer», dvs såsom brev som av den anonyme författaren med orätt anges skrivna av aposteln Paulus) framgår av notapparaten till 1 Tim 3:2. Där får nämligen apostelns ord om »en enda kvinnas man» översättningen »gift bara en gång». Denna översättning, som inte återger apostelns formulering, ger då en tolkning av denne anonymes ord. Denna tolkning utgår från den förutsättningen att brevet som sådant inte är apostoliskt utan skall uppfattas och förstås som uttryck för fornkyrkans läroframställning. I NT 81:s notapparat heter det: »Att en änkling avstod från omgifte ansågs förtjänstfullt inom fornkyrkan.» Man glömmer då här att använda termen »urkyrkan», en term som eljest brukas när det är fråga om apostlarnas dagar (se t ex notapparaten till Apg 18:25), och avslöjar därmed indirekt att man har uppfattat författarens framställning som en återspegling av den tidsepok som går under namnet »den tidiga katolicismen» (»der Fruehkatholizismus»). Härrör dessa texter från den tidiga fornkyrkan, då är det möjligt att tolka uttrycket att en församlingsföreståndare skall vara »en enda kvinnas man» som ett krav på att han skall ha varit »gift bara en gång». En sådan föreskrift förutsätter att den begynnande munkfromhetens livshållning och värdering börjat göra sig gällande i kyrkan. [6]

Det visar sig emellertid att läsaren av NT 81 inte behöver komma längre än till 1 Tim 1:3, så läser han i notapparaten till denna vers: »här förutsätts att Paulus gjort en annan, i övrigt okänd resa i samma område (Makedonien… Efesus). Enligt den traditionella utläggningen skedde detta efter det att han frigetts ur den fångenskap som nämns i Apg 28:30.» Här ges då en helt ny syn på brevet: att det skulle vara apostoliskt. Det skulle alltså inte vara fråga om ett förfalskat brev. Den tidigare framställningen i noten till 1 Tim 1:1 ger dock läsaren det intrycket att nämnda skäl – skillnaderna mellan Pastoralbreven och apostelns tidigare brev – har tvingat också Bibelkommissionen att uppfatta Pastoralbreven som förfalskningar. [7]

Till dem som har studerat frågan om sambandet mellan Paulus tidigare brev och Pastoralbreven, och som vid detta studium har drivits att inta motsatt ståndpunkt och betrakta Pastoralbreven som äkta, hör professorn i latin vid Uppsala universitet, Gösta Thörnell. Thörnell skrev ett utomordentligt klargörande arbete »Pastoralbrevens äkthet» (1931) – vari han skriver (s 2): »Man säger, att det är omöjligt eller åtminstone svårt att inpassa dessa brev i den tidrymd av Paulus liv, som vi känner till genom de övriga, allmänt erkända, Paulusbreven och genom Apostlagärningarna. Om vi förklarar Pastoralbreven för äkta, måste vi antaga, att aposteln befriats ur den fångenskap, som omtalas i slutet av Apg, att han sedan vistats någon tid i Efesus och på Kreta och slutligen att han ännu en gång suttit fängslad i Rom och först då, efter vad det vill synas, lidit martyrdöden. Ja, utan tvivel måste vi antaga detta. Och vad hindrar oss att antaga det?» [8]

Blev Paulus frigiven ur den fångenskap som nämns i Apg 28:30?

Prof Hugo Odeberg, känd bibellärare i vårt land, har vid flera tillfällen såväl muntligt som skriftligt lämnat den uppgiften att orden i Apg 28:30 om att Paulus vid sin fångenskap i Rom »i två hela år bodde kvar i en bostad som han själv hade hyrt» innebar att aposteln efter denna tid blev frigiven, utan att någon process mot honom kom att föras. Odeberg har förklarat förhållandet med att om anklagelser mot den fängslade inte inlämnades inom två år, så skulle efter denna tid den anklagade omedelbart friges. Det antika processväsendet var nämligen baserat på att den anklagande parten skulle vara närvarande vid rättegången, ett förhållande som i vår tid är okänt, eftersom det allmänna nu har övertagit uppgiften som åklagare. [10]

Eduard Lohse säger i sin bok »Die Enstehung des Neuen Testaments» (1976) att hypotesen om att Paulus hade frigivits efter sin första fångenskap (Apg 28) och sedan förverkligat sina planer på Spanien-resan är »obevisade antaganden». Denna teori, att de i Apg 28:30 omnämnda »två åren» syftar på den frist som efter romersk rätt gällde för inlämnande av anklagelser mot en fängslad, omfattas emellertid av många. Den är utarbetad av E Lake i dennes arbete »The Beginnings of Christianity 1», vol 5, 1933, s 326ff, och oberoende av honom av K Bornhäuser, »Studien zur Apostelgeschichte» och stöds av H Sahlin, »Der Messias und das Gottesvolk», 1945, s 52f. [11]

Huvudargumentet för Pastoralbrevens äkthet är dock de många personligt-biografiska uppgifter som här lämnas. Härom skriver Sven Aage Nielsen: »En som skrev ett oäkta Paulusbrev skulle knappast kalla honom en ‘hädare, förföljare och förtryckare’, ‘den störste av syndare’ (1 Tim 1:12-17). En ‘efterliknare’ skulle knappast skriva till Timoteus att han skulle ‘dricka lite vin för sin mage’ (1 Tim 5 :23), eller att han skulle taga med sig den gamla kappa, som Paulus lämnat i Troas.» Vore dessa uppgifter lämnade av en efterbildare och imitator, då har denne, som Thörnell skriver, »varit mer än skicklig». Men då är det fråga om en förfalskares verk och om en förfalskning, som strider mot Pastoralbrevens egna stränga etiska krav. [12]