Doktor Martin Luthers herdabrev
Av: Lars Koen | Nr 3, 1988 sida 136Doktor Martin Luthers herdabrev till de böhmiska bröderna om rätta sättet att förordna och tillsätta församlingens herdar. BV-Förlag, Stockholm 1984. [0]
Att recensera denna bok är en stor glädje. Boken ger en korrigering av tidigare positioner i teologien. Martin Luther skriver den efter att ha haft besök av en böhmisk präst 1523. Denne präst ville lära känna Luthers lära om prästämbetet. Luther skriver då detta herdabrev, som tillställs de reformationsvänliga katolikerna i Böhmen. Tyvärr fick inte skriften åsyftad verkan. Redan 1524 kritiseras boken kraftigt av böhmarna, och 1525 tar de helt och hållet avstånd från Luthers skrift. Detta var en tragisk händelse, då Luther i allt bygger läran på Skriftens grund. Herdabrevet till de böhmiska bröderna är inget mindre än en total omvärdering av prästämbetet sådant det framstod i den romerska kyrkan. Prästen är inte längre en medlare mellan Gud och kyrkan. Han har blivit en församlingens tjänare, som på församlingens vägnar predikar Guds Ord och utskiftar sakramenten enligt Kristi instiftelse. Egentligen är denna bok svår att recensera, då man gärna vill citera allt vad Luther har att säga om kyrkans offentliga ämbete. [1]
Några få citat får räcka. »Det är om de kristnas gemensamma rättigheter vi hittills har talat. Eftersom nu samtliga i det föregående uppräknade privilegier utgör gemensam egendom, vilket vi ovan har bevisat, så vore det högst otillbörligt om någon enskild skulle vilja upphöja sig över andra och själv tillägna sig vad som tillhör alla.» Luther hänvisar till apostelns ord i 1 Kor 14:40, där han uppmanar att allt skall gå värdigt och ordentligt till i kyrkan: »En bestämd person bör alltså på församlingens befallning utöva en gemensam rättighet.» [2]
För att knyta an till hur det har gått med Luthers klara och skriftenliga lära om ämbetet kan vi se hur detta ämne diskuterades i Tyskland under 1800-talet. Den kände lutherske prästen och teologen Wilhelm Löhe stödde till en början de tyska lutheraner som blev tvungna att lämna Sachsen på grund av att de annars måste ingå i ett slags kyrkogemenskap med reformerta. I sin lära om ämbetet gick emellertid Löhe i romaniserande riktning. Kontakten mellan Löhe och de sachsiska lutheranerna blev också bruten, då sachsarnas representant Walther under ett besök i Tyskland 1851 inte kom överens med Löhe. Walthers grupp blev det som sedan kom att bilda stommen i Missourisynoden. Bildandet av denna blev den viktigaste händelsen i den lutherska kyrkan under 1800-talet. Missourisynoden bekände sig till den rena lutherska läran. Endast Guds Ord var här kyrkans grund, och Konkordieboken betraktades som uttryck för Skriftens lära och bekännelse. I Tyskland gick emellertid läran om ämbetet i tre olika riktningar. Den romaniserande riktningen hade Löhe, Stahl och Vilmar som förespråkare; å andra sidan gick en teolog som Höfling för långt när han förfäktade en lära där ämbetet enbart blev en ordningsfråga; de enda representativa lutherska teologerna som höll en rak kurs var Walther och Harless. [3]
I vår tid finns fortfarande en mängd olika riktningar, som menar sig ha den rena lutherska läran om ämbetet. På tysk grund har vi Lieberg och Brunotte, som i sin ämbetslära går längre i romaniserande riktning än två katolska teologer som undersöker Luthers lära om ämbetet (Aarts och Stein). [4]
Även här i Sverige har en grupp som brutit kyrkogemenskapen med Lutherska Bekännelsekyrkan anammat den obibliska lära som Lieberg och Brunotte förespråkar. Dessa gör kyrkans ämbete i det närmaste till ett nådemedel. Det allvarligaste är att prästämbetet blir ett av kyrkans kännetecken. De har totalt missförstått Luther, när de åberopar sig på uttalanden av honom i skriften »Om koncilierna och kyrkan», från 1539. Luther räknar där upp några tecken som man hittar i en kristen kyrka. Där nämner han även ämbetet, men detta får inte förstås som att det konkreta prästämbetet är ett av den sanna kyrkans kännetecken. Visst är det riktigt att en kristen församling har en präst, men prästämbetet i dess vanligaste nutida utformning – tjänsten som pastor i en lokalförsamling – är inte ett av kyrkans kännetecken. Kyrkans kännetecken är Guds Ord och sakramenten. Den augsburgska bekännelsen säger i artikeln om kyrkan följande: »Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense ifråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten.» (SKB. s 59.) [5]
Mot bakgrund av farorna för en högkyrklig eller romaniserande ämbetslära är det med stor glädje vi föjer Doktor Martin Luther, när han på Skriftens grund visar oss vad Skriften allena (sola scriptura) lär om ämbetet. Ämbetet har i den kristna kyrkans historia inte alltid varit som det är i den lutherska kyrkan i det 20:e århundradet. Det är endast Skriften och sakramenten som konstituerar kyrkans ämbete, och därför har prästämbetet sett olika ut genom två årtusenden. Våra motståndare kan inte anföra ett enda klart ställe i Skriften som skulle bevisa att pastorstjänsten sådan den ser ut idag (tjänsten i en lokalförsamling) är den enda legitima formen för det gudomligt instiftade herdeämbetet. För att fly undan en lära där präst och församling blir två olika entiteter (clerici-laici) uppmanar jag alla som vill känna Skriftens och Luthers lära om ämbetet att läsa denna utomordentliga skrift. Sätt in 35 kronor på Biblicums postgirokonto 22 65 61-9, så får du boken fritt hemsänd. [6]
Martin Luther, Huspostilla.
Av: Lars Engquist | Nr 3, 1988 sida 138Dr Martin Luthers Huspostilla trycktes för några år sedan av Lutherstiftelsen. Tyvärr tog upplagan snart slut. Men förutvarande prästen i Svenska kyrkan Per Åkerlund har nu på nytt tryckt upp en upplaga av denna utomordentligt viktiga bok. [0]
Postillan, som inte behöver någon rekommendation eller recension, erhålls för det låga priset 250:- från Artos Bokförlag, Kyrkstadsvägen 6, 931 33 Skellefteå. [1]