Läran om skärselden

Av: I. F. | Nr 4, 1988 sida 171

Fråga:

Hur motiverar Katolska kyrkan sin lära om skärselden, och vad innebär egentligen denna lära? [0]

Svar:

Striden kring biskop Per Lönnings teologi kommenterades i Biblicum nr 1/88. Det var Det Vestlandske Indremisjonsforbunds kraftfulla reaktion mot den falska lära som den nyutnämnde biskopen driver som uppmärksammades. Lönning har i sina lärouttalanden också förklarat att han är sympatiskt inställd till den katolska kyrkans lära om skärselden. Med anledning härav är denna fråga ställd. [1]

Det skall då först påpekas att Katolska kyrkan inte har samma Bibel som vi. De räknar sedan Tridentinska mötet (1545-63) också de apokryfiska böckerna som hörande till skriftkanon (skriftsamlingen). I en apokryfisk bok, 2 Mackabérboken 12:40f, menar de sig finna ett stöd för läran om skärselden. Det är emellertid viktigt att veta att Katolska kyrkan inte hämtar sitt läroinnehåll från Skriften ensam utan från Skriften och traditionen. Traditionen sägs gå som en levande ström genom kyrkan, och denna levande tradition är den första och viktigaste troskällan, hävdar man. I den första församlingen låg mycket ännu bara i sitt frö, ja, det fanns sådant som då t.o.m. inte alls var känt av de troende utan kommit till utveckling först senare i kyrkans liv. Kristna dogmer och trossatser behöver därför inte bevisas utifrån Bibeln utan fastställs av påven, som betraktas som kyrkans ende och ofelbare lärare, när han talar »från sin lärostol» (»ex cathedra»). [2]

En dogm eller en lärosats behöver alltså inte, enligt katolsk åskådning, stå direkt uttalad och förkunnad i Skriften. Det räcker med att en ansats till en sådan dogm kan finnas där, så kan denna ansats viderutvecklas i kyrkans levande tradition. Katolska kyrkan söker därför inte belägg för sin lära om skärselden i Bibeln. Däremot är den angelägen att visa att en begynnelse till en sådan föreställning föreligger redan där. [3]

Som stöd för att det i Skriften skulle finnas ett frö till den senare i traditionen fastslagna läran om skärselden anföres då bl.a. aposteln Paulus ord i 1 Kor 3:13f. »Den dagen (Domedagen) kommer att visa det, eftersom den skall uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. Om det verk någon har byggt består provet skall han få lön. Men om hans verk blir nerbränt måste han lida den förlusten. Själv skall han dock bli frälst, men såsom genom eld.» En bild – »såsom genom eld» – ger här katolikerna anledning att påstå att detta motiv och denna bild i den levande traditionen har utvecklats och att bilden bör tolkas i överensstämmelse med traditionen. Så utvecklas trons skatt ständigt i allt rikare mått. Trons innehåll utvecklas, och nya trossanningar kommer i dagen. [4]

En evangelisk-luthersk biskop kan inte så gärna vara sympatiskt inställd till en sådan åskådning. Skriften ensam är ju för en luthersk kristen uppenbarelsens rena källa. Jesus sade: »En, Kristus, är er Lärare, och ni är alla bröder» (Matt 23:10). En evangelis-kluthersk kristen eller en evangelisk-luthersk biskop kan inte under några omständigheter vara sympatiskt inställd till att biskopen i Rom, påven, träder fram med anspråk på att ensam vara kyrkans lärare. [5]

Vad nu Katolska kyrkans lära om skärselden beträffar, ser en kristen mycket klart att 1 Kor 3:13ff inte ger något som helst stöd för en lära om skärselden. I Augsburgska bekännelsens apologi heter det: »Men det är känt, att liknelser inte kan läggas till grund för provhålliga bevis.» Till en sund utläggning av Bibeln hör naturligtvis att dogmer och trossatser inte byggs på en bild eller liknelse (»såsom genom eld»). Därtill kommer att en sådan lära som den om skärselden (purgatoriet) innebär hädelse och gudsförsmädelse. Därmed förkastas nämligen Skriftens klara lära att Herren Kristus genom sitt heliga liv och sin ställföreträdande död har utfört en fullkomlig rening från synderna. [6]

Hebreerbrevets författare undervisar om Jesu person och verk och säger: »Eftersom denne (Jesus) är Guds härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han – sedan han hade utfört en rening från synderna – satt sig på Majestätets högra sida i höjden» (Hebr 1:3). Enligt katolsk teologi skall däremot alla kristna, påven själv medräknad, en längre eller kortare tid vistas i skärselden, som är det reningsmedel som sägs behövas. Tiden för denna rening kan dock avkortas genom själamässor och genom fromma efterlevandes prestationer. [7]

Mot en sådan Kristus-försmädelse, varigenom Kristi frälsnings- och återlösningsverk förnekas, ställer en evangelisk-luthersk biskop Skriftens klara ord om Kristus, Guds Son, som kan till fullo frälsa dem som genom honom kommer till Gud… En sådan överstepräst behöver vi, en som var helig, oskyldig, skild från syndare och upphöjd över himmelen… en som frambar offret för folkets synd en gång för alla, när han offrade sig själv (Hebr 7:25ff). [8]