Skall kyrkan förkunna civil olydnad?

| Nr 4, 1988 sida 174

Frågan om civil olydnad behandlas numera ofta i svensk press. I Göteborgs-Posten skrev för en tid sedan Ulf Edstam en artikel: »Logisk omöjlighet acceptera civil olydnad». Ur den skall citeras: [0]

När B Schlaug skriver om den civila olydnadens nödvändighet verkar det som om han inte insåg den logiska omöjligheten för samhället att acceptera olydnaden. Att han, liksom i andra fall företrädare för andra partier, gör anspråk på att företräda den enda sanningen, tillhör den politiska retorikens språkbruk. Men därifrån till att begära respekt för lagbrott utan påföljd är steget omöjligt. Det finns ingen annnan form för samhällets reaktion än domstolens utslag. Polisen, åklagaren, domaren – ingen kan godtyckligt säga att ‘den här gången har ni rätt, vi bryr oss inte om lagen.’ Trädkramarnas lobbyverksamhet i skogen leder till domstolen och uppmärksamheten har fästs vid problemet. Men saken har också en annan sida. För det är ju så att alla de miljoner som inte syns eller hörs protestera ändå kan ha en mening om saken. Och deras åsikt är demokratiskt lika mycket värd, om man är närvarande i skogen eller ej. [1]

I Göteborgs-Posten den 4 sept stod det med en stor rubrik: »Vi måste krama träd». Det var domprosten i Göteborg, Kjell Ove Nilsson, som hade hållit föredrag vid stiftets diakonidag i Älvsborgs kyrka. Ur det referat som ges av dennes anförande citerar vi: [2]

Vi i kyrkan får inte bara sitta och se på och be för hotade flyktingar eller hotad miljö. Vi måste gå ut och engagera oss – gömma flyktingar och krama träd. Bibeln ger många exempel på civilmotstånd, förkunnade domprosten. Kyrka och politik sades höra ihop. Så erinrade han om att kyrkan en gång varit den första att ta sig an undervisning, sjukvård och äldreomsorg. Med åren har samhället tagit över ansvaret för allt detta. Men kyrkan måste gå ut och finna nya områden att ta sig an. Ett är medmänniskan. Det är så angeläget och så nära att ta sig an nästan, underströk domprosten. [3]

Kampanj för civil olydnad drivs tydligen av domprosten i Göteborg. Det är för honom fråga om ett »måste», om ett absolut krav på handling, men själv har domprosten på ett tidigt stadium upphört att krama träden i Stenungssund. Han hör i varje fall inte till dem som nu står inför rätta därför att de handlat efter budet om civil olydnad. Kampanj för civil olydnad, förakt för lag och ordning är symptom på ett samhälle i upplösning. Väljer vi domprostens väg, väljer vi anarki och samhällsupplösning. [4]

När domprosten menar sig i Bibeln ha funnit exempel på civil olydnad och att en sådan hållning därför måste vara inte bara rätt för egen del utan också normerande för alla människor, då kan härtill sägas att Bibeln mycket konkret och åskådligt visar på syndens makt och tyranni såväl hos den enskilda människan som hos samhället i stort. Om det som hör varje människa till i förhållande till stat, överhet och myndigheter har emellertid aposteln Paulus uttryckt så: »Varje människa måste underordna sig den överhet hon har över sig… Man måste underordna sig de styrande också för samvetets skull» (Rom 13:1ff). [5]

Det finns i vår tid ett världsligt katastroftänkande med religiöst förtecken, enligt vilket vi har bara några år kvar av livet på jorden. Tidpunkten för jordens undergång anges. Många människor blir psykiskt sjuka. De går omkring rädda för allt. Det kan under sådana förhållanden vara viktigt att förkunna Guds försyn, att han är den som håller allt vid makt och som försörjer och förser. Jorden skall en gång nötas ut som en klädnad, heter det i Bibeln (Hebr 1:11). Men intill dess att detta sker är varje människa kallad att förbli i sin kallelse, kallad »att bruka och bevara» jorden. [6]

När alla slags ideologier idag får nytt liv bör det sägas att det som är karakteristiskt för dem är att de ger ett delperspektiv på tillvaron. De kan t.ex. behandla frågan om nersmutsningen av jorden, frågan om naturförstöringen, men bortser då helt från den förstöring av människan som synden förorsakar. Det är synden, själviskheten, som är det farligaste hotet mot mänskligheten, och mot synd och död finns det endast en hjälp, nämligen hos Jesus Kristus, vår Frälsare. [7]

Kyrkan och de homosexuella

| Nr 4, 1988 sida 175| Ansvarig utgivare: Ingemar Furberg

Frågan om kyrkans förhållande till de homosexuella får i dessa dagar stort utrymme i pressen. Här skall endast några utdrag och rapporter ges: [0]

Kyrkan i Kanada prästviger homosexuella. Efter nio dagars samlingar och 18 timmars bitter diskussion har Kanadas förenade kyrka (United Church of Canada) antagit konstitutionella principer somgör homosexuella valbara som församlingspräster. I den rapport som avgavs heter det bl.a. »att homosexualiteten är en gåva från Gud». (Från tidningen Hemmets Vän den 6 okt.) [1]

När homosexualiteten i våra dagar debatteras så intensivt och när praktiserat homosexuellt samliv är på väg att betraktas som något helt normalt och t.o.m. på sina håll välsignas av kyrkan, då kan det vara på sin plats att ge en kort bakgrund till vad som nu händer. Det skall då sägas att homosexualiteten inte är något nytt. Den är omnämnd såväl i Gamla som i Nya testamentet och har ofta blivit benämnd »sodomi» (Sodoms synd – 1 Mos 18:20). Prof Albert Wifstrand har också påpekat att »homosexualiteten var utbredd i den grekiska världen, särskilt i klassisk tid men även senare, då den dock i allmänhet bedömdes som opassande och klandervärd.» Som exempel på praktiserad homosexualitet i klassisk tid kan nämnas att filosofen Sokrates (470-399 f Kr) öppet talade om sin »gossekärlek». [2]

I den äldsta kristna katekesen »Didach» (från omkring år 70 e Kr) sammanfattas buden först positivt i kärleksbudet: »Du skall älska Gud, som har skapat dig. Du skall älska din nästa som dig själv.» Sedan går katekesen över till att behandla förbudet att skada nästan. Detta »andra» bud, förbudet, formuleras så: »Du skall inte dräpa, du skall inte begå äktenskapsbrott, du skall inte skända gossar, du skall inte döda ett foster genom abort eller döda den nyfödde, du skall inte ha begärelse till din nästas egendom.» Dessa förbud står alla i livets tjänst. De står där för att skydda och värna människan. [3]

Vilka ärver Guds rike?

Av: I. F. | Nr 4, 1988 sida 176

En homosexuell präst i en västsvensk församling uttalar sig i Göteborgs-Posten l9 sept och säger: [0]

Det finns (homosexuella) kristna som till slut inte står ut, utan väljer att ta livet av sig. Tvingas du till slut erkänna för dig själv att du är homosexuell och samtidigt en kristen har du tre saker att välja på. Du kan antingen ta ditt liv, eller leva så emot din egen natur att du till slut blir galen. Det tredje alternativet är att du bejakar din homosexualitet. [1]

Denne präst känner sig dömd av människor. Det är egentligen rätt underligt att han inte har upptäckt att Gud i sin lag dömer honom, liksom Guds lag dömer all synd och alla syndare. »Den som felar i allt är skyldig till allt», förkunnar aposteln Jakob (Jak 2:10). Det finns verkligen i Skriften en jämlikhet under domen, en likhet som den botfärdige rövaren uttryckte så: »Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom?» (Luk 23:40). Lagen öppnar inte Guds rike för någon enda människa. [2]

Den som sätter sin tillit till sina goda gärningar och tänker sig med hjälp av dem vinna Guds ynnest blir snart besviken. Den hemmavarande sonen i Luk 15:29 förklarade: »Se, i så många år har jag slavat för dig och aldrig har jag överträtt ditt bud.» Han upplevde evangeliet som något mycket sårande för sin självkänsla. Budskapet om syndarens förlåtelse var ingenting för honom, som höll på sin värdighet. Så länge människor tänker sig att de på ett eller annat sätt skall kunna förtjäna sig en plats i Guds rike visar det sig att de själva föredrar att stanna utanför. Ty Guds rike är här på jorden ett nåderike. [3]

Evangelium bjuder alla till himmelrikets fest. Jesus sade: »Tiden är fullbordad och Guds rike är här. Omvänd er och tro evangelium» (Mark 1:15). Aposteln Petrus predikade i Jerusalem på pingstdagen, och när människor, slagna i sina samveten, frågade apostlarna: »Bröder, vad skall vi göra?», då svarade Petrus. »Ångra era synder och låt alla döpa er i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse; då skall ni som gåva få den helige Ande» (Apg 2:37f). [4]

Så enkelt och så lätt skedde frälsningens under. Det var ju ett Guds verk alltsammans. På samma sätt hade detta under skett i Korint. »Ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har blivit förklarade rättfärdiga i Herrens Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande» (1 Kor 6:11). Vad var det för slags människor som hade erfarit frälsningens under? Församlingen i Korint bestod till största delen av f.d. hedningar. De hade alla ett mörkt förflutet. Om »några av er» (dem) säger aposteln att de var »män som hade utövat homosexualitet eller sådana som hade låtit sig utnyttjas för sådant», men nu hade de »tvättats rena» och stod som rättfärdiga inför Gud. I sitt brev varnar han dem för att inte »låta något ta makten över dem». Han utsäger denna maning i jag-form: »Jag får inte låta något ta makten över mig.» Denna varning för köttslig säkerhet, den riktar han till hela församlingen. »Kroppen är inte till för otukt utan för Herren». [5]

Det finns bara en väg in i Guds rike. Den vägen är öppen för alla syndare. Ångra dig och tro evangelium. Det alternativ som tidigare ovan nämndes, att i stället bejaka sin syndiga natur, leder till den andliga döden. Att bejaka evangelium däremot, tro evangelium, ger liv och salighet. [6]

Dalai Lama i Linköpings domkyrka

| Nr 4, 1988 sida 178| Ansvarig utgivare: Ingemar Furberg

Dalai Lama – den man som tibetanska buddhister dyrkar som gud – var i oktober på omtalat besök i Sverige. En av hans anhalter var Linköping, och Vimmerby Tidning berättade den 15 okt om buddhistledarens stort upplagda besök i den gamla stiftsstaden. [0]

Dalai Lama välkomnades varmt av biskop Martin Lönnebo. På Stifts- och landsbiblioteket invigde den tibetanske gästen en utställning av både tibetansk buddhistisk och kristen konst. Biskopen höll likaså ett kort tal. Senare fortsatte det sorgliga skådespelet i Linköpings domkyrka, där Dalai Lama och biskop Lönnebo talade inför en jättepublik. Vimmerby Tidnings reporter skriver: [1]

…och allra sist tände Dalai Lama och biskop Martin ljusen i en väldig sjuarmad stake, vilken placerats i mittgången. [2]

Det var för freden i världen de sju ljusen tändes. Och kanske var det också för freden de tusende i domkyrkan till sist tog upp en spontan applåd. [3]

Den kristna bekännelsen däremot, den är fortfarande samma som Petrus avgav: »I ingen annan (än Jesus) finns det frälsning. Inte heller finns det något annat namn under himlen, som givits åt människor, genom vilket vi kan bli frälsta.» Apg 4:12. Och Johannes Döparen sade: »Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyssnar till Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.» Joh 3:36. [4]

Frågorna infinner sig: Hur kan en person som skall vara en kristen själaherde uppträda som biskop Lönnebo här har gjort? Hur kan man framträda i en kristen (?) kyrka, i en gudstjänst – eller i alla fall vid ett gudstjänstliknande evenemang – i harmonisk gemenskap med företrädare för en antikristisk och ateistisk åskådning?; företrädare för den åskådning, vars stiftare Buddha har följande iskalla budskap till människorna: »Sök inte tillflykt och skydd hos något annat än er själva.» [5]

Biskop Lönnebos ansvar ar stort. [6]

Johann Andreas Quenstedt 1688-1988

| Nr 4, 1988 sida 179

I år är det 300 år sedan en av de verkligt stora bland de ortodoxa lutherska dogmatikerna gick ur tiden: Johann Andreas Quenstedt, som var född år 1617. Till en början studerade Quenstedt i Helmstedt, men från 1644 verkade han i Wittenberg, där han 1649 blev professor i filosofi och e.o. professor i teologi och 1660 ordinarie teologie professor. Hans stora »Theologia» anses jämte Martin Chemnitz respektive Johann Gerhards »Loci Theologici» som en av de främsta dogmatikböckerna någonsin. I 1696 års upplaga omfattade Quenstedts Theologia hela 2073 stora sidor. För ett par år sedan gavs f.ö. de tre första kapitlen av del 1 av Quenstedts monumentala arbete ut i engelsk översättning på Concordia Publishing House i USA. Titeln på utgåvan är »The Nature and Character of Theology, An Introduction to the thought of J A Quenstedt from Theologia Didactico-Polemica Sive Systema Theologicum». Översättningen är gjord av Luther Poellot. [0]

»Tonårsaborter ökar kraftigt»

Av: Christer Hugo | Nr 4, 1988 sida 179

var rubriken på ett skakande TT-telegram, som kunde läsas i pressen i mitten av oktober månad. Det är statistik från Socialstyrelsen som visar att antalet tonårsaborter ökat under de senaste tre åren. Det är första gången en ökning noterats sedan 1975, då lagen om fri abort infördes. Siffrorna skrämmer: under 1985 gjordes 5143 aborter bland flickor upp till 19 år, följande år var motsvarande siffra 5476 och 1987 hade den stigit till 5874. [0]

Det är emellertid i åldersgruppen 20 till 24 år som aborter är vanligast. Under förra året utfördes drygt 9000 aborter i Sverige. Det betyder en ökning med över 1000 sedan 1985, och på Socialstyrelsen säger man att allt tyder på att ökningen kommer att fortsätta under innevarande år. [1]

Bakom dessa torra siffror döljer sig en fruktansvärd verklighet: Över 9000 mänskliga liv släcktes genom fostermord förra året. Och detta helt lagligt. När skall de folkvalda reagera? [2]