Av: Ingemar Furberg | Nr 1, 1990 sida 15

»Kristus led ju själv en gång för alla för synders skull, den rättfärdige för orättfärdiga, för att föra er fram inför Gud. Han blev väl dödad till köttet men levandegjord till anden. I anden gick han också bort och frambar ett budskap för andarna i fängelset, för sådana som förut var olydiga, när Gud under Noas dagar så tåligt väntade, då arken byggdes.» [0]

Textutläggning

“I anden”

I v 18 säger Petrus: »Kristus blev visserligen dödad till köttet men levandegjord till anden.» Detta innebär att Jesus dödades, när han befann sig i förnedringens tillstånd, men gjordes levande i ett tillstånd där han är fri från allt lidande (härlighetens tillstånd). På samma sätt skall vi uppfatta Hebr 5:7: »Och med starkt rop och tårar frambar Kristus under sitt kötts dagar böner och åkallan till den som skulle frälsa honom från döden». Detta uttryck »sitt kötts dagar» kan inte betyda de dagar då han ännu var inkarnerad (i köttet). Kristus har visserligen avlagt sin tjänareskepnad, men han har inte avlagt sin köttsliga natur. Liksom »hans kötts dagar» står som beteckning för hans förnedrings dagar, den tid då han grät bittra tårar, så skall Petrus utsaga om »Kristus i anden» förstås som en utsaga om den uppståndne Kristus, om honom som blev levandegjord på den tredje dagens morgon. [3]

Det är visserligen i historisk-kritisk forskning (av bibelkritiken) en allmänt omfattad föreställning att Sonen vid sin uppståndelse upphörde att vara inkarnerad (i köttet) och i stället övergick till att bli ande. Så är inte fallet. Sagor och myter om gudars »metamorfoser» (förvandlingar) har hedningarna, inte de kristna. Om Herren Jesus säger Hebreerbrevets författare att »Kristus är densamme i går, i dag, så också i evighet» (Hebr 13:8). Om det verkligen skulle vara så att Sonen, den inkarnerade, hade övergått till att efter uppståndelsen framträda som ande, då skulle han, som i sin kropp sonade världens synder, ha »upplösts» och upphört att existera. Kan man inte enklast förstå Petrus ord om att Kristus »gick bort i anden» på ett sådant sätt att detta skedde »i anden», dvs utan hans kropp och före hans kroppsliga uppståndelse? Härtill skall endast sägas att han före sin uppståndelse inte haft någon fullständig seger att meddela. [4]

“… gick han bort och frambar ett budskap”

Vanligtvis återges det grekiska ordet »keeryssein» med »predika». Men att i detta sammanhang använda det ordet är mindre välbetänkt, då det lätt för tankarna vilse, så att det skulle vara fråga om en predikan av evangelium. Det grekiska ord som här brukas betyder att »som härold framföra ett budskap om något som har hänt». Vad som då meddelas – glädjebud eller sorgebud – utsägs inte av verbet som sådant, utan meddelas i den fortsatta texten. [6]

Det närmaste sammanhanget skulle alltså visa oss vilken innebörd Kristi budskap hade. Men i det följande står det inte vad han meddelade dem. Här sägs endast att mottagarna av budskapet var sådana som hade förkastat frälsningens evangelium under ett långt liv i otro och trots, »sådana som en gång var olydiga, när Gud under Noas dagar så tålmodigt väntade, då arken byggdes» (3:19). Först när Gud förgäves hade väntat i 120 år (1 Mos 6:3) sände han domen över dem. Dessa »olydiga», som »vägrade att tro», står i Skriften som varnande exempel för kommande släkten, »forntidens väldiga män», arroganta människor, väldiga i otro och ondska (1 Mos 6:1ff). Petrus skriver i sitt andra brev: »Om Gud inte skonade den forntida världen men bevarade Noa, rättfärdighetens härold, och sju andra, när han lät floden komma över de gudlösas värld, då vet Herren att rädda de gudfruktiga ur prövningen och straffa de orättfärdiga och hålla dem i förvar till domens dag» (2 Petr 2:5, 9). [7]

“för andarna i fängelset”, dvs för de osaliga i helvetet

De som fick del av Kristi, häroldens, meddelande var »andarna i fängelset». Detta uttryck är svårt att förstå om vi stannar vid det. Men går vi vidare i texten finner vi att Petrus i det som omedelbart följer förklarar vad han säger. »Andarna» står som beteckning för »flodens släkte», för dem som omkom i floden. Att ordet »andar» används om avlidna människors själar är inte något unikt. Så sker t.ex. i Hebr 12:23. [9]

Vad Petrus lägger in i ordet »fängelset» har han själv uttryckligen förklarat med sitt ovan citerade ord, att »Herren vet att straffa de orättfärdiga och hålla dem i förvar till domens dag». När Petrus i detta sammanhang säger att »Kristus gick bort», anger han att fängelset är en plats för de osaliga och fördömda. Skriften känner endast ett sådant fängelse, nämligen helvetet, hades, »eldens Gehenna» (Matt 5:22, 18:9). [10]

Sammanfattning

Genom att bygga arken meddelade Noa att domen skulle komma över flodens släkte. Själva handlingen som sådan gav dem detta budskap. Genom att gå bort och komma till »andarna i fängelset» förkunnade Kristus för dem som vägrade att tro och förblev i otro sin seger och sin dom. Liksom Kristi uppståndelse ur graven för väktarna, som inte fick höra evangelium, innebar att »de blev såsom döda» (Matt 28:4), så gav Kristi nedstigande till helvetet utan evangeliets predikan inte liv utan fortsatt död och dom. Om detta släkte, flodens släkte, säger också Jesus att det är en »typ» för det släkte som skall fördömas på den yttersta dagen. »Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse» (Matt 24:37ff). [12]

Kristus har inte förkunnat evangelium för de fördömda

Mycket vanligt är det att Kristi gång till »andarna i fängelset» uppfattas som en förkunnelse av evangelium. Stöd för en sådan tolkning har man sökt och menat sig finna genom att knyta denna text samman med 1 Petr 4:6: »Ty i den avsikten har evangeliet blivit predikat också för dem som nu är döda, att de visserligen skall dömas att dö den kroppsliga döden, men leva i Anden liksom Gud lever.» Här talas om Guds avsikt med evangeliets predikan. Det är här fråga om dem som nu är döda. Uttrycket »den kroppsliga döden» visar att predikan nått dem före deras död. De var alltså inte döda när evangeliet predikades för dem. Den enda predikan av evangeliet som Nya testamentet känner är riktad till människor i detta liv. Guds avsikt med evangeliets predikan är att de som hör den skall tro och bli frälsta. Om resultatet blir ett annat, om följden av denna predikan blir otro och olydnad, då skall dessa en gång »avlägga räkenskap inför honom, som är beredd att döma levande och döda» (1 Petr 4:5). [14]

I Nordisk Teologisk Uppslagsbok skriver Rafael Gyllenborg, Åbo: »Redan i nytestamentlig tid ansågs Kristus ha väckt de döda genom att för dem förkunna evangelium (1 Petr 3:19, 4:6).»Denna framställning måste avvisas. Gyllenborg nämner också i slutet av sin artikel att »återupptäckten av det s.k. klassiska försoningsmotivet (dvs Auléns teologi, lundateologien) åter har ställt detta led i trosbekännelsen i kristologiens centrum.» [15]

Kyrkofadern Origenes gjorde sig till tolk för den läran att Kristus steg ned till helvetet för att förkunna evangelium och frälsa alla, också djävulen och hans anhang. Origenes lära om att alla människor skall återföras till Gud – de onda först efter det att de i helvetet har genomgått en reningsprocess – den s.k. »apokatastasisläran» (läran om alltings återställelse), blev emellertid fördömd vid synoden i Konstantinopel år 543. [16]

De döda förs antingen till helvetet eller till paradiset

Hades betecknade i grekisk (hednisk) åskådning de dödas boning och inneslöt både Elysium, de godas boning efter döden, och Tartaros, de ondas mörka hålor. När detta grekiska ord »hades» upptogs och brukades i Nya testamentet fick det en annan och ny innebörd. Det kom då att avse de osaligas och fördömdas boning och återgavs i Hieronymus’ latinska översättning »Versio vulgata» med »infernum», helvetet. Hades, helvetet, är inte i Nya testamentet en plats där alla avlidnas själar befinner sig mellan döden och uppståndelsen. Om den rike mannen heter det att han »plågades i hades» (»infernum», helvetet), under det att Lasarus själ av änglarna fördes till »Abrahams sköte» (Luk 16:19ff). Nya testamentet talar om »ett stort svalg» som »är satt mellan oss och er» (Luk 16:26). Hades är alltså inte en uppehållsort för fromma och ofromma, som då skulle förvaras där tillsammans i väntan på domen. [18]

Nya testamentet ger en annan undervisning. Där benämns de gudlösas ort efter döden »avgrunden» (Upp 20:1), helvetet (»hades»), »gehenna» (Matt 5:22), och salighetens boning »paradiset» (Luk 23:43), »himmelen» och »Abrahams sköte». Att dö innebar för aposteln Paulus »att bryta upp och vara hos Kristus» (Fil 1:23), inte att i ett s.k. »mellantillstånd» leva tillsammans i ett för fromma och ofromma gemensamt dödsrike. Aposteln Petrus sammanfattar: »Så förstår Herren att frälsa de gudfruktiga ur prövningen och straffa de orättfärdiga och hålla dem i förvar till domens dag» (2 Petr 2:9). [19]

När Petrus redan i början av sitt brev skisserar målet för en kristen talar han om att »bli delaktig av gudomlig natur», varmed aposteln tydligen menar odödligheten och det eviga livet, som han ställer som motsats till »det fördärv, som till följd av det onda begäret råder i världen» (2 Petr 1:4). En kristens mål är den av Gud »givna öppna ingången i vår Herres och Frälsares Jesu Kristi eviga rike» (2 Petr 1:11), och som motsats härtill står den dom och det straff som följer på ett liv i otro och olydnad. Evangeliet förkunnar Kristi seger över döden, domen och helvetet. Jesus sade till Johannes: »Frukta inte! Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lever och har nycklarna till döden och helvetet» (Upp 1:17). [20]

Kristus – “nederstigen till helvetet”

Denna lära, att Kristus har nedstigit till helvetet, bekänns i den apostoliska bekännelsen. Beläggställe för denna lära har vi i 1 Petr 3:18ff. Det skall här påpekas att den apostoliska bekännelsen talar om Kristi nedstigande till helvetet (»decensus ad inferos»), inte om hans nedstigande till ett dödsrike, en uppehållsort för såväl fördömda som saliga. Om den botfärdige rövarens själ, som blev renad i kraft av Kristi från korset förkunnade evangelium, verkligen hade förts till ett dödsrike, som är en spegelbild av denna syndens värld, då hade väl risk förelegat att hans själ hade tagit skada i en sådan miljö. Men nu säger Jesus: »I dag skall du vara med mig i paradiset» (Luk 23:43). [22]

»Vi tror enfaldigt», heter det i Konkordieformeln, »att hela personen, Gud och människa, efter begravningen nedstigit till helvetet, besegrat djävulen, krossat helvetets välde och berövat djävulen all hans makt. Men hur detta tillgår, det skall vi inte bekymra oss om med höga spetsfundiga tankar. Denna artikel kan inte fattas med vårt förnuft, utan den vill endast bli trodd och tagen efter ordalydelsen.» [23]