Av: Ingemar Furberg | Nr 1, 1990 sida 27

När Petrus i sitt andra brevs andra kapitel varnar adressaterna för falska lärare är det uppenbart att det ännu inte är fråga om sådana som öppet opererar inom församlingarna. Petrus talar om dessa som »inträngare», sådana som kommer »på smygvägar», »vid sidan om». Låt vara att de ännu inte har någon möjlighet att agera helt öppet bland församlingens medlemmar; de utgör dock ett hot mot de kristna. I 2 Petr 3:4 återges deras invändningar mot det kristna budskapet. De frågar hånfullt: »Vad blir det av löftet om Kristi återkomst?» Det är då inte bara fråga om att Herrens dag tycktes dröja, om en kortare eller längre tid, utan om sant eller falskt. [0]

Dessa irrlärare förkastade nämligen det kristna budskapet om att Kristus skulle komma åter på den yttersta dagen. Det framgår av deras argumentering. De menade att världen skulle bestå för alltid och att allt skulle vara som det varit från världens skapelse. Inget som sker är nytt. Allt som sker är bara upprepningar av vad som flera gånger hänt tidigare, menade de. De avvisade därför varje tanke på en yttersta dom, att de en gång skulle avlägga räkenskap. Petrus skriver: »De njuter av att kunna bedra er… dessa människor; åt dem är det djupa mörkret förvarat» (2 Petr 2:13, 17). [1]

Petrus varnar för irrlärare – kanske främst epikureiska filosofer

Skulle vi fråga vilken »filosofskola» dessa irrlärare tillhörde ligger det närmast till hands att tänka på epikureerna (Apg 17:18). Den syn som tillskrivs dessa villolärare delades nämligen av epikureerna. Livsnjutningen, »lusten», i en eller annan form, var det högsta goda. Det var fråga om människor som kände sig väl hemmastadda i världen och som levde ett liv i stor frigjordhet (2 Petr 2:19). Vi får emellertid inte tänka oss att epikureernas tänkande hade genomsyrat hela den grekiska världen. Så är inte fallet. Förnekade och förkastade dessa filosofer varje tanke på en kommande räkenskap och en yttersta dom, så var tanken på en sådan inte alls främmande för grekerna. Det fanns hos grekerna en föreställning om en yttersta rättvisa, ett åtskiljande av ond och god. Så kunde t.ex. den hedniske filosofen Plutarchos försvara tanken på en gudomlig vedergällning mot epikureernas förnekande av en sådan. [3]

Det profetiska ordet är fast och klart – ett ord från Gud, inte från människor

»Så mycket fastare står för oss det profetiska ordet, och ni gör väl om ni håller er till det såsom till ett ljus, som lyser på en mörk plats, till dess dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften härrör från en profets egen utläggning. Ty aldrig har en profetia kommit till genom en människas vilja, utan drivna av den helige Ande har människor (= heliga profeter) talat ord från Gud» (2 Petr 1:19ff). [5]

När aposteln Petrus har sagt att hans avsikt med det brev han skriver är att också efter sin död kunna påminna sina adressater om trons sanning och befästa dem i denna (2 Petr 1:12), övergår han till att ange orsaken till den visshet han äger. Han hänvisar då till att han hört den himmelska rösten vid Jesu förklaring och säger därvid att det profetiska ordet alltsedan dess står så mycket fastare för honom. Redan i Gamla testamentets messianska utsagor hade Petrus fått ett klart vittnesbörd om Messias, Guds Son (1 Petr 1:10ff). Petrus bekänner sig till Skriftens inspiration. Skriften upplyser ögonen, den vägleder och ger fasta påståenden. Ovan citerade text har emellertid utlagts på många sätt, och det är därför viktigt att gå till texten och efterfråga dess innebörd. Här skall då två rakt motsatta utläggningar analyseras. [6]

Utläggning 1:

Det profetiska ordet härrör inte från profetens egen reflexion utan ger “ord från Gud”

När aposteln Petrus har uppmanat sina läsare att »hålla sig till det profetiska ordet såsom till ett ljus, som lyser på en mörk plats», motiverar han varför han ger denna uppmaning. Skälet är detta: »Ingen profetia i Skriften härrör från egen utläggning» (ordagrant översatt). Verbet »härrör från» anger profetians källa. [Not 1] Hur har egentligen profetian kommit till? På den frågan svarar Petrus att den inte har sin källa, sitt ursprung, i »egen utläggning», närmare bestämt i profetens egen tydning eller reflexion. Ingen profetia härrör ytterst från profeten själv. Profeten är mottagare av gudomlig uppenbarelse och får som »Guds mun» förmedla »ord, som ytterst kommer från Gud» (v 21). [8]

Att det profetiska ordet inte är av mänskligt ursprung motiverar han i v 21. Han motiverar här den utsaga han gett i föregående vers. »Ty aldrig har en profetia kommit till genom en människas (= en profets) vilja, utan drivna av den helige Ande har människor (andra handskrifter: »heliga Guds män», dvs profeter) talat ord från Gud». Ingen profetia har alltså sitt ursprung i profetens egen förmåga att se in i framtiden. Vore detta fallet skulle allt vara mycket osäkert. Då hade människan inget fast påstående och inget klart ljus att hålla sig till. Petrus vet att det är Gud som låter profeten »skåda vad han ser» (Jes 1:1). Profetian har sitt ursprung i Guds Ande, i Gud själv. Det profetiska ordet, som profeten mottar och förmedlar, är ett klart ljus, som upplyser ögonen. [9]

Utläggning 2:

Det dunkla profetordet kan inte “tydas på egen hand” utan endast av kyrkan

Frågeställningen är här inte längre den om profetians ursprung utan om dess utläggning. Petrus behandlar då inte längre frågan om profetians gudomliga ursprung, utan om det över huvud taget är möjligt för den enskilde läsaren att fatta den. Svaret på den frågan sägs då vara att »man aldrig kan tyda en profetia i Skriften på egen hand». Här förutsätts föreligga en motsättning mellan en privat (»på egen hand») utläggning och en officiellt kyrklig. Denna förståelse av textsammanhanget är mycket vanlig och återfinns i NT 81, där översättningen lyder: »Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.» [11]

Resultatet av en sådan översättning blir att den enskilde bör hålla sig borta från Skriften. »Den mörka platsen» är i denna tolkning Skriften själv, inte människohjärtat. Detta får som följd att »meningen förmodligen är den att privat tolkning måste vika för kyrkans auktoritativa utläggningar, inspirerade av Anden» (E M Sidebottom/New Century Bible Commentary, 1967, s 111). Med en sådan översättning och tolkning av texten har profetian förlorat såväl sin fasthet som klarhet. Profetian uppfattas rymma ett stort dunkel. Klarhet ges först senare genom kyrkans utläggning. Där en sådan översättning och tolkning ges, där har kyrkan blivit ställd över Skriften och där kommer helt konsekvent traditionen att ställas över det profetiska ordet i den heliga Skrift. Att denna utläggning måste tillbakavisas säger sig självt. Denna utläggning passar inte in i det givna sammanhanget. Svagheten i den visar sig också i att sambandet mellan verserna 20 och 21 inte längre träder fram. Så har också ett inledande »ty» i v 21 strukits i NT 81, detta därför att motiveringen inte passar till innehållet i v 20, om där skall talas om profetians utläggning. [12]

Att denna text inte talar om Skriftens obegriplighet utan om hur Skriften (GT) kommit till genom gudomlig inspiration framgår av nyare översättningar. Här skall endast citeras ur New International Version (NIV 1978): »… that no prophecy of Scripture came about by the prophet’s own interpretation», dvs att »ingen profetia i Skriften kom till genom profetens egen utläggning.» Profeten förmedlade »ord från Gud». [13]

Petrus skriver också i sitt första brev: »Det var denna frälsning profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem och vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. Och det uppenbarades för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade därmed» (1 Petr 1:10ff). [14]