Av: Ingemar Furberg | Nr 3, 1990 sida 53

»Herren vare tack och lov. Halleluja!» Det är den kristna församlingen som vid gudstjänstens slut står upp och bär fram trons tackoffer. Den gemensamma gudstjänsten och bönen är snart slut. Var och en kommer att gå hem till sitt. Vilodagen skall få en ände och arbetsdagen ta vid. [0]

Arbetet är en av Gud given uppgift

I 1 Mos 2:15 1äser vi: »Så tog nu Herren Gud mannen och satte honom i Edens lustgård till att bruka och bevara den.» Detta är ett viktigt bibelställe. Det visar oss att arbetet ej var något som följde först efter syndafallet, först efter det att Adam och Eva hade drivits ut ur lustgården. Nej, Edens lustgård var den första arbetsplatsen. Där ställde Gud Adam med uppgift att »bruka och bevara den». [2]

Vår värld är inte längre någon lustgård. Genom syndafallet blev själva marken förbannad för den syndiga människans skull. Den goda jorden blev hård och bar åt människan törne och tistel. Men arbetsuppgiften stod kvar – arbetet med att bruka jorden. Den uppgiften var emellertid nu förenad med vedermöda. »Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar… I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd» (1 Mos 3:17ff). Så kallade Gud på människorna och satte dem att arbeta i sitt stora hushåll. [3]

Arbetet innebär tjänande, tjänst

När Gud genom Mose på Sinai berg uppenbarade sin vilja och sin lag, förkunnade han: »Sex dagar skall du arbeta» (2 Mos 20:9). Hur högt arbetet värderas framgår av det ord som används i hebreiskan. Här står: »Sex dagar skall du tjäna.» Arbetet innebär enligt Skriftens syn tjänande och tjänst. Nu är sådana ord som »tjänande» inte så älskade av den själviska människan, som genast frågar sig: »Vem skall jag då tjäna?» »Nej, jag vill inte tjäna», ljöd Friedrich Nietzsches stolta ord. Nietzsche anklagade kristendomen för dess slavmoral. Den kristna livshållningen av kärlek, tjänande och tjänst var för honom något förhatligt. Hans mål var i stället att förverkliga »övermänniskan», präglad av »vilja till makt». [5]

Tjänst och tjänande uppfattas också i vår tid som något som man helst vill bli befriad från. Man talar i stället om hur viktigt det är att kunna få »förverkliga sig själv». Mot tjänandet ställs en extrem individualism men »människan (jaget) i centrum». Utifrån en sådan livssyn måste arbete och nästantjänst uppfattas som ett olidligt tvång. [6]

Gud tvingar människorna ut i arbete

Tidigt på måndagsmorgonen – den grå måndagen – börjar folk strömma ut till de skilda arbetsplatserna. En ström av bussar och bilar för folk ut till arbetet. Vad vi emellertid inte ser och inte tänker på är att det är Gud som driver dem ut till de olika arbetsuppgifterna. Han verkar genom lagen (»lagens verk är ju skrivna i hedningarnas hjärtan», Rom 2:15) och tvingar dem ut i arbetsmödan. Det kan vara viktigt att säga sådana enkla bibliska sanningar. Ty det finns i vår tid ett starkt »svärmeri», som inskränker Guds verksamhetsområde till de troende. Sant och visst är att Gud genom det predikade evangeliet bygger sin kyrka och församling. Men detta betyder inte att Gud inte skulle ha något med samhälle och värld att skaffa. Guds försyn innebär att han ser i förväg och förser och försörjer alla. Brödet från brödbutiken kommer ytterst från himmelen, från Gud, och Gud använder sig därvid av många människohänder. [8]

Nya testamentet om arbetet som en tjänst åt nästan

I sin avskedspredikan i Efesus visar aposteln Paulus upp sina arbetsnävar och säger: »I allt har jag genom mitt föredöme visat er, att man så under eget arbete bör taga sig an de svaga och tänka på Herren Jesu ord: ‘Det är saligare att giva än att taga’» (Apg 20:35). I sitt första brev till tessalonikerna skriver också Paulus: »Vi förmanar er att arbeta med era händer, enligt vad vi bjudit er» (4:11). [10]

Arbetet är något gott och därför något befallt. Det är ett medel för livsuppehället – eget och andras. Därför säger också Paulus: »Men om någon inte drar försorg om sina egna, först och främst om sina närmaste, då har denne förnekat sin tro och är värre än en som inte tror» (1 Tim 5:8). [11]

I den kärlek som är efter Herrens bud ges alltså en bestämd turordning. Ansvaret gäller i främsta hand de närmaste, »först och främst dem som är våra medbröder i tron» (Gal 6:10), eller som Petrus uttrycker det: »att i gudsfruktan visa broderlig kärlek» (2 Petr 1:7). Men uppgiften vidgas också till att i »den allmänneliga kärleken göra gott mot alla människor». I en värld där arbetet betraktades som något simpelt och som avsett endast för slavar förkunnade kristendomen arbetets höghet. [12]

Redan i GT blir läsaren undervisad om att »den som är försumlig i sitt arbete, han är redan en broder till rövaren» (Ords 17:9). Och från aposteln Paulus kommer förmaningen: »Den som har stulit skall inte stjäla mer, utan arbeta och uträtta med sina händer vad gott är, så att han har något varav han kan dela med sig åt den som lider brist» (Ef 4:28). [13]

En falskt religiös syn på arbetet, när det ses som en tjänst åt Gud

Vi har här talat om den inomvärldsliga hållningen till arbetet. Vi ser hur människor i dag knyter näven i hat och bitterhet över att denna tillvaro inte ger vad man hade hoppats, inte ger den fullkomliga tillvaron. Protesten mot arbetsmödan är högljudd i vår tid. [15]

Det är många som i denna situation har försökt ge arbetet en ny lyster genom att påstå att det är Gud som behöver människorna och deras arbete. Om man utgår från en sådan föreställning skulle arbetet kunna utföras med en ny glädje, menar man. Kan vi inte efter arbetet lägga fram våra produkter som offer åt Gud? frågas det. Borde inte vi kristna vara mer djärva och våga frambära åt Gud våra gåvor? undrar vissa kristna aktivister. Kan jag inte få visa min gudskärlek genom att ge åt honom? Det blir högtidligare, när Gud blir gåvomottagare. Jag ger då honom något, för att jag själv skall få något av Gud. Men Gud behöver inte våra tjänster. Han behöver inte bidrag eller understöd. I sin predikan på Areopagen i Athen avvisade aposteln en sådan föreställning. För de hedniska filosoferna där förklarade aposteln att »Gud ej låter sig betjänas av människohänder, såsom vore han i behov av något, han som i stället åt alla ger liv, ande och allt» (Apg 17:25). Gud behöver inte människornas arbete och tjänst. Vi är som kristna kallade att stå i Guds tjänst och arbeta för hans ära. Men vi är inte kallade att med vårt arbete betjäna Gud. I kristendomen vet vi att vi har en försonad Gud. Gud är »den salige, ende härskaren, som ensam har odödlighet», förkunnar Paulus (1 Tim 6:15f). Han äger liv, anda och allt och behöver inget. [16]

Men skall det då vara orätt att ge sitt arbete som en gåva åt Gud? Det var en mycket liten pojke, som efter middagen fick en handduk i sin hand med uppgift att hjälpa till att torka disken. På skämt, naturligtvis. Men den lille gossen tog torkduken och grep sig an arbetet. Och när han hade hållit på en stund, hejdade han sig, lyfte det torkade glaset och sade: »Nu må väl Gud ändå se mig, när jag arbetar så här.» Yttrandet mottogs med ett förtjust skratt. Men pojkens mor tog sin son till sig och undervisade honom – en undervisning som han aldrig kunnat glömma: »Det går inte att med sin gärning tilltvinga sig Guds välbehag. Men Gud är god och nådig mot oss för Kristi skull.» [17]

Visst är det vanligt att människan i alla åldrar (den egenrättfärdiga människan) söker rättfärdiga sig inför Gud med hjälp av sina utförda gärningar. Hon kastar en förstulen och skygg blick upp mot det gudomliga Majestätet och visar upp sin gärning. Hon ger för att få, allt enligt hedendomens princip: »jag ger (åt Gud) för att få av Gud» (»do ut des-principen»). Sådant kan rent av ske inom ramen för den kristna gudstjänsten. När nattvardsgästen i altarets sakrament skall ta emot vår Herres Jesu Kristi kropp och blod, börjar den vigde tjänaren högljutt att förklara för Gud att själva elementen, själva rätterna på altaret, är ett resultat av »människors arbete». Men då har Herrens bord – nådens bord – förvandlats till ett arbetsbord, en arbetsbänk, där människan visar Gud frukten av sitt arbete. Det gudomliga testamentets givare undervisas i nattvardsböner om att han står som mottagare av människors gåvor. Bröd och vin bärs fram inför Gud som gåvor av »jordens frukt och människors arbete», såsom det heter i Svenska kyrkans ritual för nattvardsfirningen. Men då har man lämnat kristendomen, dess tro och dess gudstjänst. [18]

När Gud påminns om att det är vi som genom vårt arbete har producerat oblaterna, då visar människan verkligen sitt rätta väsen: Hon vill bara ge åt Gud. Luther skriver: »Nattvarden är ej annat än Kristi testamente, oss givet. Ty var finns väl någon så tokig, att han kallar ett mottaget löfte eller ett givet testamente för en god gärning, som han gör mot den som lämnat testamentet?… Då vi borde vara tacksamma för vad vi mottagit, kommer vi övermodiga för att själva giva det, som vi skulle mottaga, i vår enastående vrånghet hånande givarens barmhärtighet, i det vi ger som en gärning det, som vi mottar som en gåva» (Om kyrkans babyloniska fångenskap /Brilioth/ s 48f). [19]

Om också mycket gott kommer oss till del från människor, så är det dock allt gåvor från Gud, som man mottager genom hans befallning och ordning. Det är Gud som är alla goda gåvors givare. Det visste konung David. Fylld av tro och tacksamhet bär han fram sin lovprisning, en lovprisning med de rätta orden: »Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå ge sådana frivilliga gåvor (dvs till templet)? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt Dig… Ditt är alltsammans» (1 Krön 29:14ff). [20]

Vår gärning ej gagnar till salighetsgrund,

Försvinner som agnar i prövningens stund.

På Kristus vi bygga, på honom vi tro,

Så varda vi trygga och själen får ro.

Vårt hjärta sig gläder och fröjdas i Gud.

Han själv oss ikläder rättfärdighetsskrud,

Den Kristus förvärvat. Halleluja!

(Sv Ps 1937, 161:2.) [21]