Av: Ingemar Furberg | Nr 4-5, 1990 sida 88

Uppenbarelseboken är »Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa hans tjänare vad som snart måste ske» (1:1). De eskatologiska (yttersta, sista) tingen behandlas här. Vid läsningen av »Jesu Kristi upppenbarelse» finner vi snart att »det som härefter skall ske» (1:19) binds samman med »det som nu är». Ja, här ges ett ännu större sammanhang. Här binds skapelsen, frälsningen och återlösningen genom »Lammet, som var bestämt att slaktas från världens grundläggning» (13:9), och fulländningen samman. Det är viktigt att detta sägs. Ty ofta har Uppenbarelseboken blivit uppfattad och läst som en spådomsbok. Kristna människor har nyfiket sett in i bokrullen och så, fångna av sina egna självklara förutsättningar, bortsett från och utelämnat det frälsningshistoriska sammanhang som är givet i bokrullen. [0]

Viktigt är det också att redan från början ha klart för sig att det i Uppenbarelseboken är profetiska bilder som tecknas. Johannes uttrycker detta redan i bokens inledning, där det heter att »Gud har gjort det (Upp:s innehåll) känt», ordagrant »tecknat det» i bilder för sin tjänare. Med hjälp av de bilder Johannes ser återger han i ord vad han har sett. Men när han återger denna sin syn – den gudomliga uppenbarelsens innehåll – då måste han ofta bruka sådana ord som »såsom» eller »som liknade». Vad han såg i sin syn hade egentligen inte någon exakt motsvarighet i denna världen. Johannes skådar in i framtiden, han skådar in i den himmelska världen. Han uttrycker sitt seende på ett för oss förvånande sätt, när han säger att han »såg rösten som talade till honom» (1:9) och som tillhörde »en som liknade en Människoson» (1:9, Dan 7:13). [1]

Dessa bilder ges inte alltid i kronologisk ordning. Som exempel härpå kan kap 18 anföras. Här målas först att Babylon har fallit (1-3), därefter berättas om de händelser som föregick förstörelsen (4-7) och så de händelser som följer på förstörelsen (8-21). I vers 21 profeteras till sist att Babylon skall förstöras. [1]Det bör tilläggas all uttrycket ”Babylon har fallit” (18:2 och 14:8) bör uppfattas som ett ”profetiskt perfek­tum” = ”Babylon skall falla” – detta särskilt om det är ett citat … Continue reading [2]

Johannes bruk av kronologiska termer bör uppmärksammas. Han använder uttrycken 42 månader, 1260 dagar och »en tid och tider och en halv tid» (12:6, 14; Dan 7:25), d.v.s. 3 1/2 år. Dessa tider är symboliska tal för den tid när de två vittnena förkunnar Guds evangelium (Upp 11:3). På samma gång betecknar de den tid under vilken de onda krafter är verksamma som beskrivs i kapitlen åtta och nio. Johannes bruk av de kronologiska termerna »den första uppståndelsen» och »tusen år» (Upp 20) aktualiserar frågan om Uppenbarelseboken verkligen talar om två slags uppståndelser på olika tider, den första uppståndelsen före det tusenåriga riket och den andra uppståndelsen efter det tusenåriga riket – en lära som inte finns i de andra nytestamentliga skrifterna. [2]Paulus uppgift om att ”de i Kristus döda skall uppstå först” (1 Tess 4: 16) har ibland tagits som belägg för en dubbel uppståndelse, åtskild genom tusen år. Vad aposteln emellertid här … Continue reading [3]

Nya testamentet förkunnar en de dödas uppståndelse: uppståndelsen på den yttersta dagen

Vid Lasarus grav bekände Marta: »Jag vet att han (min bror) skall stå upp vid uppståndelsen på den yttersta dagen» (Joh 11:13). I Joh 6:39ff talar Jesus om »dem som är givna åt Sonen» (= de troende) och säger: »Jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.» Han bekräftar detta: »Ja, detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen» (Joh 6:40). [5]

När Jesus i Joh 5:24 talar om övergången från död till liv förklarar han i det följande vad han menar: »Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv.» Det är här fråga om den andliga nyfödelsen. De andligt döda, som hör den rösten, skall bli levande kristna människor. Sammanhanget är klart. »Sonen gör levande, vilka han vill» (Joh 5:21). Först i v 28 talar Jesus om uppståndelsen ur graven. [6]

Alla dödas uppståndelse sker på den yttersta dagen. Jesus sade: »Förvåna er inte över detta (d.v.s. att Gud har givit åt Sonen att hålla dom – v 27). Ty den stund kommer, när alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem, de som har gjort det goda till uppståndelse och liv, de som har gjort det onda till uppståndelse och dom.» Uppståndelsens dag är gemensam för onda och goda. Denna dag är Herrens dag. Samma undervisning ges också av Hebreerbrevets författare: »Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas, så skall Kristus, sedan han en gång blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bidar efter honom till frälsning» (Hebr 9:27f). [7]

Dessa klara och tydliga bibelord om en de dödas uppståndelse för alla – ond som god – på en och samma dag, domens dag, förkunnas också i våra fornkyrkliga bekännelser, den apostoliska och nicenska bekännelsen. I den apostoliska utsägs om Kristus att han skall »komma tillbaka för att döma levande och döda», och i den nicenska: »därifrån (från himmelen) igenkommande i härlighet för att döma levande och döda.» Dessa båda bekännelser talar om en de dödas uppståndelse, »köttets uppståndelse», »de dödas uppståndels och den tillkommande världens liv». [8]

Uppenbarelseboken lär en de dödas uppståndelse på den yttersta dagen

Går vi till Uppenbarelseboken och ställer den frågan, hur de dödas uppståndelse där skildras, ger redan bokens inledande verser svar. Där sägs: »Se, han (Kristus) kommer bland molnen, och alla skall se honom, också de som har genomborrat honom, och alla jordens stammar skall jämra sig vid hans åsyn» (1:7). Kristi återkomst i härlighet skildras här med ord som påminner om Dan 7:13, Sak 12:10 och Matt 24:30. Av alla människor kommer Kristus vid sin ankomst att ses som »genomborrad», d.v.s. med korsmärkena (Joh 19:37). Sakarja talar om hur de troende i helig bävan ser upp till den »genomborrade», under det att Johannes också målar Kristi fienders skräck när de ser honom, som bär korsmärkena, komma tillbaka. [10]

Föreställningen om en dubbel uppståndelse på olika tider förs fram

Papias, biskop i Hierapolis i Mindre Asien, nämns såsom den som först gjorde sig till talesman för läran om två slags uppståndelser på olika tider, den första före det tusenåriga riket, den andra efter det tusenåriga riket. Han skrev ett verk, »Utläggning av Herrens (= Jesu) ord» (omkr år 130). Detta arbete finns dock endast bevarat genom de citat som kyrkofäderna återgivit. Papias hävdade att »Kristi välde skulle kroppsligen äga bestånd på denna jord under tusen år.» Kyrkohistorikern Eusebius (död 340) anmärker härtill: »Jag tror att Papias antog sådant genom att missförstå de berättelser han mottog från apostlarna och inte insåg vad som hade talats med fördold innebörd.» [12]

Papias hade aldrig varit åhörare till eller sett apostlarna, utan han hade mottagit tron genom deras efterföljare. Det var genom att flitigt fråga apostlarnas åhörare som Papias samlade sitt stoff. Han sade sig sätta mer värde på den levande rösten än på det som kommit fram genom böcker. Den förste som drev läran om ett Kristi synliga rike på jorden under tusen år var tämligen ointresserad av det som stod i evangelierna och i apostlarnas brev. [3]Papias-fragment jämte vittnesbörd från gamla författare återfinns i De apostoliska fäderna. I svensk över­sättning av Olof Andrén. [13]

Denna lära om ett yttre jordiskt Messiasrike med Kristus som jordisk regent har aldrig förts in i den kristna trosregeln. Papias menade att han kunde grunda sin bekännelse till ett sådant rike på deras meningar som hade sett apostlarna. Det ligger nära till hands att tänka sig att Papias varit starkt påverkad av judarnas framtidsförhoppningar. Judarna väntade ett sådant Messiasrike, där de själva stod som ledare för folken. Det förefaller naturligt att sådana teokratiska tankar (tankar på ett jordiskt gudsvälde) kunde få insteg i den kristna församlingen. De flesta av dess medlemmar var ju av judisk härkomst. [14]

Lär Upp 20 ett synligt jordiskt Messiasrike?

När vi läser Uppenbarelseboken får vi inte glömma att den har tillkommit i en tid då de kristna förföljdes för sin tros skull. Johannes hade blivit förvisad till ön Patmos »för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull». Många kristna dödades. Deras döda kroppar låg på gatorna (Upp 11:8). Johannes befann sig i djup nöd. Det är under sådana förhållanden som han får se in i den himmelska världen. Han såg inte martyrernas uppståndna kroppar. Han såg »deras själar som hade halshuggits» och som »levde och regerade med Kristus». Han såg martyrernas själar i himmelen. Deras själar var inte dräpta (Matt 10:28). De levde och regerade med Kristus i tusen år. [4]Översättningen av 20:4 bör vara denna: ”De levde och regerade med Kristus i tusen år.” Verben står båda i aoristform och åtföljs av en ackusativ, som betecknar utsträckning i tid (”i … Continue reading [16]

I Upp talas om troner i himmelen och om dem som satt på dem. Om dessa heter det i Upp 12:11: »De övervann honom (djävulen och satan), som hade blivit nerkastad till jorden. De övervann honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord.» Evangeliet om Kristi ställföreträdande gottgörelse hade kraften att »binda draken, den gamle ormen». Hans kraft är tömd. På samma gång som Kristi lärjungar befann sig i djup bedrövelse här på jorden var de kungar och präster och regerade med Kristus. Rosenius sjunger om »de heliga»: »Äro så höga, se det så föga, bo i Guds borg, men har sällan det lugnt.» [17]

Skriftens lära om »de troendes regering» med Kristus får inte uppfattas på ett köttsligt sätt, så att de troende skulle kunna göra anspråk på yttre makt och välde. Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att det kan ses med ögonen. Det är ett trons rike i människornas hjärtan (Luk 17:20f). Denna de troendes regering med Kristus börjar redan här, i den stridande församlingen, och fortsätter sedan i den triumferande församlingen i himmelen. De troende »skall leva med Kristus och regera i evigheters evigheter» (Upp 22:5). [18]

Om »de andra» döda, de otrogna, säger Johannes att »de levde inte». De levde inte i den meningen att de var andligt levande. De hade inte som de troende »del i den första uppståndelsen», den andliga pånyttfödelsen. »Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden (20:14) ingen makt, utan de skall vara Guds och Kristi präster och regera med honom i tusen år och i evigheternas evigheter» (Upp 22:5, 20:4). [19]

Vilka är dessa och varifrån kommer de?

Uppenbarelseboken är en tröstebok för alla Jesu beträngda lärjungar. De vet att lidandet och bedrövelsen hör en kristen till. Det har Jesus mycket tydligt sagt (Matt 5:4, l0). Men de äger i evangelium en tröst och en glädje som bär dem. Redan i inledningen till Uppenbarelseboken står det skrivet: »Jesus Kristus, han som älskar oss, har friköpt oss från våra synder med sitt blod och gjort oss till ett kungadöme och till präster åt sin Gud och Fader» (1:6). Där världen suckar sitt »ve» över Jesu lärjungar, där ropar Frälsaren sitt »salig» (Matt 5:4, 10). När Kristi lärjungar läser »Jesu uppenbarelse genom hans tjänare Johannes» ser de hur sant aposteln Paulus ord är, när han säger att deras »liv är dolt med Kristus i Gud» (Kol 3:4). På samma gång påminner de sig vad aposteln Johannes skriver i sitt brev: »Därför känner världen oss inte, eftersom den inte har lärt känna honom. Mina älskade, vi är nu Guds barn, och det är ännu inte uppenbart vad vi kommer att bli. Men vi vet att när han uppenbaras, skall vi bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är» (1 Joh 3:1b). [21]

Noter

1 Det bör tilläggas all uttrycket ”Babylon har fallit” (18:2 och 14:8) bör uppfattas som ett ”profetiskt perfek­tum” = ”Babylon skall falla” – detta särskilt om det är ett citat från Jes 21:9.
2 Paulus uppgift om att ”de i Kristus döda skall uppstå först” (1 Tess 4: 16) har ibland tagits som belägg för en dubbel uppståndelse, åtskild genom tusen år. Vad aposteln emellertid här försäkrar är att de ”avsomnade” ­(= de om dött i tron) inte skall komma för sent, komma efter de lärjungar om är i livet vid Kristi tillkommelse. De skall samtidigt få möta Herren och upptas till himmelen. Därför säger aposteln att de avsomnade kristnas kroppar skall uppstå först. Sedan följer upptagandet till himmelen, där ”vi alltid skall få vara hos Herren” (1 Tess 4: 18).
3 Papias-fragment jämte vittnesbörd från gamla författare återfinns i De apostoliska fäderna. I svensk över­sättning av Olof Andrén.
4 Översättningen av 20:4 bör vara denna: ”De levde och regerade med Kristus i tusen år.” Verben står båda i aoristform och åtföljs av en ackusativ, som betecknar utsträckning i tid (”i tusen år”). Se härtill Frank Stagg, The Abused Aorist (Journal of Biblical Literature 2/1972, s 227): “That the aorist here covers a semantic situ­ation which in itself is not punctiliar but clear linear is as normal an aoristic usage as can be found. The aorist is simply a-oristic.”