Förkunnarna, församlingarna och Bibeln

Av: I. F. | Nr 4-5, 1990 sida 127

Göran Gustafsson, Förkunnarna, församlingarna och Bibeln. Uddevalla 1990. Bokförlaget Libris, Örebro. [0]

Svenska Bibelsällskapets forskningssatsning »Projekt 81» har resulterat i denna bok av Göran Gustafsson, professor vid Teologiska fakulteten i Lund. Boken ger, heter det, »en bred redovisning av hur Ordets förkunnare inom nio samfund använder Bibeln. Bibelsynsfrågorna belyses ingående liksom, självklart, förkunnarnas uppfattning om NT 81. Församlingarnas användning av den nya bibelutgåvan ges också en fyllig behandling.» [1]

Ja, denna bok ger mycket som är av intresse. Avsnittet om förkunnarnas bibelsyn föregås av en diskussion kring Bibelns »avmystifiering», som ses såsom en grundläggande del i sekulariseringsprocessen. Med termen »avmystifiering» avser Gustafsson en sådan inställning till Bibeln att den i viss mån fråntas sin »extraordinära karaktär» och inte längre uppfattas som uppenbarelsedokument. Efter denna förberedande diskussion övergår han sedan till att behandla förkunnarnas bibelsyn. [2]

Gustafsson säger därvid inledningsvis att han inte vill använda »termen fundamentalism», och detta av den anledningen att »den i dagligt språkbruk minst lika ofta används som ett negativt värderande uttryck än som en klart definierad uppfattning om Bibeln.» I detta avseende skiljer han sig från den framställning som ges i boken Bibelsyn och bibelbruk, utgiven av Biskopsmötets bibelkommission 1970. Om biskoparnas skrift säger också Gustafsson att »den på 150 sidor diskuterar frågan om ’det sätt på vilket man uppfattar bibeln som Guds ord’ (s 11) men knappast kommer fram till ett entydigt svar, som säger att ’detta är Svenska kyrkans bibelsyn; man kan dock utläsa en negativ uppfattning om vad kommissionen kallar ’ortodox inspirationsteori’ (s 89).» Gustafssons hänvisning till s 89 i biskoparnas bok visar att han har grundad anledning för sitt påstående. Där står: »Inspirationsteorin förutsätter att bibeln tillkommit på ett annat sätt än bibeltexterna själva direkt säger eller indirekt röjer.» Gustafsson har visat hur Biskopsmötets bibelkommission medvetet bekämpar tron på Bibeln som Guds ord. När den förkastar Skriftens gudomliga inspiration, kvar blir då bara alla slags människotankar (livsåskådningar), och då faller det sig mycket naturligt att prioritera de föreställningar som omfattas av vår tids människor. [3]

Vid sin analys av hur förkunnarna ser på Bibeln inför Gustafsson i stället termerna »traditionalistisk» och »icke-traditionalistisk» bibelsyn. (Ordet »traditionalistisk», »tradition», betyder i detta sammanhang »det som överlämnats» åt oss från profeter och apostlar och är normativt för en kristens tro och liv). De resultat som kommer från de besvarade frågeformulären visar att en »icke-traditionalistisk bibelsyn dominerar bland förkunnare inom bl.a. Svenska Baptistsamfundet, Svenska missionsförbundet och Svenska kyrkan» och att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Örebromissionen »steg för steg närmar sig en sådan.» Det kan då inte väcka förvåning att den statliga översättningen av Nya testamentet (NT 81) accepteras av förkunnare och församlingar med en icke-traditionalistisk bibelsyn. I den notapparat som ges i NT 81 förkunnas gång på gång att Bibeln har fel. [4]

Mycket intressant material är samlat i denna bok, som bygger på de svar som inkommit från utsända frågeformulär. Av dessa framgår det att det föreligger klara generationsskillnader mellan äldre och yngre förkunnare såväl i fråga om bibelsyn som bibelbruk. När nu Bibeln hos dessa yngre har förlorat »sin extraordinära karaktär», då kan den frågan ställas hur Kristus blir förkunnad, han som är Skriftens »kärna och stjärna». Denna fråga ställs inte i denna bok. Här konstateras endast att den nya »icke-traditionella» bibelsyn som nu omfattas av allt fler förkunnare och församlingsmedlemmar är ett resultat av den pågående allmänna sekulariseringsprocessen. [5]

Älskog och oskuld

Av: I. F. | Nr 4-5, 1990 sida 128

Lars Gahrn, Älskog och oskuld. Undersökningar i Esaias Tegnérs diktverk Frithiofs saga. [0]

I distribution: Lars Gahrn, Roten K 27, 431 34 Mölndal, tel 031-872076. [1]

Den som läst något av den svenska litteraturhistorien känner väl till Carl Jonas Love Almquists roman Det går an (1839). Den är ett våldsamt angrepp på äktenskapet som institution och kom också att väcka en häftig debatt (»Det går an-striden»). Mindre känt är att Tegnérs diktverk Frithiofs saga också är något av en stridsskrift mot kristen äktenskapssyn och kristen tro. I ett brev angående diktverket skriver Tegnér att han vill dölja sitt budskap och »hålla det i ett sådant halvdunkel, att de flesta läsare skall taga skön Ingeborg för alldeles ren. Men visserligen kan saken ej undfly klarsynta ögon.» [2]

Att Tegnér försiktigt dolde sitt budskap är rätt förståeligt. Gahrn skriver: »Det var nödvändigt att anfallen var förtäckta, ty kyrkan var mäktig och tryckfriheten begränsad, när det gällde religiösa spörsmål. Dessutom var ju Tegnér präst med möjlighet att bli biskop. Det ena såväl som det andra har gjort honom försiktig.» [3]

Var och en som läser poesi vet att det många gånger är svårt att analysera innehållet i poetiska texter. Den som läser Gahrns framställning märker också hur försiktigt han närmar sig dessa. Här finns ingen ambition att vilja inläsa något som inte finns. Gahrns skrift är en nyttig läsning. Han visar här hur det bakom Tegnérs skildring av Frithiofs och Ingeborgs till synes oskyldiga kärleksmöten ligger dolt ett ideologiskt innehåll, som är helt främmande för kristen tro och kristen moral. Här kan detta förhållande inte närmare behandlas. Vi hänvisar till Gahrns framställning. Här skall endast påpekas att det kan vara viktigt att upptäcka ett ideologiskt inslag i en framställning också när ideologin förs in på smygvägar. Här ger Gahrn läsaren en god hjälp, när han kortfattat och koncist framställer skillnaden mellan den av grekisk platonism påverkade upplysningen och den kristna tron. [4]

Som många andra i sin tid hyllade Tegnér den fria kärlekens grundsatser. Han gjorde det utan att besväras av några skuldkänslor. Tegnérs fria förbindelser var många, och någon ruelse tycks han aldrig ha känt, säger litteraturhistorikern Otto Sylwan. I religiösa frågor var han starkt påverkad av neologi (nylära) och upplysningsfilosofi. Människan var innerst inne god. Helt följdriktigt kom Tegnér att förkasta den kristna försoningsläran, att Kristus genom sin död har sonat världens synd. Den kristna trosgrundvalen förnekas av honom: »Vad själv du brutit, gäldar (= betalar) ingen ann för dig.» [5]

Carl Jonas Love Almquists verk tillhör realismen. Författaren säger sin mening rent ut. Han fick också många motståndare. Kyrkans män kunde inte tiga. Han nödgades till sist lämna landet och ge sig iväg till USA. Han var bl.a. anklagad för mord. [6]

Esaias Tegnér skrev sitt diktverk 1825. I religiöst och moraliskt avseende omfattade han samma tros- och livsåskådning som Almquist. »Ingen tycks emellertid ha uppfattat – eller velat uppfatta – Tegnérs budskap», skriver Gahrn. Det farliga ideologiska inslaget upptäcktes aldrig. Tjugo dagar efter det att Tegnér hade skrivit sitt brev, där han påpekar att diktverket var nog för den vise, nog för den »som hade klarsynta ögon», blev han utnämnd till biskop! [7]

 

Kommentar över Bergspredikan

Av: I. F. | Nr 4-5, 1990 sida 129

Martin Luther, Kommentar över Bergspredikan. Översatt av Gunnar Mimer. BV-förlag, Strandhem, Pl 339, 286 00 Örkelljunga. [0]

»När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans förkunnelse.» Så skildrar Matteusevangeliet (7:8) det intryck som hans predikan gjorde på åhörarna. Denna häpnad har inte upphört. På samma gång skall det sägas att Jesu predikan på berget har blivit och är alltjämt mycket missförstådd. [1]

Som exempel härpå kan nämnas att den ryske författaren Leo Tolstoj (död 1910) uppfattade den som Jesu lagstiftning för världen. Han hänvisade därvid framför allt till Jesu ord att »inte stå emot en oförrätt» (Matt 5:39). Detta var enligt Tolstoj ett ord riktat till stat och samhälle, som inte skulle ha uppgiften att »bära svärdet» (Rom 13) och bruka maktmedel för ordningens upprättande. Han förkunnade i stället en »kärlekens anarkism», som i sista hand skulle innebära ett upphävande av stat och rättsordning. Med sin samhällskritik kom han att bereda väg för den ryska revolutionen. [2]

Skall vi förstå Luthers kommentar till Bergspredikan är det viktigt att se mot vilken bakgrund han ger sin utläggning. Han utlägger den i klar motsats till den som Katolska kyrkan gav och som den ger än idag. Enligt denna kyrka uppfattas Bergspredikans »bud» som »evangeliska råd», som inte är ovillkorligt förpliktande för alla kristna utan endast för vissa kristna, såsom munkar, nunnor och präster. Dessa benämndes (och benämns) därför »religiosi», »religiösa», och förvärvar genom sitt iakttagande av dessa råd en särskild »förtjänst» (»meritum») inför Gud. [3]

Det är mot en sådan utläggning Luther polemiserar. Redan i förordet till sin kommentar säger han: »Det är helt obegripligt hur den lede djävulen genom sina apostlar så mästerligt har kunnat förvrida och förvända i synnerhet det femte kapitlet till dess raka motsats! Och ändå har Herren Kristus i det velat driva bort alla falska läror och lägga i dagen den rätta innebörden av Guds bud, genom att han gör ett förbehåll och säger: ’Jag har inte kommit för att upplösa lagen…’ Därför har de diktat upp tolv s.k. consilia evangelii, d.v.s. goda råd, som den bör efterleva, som vill vara något högre och fullkomligare framför och över andra kristna. De har alltså inte bara åsidosatt tron och i dess ställe satt fullkomlighet som en prestation för att bli salig, utan dessutom gjort prestationen godtycklig. Detta betyder – menar jag – att de rätt och slätt hindrar goda gärningar, något som de annars beskyller oss för att göra.» [4]

På bokens omslagssida ber man om ursäkt för Luthers polemiska utfall. Det heter där: »Luther skriver på 1500-talet och under en tid av stridigheter inom den kristna kyrkan. Kommentaren över Bergspredikan innehåller därför ibland en rätt utsvävande och anstötlig polemik. Den moderne läsaren får försöka se bort från detta och i stället inrikta sig på det andliga ’guld’ som ofta lyser fram i utläggningen.» [5]

Luther hade också själv hört sådana invändningar: »Varför håller du inte själv frid? Varför angriper du påven och andra offentligt?» På den frågan svarar Luther utan att skämmas: »Man skall ju råda till det bästa och befrämja frid. Men när synden är uppenbar och griper allt vidare omkring sig eller – som påvens lära – gör offentlig skada, då gäller det att inte tiga utan avvärja och bestraffa. Detta gäller i synnerhet mig och alla andra, som innehar det offentliga predikoämbetet och som skall lära ut och varna.» [6]

Att Luther brukar ironin som vapen för att bestraffa och krossa deras falska självtillit, som berömmer sig själva, är ingenting som vi behöver be om ursäkt för. Ett studium av 2 Kor 10-12 ger ett klart belägg för att de falska bröderna i Korint utsätts för en bitande ironi, när aposteln Paulus jämför sig med dem. De falska bröderna behandlas inte som stackars irrande bröder. De skildras som lögnare och behandlas därefter. De som där,emot med saktmod tilltalas av aposteln är de vilseförda. Mot sådana, som »han på nytt med smärta föder, till dess Kristus har tagit gestalt i dem», vill han gärna »förändra sin röst» (Gal 4:19f) för att vinna dem för tron. [7]

Det är Luthers storhet att han, i en tid då trons evangelium höll på att ersättas av en förkunnelse om människans möjligheter att förvärva olika slags förtjänster inför Gud, förkunnade Kristi förtjänst och frälsningen som en fri gåva. Ur denna tro springer sedan kärleken, kärleken till Gud och medmänniskan och viljan att göra, inte självvalda gärningar, utan sådana som är befallda av Gud. [8]

Ett tack skall här riktas till Bibeltrogna Vänner för att vi fått denna kommentar på svenska. Den är fint översatt av Gunnar Mimer. Den lediga framställningen kan fresta till att sträckläsa boken. Bättre är nog att fördela läsningen till kortare stycken. Boken bör läsas eftertänksamt. Då öppnar den våra ögon och hjälper oss att förstå Skriftens ord och rätt skilja lag och evangelium. Tilläggas skall att boken är tryckt med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo och Lutherstiftelsen. [9]

 

En gång blir jorden ny. Det bibliska framtidshoppet.

Av: I. F. | Nr 4-5, 1990 sida 130

Erling Utnem, En gång blir jorden ny. Det bibliska framtidshoppet. EFS-förlaget, Uppsala. Svensk översättning: David Termén. [0]

I omslaget till denna nyss utkomna bok sägs att »det kristna hoppet inte handlar om att komma till himlen utan om att himlen skall komma till oss. Gud skall upprätta en ny jord, där rättfärdighet bor. Detta är poängen i denna bok om de sista tiderna och deras tecken. Därigenom ifrågasätter författaren mycket i den kristna förkunnelsen om himlen.» [1]

Det skall redan här tillfogas att det inte bara är mycket i den kristna förkunnelsen som här ifrågasätts. Här ifrågasätts det bibliska budskapet, när den norske biskopen Utnem förklarar att det kristna hoppet inte handlar om himlen, salighetens ort, utan om ett upprättande av en ny jord. Utnems framställning av det kristna hoppet är rent inomvärldsligt. Vi möter här en skriftutläggning som den Jehovas vittnen ger. På ett för dem känt manér kritiserar han den kristna förkunnelsen. Han skriver: »Vid begravningar hör man ofta om avlidna kristna att de har ’gått hem till himlen’ och nu är ’hos Gud i den vitklädda skaran inför tronen’» (s 228). Om »somligas förkunnelse», som »går ut på att de troende får del i saligheten efterhand de dör», säger han: »Detta har inget stöd i skriftmaterialet» (s 197). [2]

Men Utnem har då Skriften emot sig. Jesu ord till den botfärdige rövaren: »I dag skall du vara med mig i paradiset» (Luk 23:43) har i alla tider uppfattats så, att hans själ fördes till härlighetens rike. Denna vers har fått bli många kristna till tröst inför döden. De har visserligen vetat att den jordiska kroppen lämnas åt förgängelsen, när människan dör. Men de har tröstat sig med att deras själ i dödsstunden skall föras till paradiset och att de där skall få möta Frälsaren, den på korset för våra synder Genomborrade. Aposteln Paulus skriver också: »Så är vi alltid vid gott mod. Vi vet att vi är borta från Herren, så länge vi är hemma i kroppen. Ty vi vandrar här i tro utan att se. Men vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och komma hem till Herren» (2 Kor 5:6f). [3]

Aposteln visste att själ och kropp skildes åt vid den jordiska dödens inträde. Men han visste också att något bättre än jordisk välgång väntade honom. De troendes själar skulle »flytta bort från kroppen och komma hem till Herren.» Därför kan han tala om döden som en vinning för en kristen. Ty i den himmelska gudstjänsten skulle han få skåda Gud. Han var viss om att hans själ skulle leva, även om hans kropp dog och hans fängelsevistelse slutade i martyriet. Evangeliets fiender kan väl »dräpa kroppen, men har inte makt att dräpa själen», säger också Jesus (Matt 10:28). [4]

När NT undervisar om de yttersta tingen och därvid brukar den välkända formuleringen »det skall ske i de sista (yttersta) dagarna», då är det klart att därmed inte avses tiden för ett kommande tusenårsrike här på jorden. Hebr:s författare inleder sitt brev med att säga att »Gud nu, i det yttersta (sista) av dessa dagar, har talat till oss genom sin Son» (1:1). När aposteln Petrus förkunnar att ni »blev friköpta med Kristi dyrbara blod» tillfogar han att »Kristus visserligen var utvald innan världens grund var lagd men uppenbarades vid tidernas slut för er skull» (1 Petr 1:20). Uttrycket »vid tidernas slut» står som beteckning för den tid då Jesus Messias trädde fram och de dagar som då följde. Det bör därför inte väcka någon förvåning, när aposteln Johannes förklarar: »Kära barn, den sista tiden är nu här» (1 Joh 2:18). Detta uttryck återkommer också ständigt i GT:s profetior: »Det skall ske i de sista (yttersta) dagarna.» Därmed avses Messias dagar, tiden för löftessonens ankomst. Uttrycket är i 1917 års översättning översatt »i kommande dagar». I sak är denna översättning riktig. Men när samma uttryck återkommer i NT och där återges: »i de sista dagarna», då kan detta uttryck från läsarens egen synpunkt ses såsom något som kommer att förläggas, inte bara till senare tider, utan till sådana tider vilka ännu inte har kommit. Men när NT använder detta uttryck ser det profetians uppfyllelse och de yttersta tidernas ankomst såsom något som redan har skett. [5]

En helt annan innebörd får emellertid detta uttryck i Utnems tolkning. Som exempel härpå kan vi ta Joels profetia, som Petrus hänvisar till i sin predikan på Pingstdagen: »Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött (alla människor)» (Apg 2:17). Denna profetia ser aposteln uppfylld i det som skedde i Jerusalem: »Här uppfylldes det som är sagt genom profeten Joel» (Joel 2:28f). Utnem däremot ser i det som hände på Pingstdagen en profetia om hur Gud själv senare genom en eskatologisk andeutgjutelse i den sista tiden skulle omskapa sitt folk (s 41f). En världsomfattande utgjutelse av den helige Ande skall utlösas, säger han. »Huvudkälla för detta löfte är Joel.» Där aposteln Petrus fastslår att Joels profetia blev uppfylld på Pingstdagen, där säger Utnem att den berättelsen utlovar en kommande andeutgjutelse. [6]

På samma sätt är det rimligt, menar Utnem och ansluter sig därvid till Hallesbys uppfattning, att »överföra många av de gammaltestamentliga löftena på Tusenårsriket» (s 210). Så uppfattar Utnem Jesajas profetia om det som »skall ske i de sista dagarna», att »Herrens hus skall stå där fast grundat» och »Herrens ord utgå från Jerusalem», som en profetia om Tusenårsriket. Profetian kommer då att få en begynnande uppfyllelse. Men denna tolkning strider mot apostlarnas utläggning av GT. NT utsäger mycket klart att de sista dagarna redan har kommit. Aposteln Paulus skriver: »Vi har fått tidernas ände inpå oss» (1 Kor 10:11). Profetian om Herrens ord som utgår från Jerusalem pekar fram mot den tid då evangeliet först skulle predikas för judarna för att sedan gå ut i hela världen. [7]

Ligger skeendets mittpunkt i judendomen i den messianska tidens framtida kommande, så är tidens mitt i NT förlagd till Kristi person och verk. Aposteln Paulus skriver: »Jag meddelade er i första hand vad jag själv hade mottagit, att Kristus dog för våra synder, enligt Skrifterna, och att han blev begraven och att han har uppstått på tredje dagen och att han blev sedd av Kefas och sedan av de tolv… Om det är jag eller de (= de andra apostlarna), så är det detta vi förkunnar, och det är detta ni har kommit att tro» (1 Kor 15:3ff). [8]

För Utnem däremot »är Jesu Kristi första ankomst bara en upptakt till det som är utlovat» (s 52). När Utnem, som han säger, »lyfter fram den frälsningsfullhet som utlovas i det profetiska ordet», ser han »att löftena om Israels församlande från hela världen och hednafolkens inträde i den messianska kyrkan, i den enastående fullhet som profetiorna utlovar, ännu är en framtid. Den väldiga frälsningsfullheten, för både Israel och hela folkvärlden, kommer först efter Messias andra ankomst i kraft och härlighet. Till dess kommer den apostoliska missionen att stå i förnedringens tecken» (s 52f). [9]

Översättaren till den svenska utgåvan påpekar att prosten L M Engström »har förfäktat tanken på ett mellanrike som en manifestation av Guds rikes fred och rättfärdighet» och detta fast den lutherska kyrkan har ställt sig avvisande till läran om Tusenårsriket. Hur livet på jorden skall gestaltas vid Jesu första återkomst framställer Engström på följande sätt: »Klasskamp med alla dennas sociala förbannelser skall inte mer finnas. I stället skall broderskapets, samarbetets och fridens ande råda. Hemlivet, som nu i så många fall är förhärjat av synd, skall då präglas av renhet, arbetsglädje och frid allt i solskenet av Guds välbehag.» Samtidigt säger Engström: »Det onda är dock inte utrotat i det tusenåriga riket. Synden skall alltfort bo i människorna» (De yttersta tingen, s 37f). [10]

När nu Utnem driver denna lära om ett jordiskt lyckorike fyllt av goda människor, fast »alla människor inte förutsätts bli kristna», då utgår han från den förutsättningen att »Kristus måste komma tillbaka för att frälsa världen» (s 205). Där Skriften talar om Kristi återkomst på den yttersta dagen för att döma världen, där talar Utnem om att »Jesus måste snarast möjligt komma tillbaka för att frälsa världen» (s 205). Vad Kristus gjort i och genom sin första ankomst till jorden kan tydligen, enligt Utnem, inte fullkomligt frälsa världen. Denna slutsats drar han, när han förklarar »den apostoliska missionen stå i förnedringens tecken.» [11]

När allt detta är sagt upptäcker Utnem till sist att »Tusenårsriket väcker många svårbesvarade frågor» (s 206) och att det »ingenstans sägs att Kristus kommer i Tusenårsriket för att etablera sin närvaro på jorden» (s 206). Det skall ske först »vid Guds rikes fulländning (Upp 22:3)». Samtidigt säger han att »Guds ord ingenting säger om hur kyrkan kan leva vidare på jorden, när församlingen (under Tusenårsriket) blir bortryckt» (s 208). På föregående sida har han dock förklarat att »den församling som med explosiv kraft växer fram på jorden (under Tusenårsriket) skall stå under inflytande av församlingen i himlen» (s 207). När Tusenårsriket bryter in, är denna församling enligt Utnem identisk med »’den stora vitklädda skaran’, som Jesus ger hedersplatsen i själva Guds tronhimmel» (s 201). De troende, som uppstår vid Tusenårsrikets ingång, skall då »göra tjänst för folken i det himmelska hemmet» (s 207). [12]

Fastän varken Jesus eller de troende enligt Utnem etablerar sig här på jorden vid Tusenårsrikets ingång – de troende är ju uppryckta till himmelen – ger Jesu återkomst honom en tro på att »vår arma jord har framför sig en ljus framtid med Kristus» (s 211). Svårigheten för honom blir att förklara trons uppkomst, när de troende, de som skall frambära vittnesbördet, är bortryckta till himmelen. Han talar likväl om hur den till himmelen bortryckta skaran utövar inflytande på dem som lever på jorden. Han tänker sig också att judarnas omvändelse skall göra intryck och bli ett medel för hedningarnas omvändelse i de sista tiderna (s 49). [13]

I slutet av sin bok ser han sig dock föranlåten att inskjuta att »den frälsande tron också i Tusenårsriket skapas genom förkunnelsen av lag och evangelium, åtföljd av den helige Ande» (s 206). Men vid detta omnämnande av predikan låter han en skugga falla över detta lyckorike. Han tillfogar nämligen att »Jesu återkomst inte omedelbart kommer att leda till omvändelse» (s 206). [14]

I fråga om dem som likväl kommer till tro under denna tid säger Utnem att Kristus först vid Guds rikes fulländning skall etablera sin närvaro på jorden och hänvisar då till Upp 21:3. Först efter Tusenårsrikets slut skall tydligen Kristus etablera sin närvaro på en förnyad jord. Detta förhållande framställs i omslaget till boken som »poängen i denna bok». »Den troende församlingen skall ärva en nyskapad jord, inte himmelen.» Vi får i denna framställning salighetens ort förlagd till två platser. Den stora vitklädda skara, som Jesus vid Tusenårsrikets ingång rycker upp till himlen, får »hedersplatsen i själva Guds tronhimmel». Den platsen får de behålla. Men de som kommer till tro under Tusenårsrikets dagar, de skall ärva en nyskapad jord, inte himmelen. Och det är på denna jord – inte bland den stora vitklädda skaran i himmelen – som Jesus etablerar sin närvaro. [15]

Men de som i »en förnyad jord» ser Skriftens poäng har utelämnat själva poängen, den givna texten, som talar om en ny himmel och en ny jord. Och inför den texten förbleknar alla jordiska drömmar om en förnyad jord. Vad Johannes såg var »en ny himmel och en ny jord» (Upp 21:1). Vad Utnem förkunnar är en förnyad jord, utan himmel. [16]

 

The Rhetorical Strategy of 1 Peter.

Av: I. F. | Nr 4-5, 1990 sida 134

Lauri Thurén, The Rhetorical Strategy of 1 Peter. With special regard to ambiguous expressions. Akademisk avh. Åbo Akademis förlag. Distr: Tidningsbokhandeln, PB 33, [0]

SF-21601 Pargas. [1]

Den uppmärksamme bibelläsaren har helt visst sett att det i 1 Petr återkommer många uppmaningar. Vi har i den grekiska texten ett imperativ följt av ett imperativiskt particip. Ett particip utan finit verb uppfattas också vanligtvis som imperativ. Bruket av sådana dubbeltydiga uttryck kan inte förklaras med enbart grammatiska medel. Det är viktigt att här se till textsammanhanget. Den som vill friska upp sina grekiska kunskaper och samtidigt få en inblick i översättningen av 1 Petr har här en avhandling som är av stort intresse. [2]