Ur “Vittnesbörd om Bibeln”, samlade och utgivna av J. Wittander och Edv. Johnsson, Missionsbladets Expedition, Hässleholm 1923)

Påståendet, att Bibeln innehåller Guds ord, ställer den heliga boken vid sidan av alla andra religiösa böcker från äldre och nyare tid. Detta påstående är endast ett medgivande å deras sida, vilka förneka den Heliga Skrifts höga auktoritet, vid avgörandet av vad som är gudomlig sanning och mänsklig villfarelse. För dem är Bibeln ej Guds ord utan människors ord, vilka innehålla sanningar, som de anse sig böra erkänna. Några bland dem torde gå ett steg längre, då de åtminstone föregiva sig vilja anse vissa böcker eller delar av Bibeln för att vara Guds ord. Därvid synas de ej vilja eller kunna fatta betydelsen av de så ofta i Skriften förekommande orden »Så säger Herren» etc., eller av apostelns ord: »All skrift är av Gud ingiven». [0]

Skall människans förnuft avgöra, vad som i Skriften är Guds ord och vad som i densamma icke är Guds ord, då blir det ej Bibeln utan det mänskliga förnuftet eller godtycket, som blir auktoritet. [Not 1] Människor må nu tänka och tro om Bibeln vad de behaga, ett är dock visst, att vi måste antingen antaga och fasthålla hela Bibeln såsom Guds ofelbara ord eller ock helt förkasta densamma. [Not 2] Antingen är den från början till slut Guds uppenbarelse till oss, eller är den ett människoverk, som utgiver sig för att vara, vad det icke är. Något halverande i denna viktiga fråga duger ej. För kristna, vilka erfarit Guds ords kraft till bättring, tro och helgelse, är frågan ej oviss. De säga av full övertygelse och i salig trosvisshet: Bibeln är Guds ord. Bibelns ord är för dem avgörande i fråga om lära och liv. För dem är Bibeln böckernas bok, den är Guds ord, medan andra böcker innehålla Guds ord, i den mån som de överensstämma med den Heliga Skrift. [1]


1. Detta stryks under med gillande i en ny bok av B. Wadensjö: “Teologins väg blev alltså att ta fram det religiösa budskapet i Bibeln och frigöra detta från tidsbundna föreställningar vid nedtecknandet. Detta medförde i sin tur, att bibelordet ställdes under förnuftets kritik. Människans förnuft var ju den enda instans man hade att rådfråga, då man skulle avgöra om något var tidsbundet eller evigt giltigt.” (En resa till idag, Verbum 1971, s. 71 f.)

2. “Ger man upp kravet på bokstavlig sanning på en punkt, så är i själva verket fältet uppgivet och vi hamnar i samma godtycke som bibelvetenskapen anklagas för”, skriver prof. Ringgren i SKT 9/72, en bibelvetenskapare, som väl har erfarenhet av “det uppgivna fältet”.