När vi talar om enighet, tänker vi i allmänhet först på vårt förhållande till människor. Men enligt Skriften måste vi först och främst tänka på vårt förhållande till Gud, om vi vill uppnå en rätt enighet med våra medmänniskor. Före syndafallet fanns det enighet och gemenskap med Gud, ett liv i enlighet med Guds goda ordningar, i harmoni med Gud, i Guds frid. Men efter syndafallet är enigheten med Gud bruten, och som en följd därav har också enigheten och gemenskapen mellan människor förstörts. Det är viktigt att minnas, att splittringen mellan människor är en följd av upproret mot Gud. Att detta är grundläggande i Skriften framgår bland annat av alla ställen, som talar om, hur splittringen skall övervinnas. [0]
Vi kan som exempel ta Joh. 17:e kapitel, ett kapitel som ständigt citeras när det gäller enigheten, men det citeras sällan i sin helhet. Ofta möter man ungefär denna tankegång utifrån Joh. 17:21: »Jag beder att de alla må vara ett…för att världen skall tro.» Eftersom det nu råder splittring, måste vi nu göra krafttag och försöka hålla ihop. Vi skall inte föra fram sådant, som andra inte kan acceptera, utan istället försöka skapa förståelse för olika synsätt… [1]
Ungefär så kan man resonera. Men hela denna tankegång bygger på ett missförstånd av bibelversen. Jesus ber nämligen om den enhet eller enighet, som har sin grund i enigheten med Gud: »Jag beder att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är i mig, och jag är i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.» Därför innefattar denna som ett grundläggande element att lärjungarna skall hålla fast vid och leva i Sanningens Ord: »Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning» (v. 17) »bevara dem i i ditt NAMN» (v. 11), »jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom de icke är av världen» (v. 14). [2]
Det är alltså inte fråga om en enighet med världen, en enighet till varje pris. Enighet med Gud och hans Ord utesluter efter syndafallet enighet med världen. Man måste bli omvänd bort från världen och köttets väg, till Guds väg. Därför är det både onyanserat och fel att säga, att all splittring är synd. Nej, men all splittring från Gud och hans Ord är synd. Splittring däremot från köttets väsen, från världen, är ej synd utan något nödvändigt. Jesus sade: »Jag har inte kommit för att sända frid, utan svärd» (Matt. 10:34). Detta innebär strid med världen, djävulen och vårt eget kött. »Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att ’sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder’…» (Matt. 10:35). Det är fråga om en evig fiendskap mellan Guds rike och världens rike, mellan kvinnans säd och ormens säd (Gen. 3:15). När detta inte står klart, kommer man in på irrvägar, såsom i den moderna ekumenismen. Man ser inte att grunden för enighet ligger i ett återvändande till Guds Ord. Man börjar i fel ända och arbetar främst med en mänsklig enhet. Det innebär inte, att det skulle vara fel att söka förstå varandra, att riva ner falska blockeringar, att försöka vara saklig. Allt detta är värdefullt. Men enighet och splittring måste ses i Skriftens ljus. Ropet om omvändelse riktas i Skriften inte bara till dem som står utanför församlingen, utan till församlingen själv, t.ex. församlingen i Efesus, Upp. 2:1ff. Metanóéson, vänd om! säger Herren till församlingen (v. 5). Det är samma uppmaning, som Gud gång på gång riktade till Israel. Köttet får så lätt makt med människan, också genom falska lärare och läror, och det blir som en surdeg i församlingen. Apostlarna förmanar och varnar ständigt mot detta. Paulus hänvisar härvid till den uppmaning, som är något av en kardinalregel i GT: »Ni skall driva ut ifrån er den som är ond» (1 Kor. 5:13). Detta ställe kan jämföras med Rom. 16:17: »Men jag förmanar er, mina bröder, att hava akt på dem som vålla tvedräkt och kunna bliva er till fall, i strid med den lära som ni har inhämtat; drag er ifrån dem.» Ofta har det blivit så, att den som blottlägger den bibelstridiga läran anses vålla tvedräkt. Men enligt aposteln är det den undervisning, som är i strid med Guds Ord, som vållar splittring, och när den falska läran avslöjas bör församlingen vara tacksam för det. Den uppmanas att pröva andarna: »Tag er till vara för falska profeter, som kommer till er i fårakläder, men invärtes är glupande ulvar» (Matt. 7:15). »Mina älskade, tro icke var och en ande, utan pröva andarna, huruvida de är av Gud; ty många falska profeter har gått ut i världen» (1 Joh. 4:1). »Utsläck icke Anden, förakta icke profetiskt tal, men pröva allt, behåll vad gott är…» (1 Tess. 5:19-21). Prövningsgrunden är Guds Ord. Därför är det så allvarligt, när principen om »Skriften allena» ( sola Scriptura) sätts ifråga. Mänskliga funderingar vill ständigt sätta sig över Guds Ord. Därför bad Jesus i sin översteprästerliga förbön: »Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning» (Joh. 17:17). Vi har många exempel på yttre, organisatorisk enhet, t.ex. den romersk-katolska kyrkan eller Svenska kyrkan. Men likväl uppvisar ej dessa kyrkor den enhet som Jesus talar om »för att världen skall tro». Genom att Guds Ord så ofta föraktas och falska läror och lärare ej avvisas, saknar den yttre enheten inre täckning. Hur skall då både yttre och inre enhet nås? Genom omvändelse, tillbaka till enigheten med Gud och hans Ord och tillbaka till splittringen med världen, djävulen och det egna köttet. [3]