Av Sten Johansson

Bo Giertz har i vårt land vunnit respekt och aktning som en trons försvarare. Därför skulle man väl sätta det största värde på en modern troslära av hans hand. »Trons ABC – en studiebok i kyrkans tro för lekmän» (Verbum 1971) har också fått ett mycket välvilligt mottagande och studeras nu i många olika studiegrupper. Den fyller ett länge känt behov av en enkel troslära och har onekligen många förtjänster. Men tyvärr har boken också så allvarliga brister, att man blir djupt bekymrad och måste rikta ett varningens ord, framför allt till dem som är övertygade om att Bibeln är Guds Ord. »Trons ABC» säger sig nämligen företräda Svenska kyrkans tro, och det betonas särskilt, att det varit författarens strävan att göra det enligt »Guds ord, sådant det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna». Detta är mycket gott och bra. Men vid en jämförelse med Bibeln och bekännelseskrifterna finner man, att Giertz på vissa avgörande punkter företräder en annan syn. Jag skall i korthet peka på de enligt min mening allvarligaste invändningarna mot boken. [0]

Bibelns inspiration

Bo Giertz avvisar läran om Bibelns verbalinspiration och den därmed sammanhängande läran om Bibelns ofelbarhet. Visserligen söker Giertz att fasthålla verbalinspirationen på det sättet, att han menar, »att Bibeln har blivit sådan Gud ville att den skulle vara» (s. 26). Men detta innebär enligt Giertz, att man inte kan lita på Bibelns uppgifter beträffande det s.k. »ramverket». Men vem som skall avgöra vad som är »ramverk», och vad som är »frälsningsbudskap» får man inte reda på. I själva verket är en sådan distinktion helt ohållbar, och innebär, att man sätter den bibliska principen om »Skriften allena» (1 Kor. 4:6) åt sidan. Det är lätt att visa, att inte heller vår kyrkas bekännelseskrifter gör en sådan åtskillnad. Även Giertz själv visar, att Skriften för Jesus och apostlarna var »en obetingad auktoritet» (s. 27). Skall den då inte vara det för oss? [2]

Enligt Giertz är det t.ex. helt betydelselöst, om den barmhärtige samariten, Rut, Ester, Job och Jona är historiska personer eller »ett stycke diktning av ungefär samma art som liknelserna» (s. 26). Beträffande berättelsen om den barmhärtige samariten kan sägas, att Jesus inte uttryckligen framställer den som en historisk händelse, men beträffande de övriga personerna måste man absolut fasthålla, att de var historiska personer, för att inte komma i strid med Bibelns egna uppgifter. Hur kunde annars Rut bli stammor till David och därmed till Kristus? (Rut 4:17ff). Varför skulle inte Ester vara en historisk person? Hela Esters bok gör ju anspråk på att innehålla faktiska, historiska händelser. Om Job skriver både profeten Hesekiel (Hes. 14:14, 20 – Job ställs här jämte Noa och Daniel. Är då inte heller dessa historiska personer?) och Jakob (Jak. 5:11). Och om Jona slutligen talar ju Herren Kristus själv så tydligt, att den som förnekar att Jona levat, också måste förneka att Kristus talar sanning (Matt. 12:39ff; Luk. 11:29f). Dessutom omtalas ju Jona i 2 Kon. 14:25. [3]

Det allvarliga med Giertz’ »bibelsyn» är, att han avvisar sambandet mellan inspirationen och Bibelns tillförlitlighet. Bibeln själv betygar gång på gång, att Gud inte kan ljuga, att han är själva Sanningen, och på samma sätt sägs, att hans Ord är Sanning. Detta är alla bibeltroendes enkla och klara övertygelse. Om vi inte kan fatta allt med vårt av synden förblindade förnuft, så skall vi ändå inte göra oss själva klokare än den helige Ande. Detta var alltid Luthers ståndpunkt, som han orubbligt fasthöll. Men Giertz menar tydligen, att Bibeln kan innehålla en mängd fel och brister och ändå vara ingiven av Gud. Han skrev t.ex. om Biblicums skrift »Det står skrivet» i SPT, nr 41/71: »Svagheten med Biblicums sätt att argumentera synes mig vara, att man åter och åter drar den slutsatsen: Skriften är Guds ord, alltså måste den vara ofelbar kunskapskälla också i fråga om historiska och naturvetenskapliga data.» Giertz inser tydligen inte, att han härmed förkastar Bibelns enkla och tydliga lära om sig själv, och att han i själva verket gör Gud själv ansvarig för de förmenta felaktigheterna i Bibeln. [4]

Om Giertz varit konsekvent, skulle han också tvingats erkänna, att Bibeln enligt hans syn inte heller kan vara pålitlig i det som rör vår frälsning. Hur skall vi kunna vara säkra på, att den helige Ande talar sant i det som rör frälsningen, om han ibland tar miste beträffande det »perifera» i Bibeln? Men ändå fastslår Giertz: »Man kan därför lita på att Bibeln ger oss en riktig bild av Gud och hans frälsning» (s. 26). Vi känner väl igen detta resonemang, som under de sista hundra åren blivit så vanligt inom teologin: Man försöker å ena sidan fasthålla läran om Bibelns tillförlitlighet, men är å andra sidan beredd att acceptera bibelkritiken. Detta är en orimlig och ohållbar kompromiss! Låt oss i stället frimodigt hålla fast vid Bibelns: Det står skrivet – Gud har talat – alltså är det sant och visst. Ingenting annat än Guds Ord duger för tron att klamra sig fast vid. [5]

Skapelsen

Förkastandet av Bibelns lära om inspirationen och ofelbarheten leder konsekvent till att andra grundläggande läror i Skriften sätts i fråga eller förnekas. Ett exempel på detta i »Trons ABC» är framställningen om skapelsen. Giertz söker här visa, att Bibeln egentligen inte säger någonting om hur Gud skapade världen, utan endast att han skapat den. I stället skall vi hålla oss till utvecklingsläran, för vilken vetenskapen sägs framlägga »alltmera ofrånkomliga bevis» (s. 51). Detta är inte sant. Vetenskapsmännen är som bekant av mycket olika uppfattning beträffande världens uppkomst, och några ofrånkomliga bevis för utvecklingsläran finns inte. En kristen behöver därför inte betvivla, att 1 Mos. 1-3 ger en alldeles korrekt framställning av skapelsen och syndafallet, utan bör självklart böja sig för Guds Ord även på denna punkt.[7]

Giertz påstår vidare utan grund, att det finns två skapelseberättelser, som inte kan »sammanfattas i en enhetlig och problemfri redogörelse» (s. 48). Han säger också, att det inte har »någon avgörande betydelse, om det existerar ett yttre samband mellan människan och andra tidigare livsformer» (s. 52). »Någonstans på vägen måste i så fall – gissningsvis genom någon av dessa språngvisa förändringar, som vi kallar mutationer – den avgörande förändringen ha inträtt, som gjorde det möjligt för de första människorna att känna Gud och bli medvetna om sitt ansvar inför honom. Men sådant är rena gissningar» (s. 52). Just det! Rena gissningar! Den som förkastar Guds Ord får nöja sig med rena gissningar. Men Bibeln säger klart och tydligt, hur de första människorna, Adam och Eva skapades. Hur kan Giertz avvisa detta? Svaret är: Han menar, att skapelsens »hur» hör till Bibelns »ramverk», vilket sägs flera gånger (s. 48, 49, 50). Och han säger: »I detta ramverk har Gud fogat in det budskap, som är hans ord» (s. 49). Detta är avslöjande. Enligt Bibeln är ju alltsammans Guds Ord, men enligt Giertz måste man alltså skilja mellan »ramverk» och »Guds Ord». Vi frågar på nytt: Vem skall utföra detta skiljande? Giertz har tydligen menat, att det är hans egen sak, och därmed har han satt sitt eget förnuft över Bibelns Ord. [8]

Treenigheten ett erfarenhetsfaktum?

På många ställen i »Trons ABC» talar Giertz om den kristna erfarenheten på ett tvivelaktigt sätt. Han säger t.ex. om treenigheten, s. 44, att den är ett erfarenhetsfaktum. Detta är ett dunkelt tal. Man får nämligen intrycket, att läran om treenigheten inte är klart framstälid i Bibeln, men att den kristne ändå genom sin erfarenhet kommer fram till treenighetens faktum. Den bibliska sanningen är däremot den, att vi inte kan veta något om treenigheten annat än genom Bibelns uttryckliga lära om Fadern, Sonen och den helige Ande. Den som sätter tro till Bibelns Ord kommer då att erfara, att detta är sant, och att Bibelns treenige Gud möter människan i Ordet. Kanske Giertz skulle säga, att det är detta han menar, men i så fall är framställningen otillfredsställande. Han säger bl.a.: »Läran om Guds treenighet är icke något resultat av mänsklig spekulation. Det är snarare en summering av fakta, nämligen av de fakta som möter oss människor när vi kommer i kontakt med Gud.» »När fornkyrkan försökte uttrycka, vad som sålunda blivit kristenhetens samlade erfarenhet (kurs. av mig) använde man ordet treenighet (ett ord som inte finns i Bibeln) och talade om de tre personerna i gudomen» (s. 44). [10]

Uppståndelsen ett erfarenhetsfaktum?

På samma sätt möter talet om erfarenheten som det primära, när det gäller uppståndelsen (s. 77ff). Giertz menar, att man rent historiskt inte kan komma fram till någon säkerhet beträffande uppståndelsens fakticitet, utan att »det avgörande skälet för det ställningstagande, som en människa till slut gör inför budskapet om uppståndelsen, är hennes egen erfarenhet» (s. 78). Det är visserligen sant, att människanssubjektiva övertygelse beror på hennes erfarenhet av Guds Ord. Men grunden för människans tro och hennes subjektiva övertygelse ligger utanför henne själv. Den ligger i det objektiva faktum, att Kristi uppståndelse är en historisk, faktisk händelse, vilket Guds Ord mycket klart framhåller. En sak är, att moderna historiker ofta är skeptiska beträffande allt övernaturligt, men detta ger oss ändå inte rätt att säga, att vi rent historiskt inte säkert kan veta, om Kristus verkligen är uppstånden. I verkligheten är uppståndelsen som historiskt faktum vida bättre betygad än många historiska händelser, vilka en historiker accepterar som ovedersägliga fakta. Det riktiga hade därför varit, att först visa, att uppståndelsen är ett ovedersägligt historiskt faktum, klart betygad i Guds Ord, och att först därefter tala om erfarenheten av detta faktum. [12]

När man läser Giertz’ framställning får man det intrycket, att trons och erfarenhetens värld på något sätt är skild från de historiska realiteternas värld. Han säger t.ex.: »Teoretiskt finns det möjligheter till olika förklaringar (av Jesu uppståndelse; min anm.) och man ställs i ett val. Den personliga övertygelsen grundar sig till slut på den egna livserfarenheten, på det som vi intuitivt, omedelbart och personligt erfarit vid mötet med verkligheten.» (s. 79). Inför detta måste man fråga sig, om det verkligen finns olika teoretiska förklaringar. Naturligtvis har kristendomens fiender alla möjliga bortförklaringar, men ända finns det ju baraen enda sann förklaring. Den kristna kyrkans övertygelse är, att Kristus verkligen är uppstånden. Men är det riktigt att säga, att denna övertygelse grundar sig på erfarenheten? Är det inte snarare så, att övertygelsen grundar sig på Guds Ords klara vittnesbörd, och att erfarenheten sedan bekräftar detta vittnesbörd? Om man studerar apostlarnas undervisning om uppståndelsen ser man ju, att de lägger fram klara bevis för att Jesus är uppstånden: de visar att GT klart talar om uppståndelsen, att Jesus själv förutsagt den, och att de själva varit vittnen. Paulus hänvisar ju t.o.m. till mer än 500 bröder, av vilka de flesta ännu levde (1 Kor. 15:6). Apostlarna bar alltså fram fakta, och dessa fakta väckte så åhörarnas tro, och de fick själva erfara Kristus som den levande och uppståndne Frälsaren. [13]

Kroppens uppståndelse

Man saknar i »Trons ABC» ett besked om, att det var samma kropp som lades i graven och som uppstod. Det är sant, att denna kropp nu var förhärligad, men det var likväl inte någon helt annan kropp, vilket man vanligen pastår i nutida teologi, där man gärna talar om en »andlig uppståndelse». Emot alla dessa moderna tendenser, hade man från Giertz’ sida önskat ett klart vittnesbörd. Men i stället skriver han: »Det som mötte dem (uppståndelsens vittnen; min anm.) var något alldeles nytt. I Nya Testamentet kallas det en »härlighetskropp» och vi brukar tala om Kristi ‘förhärligade gestalt’. Vi vet inte, hurudan denna gestalt var. Det finns ingenting i vår värld, som vi skulle kunna jämföra den med. Vi vet endast, att Jesus efter uppståndelsen var fullt verklig men inte jordisk» (s. 81). [15]

Nya Testamentet framhåller däremot klart, att det var fråga om samma kropp som dött på korset, lagts i graven och uppstått, och Kristus visade själv den tvivlande Thomas märkena efter korsfästelsen. Varför framhålls inte detta klart i »Trons ABC»? Det är ju av den allra största betydelse för vår tro, att det verkligen var samma kropp, som uppstod. Ty det var just denna kropp och själ som Gud antog i jungfru Marias sköte, som led och dog för hela människosläktets synd, och nu sitter på Faderns högra sida och skall komma tillbaka. Men om det inte var samma kropp, så är vi ännu kvar i våra synder. [16]

Kristi utblottelse

I detta sammanhang måste också påpekas, vad som sägs om Kristi utblottelse. Giertz skriver, att Kristus i och med upphöjelsen till Faderns högra sida, »nu har återfatt den likhet med Fadern, som han förut ägde» (s. 83). Detta är ett egendomligt tal. Det måste ju innebära, att Kristus under sitt liv här på jorden inte var lik Fadern i allting. Men detta stämmer ej med Skriften, då ju Kristus efter sin gudom alltid är av samma väsen som Fadern. [18]

Många moderna teologer menar, att Kristi utblottelse innebar, att han under sitt förnedringstillstånd inte längre var lik Fadern efter sin gudom, d.v.s. att han inte var helt och fullt sann Gud. Detta är uppenbart obibliskt. Den bibliska läran om Kristi förnedring är i stället, att han från och med mandomsanammelsen är både sann Gud och sann människa och under hela sitt jordeliv var i besittning av den gudomliga härligheten, men att han under sitt jordeliv avstod från det fulla bruket av de gudomliga egenskaperna, vilka hans mänskliga natur var delaktig av p.g.a. den personliga föreningen. Inkarnationen är i sig själv icke en förnedring eller utblottelse, det är tjänaregestalten som är Kristi förnedring. Hans upphöjelse består så i, att han även efter sin mänskliga natur fullständigt brukar de gudomliga egenskaperna. [19]

Giertz synbarliga uppfattning, att Kristus inte var lik Fadern när han levde på jorden, får allvarliga konsekvenser. Då var han inte heller sann Gud, och hela återlösningsverket faller. Naturligtvis har han då också som lärare kunnat missta sig på många punkter. Detta är ju också vad Giertz faktiskt lär, då han t.ex. inte böjer sig för Jesu ord om Jona (se ovan!). [20]

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan sägas, att »Trons ABC» är vilseledande i avgörande stycken. Den är ett exempel på hur det går, när en konservativ teolog lämnar den absoluta tilliten till Guds Ord, och för in mänskliga överväganden i teologin. Visserligen förblir han fortfarande konservativ, men detta endast därför, att han inte drar de fulla konsekvenserna av sin ståndpunkt. I princip utgår han från samma premisser som de mera liberala och modernistiska teologerna. Detta är högst beklagligt. Den som fortfarande tror att Bibeln är alltigenom tillförlitlig har dock ingenting att förhäva sig över, utan som aposteln säger: »Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller» (1 Kor. 10:12). Det är endast genom Guds obegripliga nåd som detta kan ske. [22]