Är Bibelns version av Jesus en förvanskning?

De som vill försöka sig på nya fantastiska teorier om Bibeln och om Jesus, synes idag ha stora möjligheter att få publicitet i dagstidningarna. Helt okritiskt publiceras helsidor om sådant som kan väcka sensation och locka nya läsare. [0]

I Göteborgstidningens helg-extra av den 8 maj föreligger ytterligare ett exempel på detta. På sid. 10 står det att läsa med kraftig stil, “HAN KOMMER ATT AVSLÖJA DEN NYA BILDEN AV JESUS. BIBELNS VERSION AR EN FÖRVANSKNING.” Givetvis verkar detta förförande för många, ty hur många kan kontrollera de uppgifter som slungas ut på detta sätt. Och verkar det inte övertygande, om man kan anföra att det är fråga om nya vetenskapliga rön? [1]

Låt oss kortfattat söka klarlägga vad saken gäller. År 1945 påträffades i Egypten handskrifter som senare översatts och fått namnet Thomasevangeliet. Handskrifterna torde härröra från 200-300-talet e. Kr. och innehåller en rad yttranden som Jesus skulle ha sagt. Det är uppenbart att dessa texter återspeglar en rad gnostiska tankegångar, som är oförenliga med vårt Nya testamente. Nu har en ung fransk historiker, Philippe de Suarez, jämfört Thomasevangeliet med orientalisk filosofi och funnit slående likheter. Detta kan inte sägas vara särskilt sensationellt. [2]

Men nu hävdar tydligen de Suarez att hans egen filosofi också var Jesu filosofi. Ty han tror att det är Thomasevangeliet som ger en äkta bild av Jesus, medan däremot “Bibelns version är en förvanskning”. Det är lätt att förstå att de Suarez vill ha det dithän. Ty han har levt i ett buddistkloster i Japan och tagit djupa intryck av orientalisk filosofi och zenbuddism. GT skriver: “Han kom tillbaka till Europa övertygad om att en och samma filosofi ligger till grund för alla religioner och att även de fyra evangelierna ursprungligen bygger på samma österländska filosofi… Han hoppas kunna komma fram till Jesu ursprungliga ord och hans egentliga förkunnelse – den ligger mycket nära de österländska lärorna, det är han övertygad om.” [3]

Det är uppenbart att de Suarez hoppas vinna ökad auktoritet för sin egen filosofi genom att söka inordna Jesus bland denna filosofis anhängare. Men några vetenskapliga stöd för att Thomasevangeliet är äkta till skillnad från evangelierna i Nya testamentet finns inte. Tvärtom måste t. o. m. bibelkritiska forskare mer och mer erkänna evangeliernas höga källvärde, medan Thomasevangeliet måste betraktas som sekundärt och gnostiskt. Den som vill veta mer om Thomasevangeliet hänvisas till Bertil Gärtners bok “Ett nytt evangelium? Thomasevangeliets hemliga Jesusord” (1960). [4]

Liberalteolog översätter Gamla testamentet

Precis som vi förutspådde i förra numret av denna tidskrift (nr 4-5/75, s. 79-81) har nu regeringen utökat bibelkommissionen med en gammaltestamentlig översättningsenhet, där professor Bertil Albrektson är huvudansvarig för tolkningen av den gammaltestamentliga texten. Prof. Albrektson har nyligen lämnat prästämbetet i Svenska kyrkan, därför att han har funnit centrala kristna trossanningar vara ohållbara. Han betraktar vidare Gamla testamentet som en helt vanlig mänsklig bok, som innehåller en rad motstridiga åsikter, uttryckta i berättelser, lagar, tänkespråk, myter, legender och sagor. En sådan liberalteologisk syn på Gamla testamentet färgar givetvis av sig på tolkningen av innehållet, på själva översättningen. Den som ännu inte har klart för sig hur allvarligt det är, när bibelöversättningsarbetet utlämnas till trons fiender och förnekare av Bibelns inspiration, hänvisas till Biblicums småskrift “Profet och profetia enligt Bibeln”, Biblicums småskrifter nr 4, 1975.

Ekumeniskt jubileum

I början av september har 50-årsminnet av det Ekumeniska mötet i Stockholm firats. En rad företrädare för vitt skilda samfund och trosåskådningar har samlats till processioner och gudstjänster i Stockholm och Uppsala. SvD 8/9 skriver bl.a. följande: [0]

Biskop Ingmar Ström menade att processionen var ett vittnesbörd om att något verkligen hänt sedan år 1925. Med i processionen gick bl. a. ärkebiskop Olof Sundby, biskopar, frikyrkoledare, Kyrkornas världsråds generalsekreterare dr Philip Potter och kardinal Willebrands. Den sistnämnde sade bl. a.: “Vi tackar Gud för Nathan Söderbloms vision och ledarskap, som ledde och inspirerade en stor del av den kristna världen.” Även Kyrkornas Dag på Skansen kom att präglas av det ekumeniska jubileet. [1]

Ytligheten i den ekumenism, som Nathan Söderblom tog initiativet till 1925 och som idag drivs av Kyrkornas världsråd kan inte bättre beskrivas. Bibelns lära om full läroendräkt och lärotukt i den kristna kyrkan nonchaleras helt. I stället betecknas det som en framgång, när ännu fler olikheter i läran kan accepteras, utan att någon rodnar. Ju mindre man vill upprätthålla Bibelns egen undervisning och de avgränsningar mot falska läror som Bibeln gör, desto mera enhet menar man sig ha uppnått. Givetvis var en bibelkritiker och liberalteolog som Nathan Söderblom rätte mannen till att ta initiativet till denna falska ekumenism. [2]

Vid kyrkornas dag på Skansen den 7 sept. fanns det ett 40-tal gudstjänster och andra aktiviteter att välja mellan. SvD 8l9 skriver: [3]

Det var soligt men kyligt, vilket biskop Bengt Sundkler anknöt till i det stora ekumeniska jubileumsmötet: “Den vackra svenska hösten är kall, men ekumeniken är en underbar värmekälla.” [4]

Hur en rörelse som i strid med Guds Ord ger rum för en rad obibliska läror kan vara “en underbar värmekälla” för en kristen biskop, är obegripligt. [5]

På Skansen tog också “statskyrkoprästen” Brita Salomon till orda. Hon menade i likhet med många andra att kvinnan undertrycks i kyrkan. Vi saxar vidare ur SvD: [6]

Det finns väl 180 kvinnliga präster men många tusen manliga. Och det är inte bara det att vi inte är accepterade av en del av våra manliga kolleger, utan att det förväntas av oss kvinnor att vi skall acceptera vår plats i det samhälle som mannen skapat, yttrade Brita Salomon, som ansåg att den främsta uppfinningen är den moderna preventivtekniken. [7]

Kommentar torde vara överflödig. [8]

Också i Uppsala var den ekumeniska aktiviteten stor den 7 sept. UNT 8/9 skriver: [9]

Inte sedan 1968, under Världskyrkorådets möte, har så många kyrkors och samfunds representanter setts sida vid sida i Uppsala, som i den procession som på söndagen gick genom Odinslund. [10]

Den var på väg till den ekumeniska högtidsgudstjänsten som på söndagen genomfördes i Domkyrkan med anledning av 50-årsminnet av det ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Först kom kören i fotsida kåpor, därefter ett 30-tal representanter för kyrkor och samfund som deltar i mötet, sist ärkebiskop Olof Sundby… [11]

Representanter för de deltagande kyrkorna svarade därefter för olika inslag i högmässan. Biskopen Antonie Ploiestanui, rum inska ortodoxa kyrkan, läste den nicenska trosbekännelsen, evangeliet av kyrkoherde Murray Rogers, anglikanska kyrkan. Dr Philip Potter, generalsekreterare i Kyrkornas världsråd, svarade för predikan, och knöt i den an till Stockholmsmötet 1925. [12]

Vilket vittnesbörd gavs då i predikan? Predikades ett rent och klart Guds Ord, lag och evangelium i all sin fullhet och skärpa? Ingalunda. Och hur skulle det vara möjligt, när Bibeln fördömer varje gudstjänst där man inte enigt bekänner den bibliska läran? Inte kan man predika emot det man själv företräder och vill ge uttryck åt i ekumeniska proccssioner och gudstjänster! Enligt Uppsala Nya Tidning handlade predikan bl. a. om Nathan Söderbloms stora betydelse för “praktisk kristendom”, om hans “outtröttliga skapande arbete” och om “konsumtionssamhället” och “nationalprodukten”. Stackars gudstjänstfirare! Vem bekymrar sig för deras fattiga själar, innan det är för sent? [13]

Ett bibliskt vittnesbörd

Som väl är tillhör ej alla kyrkor Kyrkornas världsråd. Den 7 sept. 1974 bildades i Sverige en liten luthersk bekännelsekyrka. Den har idag cirka 130 medlemmar. Som en kontrast till de skrämmande vittnesbörden från de ekumeniska jubileumsgudstjänsterna publicerar vi med glädje ett vittnesbörd från denna kyrka. [0]

Kommuniké från Lutherska Bekännelsekyrkan i Sverige, antagen vid dess första årskonferens den 16 augusti 1975. [1]

Lutherska Bekännelsekyrkan i Sverige vill rikta följande uppmaning till Sveriges folk: Vänd om till Herren och hans Ord innan det blir för sent. Tillbaka till Bibeln! Jesus Kristus är världens ende Frälsare och hans Ord är sanning! [2]

Avfallet från Guds Ord är oerhört i vår tid och förför många till evigt fördärv. Den moderna bibelkritiken förstör den kristna tron och för med sig Guds dom. Endast Guds Ord kan leda människor till himmelen. Att tro på Gud utan att tro på hans Ord är en omöjlighet. [3]

Lutherska Bekännelsekyrkan i Sverige bekänner sig till hela Bibeln som Guds inspirerade och ofelbara Ord. Bibelns evangelium om Jesus Kristus, som borttagit hela världens synd, måste ljuda klart i all predikan, om människor skall kunna bli räddade undan helvetets dom. Det är kärlekslöst att inte varna för faran att gå evigt förlorad och i stället predika människotankar. [4]

Att förkunna Guds lag och bestraffa all slags synd är en viktig del av kyrkans förkunnelse. Kyrkan får inte tiga, när ofödda barn mördas eller när normlöshet och otukt dominerar den statliga skolundervisningen. Det är också ett allvarligt avsteg från Guds Ord, om man i stället för Bibelns budskap sätter ett socialt evangelium och politiska deklarationer. Kyrkans huvudbudskap måste vara evangelium om syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull. [5]

Luthersk-katolsk försoningsgudstjänst

Den 10 aug. hölls i Rättviks kyrka en luthersk-katolsk försoningsgudstjånst. Vi läser därom i Katolsk Observatör nr 9/75. Försoningsgudstjänsten inleddes med en deklaration, som bl. a. innehåller följande: [0]

Vi bekänner våra egna och våra fäders missgärningar och förbrytelser mot den enhet som vår Herre vill. Vi vet att vi har felat på båda sidor om den splittring som delade Västerlandets kristenhet itu på 1500-talet… [1]

Herren kallar oss ut ur detta förflutna till en ny försoningens och enhetens tid. Vi ser tecken: den ekumeniska rörelsen, påven Johannes XXIII, Andra Vatikankonciliet, den luthersk-katolska dialogen också i vårt land, den växande samsynen om Kristi närvaro och offret i mässan, om ämbetet, t. o. m. om Petri efterträdare och hans plats som enhetsfaktor i en världsvid kristen gemenskap… [2]

Just i detta land, där vi firar 50-årsminnet av Stockholms ekumeniska möte, där Roms kyrka den gången inte var med, men nu låter sig företrädas av en kardinal med de kristnas enhet som särskild uppgift, medan det ännu för 10 år sedan inte gick an att inbjuda en representant för denna kyrka till 40-årsjubileet, just här tackar vi för rörelsen mot enhet mellan den svenska kyrkan och den romersk-katolska, inte minst i detta stift. [3]

I ett brev till Katolsk Observatör skriver prästen Per Mases vid Västerås stifts stiftsgård i Rättvik: [4]

Undertecknad vore tacksam, om Ni i Eder tidskrift ville publicera bifogade deklaration, i vars intention Katolska Biskopsämbetet resp. Biskopen av Västerås förklarat sig instämma, och om möjligt också ett meddelande om den försoningsgudstjänst, som på initiativ av kyrkoherde Vilnis hölls i Rättviks kyrka den 10 aug. och då denna deklaration, i vilken ett flertal församlingar i resp. Västerås’ stift och Stockholms katolska stift förklarat sig instämma genom kyrkoherdar och representanter för kyrkoråd… [5]

Den amerikanska ungdomsgruppen, “Fisherfolk”, med anknytning till den karismatiska väckelsen, medverkade med sång och en talande bibelpantomim över evangeliet om att först förlika sig med sin broder och sedan bära fram sin gåva till altaret. Ett stort antal katoliker från Dalarna och Västmanland deltog tillsammans med många präster och lekmän från Västerås’ stift i försoningsgudstjänsten… [6]

Senaste numret av Västerås’ stiftsblad innehåller f. ö. en artikel med den talande rubriken “Västerås’ stift allt närmare påvestolen”, illustrerad med en bild av biskop Silén och några präster från stiftet placerade på podiet strax under påvens stol i audienshallen i Rom. [7]

Per Mases och många med honom är jublande glada över att Svenska kyrkan och Västerås’ stift kommit allt närmare påvestolen. Det är inte så konstigt, när biblisk och evangelisk-luthersk kristendom alltmer trängs undan och ekumenismens blandning av sanning och lögn likt surdegen tränger igenom och in i de flesta kyrkor. Vad som är konstigt är däremot att grupper som vill vara bibeltrogna och evangelisk-lutherska kan tillhöra en kyrka, som i ord och handling förnekar deras trosgrundval. Enligt de lutherska bekännelseskrifterna är påven till följd av vad han representerar Antikrist. Ändå ser s. k. lutheraner påven som en viktig enhetsfaktor och gläder sig över att få sitta under Antikrists stol! [8]

Bibeln och Antikrist

En rad bibelställen visar att antikristliga makter kommer att uppträda om och om igen och aktivt bekämpa Kristus och hans kyrka fram till ändens tid. Se t. ex. Dan. 11:36-38, Matt. 24:22-25, Tim. 4:1-3, 2 Tim. 3:1-9, 1 Joh. 2:18-22, 4:1-6, 2 Joh. 7. Men Bibeln talar också om en speciell maktfaktor, som på ett särskilt och personligt sätt förkroppsligar den antikristliga makten. Se 2 Tess. 1-12. Denna text anger bl. a. följande kännetecken på Antikrist: [10]

“Han tar sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud” (2 Tess. 2:4). Han är alltså en religiös makt, som tillskansat sig auktoritet “i Guds tempel”, d. v. s. i kyrkan. Han “upphäver sig över allt vad gud heter” (2 Tess. 2:4), d. v. s. hans läror och stadgar står över varje prövning och gäller som gudomliga bud, som ingen får ifrågasätta. [11]

Lutherska bekännelseskrifterna om påven

Enligt de Lutherska bekännelseskrifterna är påvemakten den Antikrist som 2 Tess. 2 talar om. Se Apologin XV:18-19, XXIV: 97-98, Schmalkaldiska artiklarna II, 2:25, II, 4:10-14, Traktaten 39-41, 57. Vi nöjer oss med ett par citat som visar detta: [13]

Detta visar på det kraftigaste, att påven är den verklige antikrist, som upphöjt sig över och satt sig upp mot Kristus, då han menar, att de kristna icke bli saliga utan hans makt, som dock ingenting är och som icke är förordnad och påbjuden av Gud. Detta är detsamma som “att sätta sig över Gud och mot Gud”, såsom den helige Paulus säger (2 Tess. 2:4). Sådant göra dock varken turkarna eller tatarerna, huru arga fiender till de kristna de än äro, utan de låta vem som vill det tro på Kristus och kräva blott skatt och utvärtes lydnad av de kristna. [14]

Men påven vill icke lämna tron (på Kristus) i fred utan säger, att man måste lyda honom, om man skall varda salig. Detta vilja vi icke göra, utan hellre dö i Guds namn. Detta allt är en följd därav, att påven gjort anspråk på att i kraft av gudomlig rätt kallas överhuvudet för den kristna kyrkan. Därför har han måst göra sig jämlik Kristus, ja, sätta sig över honom och prisa sig själv såsom huvud för kyrkan, sådan som dess herre och till sist som hela världens herre och t. o. m. en gud på jorden, tills han slutligen understått sig att giva änglarna i himmelen befallningar. [15]

Och om man särskiljer påvens lära från Skriften och konfronterar den med Skriften, så finner man, att den, där den är som bäst, hämtas från kejserlig, hednisk rätt och handlar om världsliga angelägenheter och rättsförhållanden såsom de påvliga dekretalerna betyga. Vidare lär den i omåttlig grad ceremonier med avseende på kyrkobyggnader, kläder, mat, personer och sådant, som är barnlek, fantasioch narrspel, men i allt detta förekommer ingenting om Kristus, tron och Guds bud. [16]

Till sist är det intet annat än rent djävulskap, då påven driver sina lögner om mässan, skärselden, klosterväsendet de egna gärningarna och den självtagna gudstjänsten – vilket just är det rätta påvedömet -sättande detta över Gud och mot Gud själv, samt fördömer, dödar och plågar alla kristna, vilka icke vilja upphöja och ära denna hans styggelse över allt annat. Därför, lika litet som vi kunna tillbedja djävulen själv såsom en herre och gud, lika litet kunna vi fördraga hans apostel, påven eller antikrist, i hans regemente såsom vårt överhuvud och vår herre. Ty lögn och mord till evigt fördärv för kropp och själ, det är hans verkliga påvliga styrelsesitt, såsom jag visat i en mångfald skrifter. [17]

(Schmalkaldiska art., Sv. kyrkans bek.skr., 1957, s. 321 f.) [18]

Men faktum är, att påvarna i Rom och deras anhängare försvara ogudaktig lära och avgudatjänst. Och de för antikrist utmärkande kännetecknen passa fullständigt in på påvedömet och dess anhängare. Ty då Paulus i sitt (andra) brev till tessalonikerna beskriver antikrist, kallar han honom “en Kristi vedersakare, som upphäver sig över allt, som kallas och dyrkas såsom Gud, i det att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud” (2 Tess. 2:3 f). Han talar sålunda om någon, som regerar i kyrkan – men icke om hedniska konungar – och denne kallar han “en Kristi vedersakare”, emedan han skall uttänka en lära, som strider mot evangeliet, och denne skall för sig orättmätigt göra anspråk på gudomlig myndighet. Men nu står det först och främst fast, att påven regerar i kyrkan och under förevändning av kyrklig tjänst och myndighet grundat åt sig detta välde. Ty han tar dessa ord till förevändning: “Jag skall giva dig nycklarna.” Vidare strider påvens lära på mångahanda sätt mot evangeliet, och han gör i tre hänseenden orättmätigt anspråk på gudomlig myndighet: För det första emedan han tager sig rätten att förändra Kristi lära och av Gud föreskrivna gudstjänster och vill, att hans lära och gudstjänster skola iakttagas, som om de vore gudomliga. För det andra emedan han tar sig makten icke blott att lösa och binda i detta livet, utan även tar sig den rätten med avseende på själarna i livet efter detta. För det tredje emedan påven icke vill ställa sig under kyrkans eller någon annans dom, utan i detta hänseende ställer sig över kyrkomötena och hela kyrkan. Men detta att icke vilja ställa sig under kyrkans eller någon annans dom är att göra sig själv till Gud. Slutligen försvarar han med största grymhet dessa förskräckliga villfarelser och denna ogudaktighet och dödar dem, som äro av annan mening. [19]

Då det förhåller sig på detta sätt, böra alla kristna undvika att befatta sig med påvens gudlösa lära, hädelser och orättfärdiga grymhet. De böra i stället undfly och fördöma påven med hans anhängare såsom antikrists rike, såsom Kristus befallt: “Tagen eder till vara för falska profeter (Matt. 7:15). Även Paulus bjuder, att man skall undvika och fördöma ogudaktiga lärare såsom en förbannelse. I 2 Kor 6 heter det: “Haven intet gemensamt med de otrogna, ty vilken gemenskap har ljuset med mörkret?” (2 Kor. 6:14). [20]

Det är tungt att avvika från så många folks gemensamma mening och kallas schismatiker. Men Gud bjuder med sin myndighet alla att icke taga befattning med eller försvara ogudaktighet och orättfärdig grymhet. Därigenom äro våra samveten tillräckligt urskuldade. Ty villfarelserna inom påvedömet äro uppenbara. [21]

(Om påvens makt och överhöghet, Sv. kyrkans bek.skr., 1957, s. 347 f.) [22]

Hur lutherska präster i Svenska kyrkan kan verka för ett underordnande under påvestolen och samtidigt lova att lära i enlighet med Svenska kyrkans bekännelseskrifter, vilket sker vid varje prästvigning, är ofattbart. Eftersom påven eller påvestolen fördömer läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena och upphäver sig som kyrkans ofelbara läroauktoritet, betraktar bekännelsetrogna lutheraner påven eller påvestolen som Antikrist. Antikrist är inte bara en viss påve utan påvemakten som sådan, ty enligt 2 Tess. 2:8 verkar en personlig Antikrist ända fram till Kristi återkomst. [23]

Detta betyder inte att bekännelsetrogna lutheraner fördömer varje medlem av den romersk-katolska kyrkan, ty trots alla villoläror som lärs i denna kyrka kan alltjämt Guds Ord bli hört där, och Guds Ord är ett kraftigt verkande Ord, som kan föda människor på nytt (Jes. 55:10, 11, 1 Petr. 1:23, Jak. 1:18). Men att befinna sig i ett samfund, där villoläror tillåts förekomma, är mycket riskabelt för tron, och enligt Guds Ord bör man undvika ett sådant samfund (se ovan). [24]

Bekännelsetrogna lutheraner förkastar också under hänvisning till 2 Tess. 2:4 den tanken, att uppfyllelsen av 2 Tess. 2 är att söka i någon politisk härskare. [25]

Växjö visar vägen

Under denna rubrik fick biskopen i Växjö Sven Lindegård mycket beröm i Nya Väktaren nr 6-7/75. Biskopen ville nämligen vänta med att prästviga någon kvinna. I stället prästvigde han på Pingstdagen ‘nio unga män till den heliga tjänsten under stor och ungdomlig uppslutning i den vackra domkyrkan’. Direkt efter prästvigningen följde högmässa med Herrens heliga nattvard. Kort före prästvigningen förrättades “vigning av två kvinnor till diakonisstjänsten”. [0]

Nya Väktaren menar att Psalt. 133 passar väl in på denna högtid. NV skriver: “Se, huru gott och ljuvligt det är att bröder – och systrar – sitta endräktigt tillsammans. Det är likt den dyrbara oljan på huvudet… det är likt Hermons dagg, som faller ned på Sionsbergen. Ty där beskär HERREN välsignelse, liv till evig tid.” Så avslutas artikeln med en uppmaning till bön för biskopen i Växjö stift, “som så modigt försvarat biskopsämbetet och dess självständighet gentemot denna världens makter!” [1]

Det är märkligt hur Nya Väktaren så ytligt kan tillämpa Psalt. 133 om den ljuvliga endräkten mellan trossyskon. Växjöbiskopens väntan med prästvigning av kvinna innebar ju inte att han var en bibeltrogen biskop. Vid prästvigningsgudstjänsten omfattade han alltjämt flera obibliska läror, bl. a. att Bibeln inte är ofelbar och att en kvinna får vara präst. [2]

Halten av endräkten i Växjö domkyrka pingstdagen 1975 belyses också av Smålänningen den 22 aug. Där meddelas att Växjöbiskopen nu till jul skall prästviga tre kvinnor Han har hela tiden varit för kvinnliga präster, framhåller han, och nu kan han inte avvakta några ytterligare teologiska samtal. “Växjö visar vägen”!? [3]

Utmaningen

Den 28 aug. drabbade biskop Bertil Gärtner och professor Ingemar Hedenius samman i programmet “Utmaningen” i TV 2. Debatten i TV åtföljdes av ett telefonväktarprogram i radion fram till midnatt, varvid lyssnarna fick ställa frågor till kombattanterna. Debatten hade gällt om alla rika måste kastas i helvetet. Enligt Hedenius lärde Jesus så enligt vissa delar av Nya testamentet, enligt Gärtner avsåg termen “rika” sådana människor som klamrade sig fast vid sin rikedom och inte ville hjälpa sin nästa. [0]

I många stycken kunde man glädja sig åt Gärtners bekännelse. Men när debatten fortsatte i radion och debatten kom att gälla de eviga straffens existens, måste man ge Hedenius rätt gentemot Gärtner. Enligt Hedenius framgår det hur tydligt som helst i Nya testamentet att det finns eviga straff som väntar dem som inte tror på Jesus. Gärtner däremot ville komma ifrån detta och framhöll att det är fråga om mytiska bilder, om en verklighet som vi inte kan veta något om. Liksom bilderna som vill beskriva himmelen inte kan uppfattas bokstavligt, så skall inte heller talet om evig pina och eld uppfattas bokstavligt, menade biskopen. Detta tal vill endast framhålla att vi har ett förvaltaransvar inför Gud, att vi en gång skall ställas till svars inför den högste Domaren för hur vi förhållit oss till Gud och vår nästa. Men, invände Hedenius, kommer då inte den högste Domaren att döma dem som inte hållit måttet till helvetet, till evigt straff? [1]

Nej, här är det fråga om bilder, menade biskopen, och hur Gud dömer, det är hans sak, det vet inte vi. [2]

Det var beklämmande att höra detta, när Gud i sitt Ord så tydligt utsagt hur han skall döma dem som inte tagit emot Jesus som sin ställföreträdande tillfyllestgörare. Om Gärtner laborerar med tanken på bilder, så kan han ju ändå inte komma ifrån, att “bilderna” för himmelen vill utsäga att det blir den högsta lycka och salighet i himmelen. Likaså vill “bilderna” för förtappelsen utsäga, att där råder den mest fruktansvärda pina och osalighet, som aldrig tar slut. [3]

Det var också beklämmande att biskopen inte kunde tala om hur man skall undkomma helvetet och i stället få evigt liv och salighet i himmelen. Lyssnarna fick det intrycket, att om man delar sina pengar med de fattiga och verkligen är generös mot sin nästa, så undgår man att bli dömd av Domaren. Men det är ju inte sant. Aldrig så goda gärningar kan inte rädda oss undan helvetet, endast Jesu Kristi strafflidande och laguppfyllelse i vårt ställe. Så bekräftas den gamla sanningen, att när man svävar på målet om helvetets existens, blir också vittnesbördet om hur man skall räddas därifrån oklart. Vilket tillfälle hade inte biskopen att väcka svenska folket ur dess syndasömn! Men nu blev det förmodligen ytterligare nedsövt. [4]

Resolutioner från Pingstväckelsen

I sommar har Pingstväckelsen hållit sin Europakonferens i Hamar i Norge. Cirka 8 000 pingstvänner från 35 länder har varit samlade. Vi gläder oss åt följande resolutioner, som antogs vid konferensen: [0]

Skriftens ofelbarhet [1]

Vi tror att hela Bibeln är Guds ofelbara ord, inspirerat av den helige Ande, och ett fullt tillförlitligt rättesnöre för liv och lära och att ingen kan lägga något till eller ta något ifrån detta utan att utsätta sig för fara. 2 Tim. 3:15-16. 2 Petr. 1:21. [2]

Avvisning av abort [3]

Vi tror på människolivets okränkbarhet och motsätter oss på det kraftigaste den fria aborten, som på grund av lag blivit möjlig i många länder. Denna lag kränker människovärdet och står i strid mot Bibelns bud: “Du skall icke dräpa.” [4]