MODERN BIBELKRITIK

Av: Seth Erlandsson | Nr 4-5, 1976 sida 65| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Hur går modern bibelkritik till väga vid studiet av Gamla testamentet? Bokförlaget Fortress Press i Philadelphia, USA, har velat besvara den frågan genom att utge en serie »handledningar» i modern bibelkritik. Till Gamla testamentet föreligger följande »handledningar»:

Literary Criticism of the Old Testament by Norman Habel. Old Testament Series. Philadelphia 1971. x + 86 sid. 2.50 dollars.

Form Criticism of the Old Testament by Gene M. Tucker. Old Testament Series. Philadelphia 1971. xii + 84 sid. 2.50 dollars.

Tradition History and the Old Testament by Walter E. Rast. Old Testament Series. Philadelphia 1972. xiii + 82 sid. 2.50 dollars.

Prof. J. Coert Rylaarsdam är ansvarig för dessa tre »handledningar» och har skrivit ett förord till dem. Han framhåller i sitt förord att »litterärkritik», »formkritik» och »traditionshistorisk kritik» har utvecklat olika metoder och teknik för textanalysen men att de likväl kompletterar varandra. De vill alla söka klarlägga »hur Bibeln kom till».

Låt oss först kort sammanfatta vad dessa tre kritiska metoder går ut på.

Litterärkritik söker komma åt de skrivna källor, som man tror den slutliga, nu föreliggande texten, har utnyttjat. Man söker rekonstruera dessa förmodade källskrifter i sin ursprungliga form och belysa deras karakteristiska drag. Man söker komma åt dessa källskrifters ursprungliga miljö och bakgrunden till deras tillkomst. Vilken miljö reflekteras i de olika källskrifterna och vilka motiv har styrt deras utformning? Dessa frågor blir mycket viktiga, eftersom man utgår ifrån att källskrifterna är en produkt och en återspegling av mänskligt liv och tänkande i en bestämd miljö. Kan man komma åt en källskrifts ursprungsmiljö och dess tankevärld, kan man lättare förstå textinnehållet och särskilja det från andra källskrifter, som återspeglar en annan tankevärld.

Litterärkritiken har inte lett fram till någon full enighet om vad som skall hänföras till den ena respektive den andra källskriften, vilket inte är så underligt. Ty existensen av dessa källskrifter kan inte påvisas, endast antas. När det gäller de antagna källskrifterna bakom Moseböckernas text, Jahvisten (J), Elohisten (E), Deuteronomium (D), Prästskriften (P) etc., råder det stor oenighet om dessa källskrifters såväl omfång som tillkomsthistoria. Man har inte heller kunnat enas om hur stor roll de har spelat, som redigerat samman de olika källskrifterna till den nuvarande texten.

Formkritiken eller formhistorisk metod söker gå bakom de skrivna dokumenten och nå fram till textens allra tidigaste beståndsdelar, tankegångar som folket givit uttryck åt med hjälp av bestämda litterära kategorier. Därför gäller det att söka återfinna de ursprungliga litterära formerna eller fragment därav, t.ex. fragment av en hymn, en välsignelse, en legend, en myt, en klagosång, en arbetsvisa etc. Det gäller därvid att söka bestämma en bestämd forms ursprungliga miljö (Sitz im Leben) och dess ursprungliga funktion (Gattung). Stor vikt läggs vid ursprungsmiljöns liv och tankevärld. Ty man menar att det är kollektivet, folket, som i en bestämd miljö skapat de första litterära formerna och deras innehåll. Intresset för enskilda författare är mycket svalt. Det är kollektivet som har skapat texten, som enligt formkritiken har en lång utvecklingshistoria bakom sig, innan den övergick från muntlig till skriven form. Formkritiken antar att alla israeliter bidragit till utformningen av bibeltexten under många århundraden. Formkritiken utgår ifrån att bibeltexten inte är en produkt av profeter, som på Guds uppdrag och genom hans övernaturliga uppenbarelse skulle ha förmedlat till folket Guds ord. I stället menar man att texten vuxit fram underifrån, från folket, och att bibeltexten sålunda har en lång och mycket komplicerad tillkomstprocess bakom sig.

Traditionshistorisk kritik (vid studiet av Nya testamentet kallas den »redaktionskritik») vill vara en mera övergripande metod för att klarlägga hela tillkomstprocessen från textens första beståndsdelar till dess slutliga form. Den är syntetisk och utgår ifrån den analys, som litterärkritiken och formkritiken genomfört. Traditionskritik bedrivs emellertid litet olika. Den traditionshistoriska metod, som uppsalaprofessorn Ivan Engnell företrädde, utgick ej ifrån litterärkritiken. Engnell förkastade litterärkritiken och menade att källskrifter som J och E aldrig existerat.

Också inom traditionskritiken tillskriver man kollektivet en skapande roll. Liksom folket kollektivt skapat de olika litterära formerna och deras innehåll, så ser traditionskritiken i folket en avgörande faktor för textelementens bearbetning, omformning och utökning under traderingens gång. Traderingen själv ses som en skapande process, under vilken de olika traditionerna genomgår omtolkningar, tillägg etc. Traditionskritiken söker klarlägga de olika stadierna i denna komplicerade process med hjälp av en analys av folkets liv och tänkande under olika tider. Eftersom man utgår ifrån att texterna återspeglar olika gruppers livsinställning och att olika grupper har präglat och omformat de texter och traditioner, som de fått om hand, blir det väsentligt att i den nuvarande texten söka finna spår av olika gruppers bearbetningar och omformningar. Den nuvarande texten antas sålunda vara sammansatt av en rad olika synsätt från vitt skilda grupper och tider. Det är därför en traditionskritiker inte kan ha någon förståelse för bibeltrogna kristna, som talar om Bibelns lära eller textens klara budskap. Texten har ju för honom en rad olika meningar; den reflekterar en rad olika synsätt och uppfattningar. Om man inte söker nysta upp textens komplicerade traditionshistoria, kommer man enligt traditionskritiken att blanda samman synsätt och tankegångar, som inte hör ihop, utan som i stället skall fördelas på olika grupper och hänföras till olika tider.

Några påpekanden

Innan vi går vidare och ser på hur ovan nämnda »handledningar» exemplifierar modern bibelkritik enligt dessa metoder, vill vi göra följande påpekanden. Dessa metoder förutsätter att ingen direkt uppenbarelse har ägt rum. Man utgår ifrån att Bibeln är »ett litterärt vittnesbörd om människans långsamma tillväxt i moralisk och religiös kunskap» (H. F. Hahn, Old Testament in Modern Research. Muhlenberg Press, Philadelphia 1954, p.xi). Sålunda presenterar inte texterna Guds uppenbarade undervisning utan de antas i stället innehålla »folkliga trosföreställningar» (Hahn s. 121). Enligt prof. Rylaarsdam vill de moderna bibelkritiska metoderna klarlägga »hur Bibeln kom till». Man skall därvid ha klart för sig att dessa metoder inte är förutsättningslösa utan tar sin utgångspunkt i en alldeles bestämd uppfattning om »hur Bibeln kom till». Man söker endast mera detaljerat utforma den syn som man utgår ifrån och denna mera detaljerade utformning står och faller med den utgångspunkt man har, nämligen att ingen direkt gudomlig uppenbarelse ägt rum medelst utkorade profeter.

Vi vill också påpeka att den sociologiska trenden inom historieforskningen vid början av 1900-talet har påverkat utformningen av formkritiken och traditionskritiken. »Denna trend innefattar tron att folket snarare än individuella ledargestalter varit av avgörande betydelse för kulturhistorien» (Hahn sid. 126f). »Den uppfattningen var fundamental för det sociologiska synsättet att varje religion uppstått i en bestämd social miljö och varit utsatt för dess påverkan» (Hahn sid. 158). »Det var också karakteristiskt för den sociologiska inriktningen att man studerade en religion i dess relation till gruppen snarare än till individen. Eftersom religion enligt sociologen var ett socialt fenomen, betonade han de kollektiva faktorerna snarare än personlig erfarenhet som det väsentliga elementet i religionen. Följaktligen var icke sociologen intresserad av stora religlösa ledare annat än som medlemmar av en social grupp. Framför allt undersökte han det religiösa livet hos vanliga människor som utgjorde huvuddelen av den sociala gruppen» (Hahn sid. 158).

Mot denna bakgrund är det lätt att förstå det stora intresset som formkritiken visar för muntlig tradition, ty de muntliga traditionerna som man menar ligger bakom den skrivna texten måste ha utgjorts av folkliga trosföreställningar. Det blir därför viktigt att spåra »underströmmarna av föreställningar och fantasier ibland massorna» (Hahn sid. 119), ty det är dessa som givit upphov till den nuvarande bibeltexten. Första Mosebok betraktas följaktligen »som en slags ‘poetisk komposition’ av folket», »ett uttryck för andlig erfarenhet av och för folket» (Hahn sid. 122).

Literary Criticism of the Old Testament by Norman Habel

Habel börjar sin studie med en kort presentation av hur gammaltestamentlig litterärkritik bedrivits, vilken teknik man använder sig av. Därefter illustrerar han metoden med konkreta exempel. Han använder 1 Mos. 1-9 för att visa hur man kan särskilja olika källskrifter bakom denna text.

Litterärkritiken koncentrerar sig på textens struktur, dess stil, litterära komposition etc. När texten inte uppvisar den litterära komposition, som man menar borde ha förelegat, ser man detta som ett bevis för att flera olikartade källor har arbetats samman, utan att redaktören eller redaktörerna lyckats skapa en enhetlig text. Man söker så klarlägga de olika källornas ursprungliga ordalydelse och teologiska målsättning. Om man inte särskiljer de olika källskrifterna och deras olika synsätt, kan man inte, menar man, rätt förstå den nuvarande textens innehåll och förklara dess oenhetlighet. Genom en analys av litterär stil och terminologi menar man sig finna tämligen säkra bevis för olika källskrifter, som texten säges vara sammanflätad av.

Habels presentation av litterärkritiken visar på ett utmärkt sätt vilket stort utrymme subjektiviteten får vid användandet av denna metod. Vad är en enhetlig litterär struktur? Hur stor variation i fråga om stil och terminologi kan en författare få använda sig av? Om man sätter in de gammaltestamentliga texterna i sin främre-orientaliska miljö, måste man konstatera att litterärkritiken ofta på ett anakronistiskt sätt kräver en enhetlighet i stil och struktur, som är rent artificiell. Det som är medvetna litterära finesser, medvetna upprepningar och variationer, blir bedömt som en omöjlig komposition. Men varför skulle det som är en omöjlig komposition för en enskild författare vara möjligt för en redaktör? Är det inte ofta så att en redaktör, som har att bearbeta ett föreliggande material, har väl så stränga krav på kompositionen som en författare?

När litterärkritikerna söker förklara hur redaktören eller redaktörerna har kunnat åstadkomma sådana omöjliga och motsägelsefulla kompositioner, invecklar de sig i motsägelser, som är vida större än de som de menar föreligger i den nuvarande bibeltexten. Å ena sidan är redaktören en klåpare som låter hårresande motsägelser och skarvar i kompositionen passera. Å andra sidan är han oerhört skicklig att snickra ihop en ny text, så att det verkligen krävs största skarpsinne att kunna särskilja de ursprungliga beståndsdelarna. Å ena sidan säges redaktören ha visat den största pietet mot de källor som han arbetade med och av den anledningen vågade han inte jämna ut motsägelser och kantigheter i kompositionen. Å andra sidan har redaktören ommöblerat kraftigt i de ursprungliga källskrifterna och utan rädsla både lagt till och dragit ifrån. Det krävs en stark tro på litterärkritikens förträfflighet och en stor villighet till harmonisering för att kunna få detta att gå ihop.

Det är självklart att subjektiviteten blir stor, när det gäller att avgöra sig för det ena eller det andra på litterärkritikens grund. När har ett dokument lämnats intakt? När har det omarbetats? När är stilvariationer en följd av att olika källor brukats? När är de,en produkt av en enda författares variationsförmåga? Sedan man uppdelat den föreliggande texten på olika parallella källskrifter, som skall ha berättat om samma händelse, blir resultatet ofta att den ena saknar vissa viktiga moment. Vad kan det bero på? Somliga kan säga att den ena källskriften av teologiska skäl inte kunde ha med det eller det momentet, andra att källskrifterna från början var helt parallella men att redaktören utmönstrat vissa moment, eftersom de redan förelåg i en annan källskrift.

Det är påfallande hur ofta man skapar motsägelser genom att utgå ifrån att texten inte kan vara en helhet utan på förhand måste antas representera olika synsätt. Genom att stycka upp en text, som egentligen hör ihop, på olika källskrifter, kan man skapa hur många motsägelser och olikartade teologier som helst. Det har litterärkritiken själv visat. Man kunde bara i 1 Mos. 1-9 finna ett otal olika källskrifter och teologier. Idag har man retirerat och de flesta nöjer sig med två eller tre. Anledningen till talet om olika teologier i texten är enkel. Om man t.ex. fastslår att varje tal om präster och offer ursprungligen hörde hemma i källskriften P, är det inte förvånansvärt att alla andra källskrifter är främmande för talet om präster och offer. Ty hur skulle t.ex. källskriften J kunna innehålla någon lära om präster och offer? Om något sådant dyker upp i ett avsnitt som räknas till J, blir det ju omedelbart förklarat som inskott från P och frånkänt J. Teorin behöver sålunda inte revideras, ty så snart den uppställda teorin inte stämmer, kan det lätt förklaras med att redaktören gjort ingrepp i källorna och fört samman ord och tankar, som ursprungligen inte hörde ihop. Och eftersom vare sig P eller J existerar i någon handskrift, kan man utan att bli avslöjad påstå vad som helst om vad som ursprungligen skall ha stått i dessa källskrifter.

Två sapelseberättelser?

Det är en länge omhuldad litterärkritisk uppfattning att 1 Mos. 1 och 2 innehåller två skapelseberättelser, dels P:s skapelseberättelse (1:1-2:4a), dels J:s skapelseberättelse (2:4bff). Olikheten mellan dessa båda berättelser är uppenbar. De handlar om olika saker, som inte kan uppställas parallellt. Men detta föranleder inte litterärkritikern att ompröva sin teori om två skapelseberättelser. För honom blir i stället det som visar att det inte är fråga om en dubblett, en andra skapelseberättelse i 2:4bff, bevis för »betecknande variationer». »Frånvaron av termerna ‘Guds avbild’, ‘likhet’ och ‘råda över’ i Genesis 2-4 är betecknande» (Habel sid. 25). Men varför skulle dessa termer från Gen. 1 upprepas i Gen. 2-4, om det inte är fråga om en dubblett utan en fortskrivande framställning?

Det är ett missförstånd att Gen. 2:4b börjar en andra skapelseberättelse. Gen. 2:4a är inte »en avslutning» (Habel sid. 21) till den s.k. första skapelseberättelsen. Gen. 2:4a är rubrik till det följande, en av Genesis’ tio toledoth-rubriker. Gen. 2:4ff förutsätter skapelseberättelsen i Gen. 1:1-2:3 och ger en fortlöpande framställning av jordens tidigaste historia, dess första toledoth = följdhistoria. Och eftersom Människan (Adam) är skapelsens krona, är jordens fortsatta historia centrerad kring henne. Därvid ger Gen. 2:4ff ytterligare en del detaljer om människans skapelse, för att det följande händelseförloppet med människans syndafall skall kunna förstås.

Första delen av Gen. 2:4 är gravt felöversatt i 1917 års kyrkobibel. Ordagrant står: »Detta är himmelens och jordens följdhistoria.» Uttrycket »himmelen och jorden» anknyter till Gen. 1:1 och 2:1 och betyder skapelsen, universum. Redan av rubriken i 2:4 är det sålunda klart att 2:4ff inte är tänkt som en andra skapelseberättelse utan att det i stället är fråga om skapelsens följdhistoria. Denna första följdhistoria omfattar 2:4-4:26. Uttrycket »Detta är himmelens och jordens följdhistoria» skulle kunna omskrivas på följande sätt: »Detta är vad som hände med den fullkomliga skapelse, som vi läst om i 1:1-2:3.» Vi får veta hur väl Gud ordnade det för människan i sin goda skapelse men att människan avföll från sin Gud och drog förbannelse över jorden, hur synden grep alltmer omkring sig redan under mänsklighetens första tid. Det är alltså felaktigt att, som Habel gör, tala om »skapelsetexten i Genesis 2:4b» (sid. 20).

Syndaflodens längd

Den litterärkritiska analysen av Gen. 6-9 är också ett tydligt exempel på hur motsägelser och dubbletter, som inte finns i texten, skapas genom en uppdelning av textmaterialet på olika källor, J och P. Sålunda påstår man att flodens längd anges olika av P och J. Endast genom att bortse från den noggranna och enhetliga kronologi, som flodberättelsen har i sin föreliggande kontext, kan man göra detta påstående. Enligt texten i Gen. 6-9 började floden den 17/2 (obs att den andra månaden inföll i april-maj) när Noa var 600 år. Sedan talas det om de första 40 dagarna och att vattnet började avta först efter 150 dagar. Den 17/7 stannade arken på Ararats berg och den 1/10 blev bergstopparna synliga. 40 dagar senare, alltså den 10/11, lät Noa en korp flyga ut (Gen. 8:6f). Genom att litterärkritiken skär sönder den löpande texten, låter man t.ex. uppgiften »efter fyrtio dagar» i Gen. 8:6 betyda fyrtio dagar efter flodens början i stället för, som fallet är i den föreliggande texten, fyrtio dagar efter den 1/10. Genom ett sådant godtycke kan man givetvis komma fram till vilka uppgifter som helst, också den att flodens längd anges olika av P och J. När litterärkritiken söker rekonstruera källskriften J och dess syn på flodens längd, utgår man ifrån 7:12 »fyrtio dagar och fyrtio nätter». Man tar bort 7:24 »hundrafemtio dagar», man flyttar 8:2b-3a till 7:12, man avlägsnar 8:3b-5, man förbinder 8:6 med 7:12 för att få fram en ny innebörd i uttrycket »efter fyrtio dagar», man avlägsnar 8:13a och för samman 8:13b med 7:12, 8:2b och 8:6, och man tar bort 8:14. Så manipulerar man fram en ny text (J), som innehåller uppgifter som strider mot textens nuvarande mening.

Omformning genom aktualisering

En vanlig gissning inom modern historisk-kritisk bibelforskning är att redaktörer och traditionskretsar ständigt omformade texterna för att hålla dem aktuella i nya situationer. Habel skriver: »Redaktörer har uppenbarligen omformat sina förfäders verk för att bringa dem ‘up-to-date’ och befrämja nya synpunkter» (sid. 7). Detta påstående har inte kunnat underbyggas med några bevis. Det är endast ett löst antagande, som inte bevisas av att man påstår att den eller den versen tidigare bör ha haft en annan ordalydelse. En text som ansetts vara en mönstertext för att bevisa att äldre formuleringar omarbetats och förts »up to date» är Jes. 11:10-16. En närmare analys av denna text (se min studie i Svensk Exegetisk Årsbok 36, 1971, sid. 24-44) visar emellertid att de s.k. typexemplen på omarbetning genom aktualisering i själva verket är genuina och ursprungliga uttryck, som lämnats orörda, även när den historiska situation, som de förutsätter, inte längre förelåg.

                                                                                                        II

Form Criticism of Old Testament by Gene M. Tucker

Tucker presenterar först bakgrunden till formkritiken och ger därefter konkreta exempel på hur forskare använder denna metod. Han söker klarlägga grundprinciperna för denna metod och denna metods förhållande till andra discipliner. För att illustrera formkritikens arbetssätt väljer han sina exempel från berättande text och profetisk text.

Som vi redan påpekat förutsätter formkritiken att de flesta avsnitt i GT haft en lång muntlig förhistoria. Likaså förutsätter man att kollektivet varit skapande, att texterna producerats av folket i olika livssituationer. Därför gäller det att försöka komma åt de många olika muntliga skikten under utvecklingens gång. Det är en grundläggande utgångspunkt för formkritiken »att det mesta av GT:s litteratur har haft en lång och ofta komplicerad muntlig förhistoria» (Tucker sid. 6). Denna utgångspunkt har blivit så självklar för dem, som inte räknar med individuellt författarskap och inte tror på Bibelns uppgifter om att Bibelns författare var Guds språkrör, att de skrev heliga texter till vilka man inte fick lägga till något och från vilka man inte fick dra ifrån något (Deut. 4:2; 12:32; Jos. 1:7f; Ords. 30:6), att man ofta glömmer bort, att man här forskar utifrån en obevisad utgångspunkt. Också tanken på att den gammaltestamentliga litteraturen under en lång tid har framskapats av ett kollektiv, att »mycket av den framvuxit som folklitteratur utan någon identifierbar författare» (Tucker sid. 6), presenteras ofta som en självklar utgångspunkt för studiet, en tanke som är ytterst tidsbetonad och av flera skäl dubiös.

 Utifrån de för formkritiken självklara utgångspunkterna blir det givetvis viktigt »att förstå den situation i vilken ett visst avsnitt uppstod» (Tucker sid. 8). Texten är ju en produkt av en viss tids tänkande, av en viss miljö, av en viss livsform. Genom att söka kartlägga de reflexer av olika tider och miljöer, som bör finnas i texten, kan den nu föreliggande texten bättre förstås och fördelas på olika tider och situationer. »Vissa uttrycksformer och vissa stadier i uttrycksformernas utveckling hör ihop med bestämda perioder och situationer» (Tucker sid. 8) och har sitt ursprung »i en viss livssituation eller Sitz im Leben» (sid. 9). Målet är sålunda »att återupptäcka den gammaltestamentliga litteraturens fulla, levande historia, i synnerhet att vinna insikt i dess muntliga utvecklingsstadier och att inplacera alla utvecklingsstadierna i deras ursprungliga plats i Israels liv» (sid. 9).

En osannolik historia

Tucker själv medger att det sätt som texten kommit till på enligt formkritiken är en osannolik historia, om det är så att profeter och individuella författare har producerat texten. »I modern tid kan vårt exempel vara en osannolik historia. Det är mycket otroligt att en stor mans verk skulle omhänderhas så vårdslöst och komma till oss i en sådan oordning» (sid. 11). Men genom att anta att texten producerats av folket självt under en lång tid, är denna osannolika historia ändå den riktiga. Så slår man fast det ena »a priori» efter det andra: Texten har skapats av kollektivet, inte av enskilda individer; den har genomgått »en lång och komplicerad historia och förhistoria» (sid. 9); den reflekterar en rad olika synsätt och trosföreställningar; i den nuvarande texten föreligger »påståenden och proklamationer av många generationer som skapat och fört vidare och omtolkat dessa traditioner» (sid. 21). »Ett visst avsnitt hade inte en innebörd utan olika innebörder genom många utvecklingsstadier» (sid. 9).

Följden av dessa hypoteser blir att exeges i vanlig mening inte kan genomföras, dvs att utifrån en analys av den föreliggande texten presentera textens egen mening. Enligt formkritiken har texten flera meningar, olika världsåskådningar, skilda trosföreställningar, olika uttryck för skilda gruppers självförståelse etc. Genom att söka stycka upp texten på skilda uttrycksformer, menar man sig bättre kunna skilja de många synsätten från varandra och få en viss reda i det virrvarr av tankegångar, som säges föreligga i den nuvarande texten.

När man därför utifrån den formkritiska metoden analyserar en text, letar man efter olika synsätt, olika uttrycksformer. Att texten kan vara en helhet med en bestämd innebörd är på förhand uteslutet. Utgångspunkten förbjuder det.

Det som nu föreligger som en helhet blir aldrig studerat som en helhet, eftersom det inte anses vara ursprungligt, inte vad folket från början ville ge uttryck åt. Det gäller därför enligt formkritiken »att skilja mellan avsikten hos det gamla muntliga materialet och avsikten hos samlaren eller redaktören av detta material» (Tucker sid. 17). Det säger sig självt att en sådan analys blir högst subjektiv. Hur såg det gamla muntliga materialet ut i sin tidigare form? Vilka stadier har det genomgått och varför? Den s.k. komplicerade förhistorien kan rekonstrueras på många olika sätt och hela konstruktionen står och faller med antagandet att texten inte skapats av en författare utan av folket, att den »genomgått en lång traderingshistoria som fört med sig spår av en rad olika miljöer» (sid. 48).

När det gäller den profetiska litteraturen, förekommer bl.a. följande antaganden som grundläggande:

  1. »De tidiga profeterna gjorde korta uttalanden, som senare profeter sammanställde till längre tal» (sid. 56). Inga bevis finns för detta antagande.
  2. »Man var föga angelägen om att skilja mellan profetens egna ord och senare generationers ord» (sid. 11). Ett antagande utan bevis.
  3. »Det som började som poesi blev prosa, när profeter utvecklades från extatiker till predikanter och religiösa tänkare» (sid. 56). Ett typiskt evolutionistiskt antagande utan bevis.

Missuppfattningar om Genesis

Formkritiken utgår alltjämt ifrån många av Hermann Gunkels missuppfattningar om Genesis. »Hans verk förblir alltjämt vår utgångspunkt» (Tucker sid. 24). Så hävdas t.ex. att »Genesis 1:1-2 reflekterar till en viss grad det mytiska motivet med världens skapelse som en konflikt mellan gudar» (sid. 28), fastän det är exegetiskt omöjligt att finna spår av en konflikt mellan gudar i Gen. 1:2 (se A. Heidel, The Babylonian Genesis. The Story of Creation. 2 uppl. 1951, sid. 98ff). Tehom »djupet» är i GT aldrig en mytisk gestalt. Redan uttrycket alpene tehom »över ytan på vattendjupet» visar, att inget mytiskt väsen är avsett utan endast vattendjupet, oceanen. När man menat att tehom är avlett från det babyloniska Tiamat och att detta ställe i Gen. 1:2 därför skulle vara avhängigt av det babyloniska skapelseeposet Enuma elish, så är det omöjligt redan av grammatiska skäl. Ty tehom är maskulinum, Tiamat fem. Vidare kan ej h-et i tehom härledas från Tiamat. Det är i stället så att båda orden går tillbaka på en gemensam semitisk rot. Babyloniskan har också ordet tamtu och ugaritiskan ordet thm, som betyder »ocean, vattendjup». »En Guds kamp mot tehom, motsvarande Marduks kamp med Tiamat, visar Gen. 1:2 inga spår av» (C Westermann, Genesis, BK, sid. 146).

I och med att formkritiken aprioriskt underkänner möjligheten av att Israels Gud är en verklighet, som verkligen har uppenbarat sig för patriarkerna och handlat i historien, söker man förklara de texter som vittnar om en sådan verklighet som myter och sagor. Utifrån en naiv, primitiv och oventenskaplig världsbild har man sökt förklara olika ting i vår tillvaro, menar man. »Primitiva folk… ställer frågor om världen och skapar svar som, fastän felaktiga, är intressanta» (Tucker sid. 31).

Formkritikens bedömning av lagarna i Moseböckerna bestäms i mycket av, att man inte kan acceptera Bibelns uppgift om att Mose genom gudomlig uppenbarelse fick mottaga lagar, som skulle passa in på den kommande situationen i Kanaans land. Eftersom denna situation inte förelåg under ökentiden, måste de frånkännas Mose. Ty det är ett axiom för formkritiken att också »lagarna reflekterar samhällslivet» (Tucker sid. 79) och att samhällslivet eller folket har skapat lagarna, inte Gud. Följaktligen måste en hel rad av Moseböckernas lagar förklaras som sena tillägg.

                                                                                                           III

Tradition History and the Old Testament by Walter E. Rast

Rast vill åskådliggöra den dynamiska process som ligger bakom Gamla testamentets tillblivelse, från dess första början till dess den nuvarande texten förelåg färdig. Han söker förklara de principer och den teknik som traditionshistorien använder sig av. Traditionshistorikern söker komma åt de motiv och de krafter, som styrt utformningen av den föreliggande texten.

Huvuddelen av Rasts bok ägnas åt en detaljerad analys av berättelserna om Jakob i 1 Mosebok och av olika avsnitt i Jes. 40-55. Rast menar att man i dessa kapitel steg för steg kan följa den traditionshistoriska processen.

Låt oss först peka på några grundläggande förutsättningar för den traditionshistoriska metoden:

  1. Texten har en lång tid traderats muntligt och genomgått olika stadier i en komplicerad process. Ett antagande utan bevis.
  2. Den muntliga traderingen hade en skapande och omformande inverkan på det förmedlade materialet. Ett antagande utan bevis.
  3. En profetbok är endast det sista stadiet i en lång tillkomstprocess. Bevis?
  4. Först i efter-exilisk tid började samhället betrakta sin litteratur som normativa skrifter. Bevis?
  5. Det är folket eller gruppen som är ansvarig för skapandet och traderingen av de olika texttraditionerna. Texten reflekterar skilda gruppers tänkesätt och ideologi. Bevis?

Tanken på det kollektiva skapandet spelar sålunda en stor roll också för traditionshistorisk kritik. Det är kollektivet som tagit hand om de olika traditionerna och bestämt vad som skulle föras vidare. Därvid har de satt sin egen prägel på traditionerna, omformat dem så att de skulle reflektera just deras tänkesätt, deras ideologi etc. Sedan har ett annat kollektiv fört vidare denna bearbetade produkt och därvid gjort nya bearbetningar och efter dem åter en annan grupp etc. Texten har alltså enligt traditionshistorisk kritik ständigt »berättats om och omformats» (Rast sid. 52). Någon tanke på att man hade att göra med ord givna från Gud genom Mose och andra gudsmän, ord som inte fick förändras (Deut. 4:2; 12:32; Jos. 1:7f etc.), hade man tydligen inte.

Företrädare för den traditionshistoriska metoden borde ta sig en funderare på, hur man psykologiskt skall kunna förklara att det kollektiv, som utan fruktan lägger till och drar ifrån i texterna, samtidigt för vidare som en reflex av sin tro, att man inte får lägga till eller dra ifrån. Ty också denna uppfattning har ju enligt traditionshistorisk kritik sina rötter i folket och den måste då ha reflekterat många gruppers övertygelse, eftersom den inte stötts bort under traditionsprocessens gång. Ty enligt traditionshistorisk kritik har just det bevarats som var viktigt för gruppen» (Rast sid. 19).

Rasts analys av berättelserna om Jakob är ett lysande exempel på den godtyckliga och subjektiva exeges, som ovan nämnda förutsättningar ger utrymme för. Fastän Jakob-berättelserna »har förts vidare med hjälp av en mycket komplicerad process» (Rast sid. 51) och utsatts för en ständig »omformning» (sid. 52), menar sig Rast likväl kunna kartlägga deras förhistoria och olika utvecklingsstadier, och detta utan några som helst hållpunkter i faktiska vittnesbörd. Ständigt betonar han att texten »genomgått en rad stadier i en intrikat process» (sid. 34), att det är fråga om »en intrikat process vid utvecklingen av detta material» (sid. 36), att texten har »ett antal betydelsenivåer» (sid. 37) etc. Likväl är Rast kapabel att kartlägga denna intrikata process och urskilja de olika betydelsenivåerna, »innebörden i dessa sagor vid bestämda stadier i deras tradering» (sid. 39). Någon möjlighet att kontrollera riktigheten av de bestämningar som Rast gör föreligger inte och därmed har traditionshistorisk kritik liksom formkritik och litterärkritik lämnat vetenskapens mark. Deras s.k. resultat är ovetenskapliga. Ty vetenskap förutsätter möjligheten av kontroll.

Rasts bok kännetecknas också av den nyortodoxa strävan att behålla gamla ortodoxa termer men fylla dem med ett nytt innehåll. Han talar t.ex. om Gamla testamentets teologi, men han menar inte därmed den lära om Gud, som de gammaltestamentliga texterna presenterar. Han menar den tro, de föreställningar och tankar hos folket eller delar av folket, som kommer till uttryck i dess sätt att producera, förmedla, omforma och utveckla traditioner. Teologi är alltså inte vad Gud genom sina profeter uppenbarar och lär folket, utan i stället folkets trosföreställningar, mänskliga uppfattningar, människornas sätt att tolka historien och förstå sin egen situation. »Det är i den traditionshistoriska processen själv som man ser början till en gammaltestamentlig teologi» (sid. 72). Följaktligen måste också ordet »uppenbarelse» få ett nytt innehåll. »Uppenbarelsen ligger i själva den process genom vilken Israel kommer ihåg,… återaktualiserar bestämda händelser i det förflutna» (sid. 76).

Sammanfattning

Vi har tagit del av tre »handledningar» i modern bibelkritik. På omslaget till dessa »handledningar» heter det: »Universitetsstuderande och professorer i skilda länder har upptäckt hur utomordentliga dessa böcker är.» Enligt min mening är dessa böcker »utomordentliga» i en mening: De avslöjar på ett utomordentligt sätt dessa metoders subjektivitet och hur de vilar på en lång rad förutsättningar, som endast är lösa antaganden utan varje yttre bevis, förutsättningar som enligt bibeltexternas självvittnesbörd är falska. Det är att beklaga att så många studerande och professorer på ett okritiskt sätt brukar dessa bibelkritiska metoder och är blinda för deras ovetenskaplighet.

                                                                                                    *  *  *

Anmärkning

Den moderna bibelkritiken sådan den framträtt i ovan nämnda böcker ligger också till grund för bibelstudiet vid våra svenska teologiska fakulteter liksom för den statliga bibelkommissionens bibelstudier och nyöversättningsarbete. Låt oss först ge ett par exempel ur »En bok om Gamla testamentet» av Albrektson-Ringgren (Gleerups 1969):

Angående Jes. 1-39: »Denna bok har haft en invecklad tillkomsthistoria, som sträckt sig över flera sekler» (sid. 225). »Det ligger århundradens tradering, tolkningar och tillägg mellan Jesajas framträdande och textens slutgiltiga form» (sid. 225).

Angående berättande litteratur: »Viktigt är att de gammaltestamentliga sägnerna och legenderna inte föreligger i ursprunglig, fristående form utan genom en lång traditions- och tolkningsprocess har infogats i Pentateukens och de historiska böckernas stora sammanhang. De har därvid mist sin ursprungliga Sitz im Leben och givits en ny funktion. Berättelserna – både de som har utomisraelitiskt ursprung och de inhemska – har fått andra nyanser och fyllts med ett delvis nytt innehåll: deras innebörd präglas ytterst av det teologiska helhetsperspektiv vari de nu är insatta. De enskilda sägnerna och legenderna har blott utgjort ett råmaterial, som av tradenter och historieskrivare tagits i tjänst för det budskap de velat förmedla. Nu blir Israels Gud huvudpersonen, oberoende av vilka gudomligheter som uppträtt i legenden i dess ursprungligaste form» (sid. 149).

Några exempel ur »Att översätta Gamla testamentet. Betänkande av 1971 års bibelkommitté för Gamla testamentet» (Statens offentliga utredningar 1974:33):

Angående uttrycket »den ursprungliga texten»: »Begreppet är inte lätt att definiera. Man kan använda uttrycket tämligen entydigt när det gäller ett litterärt verk av en enskild författare, men vad betyder det när vi har att göra med t.ex. profetböcker med lång traditionshistoria, när de ursprungliga profetorden tillämpats på nya lägen, omformats och kompletterats tills texten – kanske efter århundraden av tydningar och tillägg fått sin slutgiltiga form? Var går gränsen mellan tillägg som ännu kan betraktas som ett led i tillblivelseprocessen och tilllägg som bara är glosor och marginalnotiser och som därför bör utmönstras? Frågan kan också formuleras så: var går gränsen mellan litterärkritik och textkritik? Man tvingas till slutsatsen att det inte går någon skarp gräns mellan dessa båda» (sid. 69f).

Angående 1 Mos. 3: »Den enkla berättelsen är också komplicerad och ställvis svårtolkad. Det hänger av allt att döma samman med att vi här inte har att göra med ett verk som skapats vid ett enda tillfälle av en enda författare utan med en berättelse med en lång och invecklad förhistoria. Innan den skrevs ner, har den säkert länge berättats muntligt. Många motiv och mytfragment – flera av mesopotamiskt ursprung – möts i berättelsen, och spänningen mellan de delvis disparata beståndsdelarna har inte helt utjämnats i den slutliga versionen» (sid. 110).

Angående 3 Mos. 16: »I likhet med många andra kulttexter har kapitlet uppenbarligen haft en lång förhistoria och rymmer i sin nuvarande form stoff av växlande ålder och ursprung. Den långvariga växtprocessen har satt sina spår: slutprodukten har blivit tämligen svåröverskådlig och snårig. Men det är något som gäller om många gammaltestamentliga texter, och avsnittet kan därför tjäna som prov på ett problem som gång på gång möter den som översätter Gamla testamentet: textens sammansatta och oenhetliga karaktär» (sid. 138).

Det borde inte vara svårt att förstå att den syn på bibeltexten som ovan redovisats får allvarliga konsekvenser för den kommande statliga bibelöversättningen. Denna syn på bibeltexten har också en förödande inverkan på präster och lärare, som ständigt möter denna bibelsyn i undervisningen vid universitet och högskolor. En kristen kyrka som har att lära och tro endast vad Guds Ord lär utan inblandning av människolärar (1 Petr. 4:11, Joh. 8:31-32, 1 Tim. 6:3-4) låter sig inte undervisas utifrån en sådan bibelsyn. Men blindheten är stor och är det så underligt? Olydnad mot Guds Ord för med sig andlig blindhet. S.E  65