KAP. 4 – FÖRSTOCKELSEN

| Nr 5, 1979 sida 35| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I samband med vår behandling av ämnet »Israels frälsning», har vi gång på gång stött på termen »förstockelse» eller »förhärdelse». Många har oklara begrepp om vad som menas med förstockelse. Hur kan profeten Jesaja få uppdraget att med sin predikan förstocka folket (Jes. 6:9-10)? I Matt. 13:14f, Mark. 4:12, Luk. 8:10 och Joh. 12:39f hänvisar Jesus till Jes 6:9-10, huvudstället för Bibelns lära om förstockelsen. Detsamma gör Paulus i Apg. 28:25-27, när »de förnämsta av judarna» i Rom motsade evangelium. Hur kan inte bara Jesaja utan också Jesus predika, »för att de ’med seende ögon skall se och dock intet förnimma och med hörande öron höra och dock intet förstå, så att de inte omvänder sig och tar emot förlåtelse’» (Mark. 4:12)?

Vad menas med förstockelse?

Man måste skilja mellan den blindhet eller förstockelse, som kännetecknar alla oomvända människor, och den förstockelse som kommer från Gud som ett straff för människans upprepade förhärdelse och trots mot Guds ord. Förstockelse i den förstnämnda meningen talas det om i t.ex. Mark. 6:52 och Ef 4:18. Den betecknar den andliga död och blindhet, som kan botas. Men förstockelsen från Gud är ett obotligt tillstånd. Har en människa genom sin upprepade ohörsamhet och självförhärdelse dragit Guds förstockelsedom över sig, är omvändelse utesluten.

Guds förstockelsedom över en människa föregås av hennes självförhärdelse. Om en person om och om igen förhärdar sitt hjärta mot den Helige Andes inflytande, som t.ex. Farao, kan Gud låta förstockelsens dom drabba den människan. Hon blir helt känslolös, blind och döv inför Guds ord och verk. Ju mer hon hör, desto mer avtrubbad och ond blir hon. »Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon eller förstå med sina hjärtan och omvända sig och bli helade av mig» (Joh. 12:40).

De lutherska bekännelseskrifterna säger bl.a. följande om Guds förstockelsedom: »Att Gud förhärdade Faraos hjärta, så att han ständigt på nytt syndade och blev, ju mera han förmanades, desto mera förstockad, det var ett straff för hans föregående synder och avskyvärda våldsdåd, som han i stor omfattning och på mångahanda sätt omänskligt och mot sitt samvetes anklagande röst utövat mot Israels barn. Och då Gud lät sitt ord predikas och sin vilja förkunnas för honom, men Farao i övermod satte sig upp emot alla förmaningar och varningar, tog Gud sin hand ifrån honom. Så blev hans hjärta förhärdat och förstockat. Och Gud lät sin dom drabba honom, därför att han helt enkelt var ’skyldig till helvetets eld’» (FC SD XI, 85. SKB s. 672).

Vilka är föremål för Guds förstockelsedom?

Gud hotar att förstocka alla dem, som likt det avfälliga Israel inte hörsammar Herrens ord, fastän Herren om och om igen erbjuder det sin nåd och sin välsignelse. När människor medvetet trotsar Herren och förkväver Ordets verkan, kommer det slutligen dithän att Guds ord inte längre gör något intryck på dem, att de inte längre kan se och höra.

Vilket är medlet till förstockelse?

Medlet är Guds ord och verk, i synnerhet evangelium. Hur klart predikade inte profeten Jesaja evangelium? Likväl var denna predikan inte bara ett medel till tro utan också ett medel till folkets förstockelse. De flesta tillsluter sina hjärtan för Sanningens röst, förblir i sina synder och vill inte bli omvända eller helade. Så blir evangelium för dem till sist »en lukt från död till död» (2 Kor. 2:16). Evangeliets predikan framkallar slutligen bara mer och mer ovilja och motsägelse.

Är inte förstockelsen orättvis?

Förstockelsen är en Guds rättvisa dom. Gud låter sig inte bespottas, i synnerhet inte sin nåd. När en människa i övermod försmädar nåden och inte alls vill bli salig av nåd allena, då fäller Gud till sist domen över henne genom att utlämna henne i förstockelsens räddningslösa tillstånd.

Förstockelsen är inledningen till slutdomen. Den kan inte upphävas eller överklagas. »Om än ditt folk, Israel, vore såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig. Förödelsen är oryggligt besluten» (Jes. 10:22). Men inte förrän slutdomen kommer på den yttersta dagen skall Israels släkt upphöra att vara ett folk vid sidan av alla hednafolk (Jer. 31:36). »Först då skall jag förkasta all Israels släkt till straff för allt vad de har gjort, säger Herren» (Jer. 31:37), d.v.s. hela den otroende delen av Israel. Eftersom det ända till den yttersta dagen skall finnas en utkorad kvarleva av Israel, måste »detta släkte» finnas kvar som ett särskilt folk.

Detta är skälet till att judafolket inte skall kunna utrotas. Ty ända fram till den yttersta dagen skall såväl människor från judafolket som människor från hednafolken omvändas och inbärgas i Guds rike. Fastän forntida folk som Edom, Moab, Ammons barn, filistéerna etc. försvunnit, finns alltjämt judafolket kvar, trots fruktansvärda utrotningsförsök och förföljelser. Med iver och kärlek skall den kristna församlingen predika evangelium också för detta folk, till dess att hela den utkorade kvarlevan blivit frälst. När det har skett kommer Kristus synligen tillbaka, till evig förkastelse av alla hans fiender, till evig glädje och befrielse från allt ont för alla hans utvalda, de som delat Abrahams tro och är Abrahams sanna barn.