Av: Lars Koen Kolstad / SE | Nr 1-2, 1980 sida 14

Nag Hammadi-fynden

De största och viktigaste papyrusfynden under detta århundrade gjordes nära Nag Hammadi i Egypten 1945. Några herdar var sysselsatta med att gräva en bevattningskanal. Under arbetet stötte de på en grav, där det stod en lerkruka med inte mindre än 13 papyrusböcker (codices). Fyndplatsen ligger 127 km norr om det nuvarande Luxor och 595 km söder om Kairo. [1]

I allt omfattar texterna över 1000 papyrussidor. Av dessa är ca 800 bevarade utan nämnvärd skada. En codex finns i Schweiz, de övriga i Kairo. En codex är skriven på en hittills lite känd dialekt, subakimikiska. De övriga är skrivna på den koptiska huvuddialekten sahidiska, dvs. den koptiska som brukades i Övre Egypten. [2]

 

Thomasevangeliet

Nag Hammadi-fynden omfattar inte mindre än 46 olika skrifter av mer eller mindre gnostiskt innehåll och ursprung. De skrifter som intresserar oss mest är de s.k. evangelier, apokalypser och apokryfer, som har beröringspunkter med Nya testamentet. [4]

Mest känt är det s.k. Thomasevangeliet. Det är inte ett evangelium i vanlig mening utan en samling av 114 utsagor (logia), som tillskrivs Jesus. Många av utsagorna i Thomasevangeliet har paralleller i de kanoniska evangelierna (särskilt de synoptiska evangelierna), men de är alltid i modifierad form. Redan år 1897 och 1903 påträftades vid Oxyrhunchus i Egypten grekiska papyrusfragment, som nästan ordagrant stämmer överens med utsagor i det koptiska Thomasevangeliet. Dessa papyrer dateras i dag till tidigast 140 e. Kr. [5]

När Thomasevangeliet publicerades år 1959, ansåg forskarna att det var oavhängigt av de nytestamentliga evangelierna. I dag har denna uppfattning övergivits av de flesta forskarna. Man betonar nu Thomasevangeliets beroende av de synoptiska evangelierna och modifieringar och olikheter förklaras som en tendentiös gnostisk omforming. [6]

Frågan när de koptiska handskrifterna kom till diskuteras ivrigt. Holländaren Quispel daterar deras tillkomst till någon gång under det andra århundradet, medan flertalet forskare vill datera dem till 300-talets första del. [7]

 

Vad är gnosticism?

Det finns nästan lika många svar på frågan »vad är gnosticism?» som det finns forskare. Biskop Ireneus säger omkring 180 e. Kr. att det knappast finns två eller tre gnostiker som är eniga i någonting. De motsäger varandra både vad beträffar terminologin och läroinnehållet. [9]

Grundläggande för alla former av gnosticism är en dualistisk tolkning av verkligheten. Man menar att det andliga, ickemateriella, är gott i sig självt och att det fysiska eller materiella är ont i sig självt. Världen är inte längre Guds goda skaparverk. Den skapade världen betraktas som främmande för och fientlig till Gud, ty världen är materia. [10]

Gnosticismen skiljer mellan den högste Guden (Urfadern) och en lägre Gud, som har skapat världen. Denne skapargud eller Demiurgen är samtidigt judarnas och Gamla testamentets Gud. [11]

Människans bortvändhet från Gud ses inte som en följd av människans syndiga uppror mot Gud utan som en följd av att människan är behäftad med det materiella. Frälsningen består därför i att bli frigjord från det materiella i världen. Denna frigörelse sker med hjälp av en högre insikt eller kunskap (grekiska gnosis, därav namnet gnosticism). Denna kunskap måste delges människan genom en uppenbarelse från en högre värld. Frälsargudens uppgift är att delge de utvalda denna kunskap. De som har fått del av denna kunskap ( gnosis) måste så med dess hjälp frigöra sig från det materiella. [12]

En del gnostiska sekter blev strängt asketiska och förbjöd äktenskap och viss mat. Andra sekter blev libertinister och ville upphäva könsskillnaden mellan man och kvinna. [13]

 

Andra källor

Vilka källor har vi till kunskap om gnosticismen vid sidan av Nag Hammadi-fynden? Fram till 1900 var materialet begränsat till de berättelser om och citat av gnostiker, som finns hos kyrkofäderna, särskilt hos Justinus Martyren, Ireneus, Tertullianus, Clemens Alexandrinus, Origenes, Hippolytus och Epifanius. Till den gnostiska litteraturen i vidare mening hör också de manikeiska och mandeiska skrifterna. [15]

Mandéerna, är en gnostisk sekt, som alltjämt existerar i Basradistriktet i Irak. Denna sekt sitter inne med en rad heliga böcker av stort omfång. Särskilt viktig är Ginza (Skatten), Johannesboken (traditioner om Johannes Döparen, som mandéerna hävdar är deras grundare) och Qolasta, en slags troslära. [16]

 

Gnosticismens förhållande till kristendomen

Allmänt kan man säga att gnosticismen finns redan vid kristendomens framträdande som en allmän religiös strömning, en spekulativ frälsningslära med inslag från olika religioner. Den har upptagit element från babylonisk och persisk religion, från mandeismen och manikeismen och också judiska element. [18]

Det finns forskare, särskilt i Tyskland, som har velat göra gällande att kristendomen har upptagit i sig element från gnosticismen. Läran om en Försonare och Frälsare av hela världen har någon menat härstamma från gnostiska källor eller från iransk religion. Men föreställningen om en världsfrälsare framträder sent inom gnosticismen, först i och med manikeismen på 300-talet e. Kr. [19]

Några har också velat hävda att när Paulus och Johannes talar om »kunskap», är de påverkade av gnosticismen. Men fynden i Qumran vid Döda havet har visat, att Paulus och Johannes anknyter till Gamla testamentets terminologi också i detta fall. [20]

Det framgår av Nya testamentet, att apostlarna fick kämpa mot gnostiska villfarelser. Den villolära, som bekämpas i Kolosserbrevet, är en kombination judaistiska och gnostiska föreställningar. När Paulus i Kol. 1:19 talar om gudomens hela »fullhet» (pleroma), har han säkert gnostikernas felaktiga föreställningar om »fullheten» i tankarna. Han ger begreppet »fullhet» sitt rätta innehåll, nämligen Kristus, i polemik mot gnostikernas tal om pleroma (fullhet). När vi läser om stolthet över sin kunskap och vishet (1 Kor. 1:17, 8:1, 13:8), om ett avvisande av kroppens uppståndelse (1 Kor. 15), om »oandliga, tomma ord och gensägelser, som kommer från den falskeligen så kallade ’kunskapen’» (1 Tim. 6:20), om att »akta på myter och släktledningshistorier utan ände» (1 Tim. 1:4), om att »förbjuda äktenskap och vilja, att man skall avhålla sig från allehanda mat» (1 Tim. 4:3), om sexuell lösaktighet (2 Tim. 3:6), är det fråga om gnostiska villfarelser som apostlarna måste bekämpa. [21]

 

Villfarelsen kliar i öronen

För den oomvända människan är det lockande att »vända sina ögon från sanningen och i stället vända sig till fabler». Villfarelsen kliar i öronen, den tycker man om att lyssna till (2 Tim. 4:3-4). Ett nytt exempel på detta finner vi i Expressen av den 30 dec. 1979. Där publiceras en artikel under rubriken »Hade Jesus en tvillingbror?» Att Jesus hade en tvillingbror som hette Thomas är just en fabel från det gnostiska Thomasevangeliet. [23]

Det är lockande att göra gällande att det är de gnostiska fablerna som förmedlar sanningen om Jesus och att det är Bibelns uppgifter som är falska. Expressen vill göra gällande att de gnostiska tankarna är de äkta och de ursprungliga, medan Bibelns lära är ett senare undertryckande av sanningen. Men, som vi ovan redan kunnat konstatera: Thomas-evangeliet är ingalunda en mera äkta och ursprunglig redogörelse om Jesus. Det är i stället fråga om gnostiska förvanskningar av sanningen. Sammanfattningsvis kan sägas att gnosticismen från första stund i kyrkans historia blev avvisad som falsk lära. [24]

James M. Robinson (ed.), The Nag Hammadi Library in English. E. J. Brill, Leiden 1977. [26]

Biblical Archaeologist, Fall 1979. Vol. 42/4. Ett specialnummer om Nag Hammadi-fynden. [27]

Hans Jonas, The Gnostic Religion. Boston 1963. [28]

H. Ludin-Jansen, Sannhetens evangellum. Oslo 1963. [29]

B. Gärtner, Ett nytt evangelium? Thomasevangeliets hemliga Jesusord. Stockholm 1960. [30]

M. Yamauchi, Some Alleged Evidences for Pre-Christian Gnosticism, i »New Dimensions in NT Study». Grand Rapids 1974, 46-70. [31]

A. F. Walls, »Gnosticism», och R. M. Wilson, »Thomas, Gospel of», i Zon-dervan Pictorial Encyclopedia of the Bible, Vol. V, 735-39. Grand Rapids 1975. [32]