Berättelsen om synderskan i farisén Simons hus handlar om vad som hände vid det tillfälle, när Jesus blev bjuden hem till farisén Simon. In till farisén kommer då en synderska och smörjer Jesu fötter. Hon gråter och kysser hans fötter. Farisén Simon tänkte: hur kan han tillåta att denna kvinna rör vid honom? Om han vore en profet, skulle han veta vad för slags kvinna det är.» Denne farisé är inte en Jesu lärjunge. Han känner sig visserligen dragen till Jesus, och har bjudit honom hem till sig, men han har sina tvivel. Utifrån vad Simon nu ser drar han dels den slutsatsen att Jesus inte kunde var Messias, dels att denna synderska inte kunde vara en Jesu lärjunge, en kristen. Simon betraktade henne som synderska. [0]
Denna berättelse har nyss behandlats i tidskriften. Detta får dock inte hindra oss från att ta upp den till ny behandling. Anledningen härtill är att Jesu ord i v 47 har uppfattats och uppfattas än i dag så olika. Jesus säger där till farisén Simon: »Därför säger jag dig: Hennes många synder är förlåtna, ty hon har visat en tacksam (stor) kärlek.» Skall vi förstå den versen, är det viktigt att vi undersöker i vilket sammanhang den står insatt. Men så har inte alltid skett. [1]
Katolska teologer menar att versen visar att kärleken gå före tron
I katolsk teologi har denna berättelse tagits ut ur sitt sammanhang och kommit att användas som beläggställe för läran om rättfärdiggörelsen inför Gud i kraft av den »genom kärleken formade (värmda) tron» (»fides caritate formata»). Denna artikel utsäger då att kärleken verkar tron, att människans kärlek får den verkan att tron tänds. I realiteten betyder detta att det är kärleken, vår kärlek, som rättfärdiggör. Med hjälp av detta medeltida begrepp »den av kärleken verkade tron» har den katolska kyrkan lyckats vända upp och ner på hela kristendomen. Katolska kyrkan säger att kärleken till Gud finns före tron, och att den tänder tron. Så kan t.ex. den katolske teologen Lagrange hävda att detta ställe utsäger att synderskan fick syndernas förlåtelse på grund av sin kärlek. [3]
Versen sätts alltså in i ett helt nytt sammanhang. Den blir i katolsk teologi ett beläggställe för läran om rättfärdiggörelsen inför Gud. Eftersom kvinnan visar en sådan ånger och en sådan kärlek fick hon förlåtelse, hävdas det på katolskt håll. I denna vers finner denna kyrka stöd för sitt centrala begrepp »den i människan ingjutna nåden», att kvinnans kärlek skulle var orsaken till förlåtelsen. Katolska kyrkans exeges av denna vers är väl känd. Denna utläggning av versen kan inte accepteras. Det bortser från sammanhanget. Versen i fråga kommer då att strida mot allt vad Skriften i övrigt säger om rättfärdiggörelsen inför Gud. [4]
Skriften säger att kärleken följer på tron
Aposteln Paulus skriver om tron att »den är verksam i kärlek (Gal 5:6). Aposteln Johannes skriver: »Vi älskar därför att han först har älskat oss» (1 Joh 4:19), då han utgivit sin Son för oss och förlåtit oss våra synder. Så anger han, att tron går före och att kärleken följer efter. Denna ordning fastslår också Jesus i sina ord till farisén Simon, när han säger: »Den som har fått mycket förlåtet älskar mycket.» Skriften lär med stor klarhet att vi mottar syndernas förlåtelse för Kristi skull genom tron. Så hade enligt Jesu egna ord skett med kvinnan. Jesus hade sagt till henne: »Din tro har frälst dig. Gå i frid!» [6]
Nu måste det sägas att dessa ord i vers 47 »ty hon har älskat mycket» kan ge sken av att förhållandet mellan tron och kärleken inte är klart uttryckt. Därför har vi också fått översättningar som söker hindra att missförstånd skall uppstå. I Kungl. Maj:s Provöversättning till den heliga Skrift 1774 heter det: »För den skull säger jag dig, att hennes många synder är henne förlåtna, och ty (= och därför) har hon visat mycken kärlek.» Texten står nu i överensstämmelse med trons analogi, d.v.s. stämmer överens med alla andra textställen i samma ämne. Hedegård översätter: »Hennes synder är stora, men de är förlåtna, därför visar hon så stor kärlek.» I Norsk Bibel, översatt 1988, heter det också: »Hennes mange synder er henne forlatt, derfor elsker hun meget.» Med denna översättning är katolska kyrkans utläggning tillbakavisad. Förhållandet mellan tron och kärleken är klart uttryckt. Men samtidigt har man accepterat den katolska teologins utgångspunkt att Jesu ord till Simon skulle handla om rättfärdiggörelsen inför Gud, och så är inte fallet. [7]
Kvinnans kärlek är trons bevisning inför människor, inte inför Gud
Jesus tar i denna berättelse upp frågan om kvinnans ställning. Han inleder ett samtal med Simon och vänder sig därvid mot kvinnan och frågar honom: »Ser du denna kvinna?» Det är alltså helt uppenbart att kvinnan är berättelsens blickpunkt. Efter denna sin fråga talar Jesus om för Simon hur han borde se på henne. Simon såg ju med egna ögon hur hon vätte Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, att hon hela tiden kysste hans fötter. Han såg hur hon hyllade och tillbad honom. Eftersom hon gav Jesus en sådan hyllning och visade en sådan tacksam kärlek till honom, en kärlek som Jesus tog emot, borde Simon ha dragit den riktiga slutsatsen att hon var en Jesu lärjunge, en kristen. [9]
Att kvinnan i fråga var en trons människa, det kunde farisén inte se och ingen annan heller. Tron är ju inte synlig och tillgänglig för människors blickar. Men trons frukter kan iakttas. Hade Simon med friska ögon (Matt 6:22) sett på kvinnan, då skulle han ha sagt: Jag ser att denna kvinna är en Jesu lärjunge. Hon hyllar honom och ger honom sin kärlek. Jesus sammanfattar sin framställning i dessa ord till Simon: »Jag säger dig: Gud har förlåtit henne många synder; hon har ju visat en tacksam kärlek.» Versen i fråga säger då att Simon borde av det han såg ha dragit den slutsatsen (»ju») att hon var en kristen, att hon handlade utifrån sin tro på Kristus, en tro som hon redan hade. [10]
Denna fråga vem vi skall hålla för kristen ställs också vi inför. En norsk journalist framträdde för något år sedan i ett svenskt TV-program. Han bekände att han var en kristen. När jag hörde det ville jag naturligtvis utifrån vad han sade betrakta honom som en kristen. Det är inte så vanligt att människor avlägger en sådan bekännelse så öppet och frimodigt. Men snart därefter förklarade samme journalist att han såg det som en viktig uppgift att få homosexualiteten erkänd som en naturlig företeelse. Utifrån detta uttalande drog jag den slutsatsen att han var en kristen endast till namnet. Ty hur kan en kristen människa tänka sig att mot Guds och naturens lag vilja främja Sodoms synd. [11]
På samma sätt undervisade Jesus farisén hur han skulle se på sin egen ställning. Jesus sade om honom: »Du gav mig inte hälsningskyss. Du smorde inte mitt huvud med olja.» Farisén hade visserligen bjudit Jesus hem till sig och visat honom ett visst intresse. Men han trodde inte på honom som Profeten, som det talas om i 5 Mos 18:15. Han trodde inte ens att han var en profet bland andra. I tanke, ord och gärning visade han att han inte var en Jesu lärjunge. Hans hållning avslöjade hans kyliga otro. [12]
Jesus undervisar Simon om hur rättfärdiggörelsen inför människor äger rum. Människor visar andra människor sin tro och sin otro på ett synligt sätt. Denna korta episod vid en måltid visade tydligt att synderskan redan var en benådad syndare och att farisén Simon inte var någon Jesu lärjunge, någon kristen. Här kan anföras Jesu ord: »Om ni bedömer att trädet är gott, så är också dess frukt god, och om ni bedömer att trädet är dåligt, så är också dess frukt dålig» (Matt 12:33). Kvinnan har med sin kärleksgärning, utförd i tron, bevisat sig som kristen inför människor. Av det Simon såg borde han ha dragit den slutsatsen att hon redan var en sådan. [13]
Vi måste låta texten stå
Texten är klar. Vers 47 bör översättas så: »Jag säger dig: Hennes många synder är förlåtna; hon har ju (eller: ty hon har) /d.v.s. som du ser, Simon,/ visat stor kärlek.» Så översätter Luther denna vers och på samma sätt Karl XII:s bibel, Normalupplagan 1903 och 1917 års översättning. Alla översätter de: ty hon älskade mycket. En saklig parallell till dessa ord ges i Mark 10:29. Jesus sade: Ingen lämnar sitt hus… för evangeliets skull utan att först ha fått hundrafalt igen.» Den hundrafaldiga förlåtelsen hade synderskan fått och i den förlåtelsen fick hon leva som i ett dagligt Gästabud. Jesus vände sig till henne och sade: »Din tro har frälst dig. Gå i frid!» Och när han förkunnar detta glädjens budskap för henne, då handlar det inte längre om rättfärdiggörelsen inför människor, då handlar det om rättfärdiggörelsen och förlåtelsen inför Gud, mottagen som en fri gåva genom tron allena. [15]