Av Ingemar Furberg

I Lutherskt Församlingsblad 1-2/1996 skriver kyrkoherde Gunnar Edwardsson vidare: »Ett annat ställe att lägga märke till är Luk 17:21, där Jesus säger att Guds rike är ’invärtes i er’ (Jonsson), ’inne i er’ (Odeberg), och i SFB ’mitt ibland er’. Det grekiska entós är ett adverb som just betyder ’inne i’. Denna alternativa översättning ’mitt ibland er’ har SFB lanserat, men något egentligt språkligt stöd har den inte», säger han. [0]

Våra kritikers huvudskäl är att prepositionen entós betyder ”i”

Huvudanledningen till att det råder delade meningar om detta bibelställes översättning är givetvis att den grekiska prepositionen entós betyder i. Detta påpekar Edwardsson, och det är helt riktigt, men prepositionen kan även – som vi skall se – betyda mitt ibland. [2]

Liberalteologer invänder, att Jesus skulle ha haft ett svagt utvecklat messianskt medvetande och därför inte skulle ha kunnat hävda, att Guds rike hade kommit med honom. [3]

Så förklarar t.ex. Riesenfeld att »den i nyare tid uppkomna översättningen ’mitt ibland er’ är språkligt osannolik. I en artikel i Svensk exegetisk årsbok 1982, s. 93-101, »Gudsriket – här eller där, mitt ibland människor eller inom dem?» försvarar Riesenfeld sin översättning ’inom er’. Jesus sägs därvid »vända sig mot en sådan väntan på gudsriket, som består i spanandet efter järtecken. Guds rike närmar sig», säger Riesenfeld (kurs. av undertecknad). [4]

Man finner väl knappast i hela NT den tanken att Gud har kommit nära i Kristus. Men Riesenfelds framställning utmärker sig genom en reducerad kristologi. När Jesus har blivit berövad sitt messianska och gudomliga medvetande, då kan det räcka med att han blir framställd såsom den som »närmar sig». Riesenfeld sammanfattar: »Att exegeterna så ivrigt gripit tag i det klena halmstrået med den oriktiga tolkningen av entós hymån (ibland er), beror givetvis på att det ter sig groteskt med ett lukanskt logion som skulle göra gudsriket till en företeelse eller process enbart i människans inre. Det rimmar illa med andra utsagor, inte minst hos Lukas.» Men inte desto mindre tillbakavisar Riesenfeld den översättning som ges i Bauers lexikon, den tyska upplagan, där det om Guds rike sägs: »Väl inte invändigt i er = i era hjärtan, utan i er mitt = mitt ibland er.» [5]

I anslutning till frågans behandling hos Martin Dibelius gör Riesenfeld gällande att orden »Guds rike är inom er» inte avser att beskriva gudsriket i dess väsen utan hänför sig till människornas möjligheter att känna igen gudsriket när det kommer». Samtidigt tvingas Riesenfeld lämna den uppgiften, att Dibelius »några år senare anmäler, att han har ändrat uppfattning och att det är mer sannolikt att logiet skall översättas »Guds rike är mitt ibland er» (»unter euch»). [6]

Riesenfeld skriver avslutningsvis: »Det är alldeles riktigt att, exegetiskt uttryckt gudsriket representeras av Jesus, i hans person, hans förkunnelse och gärningar. Men det är vid närmare eftertanke föga sannolikt att detta faktum, som ligger under bildsymboliken i hela Jesu framträdande, skulle av Jesus själv ha formulerats i en reflekterad lärosats» (spärrad stil av undert.). Jesus är alltså ännu inte medveten om att han är Messias, och därför kan översättningen »Guds rike är i er mitt, mitt ibland er», inte accepteras av Riesenfeld. [7]

Ett konsekvent ifrågasättande av Jesus som Guds Son uttrycker Riesenfeld alltså, när han skriver att »Jesu ord: ’Guds rike är inom er’», betyder att riket »närmar sig». Han säger: »Vissheten om att det är inne ges inte av yttre tecken» – och därmed menas väl Jesu gärningar – »utan av ett spontant inre igenkännande hos den som har ett öppet sinne.» Riesenfeld avslutar: »’Guds rike är mitt ibland er’ är frukten av ett rent önsketänkande.» Sammanfattningsvis kan sägas att Riesenfeld protesterar mot översättningen »mitt ibland er», men på samma gång erkänner han att denna översättning passar mycket bra in i sammanhanget. [8]

Riesenfelds översättning och förståelse av textsammanhanget betecknar emellertid prof. Niels Hyldahl, Danmark, i samma årsbok s. 110 som tvivelaktig. När Riesenfeld i en not till stället avfärdar en annan, möjlig översättning ’ibland er’ som »språkligt osannolik», anmärker Hyldahl: »Det är, inte minst i en allmänt tillgänglig översättning, för dristigt och för kategoriskt att säga ’språkligt osannolikt’. Jag kan inte frigöra mig från ett litet obehagligt intryck av liberalteologi och psykologi.» [9]

Den som läser Riesenfelds artikel förvånar sig kanske över att han kan vara så tvärsäker och i noten till Luk 17:21 förklara att »den i nyare tid uppkomna översättningen ’mitt ibland er’ är språkligt osannolik.» Samtidigt erkänner han i sin artikel att »det ter sig groteskt med ett lukanskt logion som skulle göra gudsriket till en företeelse eller process enbart i människans inre. Det rimmar illa med andra utsagor, inte minst hos Lukas» (s. 100). Men brukar man inte i vetenskapliga utredningar understryka att betydelsenyansen av ett ord (i detta fall en preposition) framgår av sammanhanget? Reginald H Fuller hänvisar i sitt arbete The Mission and Achievement of Jesus, 1956, till prof Campbell, som har visat att »eggizein» i Septuaginta i de flesta fall betyder »komma nära», fastän det då och då »kan bli utsträckt till att betyda »nå fram, komma», som t.ex. i Jona 3:6, där det heter: »Ordet kom (»äggisen») till kungen», dvs kungen fick veta. Fuller tillägger: »Men i varje exceptionellt fall gör kontexten (sammanhanget) innebörden helt klar.» [10]

Evangelisten Lukas berättar: »Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem: ’Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: ’Se här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er’.» Där stod den dolde Människosonen, om vilken Riesenfeld säger, att han ännu inte var mogen att formulera en sådan lärosats som den att Guds rike är mitt ibland er. Men i den krets till vilken han talade, skulle det enligt Riesenfeld samtidigt finnas sådana, som »hade ett öppet sinne och spontant i sitt inre kände att Guds rike närmade sig» (s. 101). Till dessa skulle då Jesus ha sagt: »Guds rike är inom er.» Med alla rätt kommenterar Hyldahl en sådan översättning med orden: »Jeg kan ikke frigöre mig for et lidt ubehageligt indtryk av liberalteologi och psykologi. [11]

Av andra bibelord framgår dock att Jesus var mycket väl medveten om att han var Messias, och att Guds rike hade kommit med honom

Det är alltså enligt Riesenfeld föga sannolikt att Jesus verkligen var övertygad om att han var Messias, Guds Son, och att han medvetet skulle ha kunnat formulera denna lärosats, att Guds rike är mitt ibland er. Samtidigt berättar evangelierna, att fariseerna, Jesu fiender, var helt säkra på att Jesus trädde fram med sådana anspråk, och därför beskyllde de honom för att göra sig till Gud. Just därför, att han gav uttryck åt den sanningen, att han var Messias och Guds Son, blev han förföljd och korsfäst. Helt öppet och klart sade han till de skriftlärda och fariseerna: »Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er» (Luk 11:20). Mot bakgrund av detta Jesusord är översättningen »Guds rike är mitt ibland er» närmast självklar. [13]

Prepositionen entós (i) har ofta betydelsen ”mitt ibland”

Rent språkligt betyder prepositionen entós (i) eller mitt ibland. Sammanhanget avgör, och Hugo Odeberg har av denna anledning stannat för betydelsen »mitt ibland». Därför är det anmärkningsvärt, att han i sin nyligen utkomna översättning inte har just detta uttryck. Angående Odebergs översättning »inne i er» skriver Rune Söderlund: »Odebergs översättning är här överraskande, inte därför att den skulle vara språkligt onaturlig men därför att Odeberg själv i en utläggning av det aktuella textstället i tidskriften Erevna, Nr 3, 1950, prioriterat översättningen »mitt ibland eder», eftersom han menar, att den passar bäst in i sammanhanget, där det är fariseerna Jesus talar till.» [15]

Att »entós» i Odebergs översättning behåller sin grundläggande innebörd torde bero på hans önskan att – som han säger – »i den mån det är möjligt skall alla nyanser i grundtexten återges. Översättningens stil bör så nära som möjligt ansluta sig till grundtextens stil» (Odeberg, Rannsakan, 1968, s. 30). Alla nyanser bevaras, om ordets grundbetydelse återges. Enligt min mening är det därför Odeberg ger denna översättning. [Not 1] Odebergs översättning av Luk 17:21 kan därför inte åberopas som stöd för Riesenfelds tes att ’mitt ibland er’ »inte kan försvaras filologiskt» eller för Edwardssons påstående att »den inte har något egentligt språkligt stöd». [16]

Det bör kanske nämnas att Jean Lebourlier i en artikel »Entos hymån Le sens ’au milieu de vous’ est-il possible» (Är innebörden ’mitt ibland er’ möjlig?) i tidskriften Biblica 2 (1992) s. 259-262 har bemött Riesenfelds artikel i Revue Biblique 98(1991) s. 190-198. Riesenfeld har tydligen översatt sin artikel i Svensk Exegetisk Årsbok år 1982 till franska och infört den i ovan nämnda tidskrift. [17]

Lebourlier ger i denna artikel flera exempel på hur entós följd av pluralen »er» är ett kollektivt uttryck som »på god franska betyder: »au milieu de vous» (»i er mitt, omgivning»), »parmi vous» (»mitt ibland er»). Han avslutar sin artikel med de orden: »Det är alltså nödvändigt att fasthålla att entós hymån i Luk 17:21 har en kollektiv innebörd, en sådan innebörd som »i er krets» (»au milieu de vous») kan inte uteslutas a priori» (på förhand) – detta sagt i polemik mot Riesenfelds artikel. [18]

Eftersom Jesus talade till fariseerna, som inte tog emot Guds rike, kan han inte mena att Guds rike är invärtes i dem

Edwardsson säger däremot: »Jag vill hävda att såväl sammanhanget i texten (!) som Jesu undervisning överhuvudtaget talar emot denna översättning (mitt ibland er) och i stället talar för ’invärtes i er’.» Som skäl för sin uppfattning anger han, att Guds rike är osynligt. Det kan inte bli föremål för ’iakttagelse’. Och det är ju helt rätt. Edwardsson tillägger också: »Guds rike är det rike som kommer med det ord Jesus förkunnade. Därför synes det inte alls konstigt att Jesus säger till sina motståndare att ’ Guds rike är invärtes i er’, ty därmed har han inte sagt att de har tagit emot ordet och att de har tron, men däremot att Guds ord talar till dem, kommer till dem och att de hör ordet. På så sätt är det ’invärtes i er’ (kurs. av undertecknad). [20]

Fariseerna hade alltså kommit inom ordets hörhåll, men de tog inte emot det. Hur mycket naturligare hade det då inte varit, att Edwardsson i stället hade avslutat sin goda exeges med orden: När nu Guds ord är i svang och fariseerna hör ordet men inte tar emot det, då har Jesus med dessa ord »entos hymån» sagt, att fariseerna befinner sig inom Ordets hörhåll och att Guds rike i Kristus är hos dem, i deras mitt, mitt ibland dem. [21]

Bertil Gärtner skriver: »Man har ibland översatt ’Guds rike är invärtes i er’, men denna översättning synes mig vara svår att förena med uppgiften om att ordet yttrades till fariseerna, och dessutom torde tanken på ’Guds rike i hjärtat’ vara en produkt av en den inre människans teologi som ligger bortom Jesus» (Kommentar till evangelieboken, s. 337). Jesus säger också i Luk 11:20: »Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er.» [22]

Skall den grekiska prepositionen behålla sin grundbetydelse »i stället för» vore det då inte naturligt – från biblisk synpunkt – att nåd och onåd ställdes som motsatser. Så gör M. Black i sin artikel i The Journal of Theological Studies (»grace instead of disgrace»). I vårt språk har vi också uttryckssättet »låta nåd gå före rätt». Nåden går före rättvisan. Med all rätt skulle Gud döma oss så som vi har förtjänat, men i stället för dom ger han i Kristus nåd och förlåtelse. Men kan det inte ligga en fara i detta att i alla lägen låta prepositionen behålla sin grundbetydelse. Kan inte översättningen då bli »lika mångtydig som grundtexten»? Luther översätter: »Och av hans fullhet har vi alla fått nåd för nåd, »Gnade um Gnade», dvs nåd utöver nåd (SKB 1917), nåd och åter nåd (SFB 96), den ena nåden efter den andra, »som våg på våg sköljer mot stranden» (»as wave follows wave upon the shore») /A T Robertson, A Grammar of The New Testament in the Light of Historical Research, s. 574/, och så översätter de flesta kommentatorer. [23]

Skall vi översätta ”För Gud är ingenting omöjligt” eller ”Inget ord från Gud skall vara kraftlöst”?

Edwardsson skriver: »I Luk 1:37 står det enligt Odebergs översättning: ’Ty intet ord från Gud skall vara kraftlöst’. Det är just så som det står i grundtexten, och här har man ett gott exempel på vad strävan att hålla sig nära grundtexten kan ge, för även om den vanliga meningen ’för Gud kan inget vara omöjligt’ inte är oriktig, så ligger det en särskild vikt vid att det här talas om att Guds ord, i vilket Gud givit sina löften, inte kan bli tomma, kraftlösa ord.» [25]

Odebergs översättning är dock inte ordagrann utan omskrivande

Håller vi oss till grundtexten och återger den ordagrant, måste översättningen bli: »Varje sak skall inte vara omöjlig för (grek »para» = hos) Gud, det vill säga: Ingenting skall vara omöjligt för Gud. »Ouk… pan räma» är ett från hebreiskan hämtat uttryck som betyder »ingenting». Se härtill »räma» i Bauers lexikon och Moultons grammatik 3:196. Ordet »räma» betyder ord, men också sak, händelse. Se t.ex. Luk 1:65. Bauers lexikon hänvisar till 1 Mos 18:14. Samma är förhållandet med det hebreiska ordet »davar»: »inte ett davar» (»inte ett ord = inte en sak, ingenting. »Inte är väl någonting för underbart för Herren? Septuaginta översätter: »mä adynatei para theå räma? Ingenting kan väl vara omöjligt för Gud?» [27]

Det är svårt att förstå varför Odeberg här brukar en parafraserande (omskrivande) översättning. Det kan naturligtvis inte vara främmande för honom att detta semitiserande uttryck betyder »ingenting». Att det grekiska ordet »räma» inte alltid betyder »ord» utan bör återges med »sak» framgår också av Odebergs översättning av Luk 1:65: »Och fruktan kom över alla deras grannar, och hela Judeens bergsbygd ikring omtalades dessa ting», dvs händelser. [28]

Bordsbönen framfördes på Jesu tid i tacksägelsens form, och så skedde även vid nattvardens instiftande

Edwardsson skriver: »I nattvardsberättelsen i Matteus och Markus heter det att Jesus välsignade brödet, medan det i Lukas och hos Paulus heter att han läste tacksägelsen över brödet. Men i SFB heter det emellertid överallt ’tackade’. Och i Odebergs heter det märkligt nog bara ’läste bönen’!» Jesu befallningsord i Luk 22:19 (1 Kor 11:24f) återges i SFB med ’gör det till minne av mig’. Den översättningen har också NT 81 och det är ingen bra översättning eftersom den ger understöd för den reformerta uppfattningen att nattvardsfirandet blott är en minnesmåltid.» [30]

I Matteus, Markus, Lukas och 1 Kor återfinns samma formulering, att Jesus tackade Gud, frambar tackbönen. De grekiska verben »eucharistein» och »eulogein» har samma innebörd. [31]

Vad beträffar översättningen »Gör det till minne av mig» säger Edwardsson, att »det inte är någon bra översättning eftersom den ger understöd för den reformerta uppfattningen att nattvardsfirandet blott är en minnesmåltid.» Det hade tydligen varit bättre att översätta: »Gör det till min åminnelse.» Men dessa båda formuleringar utsäger ju detsamma. Norstedts »Svenska ordbok» säger om ordet åminnelse, att det förekommer mest i vissa uttryck och innebär att högtidlighålla minnet av någon eller något. Från stilistisk synpunkt hade det kanske varit bättre att här använda en högtidligare formulering. Men då ordet åminnelse numera är ovanligt, valdes formuleringen »till minne av mig» i den vissheten att någon ändring i sakinnehållet inte gjordes. Samma goda innebörd som Edwardsson ger »nattvard till Kristi åminnelse» måste också gälla »nattvard till minne av Kristus». [32]

Johannesprologen

Edwardsson skriver: »I Joh 1:18 har SFB tyvärr förändrat provöversättningens riktiga ’han har uppenbarat honom’ till ’han har gjort honom känd’. Det grekiska ordet betyder ’utlägga’, såsom Odeberg har.» [34]

Ja, Odeberg översätter helt ordagrant: »han har utlagt». Verbet »exegéomai» betyder »uttolka», »utlägga» (jfr exeges, utläggning, förklaring). Genast var jag beredd att ge Edwardsson rätt i att provöversättningen kanske var riktigare. Men när vi i grekiskan har ett ord som vi ej kan direkt överföra till vårt språk, då bör vi söka ett ord som så nära som möjligt återger innehållet. I detta sammanhang kan vi använda oss av Jesu eget ord när han säger: »Ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.» Utifrån detta Jesusord är kanske den översättningen bäst: »Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.» [35]

Skall genitivuttryck översättas med genitivuttryck?

Edwardsson skriver: »SFB har sökt att upplösa de olika prepositionsuttrycken som grekiskan har från det hebreiska inflytandet. Tidvis har man lyckats väl. Så t.ex. i Rom 1:16: ’Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken’. Och Rom 10:10: ’Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst’. Men ibland har man dock i denna goda strävan fallit för frestelsen att förklara mer än vad texten säger och på ett sådant sätt att det ger felaktiga associationer. Så t.ex. i Rom 4:13, där grundtexten säger ’genom trons rättfärdighet’ men SFB skriver ’genom den rättfärdighet som kommer av tro’.» [37]

Texten skulle alltså enligt Edwardsson ha blivit mycket klarare om alla tre ställena (Rom 4:13, 9:30 och 32) som i provöversättningen hade återgivits med »trons rättfärdighet». Men grekiskans genitiv är inte så alldeles lättbegriplig, när den överförs till vårt språk. Vi kan bara tänka på vilket bekymmer det vållade Luther, när han i Rom 1:16 stod inför de orden att »Guds rättfärdighet uppenbaras». Först efter flera års kamp uppfattade han detta uttryck rätt. Det var här inte fråga om Guds straffande rättfärdighet, utan om rättfärdigheten från Gud, den »rättfärdighet som gäller inför Gud, vilken kommer av tro i tro» (Luther: »die Gerechtigkeit, die vor Gott gilt, welche kommt aus Glauben in Glauben»). På samma sätt återger Luther Rom 9:30ff: …»Jag talar om rättfärdigheten som kommer av tro» (»die Gerechtigkeit, die aus dem Glauben kommt»). Texten är ju mycket klar: »Hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro. Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro.» [38]

I Rom 4:13 skriver aposteln: »Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro.» Vad aposteln här säger är att rättfärdigheten inte är av lagen utan av tron (v. 14). Att denna översättning skulle »ge felaktiga associationer och ge mer intryck av att det handlar om den begynnande rättfärdigheten som en följd av tron», det är svårt att förstå. Här talas det ju inte om en rättfärdighet på grund av tron, som en följd av tron. [39]

Skall man översätta ”en endas rättfärdighet” eller ”en endas rättfärdiga liv” (Rom 5:18)?

Edwardsson skriver: »För verbet ’dikaioun’ (rättfärdiggöra) används med rätta genomgående termer som framhäver den forensiska, rättsliga betydelsen. När man däremot i Rom 5:18 översätter ’dikaiåma’ blott som ’rättfärdighet’ och inte som ’rättfärdighetsverk’ vilket det egentligen avser, så har man förbigått en viktig sak. Kristi dikaiåma avser i detta sammanhang just hans rättfärdiga handlande och det måste komma till uttryck i översättningen.» [41]

Rom 5:18 ger oss en sammanfattning: »Alltså: liksom en endas fall ledde till (resulterade i) fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till (resulterat i) en frikännande dom som leder till liv» (SFB). Edwardson menar att vi har flyttat uttrycket ’för alla människor’ och ställt det före den frikännande domen i den avsikten att sambandet mellan den frikännande domen och uttrycket »för alla människor» skulle försvagas. Men detta skedde av helt andra skäl. Det är inte möjligt att skriva »ger en frikännande dom för alla människor som leder till liv. Då gör vi oss skyldiga till ett syftningsfel. Vi hade kunnat skriva »ger för alla en frikännande dom – en dom som leder till liv». Men vi fann den formuleringen alltför tung. Rom 5:12ff ger oss ju ett mycket komprimerat innehåll. Det var för att underlätta förståelsen som vi flyttade fram uttrycket »för alla människor», eftersom innehållet inte på något sätt ändrades. Men jag tror att vi bör undvika att någon fler kommer att uppfatta vår skrivning så, att sambandet mellan den frikännande domen och »för alla människor» inte är helt klart. Jag kommer därför att föreslå att vi ändrar översättningen så att den blir tydligare: … så har en endas rätfärdighet resulterat i rättfärdiggörelse för alla människor – en rättfärdiggörelse som ger liv. [42]

Att en endas rättfärdighet (dikaiåma) har lett till en frikännande dom betraktar Edvardsson som en mycket svag översättning. Men verbala substantiv som slutar på -ma anger resultat, de som slutar på -sis anger handling (se grammatikor: Kühner Blass, 2, s. 272 och Robertsson, s. 151 anger handling). Att Kristi rättfärdighet leder till rättfärdiggörelse för alla människor, en rättfärdiggörelse som ger liv kan väl inte betraktas som svagt innehållsligt sett. Mot en endas synd ställer aposteln en endas rättfärdighet. Luther översätter: »Wie nun durch eines Sünde die Verdamnis über alle Menschen gekommen ist, so ist auch durch eines Gerechtigkeit die Rechtvertigung des Lebens über alle Menschen gekommen.» Edwardsson sammanfattar: SFB:s provöversättning visar för övrigt att man förstod betydelsen genom att man där skrev ’en endas rättfärdiga liv’, även om detta är en svag översättning! En endas rättfärdighet och en endas rättfärdiga liv ger ju samma innehåll. En endas rättfärdighet kan väl inte ge något svagt innehåll, när det förkunnas att den rättfärdighet som Kristus har förvärvat har kommit alla människor till del. [43]

NT 81 översätter versens slutord: … så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. En sådan översättning ger också Beck i sin översättning: … så var alla människor dömda att vara rättfärdiga och levande (»judged to be rightous and alive»). Men denna översättning kan inte vara riktig. Varken den grekiska textens genitiv »livs rättfärdiggörelse» eller Skriftens innehåll i övrigt tillåter en sådan översättning. Inte alla människor kommer att äga det andliga livet och leva för evigt. Genitiven »livs rättfärdiggörelse» anger avsikt och syfte (se Blass/Debrunner/Rehkopf). Guds avsikt med den allmänna rättfärdiggörelsen är att den skall bli till liv, ge liv, och det sker när syndare tar emot detta frälsningsbudskap i tro. [44]