Av IF

Vissa forskare menar att prästämbetet har underbetonats

Edwardsson skriver: »På två ställen i detta brev återkommer märkligt nog samma utläsningar som i Kyrkobibeln 1917 och som där var mycket omdiskuterade. I Ef 4:12 skrev KB 1917: ’Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp’. Det var en översättning som utgick från uppfattningen om att ämbetet i form av präster var ett senare påfund i kyrkans historia och att det i början, efter de tolv apostlarna bara fanns ett allmänt prästadöme som var verksamt.» [1]

Helt obefogat är det påståendet att 1917 års översättning av Ef 4:11f skulle utgå från den uppfattningen att det »efter de tolv apostlarna bara fanns ett allmänt prästadöme som var verksamt.» Detta kan inte vara fallet. Biskoparna fick efter apostlarnas död en allt starkare ställning i fornkyrkan. Tanken på den biskopliga successionen (efterföljden) växte fram. Kyrkofadern Ireneus kunde säga, att »kyrkan finns där biskopen finns.» Under biskopen stod sedan presbyterer och diakoner. Visst fanns det i fornkyrkan, efter apostlarnas död, församlingsledare. Redan på apostlarnas dagar »fanns predikoämbetet, med biskopar, presbyterer m.fl.», säger Edwardsson. Javisst, ett klart bevis härpå har vi i Ef 4:11, där Paulus talar om »apostlar, profeter, evangelister samt herdar och lärare.» [2]

Andra forskare sätter ut ett kommatecken som ej finns i grundtexten

Angående översättningen av denna vers skriver Edwardsson: »Sammanhanget i texten är väl att Kristus gav kyrkan apostlar, profeter, evangelister och lärare, som skulle utföra det uppdrag som är dem givet: ’De ska för att fullkomna de heliga, utföra sin tjänst och uppbygga Kristi kropp’.» Edwardsson sätter alltså ett kommatecken efter de heliga, och därigenom blir uppgiften att uppbygga Kristi kropp lagd enbart på de offentliga kyrkotjänarna. Detta kommatecken, som också felaktigt sattes ut på samma ställe i King James Version, gav översättningen: … »pastors and teachers, for the perfecting of the saints, for the work of ministry, for edifying of the body of Christ.» Det skall kanske tilläggas, att någon kommatering inte fanns i den ursprungliga grekiska texten. [4]

Andra forskare sätter in ett ”därigenom” som ej finns i grundtexten

Men i den grekiska text vi har finns inte något kommatecken efter »de heliga» (se t.ex. Aland The Greek New Testament). NT 81 kan naturligtvis inte sätta ut ett kommatecken efter de heliga – det skulle ha varit alltför uppseendeväckande – men ger versen samma innehåll som Edwardsson genom att tillfoga ordet därigenom – ett ord som inte finns i den grekiska texten. NT 81 översätter: »De (dvs herdar och lärare) skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp.» Uppgiften att uppbygga Kristi kropp blir alltså genom detta »därigenom» lagd enbart på de offentliga kyrkotjänarna. [6]

Att så sker kan tillskrivas modern forskning kring kyrkans ämbete. I En bok om kyrkans ämbete, 1951, s. 17-69) har Riesenfeld skrivit en artikel om Ämbetet i Nya testamentet. I denna talar han om »ämbetet som benstommen i Kristi synliga kropp, det kristna samfundet». Om det allmänna prästadömet däremot säger han: »Givetvis har vi full rätt att räkna med ett allmänt prästadöme. Det är en känd företeelse att ämbetsfunktioner och ämbetsattribut ’demokratiseras’ och överförs på en menighet.» [7]

Ett annat skriftställe visar att alla heliga skall bygga upp Kristi kropp

Aposteln Petrus skriver: »Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar» (1 Petr 2:9). Här får alltså samtliga kristna i uppdrag att förkunna Guds härliga gärningar, med andra ord att bygga upp Kristi kropp (hans församling). Det är därför omöjligt, att SFB:s översättning av Ef 4:11 skulle höra till de »mycket omdiskuterade». Den överensstämmer ju helt och hållet med Petrus undervisning. Men om Paulus här säger att de heliga har blivit kallade att uppbygga Kristi kropp och Petrus på samma sätt säger att de heliga är »ett konungsligt prästerskap» med uppgift »att förkunna hans härliga gärningar», så kan väl inte Paulus och Petrus därmed ha menat att det inte längre behövdes några offentliga kyrkotjänare i församlingen. Paulus ger ju dessa uppdraget att utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp. När herdar och lärare i församlingen blir förelagda denna uppgift, kan detta inte innebära att de därigenom inte längre är ålagda att tillsammans med församlingsmedlemmarna bygga upp Kristi kropp. Aposteln vill med sitt ord om »tjänstens verk» låta hela församlingen tillsammans med församlingens offentliga tjänare fullgöra denna heliga uppgift att »bygga upp Kristi kropp». [9]

Det är uppenbart att Edwardsson i stor hast har arbetat med denna text. Han skriver också försiktigt att sammanhanget i texten »väl» är denna. [10]

Har efesierna avlagt den gamla människan eller uppmanas de att avlägga den (Ef 4:22)?

Edwardsson skriver: »Det andra Efesierbrevstället är 4:22. Där heter det i SFB: ’Ni har lämnat ert förra liv och lagt av den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär’. Huvudproblemet här är att avläggandet av den gamla människan därmed anses vara en färdig sak som en gång för alla skett och således är fullbordad, medan texten uttryckligen talar om ’att ni blivit lärda att avlägga den gamla människan’ dvs något som hela tiden pågår och sker i en kristen människas liv.» [12]

För Edwardsson är översättningen klar. Texten talar om »att ni blivit lärda att avlägga den gamla människan». Denna översättning avvisas vanligen i grammatikor med hänvisning till att »ni har blivit lärda» står för långt ifrån infinitiven. Så skriver t.ex. Nigel Turner i Moultons grammatik 3, s. 148 om infinitiven avlägga att den ligger långt från det styrande verbet (»but a long way from governing verb) ’har lärt’ (grek. edidachthäte).» [13]

Går vi igenom de grammatikor, som behandlar denna vers, säger de att texten är svår. Två olika lösningar ges vanligtvis. Somliga säger om den infinitiva formen, »att den tycks återge innehållet i den undervisning aposteln hänvisar till och vara ’epexegetisk’, dvs ge en närmare förklaring till det som är sagt i det föregående (så t.ex. C D F Moule, s. 127). Att perfektformen därvid skulle kunna klassas som »ett svårt fel» är inte riktigt. Vi får då den översättning som är återgiven i 1917 års bibel och i SFB. »Ni har lämnat ert förra liv och lagt av den gamla människan… och iklätt er den nya människan… Lägg därför bort lögnen.» [14]

Huvudproblemet med denna översättning är enligt Edwardsson att »avläggandet av den gamla människan därmed anses vara en sak som en gång för alla skett och således är fullbordad.» Men kan textsammanhanget verkligen uppfattas så som Edwardsson säger? Aposteln skriver till adressaterna att »de lämnat sitt förra hedniska liv och lagt av den gamla människan», och just därför skall de lägga bortlögnen och tala sanning med varandra. [15]

Grammatikern Maximilian Zerwick talar om »den dunkla texten» i Ef 4:22 och skriver: »Kanske kan den återges: Lägg av… den gamla människan (»Put off the old man»). Infinitiven kommer då att uttrycka en uppmaning. Imperativistiska infinitiver är visserligen ovanliga i koiné men vanliga i klassisk grekiska. [16]

Från innehållslig synpunkt blir skillnaden egentligen inte så stor. Ni har lagt av den gamla människan, ni har klätt er i den nya människan, lägg därför bort lögnen. Just därför att ni har klätt er i den nya människan skall ni lägga av lögnen. En sådan översättning kan väl inte – som Edwardsson säger – »innebära att avläggandet av den gamla människan därmed anses vara en färdig sak, som en gång för alla har skett och således är fullbordad.» Visst är apostelns framställning skenbart motsägelsefull: »Ni har lagt av… därför lägg bort…» Men i denna paradox har aposteln uttryckt en djup sanning, att den kristna människan ännu har att strida mot sin gamla människa. [17]

I detta sammanhang kan det vara viktigt att gå till Kol 3:9f. Aposteln skriver: »Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan som förnyas till rätt kunskap…» Skulle man också här med Edwardsson kunna säga: »Huvudproblemet här är att avläggandet av den gamla människan därmed anses vara en färdig sak som en gång för alla skett och således är fullbordad.» Förhåller det sig inte i stället så, att när aposteln hänvisar till att adressaterna har lagt av den gamla människan och klätt sig i den nya människan, då har han dessförinnan uppmanat dem: Ljug inte på varandra. Måste inte denna uppmaning ge bibelläsaren den insikten att avläggandet av den gamla människan inte kan »vara en färdig sak och således vara fullbordad». [18]

Ef 4:22f och Kol 3:9f har alltså samma innehåll. Och så är förhållandet i många fall: Kol 3:16 – Ef 5:19, Kol 3:18 – Ef 5:22, Kol 3:19 – Ef 5:25, Kol 3:20 – Ef 6:1, Kol 3:21 – Ef 6:4, Kol 4:1 – Ef 6:9. Det är inte bara här fråga om texter med samma innehåll. Texterna kommer också i samma ordningsföljd. Den frågan har ställts: Har Paulus skrivit dessa båda brev på en dag? [19]

Jag är glad över att Edwardsson har tagit upp detta textavsnitt till behandling. Naturligtvis hade vi – liksom Luther och NT 81 – kunnat återge texten i befallningens form: lämna ert förra liv och lägg av den gamla människan… Stöd för en sådan översättning ges av det vidare sammanhanget (Ef 4:17): »I Herrens namn varnar jag er därför: lev inte längre som hedningarna.» I v. 22ff upprepar då Paulus samma uppmaning som han gett i v. 17. Utmärkande för hans brevstil är just att han efter ett kortare eller längre uppehåll tar upp samma tanke eller uttryck. Han avrundar sin framställning. Textens samband med Kol 3:9f talar dock för den översättning som givits. Det sakliga innehållet blir i båda fallen detsamma. [20]

Positivt helhetsomdöme

Edwardsson har arbetat med texterna och granskat översättningen kritiskt på några punkter. Samtidigt förklarar han att »SFB som helhet sett har lyckats ovanligt väl med den svåra uppgiften att ge en trogen översättning på god svenska. Särskilda prov på detta kan man se i de mer eller mindre poetiskt formade delarna av NT, såsom i Luk 1, Joh 1, 1 Kor 13, Fil 2 m.fl.» Visst är det uppmuntrande att översättningen röner uppskattning. Uppmuntrande är det också när SFB blir föremål för kritisk granskning. Vi får då anledning till att undersöka vad som står skrivet. Skriften är ju klar. En översättning bör också så klart som möjligt återge grundtexten. [22]