Av Ingemar Furberg

I sin recension av Svenska Folkbibeln (SFB) kommer Sten-Bertil Risberg in på frågan om de krav som kan ställas på en översättning av Nya testamentet. Han skriver: En översättning skall inte »förtydliga vad som ej klart utsäges i grundtexten.» I detta avseende har SFB enligt Risberg inte uppfyllt kraven. Han säger: »Rättfärdiggöras, dikaious-thai, ges en klar forensisk tolkning: att förklaras rättfärdig. Men att förtydliga vad som ej klart utsäges i grundtexten, betraktar jag för egen del som översättningens svaghet.» [0]

Till detta skall sägas att den forensiska (rättsliga) innebörden av rättfärdiggöra är så klart utsagd att det inte går att använda ordet »göra rättfärdig». Så är t.ex. fallet i Luk 7:29 och Rom 3:4, där vi finner uttrycket »rättfärdiggjorde» Gud. Vi måste här översätta »gav Gud rätt» resp. »att Gud skall få rätt». På samma sätt förhåller det sig med Rom 8:33: »Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som gör rättfärdig.» Här kan vi inte så gärna återge det grekiska ordet med »rättfärdiggöra» eller ens »förklara rättfärdig.» Att det är fråga om en domstolsterm framgår klart. Den forensiska innebörden är så tydlig att vi här bör återge verbet med »frikänna». [1]

Både det hebreiska ordet hizdik (i GT) och det grekiska ordet dikaioun är i King James Version alltid översatt med ordet justify. När vi använder en mängd olika översättningar för samma ord kan det passera obemärkt, vilket grekiskt eller hebreiskt ord som användes. Om vi på alla ställen i Skriften översatte ordet med rättfärdiggöra, då skulle det vara lättare att fastställa vad verbet betyder. Då skulle översättningen av 5 Mos 25:1 bli denna: »Om en tvist uppstår mellan män, och de kommer inför rätta, för att man där skall döma mellan dem, då skall man ‘rättfärdiggöra’ den oskyldige och fälla den skyldige.» Sammanhanget visar då att verbet inte kan betyda »göra rättfärdig i människans inre» – såsom många i en psykologiserande tid föreställer sig – utan måste betyda »fria» (som motsats till »fälla»), dvs »förklara rättfärdig. [2]

Betraktar Sten-Bertil Risberg SFB:s bruk av uttrycket »förklara rättfärdig» som »översättningens svaghet», så ifrågasätter prof. Birger Gerhardsson i sin recension av NT 81 i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1982) översättningen av »det aktiva dikaioun med ‘göra rättfärdig’ och det vanligare passiva dikaiousthai med ‘bli rättfärdig’.» Han skriver: »Särskilt det sist nämnda är nog lite beklagligt. Bli ‘gjord rättfärdig’ är i så fall klarare. Men jag undrar om man inte – för att modernisera lite mer – borde översätta ‘förklara(s)’ rättfärdig. Den översättningen väljer den viktigaste aspekten i uttrycket.» Detsamma säger också grekiska grammatikor. I A. T. Robertsons stora grammatik heter det: »Verbs in -oun do not always have the full causative idea: ‘axioun’ = ‘deem righteous.’» För en uttömmande behandling av detta ord kan vi hänvisa till Schrenks artikel i Kittels Theologisches Wörterbuch z. NT. [3]

Som en brist betraktar Risberg att SFB inte har »närmat begreppen skrift och tradition till varandra, vilket har både historiska och ekumeniska skäl för sig.» Vi har inte kunnat göra så. Vi har ett historiskt dokument framför oss, och vi vill att dokumentet självt skall tala. Det skall inte tolkas utifrån en senare kyrklig tradition. En rätt, biblisk ekumenik innebär ett arbete för att människor skall låta korrigera sig av Ordet. Att vid översättningsarbetet medvetet »närma Skrift och tradition till varandra» innebär att man då tar hänsyn till en senare tradition, som kommer att styra förståelsen av den bibliska texten. I Katolska kyrkans nya stora katekes heter det, att »både skrift och tradition måste erkännas och få samma höga ställning och vördnad» (s.31). Men aposteln Paulus anger vad som skall vara läronorm i församlingen, när han skriver: »Inte utöver det som står skrivet» (1 Kor 4:6). Skriften allena skall vara läronorm. [4]

Risberg förklarar också att han för egen del föredrar NT 81. Att den i sin översättning talar om en rättfärdiggörelse »på grund av tron» (Rom 3:28, Gal 3:8) visar, att den utgår från en medeltida tradition som talar om den av kärleken formade tron (»fides caritate formata»). Först när tron är värmd av kärleken rättfärdiggör den. Men Gerhardsson skriver i sin nämnda recension: »I vår antropocentriska tid föreställer sig många att tron rättfärdiggör människan. Men det gör aposteln inte. Inte på ett enda ställe säger han så.» [5]

Aposteln Paulus förkunnar den ogudaktiges, syndarens, rättfärdiggörelse. Denna rättfärdiggörelse är knuten till Kristi person och verk och tas emot genom tron. Katolska kyrkan däremot förkunnar att människan göres rättfärdig på grund av tron, dvs när tron är värmd av kärleken. Här är rättfärdiggörelsen knuten till den fromma människan. Det har också sagts av många, att vi i NT 81 har fått en översättning som är formad och bestämd av en senare katolsk tradition. [6]

Risberg skriver också: »Vad som ligger i beteckningen ‘folkbibel’ är svårt att veta eftersom översättningen saknar företal och därmed uttalad målsättning.» Med folkbibel menar vi att den vill vara allom allt, dvs användbar för alla, en översättning som vi anbefaller åt alla svenskspråkiga. Att den inte ger något företal är helt naturligt, eftersom vi vill låta materialet, texten, tala. Risberg förklarar att han för egen del föredrar NT 81. Han för dock debatten på ett redbart sätt utan insinuationer. Han har gett sin syn på översättningen och finner också något positivt i den, att den ger »en utförlig och många gånger nyttig notapparat.» Vi är tacksamma för att SFB blir föremål för kritisk granskning. Det ger oss anledning att än en gång forska i Skrifterna för att se hur det kan förhålla sig (Apg 17:11). [7]