Genmäle till dr Furberg

I Biblicum 2/1996, ss. 82-84 ingår en av dr Ingemar Furberg (IF) författad recension av min doktorsavhandling Jesus of Nazareth and the Sabbath Commandment (Åbo 1995, 240 s.). Recensionen är så pass anmärkningsvärd att ett genmäle torde vara på sin plats. [0]

Det anmärkningsvärda bestar däri, att IF har tagit till pennan 1. utan att ha läst annat än brottstycken av min bok, 2. utan att ha bemödat sig om att förstå de få sidor han har läst, samt 3. utan att se till att min text blir korrekt översatt och citerad. Det är omöjligt att i det följande visa på alla de förvanskningar som IF gör sig skyldig till. Några få anmärkningar må vara nog för att illustrera det ovan sagda. [1]

1. IF ger inte sina läsare någon inblick i vad min avhandling handlar om. Vilket är det problem som jag undersöker? Vilka metoder kommer till användning? Hur är arbetet disponerat? Vilka är slutsatserna? En recensent bör rimligen kunna ge upplysningar om dylika ting. Det kan IF inte, då han har underlåtit att läsa den bok han recenserar. Samma underlåtenhet avspeglas i IF:s kritik av mitt resonemang kring termen »kristologi». Den som har läst boken har lagt märke till att jag är sysselsatt med tio delproblem, av vilka frågan om den implicita kristologin är ett. Han eller hon har vidare sett att jag gärna använder termerna »kristologi» och »kristologisk» (t. ex. ss. 176, 178, 192, 197) och att min diskussion på s. 14 omöjligen kan tolkas såsom IF gör (s. 83). [2]

2. Initierade läsare – avhandlingen är endast avsedd för sådana – vet att jag ingalunda har gjort mig skyldig till de virriga, naiva och ologiska resonemang som IF genomgående tillskriver mig. IF:s kritik visar endast i vilken mån han själv är insatt i frågorna och i vilken mån han har förstått min text. [3]

I yttersta korthet pekar jag bara på ett enda exempel, nämligen IF:s kritik av s.1 i min avhandling (ss. 82-83). Under rubriken »A preliminary definition of the task» (ss.1-2) försöker jag finna en utgångspunkt för min undersökning. Det är nödvändigt att jag formulerar mig så, att utgångspunkten förefaller rimlig för så många initierade läsare som möjligt. Nu hör det obönhörligen till spelets regler – vilka jag ej själv har uppfunnit och ej själv kan ändra – att det endast och allenast är det mänskliga förnuftets domstol som avgör vad som är »rimligt». Inga som helst trosbekännelser kan förekomma i en akademisk avhandling. (Om IF har den motsatta ståndpunkten, så må han nämna de sidor i den egna avhandlingen Das Pater noster in der Messe, Lund 1968, där ståndpunkten kommer till uttryck). Denna regel måste man finna sig i, oberoende av vad man tycker om den. Den som sig i leken ger, han far leken tåla. IF har ställt sig utanför »leken» och pekar finger åt deltagarna. Men hans kritik kan jämföras med beteendet hos den som på fotbollsläktaren undrar varför inte alla på planen kan medhava en egen boll att sparka på. Det kan de givetvis ej, då de måste finna sig i spelets regler, vilka de ej själva har uppfunnit och vilka de ej själva kan ändra på. Detta sagt i allmänhet om IF:s kritik. [4]

Går man till detaljerna, så finner man t. ex följande påstående: »Författarens ord om att evangeliets berättelser är ‘på det hela taget trovärdiga’ stöder han sedan med ett antagande som han betecknar som ‘mycket rimligt’: ‘Eftersom få forskare…’» (s. 83). Det resonemang som här tillskrivs mig, det för jag i själva verket inte alls. Vi har att göra med en missuppfattning från IF:s sida. Den som är insatt i den vetenskapliga diskussionen ser att jag värjer mig mot sådana skeptiska läsare, som väl i allmänhet medger att Jesus var involverad i dispyter med fariséer, men som inte vill tänka sig några dispyter just angående sabbatsbudet. I det av IF citerade stycket försöker jag visa att denna skeptiska inställning är – just det! – orimlig och att det lönar sig att läsa vidare i min bok. [5]

IF fortsätter: »Men skulle det inte kunna tänkas att författaren i stället hade uttalat den satsen att Jesus enligt de nytestamentliga texterna har varit inbegripen i stridssamtal med fariséer och skriftlärda. Men någon sådan argumentering vill han inte veta av.» Så kan man säga endast om man inte läst eller inte förstått eller inte låtsas om de två första meningarna på s. 1 i min bok. [6]

Så kunde jag fortsätta och punkt för punkt uppvisa den verkliga kvaliteten på IF:s anmärkningar, exempelvis gällande den implicita kristologin (s. 83), de synoptiska berättelsernas stiliserade karaktär (s. 83), analysen av Mark 2:28 (ss. 83-84), uttrycket »människosonen» (s. 84) eller föregivna motsägelser i min framställning (s. 84). Men det redan sagda må vara nog.. [7]

3. IF:s citatteknik är förbryllande. Han känner dock den elementära regel som säger dels att det man omger med citationstecken skall vara en ordagrann återgivning av en annan text, dels att man ej får förvränga en annans ståndpunkt genom ett stympat citat. [8]

Jag överlämnar till läsarna – IF själv inkluderad – att ta ställning till huruvida citatet på s. 84 (»För länge sen…») är en korrekt och hederlig återgivning av följande passus i min bok: »For a long time it was a rather general assumption among scholars that bar (e)nash(a) was probably not a Messianic title within Judaism i Jesus’ days. The Aramaic expression was used in everyday speech, where it had no Messianic connotations, but merely meant ‘a human being’, or ‘man’ (in general). It could also be used as an indefinite pronoun. Further, an Aramaic-speaking person could use the expression in question in order to refer to himself. However, bar (e)nash(a) was not simply a circumlocution for ana, as Vermes and others have said, but always retained some of the meanings mentioned above» (ss. 92-93; jag har utelämnat noterna samt på ett förenklat sätt transkriberat ord som i avhandlingen är tryckta med arameisk kvadratskrift). [9]

Den som ännu vill granska IF:s akribi, men ej ämnar skaffa sig min avhandling, rekommenderas att jämföra Leif Eriksons genmäle på ss. 78-79 med IF:s citat ur detta på ss. 79-82 i Biblicum 2/1996. Det är lärorikt. [10]

IF avslutar sin recension med en betraktelse över 2 Tim 3: 15 och Joh 10:35. Det är goda bibelord. Men också Ef 4:25 är en del av den Heliga Skrift. [11]

Åbo den 15 augusti 1996
Sven-Olav Back
Teol. dr, präst i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland

 

Svar från Ingemar Furberg

– Backs anklagelser är av så köttslig art att jag lämnar ifrån mig bedömningen av dem. Han har inte ens förstått att jag har arbetat just med frågan om hans arbetsmetod. Jag har därför bett fil dr Lars Gahrn om ett yttrande i frågan. Själv kommer jag tillbaka till det ämne jag tidigare behandlade i min recension, nämligen det om dr Backs arbetsmetod. Men först återger jag Gahrns yttrande: [13]

Anklagelser utan grund

»Flera av Backs anklagelser saknar exemplifiering och är således slag i luften. Anklagelserna att recensionen inte ger läsaren någon inblick i vad avhandlingen handlar om eller i dess arbetsmetoder är märkliga, eftersom ämnet berörs på flera ställen och större delen av recensionen handlar just om arbetsmetoderna. All kritik mot Back grundas på klara utsagor i hans egen avhandling. Några missuppfattningar föreligger inte. Översättningarna är riktiga med undantag av att ‘for a long time’ (s. 92) borde ha översatts med ‘länge’, ‘under långliga tider’. Detta ändrar dock ingenting i sak. Recensionens citat från sidorna 92-93 respektive 94-95 är förkortade utan att detta har angivits med punkter. Så långt har Back rätt, men förkortningarna drabbar inte något väsentligt och förvränger alls inte innebörden i citaten. Back undviker diskussion kring sakfrågorna genom att lägga stor vikt vid betydelselösa detaljer. Backs anklagelser saknar grund.» [15]

Lars Gahrn

Backs långtgående bibelkritik

Sin kritik av min recension inleder Back med att säga att jag inte har läst annat än brottstycken av hans avhandling och den del jag har läst har jag förvanskat. Den som granskar hans genmäle som här införs ser hur aggressiv och överlägsen han är. Läsarna får det intrycket att min recension har kommit till i den enda avsikten att komma åt och skada honom. Själv säger han att han skrivit sitt genmäle »med återhållsamhet», men nog hade en mera lågmäld ton varit på sin plats. [18]

När ett recensionsexemplar sänds till Stiftelsen Biblicum, måste Back ha förstått att själva metodfrågan skulle komma att behandlas av oss. Han har ju en gång påbörjat sina teologiska studier vid vår institution och är sedan lång tid prenumerant på var tidskrift. Han är alltså väl förtrogen med vad Stiftelsen Biblicum står för. Back förklarade – som han själv säger – helt öppet vid sin disputation, att »akademisk exegetik med nödvändighet måste bedrivas med ‘ateistiska metoder’.» Står det då inte en recensent fritt att undersöka, hur bibeltexten behandlas, när den förstås ur en sådan aspekt? [19]

Pesch hävdar att de kristna församlingarna efter påsk har satt sin prägel på innehållet i evangelierna

Den kristna trons ställning till den historisk-kritiska bibelforskningen aktualiseras gång på gång. I en tysk avhandling (R. Pesch, Jesu ureigne Taten?, 1970), som behandlade frågan om Jesu underverk och där särskilt de texter analyserades, som berättar om hur Jesus botar spetälska, kom författaren, den ‘moderne’ exegeten, till det resultatet, att det i evangelierna inte finns vare sig något Jesus-ord eller någon berättelse som kan bevisa, att Jesus verkligen botat spetälska. [21]

Pesch utgår därvid inte från evangelierna, sådana de föreligger i Skriften. I dessa finner vi – måste också Pesch finna – en »explicit», en tydligt uttryckt kristologi. Jesus är Messias, Herren (Luk 2:ll), han talar om sig själv som Människosonen (Matt 9:6), han talar i kraft av sin gudom: »Jag säger er» (Matt 5: 18). Så hade ingen av Israels profeter talat. Han förklarar för sina lärjungar: » En är er lärare, Kristus» (Matt 23:10). Jesus är klart medveten om att han är Guds Son (Matt 16: 16 ff). Inför översteprästen, som frågade honom: »Är du Messias, den Välsignades son?», svarade Jesus: » Jag Är. Och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.» Pesch kan göra detta djärva påstående, först sedan han »med ateistiska metoder», »med nutida exegetiska analysmetoder» har fått fram en äldre text, som enligt honom är »autentisk», tillförlitlig. [22]

I en recension av hans arbete betecknade prof. Lars Hartman detta resultat som »spännande». Det var nämligen enligt denne inte byggt på något slags förnuftstro, som på förhand utesluter möjligheten av under, utan på »nutida exegetiska analysmetoder». [23]

Grunderna för de nutida exegetiska analysmetoderna är dock inte desto mindre en förnuftstro, som på förhand utesluter möjligheten av under

Det är i kraft av en radikal evangeliekritik som Bultmann-lärjungen Pesch kommer till detta resultat. Evangeliernas berättelser ger enligt honom inte en historisk bild av Jesu person och verk. Han menar i stället, att dessa berättelser har blivit stiliserade, bearbetade, och återspeglar den kristologi som växte fram i den kristna församlingen efter påsk. Ord som tillskrivs Jesus, tillskrivs av Pesch församlingsteologin (»Gemeindetheologie»). [25]

När Back går att behandla textmaterialet, skriver han inledningsvis: »När synoptikerna beskriver sabbatskonflikterna mellan Jesus och de andra, gör de detta i korta, stiliserade berättelser» (s.31). Denna stilisering har då utförts som »redaktionellt tillägg till en traditionell vers.» [26]

På samma sätt säger Fridrichsen, att berättelsen om Jesu uppståndelse är hållen i »en genomförd religiös, uppbygglig stil som röjer att berättelsen inte är framgången ur minnet eller en personlig iakttagelse.» [27]

Mot bakgrund av det Back säger, att han måste driva sin exegetik »med ateistiska metoder», och mot bakgrund av det han utgår från, att evangelierna har blivit bearbetade och fått redaktionella tillägg, förstår vi att Back inte utan vidare kan utgå från den grekiska text som Skriften ger. Under rubriken »Jesu helande sabbatsgärningar» (»The Sabbath acts of healing») skriver han inledningsvis, att han »vill koncentrera sig på Markustexten och att han först gör en redaktions-kritisk undersökning av texten» (s.106). Då erhåller han en bearbetad bibeltext som skiljer sig från den text evangelisterna ger och som av Back benämns den »traditionella» texten. [28]

Så skriver Back i sina inledande kommentarer till evangelietexterna t ex (Kap 3, s. 52): »Eftersom Joh 5:1-47, 7:14-24 och 9:1-41 behandlas i en exkurs (ss. 148-158), kommer följande texter inte att behandlas i denna studie: Mark 1 :21 -28, 1 :29-31, 6: 1 -6a med parallellställen och (Matt 24:20).» Anledningen härtill anger Back: »Aven om man skulle ta Markus-evangeliets underberättelser bokstavligt (»Even if the Markan miracle stories were taken at face value…»), skulle de inte bidra något utöver de ovan nämnda texterna vad vårt nuvarande ämne angår. De bekräftar den bild som dessa texter ger oss, att Jesus brukade bota sjuka på sabbaten–Mark. 1 :29-31 emellertid endast på redaktionell nivå.» [29]

Detta under har alltså enligt Back aldrig hänt utan är resultatet av senare redaktörers bearbetning av den ursprungliga texten. Därför kan Back föra över detta ställe i Markus-evangeliet till Johannes-evangeliets »fria behandling av traditioner och källor, där sannolikhetsgraden i de litterära kritiska rekonstruktionerna (ombildningarna) är låg.» [30]

På sidan 56 tar Back än en gång upp frågan om evangeliernas historiska värde. Han säger där att han »vill ställa varje berättelse på dess rätta plats». Han tvekar att »på förhand (»a priori») inta Dibelius position, enligt vilken tankemönstren (»the paradigms») har uppstått ‘i ögonvittnens omedelbara närhet’ och är relativt tillförlitliga.» Men han kan inte heller följa Bultmann, »som betraktade varje ‘kontrovers-dialog’ som en ‘ideal scen’ », vilket betyder att den inte har sitt ursprung i en historisk händelse. Back skriver att Bultmann »strängt taget inte argumenterar för sin position. Han fastställer att det förhöll sig så.» [31]

Back tillfogar dock att Bultmann på s. 50 i sin Geschichte (»Historia») argumenterar i denna fråga och »syns ge goda skäl för att några kontroversberättelser inte är historiska.» [Not] Bultmann skriver: ‘Men att det var församlingen som formade dessa berättelser, och att de (…) inte utan vidare återgett historiska händelser, visar mycket tydligt det faktum att de flera gånger försvarar lärjungarnas hållning.» [32]

Back ifrågasätter att det finns en kristologi (en lära om Kristus) i den »autentiska», ursprungliga evangelie-texten

Redan inledningsvis (s. 14) hade Back ställt den frågan om det finns en underförstådd, »inbegripen» kristologi (»implicit Christology») [Not] i Jesu sabbatshandlingar och sabbatsutsagor. Den frågan besvarar han med att han i så fall »vill notera det, men att ämnet är för omfattande för att fullt kunna behandlas här.» Back medger dock att »om man ser Jesu sabbats-ord och sabbats-gärningar i ett bredare Jesus-sammanhang, mot bakgrund av hans undervisning om Riket», tycks det vara möjligt (kurs. av undertecknad) att tala om kristologiska antydningar (»implications») till Jesu sabbats-handlingar och sabbats-utsagor» (s. 178).] [34]

Back har haft många andra historisk-kritiska forskare som föregångare och ansluter sig till Birger Gerhardsson i denna fråga

På s. 192 skriver Back: »Gerhardsson, bland andra /historisk-kritiska forskare/, finner det svårt att hålla det kristologiska> problemet utanför diskussionen om Jesu hållning till Lagen (»torah»): ‘Det är uppenbart att Jesu hållning till torah har en hel del att säga om hans syn på sig själv och sin sändning’.» Back anknyter här omedelbart till Gerhardsson och säger: »Tar vi hänsyn till den unika utsagan: ‘Men jag säger er’ (Matt 5:22) såväl som till Jesu hållning som helhet, tycks det verkligen vara svårt att förneka att ett klart självmedvetande (kursiverat av undertecknad) indirekt, i förtäckta ordalag, (»implicitly») är uttryckt av Jesus» (s. 192). [36]

Men på samma sida modererar Back sin framställning och skriver: »När sabbats-utsagorna ses tillsammans med andra lag-utsagor (‘legal sayings’)–innefattande ‘men jag säger er…’ (Matt 5:22) – tycks det vara möjligt (kurs. av undertecknad) att även i dem se en återspegling av ett starkt självmedvetande» (»a distinct self-claim»). På sista sidan (s. 196 f) i sin avhandling betonar han dock sin kritiska hållning: »I det material vi har behandlat, finns det ett par sabbats-utsagor som är mer eller mindre öppet kristologiska, men dessa utsagor tycks vara sekundära» (Luk 6:5 och parallellställen, Matt 12:8, 12::5-7 /v. 6!)» /kurs. av undertecknad/, dvs bearbetade av senare redaktörer eller skapade av den kristna församlingen efter påsk. [37]

Back fastslår sedan: »Det finns ingen klar kristologi på ytan av (»on the surface of») det autentiska materialet.» Med det autentiska, pålitliga materialet förstår han då inte evangelierna sådana de föreligger i vår Bibel. Det autentiska, tillförlitliga materialet finner han i de äldsta skikten hos synoptikerna, när han har bearbetat textmaterialet »med nutida exegetiska analysmetoder». Då far han en text som inte längre är präglad av den senare församlingsteologin utan är »primär», ursprunglig. I detta textmaterial från den ‘förpåskliga tiden’ finns det ingen klar kristologi. Men omedelbart därefter modererar han vad han nyss fastslagit. Han skriver: »Om detta material likväl ses inifrån »det bredare Jesus-sammanhanget – Riket (»the Kingdom») som närvarande i Jesu ämbete, Jesu omedelbara medvetande om Guds vilja – tycks det åtminstone vara möjligt att tala om kristologiska antydningar (en »implicit» kristologi) till Jesu sabbatshandlingar och sabbatsutsagor.» [38]

Tilläggas bör också att det inte hos Back som hos Gerhardsson är fråga om »Jesu syn på sig själv och sin sändning» (kurs. av undertecknad). Back kan väl tala om »ett starkt självmedvetande» (»a distinct self-claim») hos Jesus (s. 192), om hans »ovanligt höga, unika självmedvetande» (s. 14), men när han säger vad som ligger i dessa ord och uttryck, reduceras uttrycket till att avse Jesu »krav på att äga ett omedelbart medvetande om att göra Guds vilja» (s. 191 och 197). Men utsäger ett sådant medvetande, att Jesus är Messias, Guds Son? [39]

Back delar Bultmanns radikala evangeliekritik

I min recension av Backs avhandling har jag endast tagit upp frågan hur det bibliska stoffet behandlas utifrån »ateistiska värderingar». Jag har här inte tagit upp hans exeges av enskilda texter. Det visar sig då att Back kommer till sina resultat i kraft av en radikal evangeliekritik. Evangelierna, sådana de föreligger i Skriften, ger oss inte äkta, »autentiska» uppgifter om Jesu person och gärning. Låt oss bara ge ett exempel. Back skriver: »De flesta forskare antar att Jesus verkligen yttrade dessa ord i Mark 2:27 f: »Jesus sade till sina lärjungar: ‘Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten. Så är Människosonen Herre också över sabbaten’.» Men Back kan inte helt instämma i att detta är en utsaga av Jesus. Anledningen härtill är denna: »Vi måste å andra sidan medge, att det inte finns några övertygande argument, som talar för att denna utsaga är autentisk» (s. 100). Detta hindrar honom dock inte från att avslutningsvis skriva: »Likväl accepterar jag med tvekan den allmänna uppfattningen», dvs att den är autentisk (s. 101), och när så sker argumenterar han inte för den uppfattning han med tvekan framfört! Ständigt upprepar Back i sitt arbete dessa ord »å ena sidan och å andra sidan»? Finns det i historisk-kritisk metod ingen plats för några fasta påståenden? [41]

Bibelkritiken räknar inte med att Gud finns och verkar

Back åberopar många auktoriteter och många avhandlingar, men det måste understrykas, att bibelkritiken saknar bevis för uppfattningen att Jesus själv inte skulle ha framträtt med anspråk på att vara Guds Son. [43]

I själva verket tillämpar man bara – mer eller mindre konsekvent – en förutfattad mening, att det inte finns någon Gud och följaktligen inte någon Guds Son. I enlighet med denna förutfattade mening, som är grundvalen för bibelkritiken, måste Back utmönstra alla Jesu anspråk på att vara Guds Son. Sådana utsagor är enligt bibelkritiken inte äkta utsagor, som härrör från Jesus, utan senare tillägg, som ger en evangelietradition, som de kristna församlingarna skapade efter påsk. [44]

Av något ställe tycks framgå, att Back visserligen inte förnekar vissa av Jesu underverk, men att somliga av dem anses vara ohistoriska (s 52 och 157-160). Han bestrider också att Jesus framträdde med klara anspråk på att vara Guds Son. I och med att han underkänner evangeliernas budskap, blir hans slutsatser annorlunda än de skulle ha varit, om han hade haft fullt förtroende till bibeltexten. Därför har metodfrågan av mig ställts i förgrunden. [45]

Back skriver att man måste följa spelreglerna för vetenskaplig forskning. Javisst, men det finns ju två olika slag av vetenskaplig forskning, dels bibeltrogen och dels bibelkritisk, och de har olika spelregler. Min recension vill visa vilka ödesdigra följder det får, om man följer bibelkritikens spelregler. En del av evangeliernas underberättelser förklaras vara ohistoriska, och budskapet att Jesus är Guds Son och världens Frälsare fördunklas. [46]

Till sist vill jag ställa en fråga till Dig, Sven-Olav: Sitter du så fast i Dina ‘paradigmer’, tankemönster, att Du inte har förstått vad jag inledningsvis skrev, att Du inte kan tänkas grunda Din framställning på » de nytestamentliga skrifterna» sådana de återges i evangelierna. Du kommenterar mina ord: »Så talar den som inte har förstått de två första meningarna på s. 1 i min bok.» Där står: »Enligt evangelietraditionen var Jesus inbegripen i många dispyter med fariséerna och de skriftlärda. På grund av det mångfaldiga vittnesbördet om dessa dispyter, antar jag att evangelietraditionen, på det hela taget, är trovärdig i ämnet.» Men låt mig fortsätta och citera mening 3 och 4: Där skriver Du: »Jag kräver inte av varje ‘kontrovers-dialog’ eller alla kontrovers-utsagor att de skall vara historiska. Dessa kan lika gärna vara resultatet av tidigt kristet tänkande, reflexion och konstruktion.» Ja, Du säger här själv att texterna lika gärna kan vara präglade av den kristologi, som uppstod i församlingarna först efter påsk. Du säger själv: »I det material vi har behandlat (kurs. av undert.) finns det sabbats-utsagor som är mer eller mindre öppet kristologiska, men dessa utsagor tycks vara sekundära.» [47]

Ingemar Furberg