Dödshjälp

Det är inte bara i vårt land som dödshjälp diskuteras och praktiseras. Detta sker i hela världen. Jon Kvalbein, redaktör för den norska tidskriften Fast Grunn, tar upp detta ämne till behandling. Allra först analyserar han de begrepp man brukar. [0]

»Ordet ’dödshjälp’ är en koppling av två ord. ’Död’ förbindes med något negativt, ’hjälp’ med något positivt. Genom att sätta dem samman försvagas den negativa känslan av döden, och ’dödshjälp’ framstår som något gott. I verkligheten rör det sig om en aktiv handling för att ta livet av människor, som på grund av sjukdom själva önskar att dö. I nästa stadium kan begreppet användas om avlivning av ’oönskade’ människor. [1]

Uttrycket ’frihet till att välja sin egen död’ knyter de positiva orden ’frihet’ och ’val’ samman med ’döden’. Också här är ordvalet missvisande. Att knyta ’frihet’ och ’val’ till döden är lögnaktigt, ty döden innebär det definitiva slutet på alla former av valfrihet. Den döde har ingen frihet eller valmöjlighet. [2]

’Rätten till en värdig död’ är också ett uttryckssätt som är vilseledande. Det skapar föreställningen om att det är möjligt att dö med värdighet. Vi blir födda nakna och hjälplösa in i världen. Inför döden är vi alla hjälplösa. Vad menar man förresten med en ’värdig död’? Är det inte mest ’värdigt’ att dö en naturlig död, att möta döden när den kommer, framför att begå självmord eller få andra till att hjälpa en till det? När många i dag kan tänka sig ’dödshjälp’ som ett positivt alternativ, är detta ett symptom på ett samhälle i kris. Själva människovärdet är hotat. Språket är ett maktmedel. Lek med ord kan bana väg för en hotande framtid. Nu vill man få oss till att acceptera ’dödshjälp’ och ’rätten till en värdig död’.» [3]

Efter sin analys av dessa vilseledande begrepp, som används för att främja ’dödshjälp’, tillfogar Kvalbein: [4]

»Det finns ingen anledning att dölja att sjukhus kan stå inför vanskliga värderingar vid mötet med dödssjuka patienter. Med moderna maskiner och intravenös behandling är det möjligt att hålla en patient vid liv, så att en naturlig död blir uppskjuten. Att sluta ge en sådan behandling, har omtalats som »passiv dödshjälp». Men inte heller detta är ett lämpligt ordval. Det är ju skillnad mellan att avsluta en konstgjord förlängning av en dödsprocess (så kallad »passiv dödshjälp») och aktivt ta livet av någon (så kallad ’aktiv dödshjälp’). Likväl kan gränsdragningen bli svår i praxis. Det finns anledning att visa respekt för en människas önskan att få dö en naturlig död. Samtidigt måste sjukvården stå i livets tjänst. Den tryggheten skall alla patienter få äga.» [5]

Kvalbeins analys av ordbruket vid behandlingen av detta ämne ger oss anledning att tala om en ordens devalvering. Vi behöver inte gå till politiken för att finna en sådan process, att ord får nya och speciella betydelser, som först kanske endast förvirrar dem som använder dem i deras gamla innebörd, men som till slut kan resultera i att denna innebörd går förlorad. Ett ord har införlivats till att betyda något annat än vad det ursprungligen betydde. I den nya vårdideologi, som man här bygger på, använder man emellertid inte endast ett nytt ordval. Man är beredd att gå från ord till handling, beredd att genomföra självmordet. Och detta sker under namn av frihet. Aposteln Petrus skriver: »De lovar människorna frihet men är själva trälar under fördärvet, ty det man besegras av är man slav under» (2 Petr 2:19). »Vi måste protestera mot denna utveckling och avslöja dess omänsklighet», säger Kvalbein. [6]

Men Kvalbein kritiserar inte endast. Han visar även på vad en kristen människosyn betyder. [7]

»Det är bara Gud själv som kan säga oss sanningen om vad en människa är – skapad av Gud, fallen i synd, återlöst genom Jesu Kristi försoningsverk. Den människa som genom evangeliet har blivit frigjord till tro på Kristus, är på samma gång förpliktad till att kämpa för människovärdet.» [8]

 

Ny frikyrka kan växa fram

Denna rubrik hade Göteborgs-Posten infört på första sidan den 12 nov. I underrubrik står: Gammalkyrkliga oroar biskop. Vad har egentligen skett, när biskop Wadensjö i Karlstad är så orolig. Ja, saken är den att Jan-Erik Appell, kyrkoherde i Brastad, Göteborgs stift, blev kallad att predika i Västra Dals kyrka, där Ulf Dittmer är kyrkoherde. Plats och tid var bokad, men när Ulf Dittmer fick höra, vem som skulle stå i predikstolen blev det nej. »Vi kan inte ha en konkurrerande parallellverksamhet. Det stör hela vår verksamhet och kyrkans jämställdhetsarbete», säger han. [0]

Men när prästen förbjöds predika i kyrkan öppnade Anna-Lisa Edner sitt hem för gudstjänst. Så när prästen inte fick komma in i kyrkan, sade jag: »Då kan ni ju komma hem till mig, för det kan dom ju inte neka mig.» Men när Anna-Lisa Edner öppnade sitt hem för gudstjänst reagerade biskop Wadensjö i Karlstad och skrev ett brev till biskop Lars Eckerdal, Göteborgs stift, och berättade vad som hänt. Vi får också veta att han nästa vecka måste resa till Dal. »Det som oroar mig är att en ny frikyrka kan växa fram», säger han. Och Kyrkliga Förbundet undrar i sin tur om biskopen återinfört konventikelplakatet som upphörde 1868 och som förbjöd mötesfrihet utan prästerlig ledning. Två biskopar är alltså nu inblandade i kampanjen mot en enkel husgudstjänst, ledd av en bekännelsetrogen präst. Vad säger då Appell om denna oro inom episkopat och prästerskap? [1]

Han förklarar: »Bakgrunden är ju den att det finns en skara lekmän som känner sig hemlösa. De får inte det de vill ha i den ordinarie gudstjänsten. Vi vill inte gå i vägen utan komplettera gudstjänstlivet. När kyrkorna ändå är tomma. [2]

Inom de närmaste veckorna kommer biskop Wadensjö att tala med kyrkoherdarna i kontraktet. De gammalkyrkliga har hyrt bygdegården i Färgelanda för katekesförklaring. Gudstjänsten hemma hos Anna-Lisa Edner är ett brott mot 1686 års förordning, som säger att man inte får gå in på annan prästs område, säger Wadensjö. Han reagerar också mot att gudstjänsten, som hölls två timmar efter den ordinarie, varit utlyst i tidningen. [3]

En ny frikyrka kan växa fram. Därför är det som nu händer inom gammalkyrkligheten så oroande, säger biskop Bengt Wadensjö. Det skall också sägas att Kyrkliga förbundet har kraftigt utvidgat sitt arbete. Det har nu tio lokalavdelningar i landet. I Församlingsfakulteten ger de en kompletterande teologisk undervisning för präster. När nu bekännelsetrogna prästkandidater förvägras vigning i Svenska kyrkan, kommer Kyrkliga förbundet inom en snar framtid bli tvingat att själva kalla och installera Ordets förkunnare. I Svenska kyrkans bekännelseskrifter sägs det: »När kyrkan förföljer dem som, därtill kallade, fullgör sådan tjänst, så får icke för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare. Såsom vi ser av gamla exempel i kyrkan och hos fäderna, bör vi därför själva inviga till detta ämbete därtill skickade män» (Schmalkaldiska artiklarna, SKB, s. 334f). Det är en ödets ironi att biskop Wadensjö, som oroas så över att en ny frikyrka skall växa fram, på samma gång själv bidrager till att påskynda denna process. Men i detta fall står han inte ensam. Hans biskopskolleger gör detsamma. [4]

 

Bibelns sanning får inte moderniseras

Från en insändare i Sv. Dagbl. 19/10 -97 hämtar vi följande: [0]

»Hörde häromdagen i en predikan: ’Du som är en fader och en moder för oss…’ Den formuleringen är, vad jag inhämtat, fastställd av kyrkomötet 1986 i samband med den nya kyrkohandboken. Jag fick senare veta av en präst att formuleringen bara innebär en liknelse, lik den som Jesaja uttalar i kapitel 66 vers 13: ’Som en moder tröstar sin son, så skall jag trösta er.’ [1]

Men feministerna är inte nöjda härmed, ej heller med att jungfru Maria födde världens Frälsare, nej, de måste ge sig på vår himmelske Fader och kalla honom för ’fader och moder Gud’. Därmed skapar man åt sig ett eget evangelium och degraderar den kristna tron, grundad på Bibelns ord, till ett medel att förhärliga sig själv. [2]

När det gäller den andliga, kristna världen finns det bara ett ting som kan ge oss kunskap därom, Bibeln. Sanningen där får inte ’anpassas’ till vad varje tid och samhälle tycker. Domprost P O Sjögren har uttryckt det i ett föredrag: ’Jesu ord i Luk 13:34 ’Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna’ innebär inte att Gud är en höna.» Olle Lindgren, Bandhagen. [3]

IF