Av John Brug

Kyrkan

Luther påpekade en gång att som en följd av reformationen varje barn nu rätt kan förklara läran om kyrkan. Det bibliska ordet »kyrka» hänför sig till den andliga församling av alla människor som tror på Kristus som sin Frälsare från synd. Fastän vi ibland använder ordet »kyrka» i en vag mening som namnet på den byggnad i vilken vi tillber eller som ett namn på en församling eller ett samfund av kristna, hänför sig »kyrka» i bibliskt bruk alltid till en samling av människor som har tro på Kristus eller till summan av sådana troende. [1]

Frälsande tro är alltid den enskildes personliga ståndpunkt. Den Helige Ande verkar genom evangeliet för att föra individuella män, kvinnor och barn till tro. Också dagar då många människor kommer till tro samtidigt, som på Pingsten, kommer varje person till tro som enskild. Varje person måste tro för sig själv: ingen kan tro för honom. [2]

Men individuella kristna förblir inte ensamma. Var och en som är förbunden med Kristus genom tron är också förbunden med varje annan troende. »Men om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, Hans Sons, blod, renar oss från all synd» 1 Joh 1:7. Genom tro på Kristus upptas troende som medlemmar i Guds husfolk. Gal 3:26. [3]

Alldeles som många stenar muras samman för att uppföra en byggnad, förenas många troende för att bygga en Guds kyrka. [4]

Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje. [5]

Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. 1 Petr 2:4, 5, 9. [6]

Den är en, helig, katolsk och apostololisk kyrka

En kyrka

Kristna är förenade till en kropp oberoende av kön, ålder rikedom eller nationalitet. Huruvida de är män eller kvinnor, unga eller gamla, rika eller fattiga, vita eller svarta, lutheraner, baptister eller katoliker, är alla som sant tror på Jesus som sin Frälsare från synd, medlemmar av en familj, den heliga kristna kyrkan. Hur underbart är det inte att veta att det finns »en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader» Ef 4:5-6. Därför att det bara finns en väg till himlen, nämligen tro på Kristus, finns det bara en helig kristen kyrka. Alla som tror på Jesus Kristus som sin Frälsare är medlemmar av denna ena kyrka. Inga icke-troende eller hycklare är dock medlemmar av denna kyrka. På domedagen skall vi kanske finna att några människor som var medlemmar av en kristen församling under hela sitt liv aldrig var medlemmar av den heliga kristna kyrkan, eftersom de inte hade tro. I ovanliga fall kan det hända att troende inte har haft någon möjlighet att tillhöra en organiserad kristen församling. De är inte desto mindre medlemmar av den heliga kristna kyrkan. [9]

Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla. Ef 4:3-6. [10]

En helig kyrka

Kyrkan är helig, inte genom sina egna handlingar eller egenskaper, utan eftersom dess medlemmar är helgon som förklarats heliga på grund av Kristi betalning för deras synder. [12]

(Kristus har utgivit sig) för att helga den (kyrkan), sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara. Ef 5:26-27. [13]

En apostolisk kyrka

Kyrkan är apostolisk eftersom den är grundad på bekännelsen att Kristus är den ende Frälsaren från synd. Dessa läror bekändes av Petrus och upptecknades i de apostoliska skrifterna. [15]

Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. Matt 16:18. [16]

Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Ef 2:20. [17]

Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, Joh 8:31. [18]

En katolsk kyrka

I den engelska översättningen av den nicenska trosbekännelsen följer vi traditionen att översätta catholicam ecclesiam med »kristen kyrka», alldeles som Konkordieformeln gör (christliche Kirche). Rätt förstått betyder »katolsk» inte något mera än »en, kristen och apostolisk». Den ena världsvida kyrkan består av alla på Kristus troende som förts till tro genom nådemedlen som Kristus gav kyrkan genom apostlarna.[20]

Den osynliga kyrkan

Vi kallar denna ena sanna kyrka »den osynliga kyrkan» eftersom bara Gud med säkerhet vet vilka som är dess medlemmar. Detta beror på att medlemskap i kyrkan bestäms allena av närvaron eller frånvaron av tro i en människas hjärta. Endast Gud kan utrannsaka hjärtat (1 Sam 16:7). Vi kan inte upptäcka hycklarna och bedragarna i kyrkan, men Gud känner varje medlem av sin kyrka: »Guds fasta grund består och har detta sigill: Herren känner de sina» (2 Tim 2:19). På domedagen ska Gud skilja de sanna kristna från hycklarna (Matt 7:21-23, Matt 25:31-46). [22]

Den synliga kyrkan

Vissa ”kyrkans kännetecken” låter oss upptäcka dess närvaro

Fastän kyrkan är osynlig i den mening som beskrevs ovan, kan vi veta var kyrkan är närvarande. Varhelst det finns troende, är kyrkan närvarande, och det skall finnas troende närvarande överallt där de redskap Gud brukar för att skapa frälsande tro på Kristus är i användning (Jes 55:10-11, Matt 28:19-20, 1 Petr 1:23, Tit 3:5). Vi kan därför anta att troende är närvarande varhelst evangeliets sanning predikas och människor mottar dopet och Herrens nattvard så som Kristus instiftade dem. [25]

Enskilda kristna som förts till tro genom dessa nådemedel kommer att offentligt bekänna den tro som är fördold i deras hjärtan. [26]

Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. Rom 10:10. [27]

Varhelst vi finner kristna som bekänner den tro som har verkats i dem genom nådemedlen, kan vi anta närvaron av sanna troende, dvs kyrkans närvaro. [28]

Kyrkans verksamheter

Eftersom de är Guds barn, vill kristna tillbe Gud. De vill studera Guds Ord. De vill förkunna evangeliet för andra. Det vill de göra tillsammans med andra kristna. Närhelst kristna möter andra troende som bekänner samma tro som de bekänner, vill de förenas med dem i tillbedjan till Gud. De vill också uppmuntra dessa trossyskon och motta förmaningar och uppmuntran med dem. De vill ta del av Herrens nattvard tillsammans för att motta försäkran om förlåtelse och för att ge uttryck för sin enhet i Kristus. De vill be för varandra. Av dessa orsaker sammansluter sig kristna i församlingar. [30]

Då de gör detta lyder de också Guds befallningar: [31]

Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Kol 3:16. [32]

Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. Hebr 10:24-25. [33]

Synliga kyrkor

Vi kallar sådana organisationer av kristna som samlas i lydnad för Kristi befallning »synliga kyrkor». Vi kan känna medlemmarna av sådana grupper av deras offentliga antagande av denna kyrkas bekännelse och av deras deltagande i denna kyrkas aktiviteter. Vi kan till och med räkna dessa medlemmar av den synliga kyrkan som offentligt bekänner sin tro (Apg 2:41, Apg 4:44). [35]

Sådana lokalförsamlingar av kristna kan förena sig till större grupperingar som kallas synoder eller kyrkosamfund. Oftast är sådana större grupper av församlingar och pastorer den mest effektiva formen av organisation för att utföra sådana kyrkans uppgifter som att utbilda pastorer och lärare. Också när det gäller att stödja missionen och bevara läromässig renhet. Då synliga kyrkor lär Guds Ord rent, utan att lägga till något eller dra något ifrån, kallar vi dem »ortodoxa kyrkor», dvs kyrkor som lär Guds pålitliga Ord. Då synliga kyrkor inte lär Guds Ord rent, utan blandar in falsk lära, kallar vi den »heterodox», dvs en kyrka som lär annorlunda än Guds Ord. Vi kallar också en sådan falskt lärande grupp en »kyrka» på grund av närvaron av troende i den. Om det evangelium som framställer Kristi död som vägen till frälsning fortfarande lärs i en heterodox kyrka, kommer det fortfarande att finnas troende där. Det är evangelium som har den makten att föra människor till tro trots den villfarelse som förs fram vid sidan av det. [36]

Icke desto mindre är den falska lära som tillåts i den heterodoxa kyrkan alltid farlig för människors tro. Kristna har en plikt att skilja sig från en sådan villfarelse för att bevara sig själva från den och för att varna andra för den. [37]

Den bibliska läran om kyrkan drar oss i två olika riktningar: vi är angelägna om att arbeta tillsammans med kristna syskon, men vi måste undvika att arbeta med dem som lär och tillåter villfarelse. [38]

 

Kyrkogemenskap

Definitionen av kyrkogemenskap

»Gemenskap» hänför sig till vänskapliga förhållanden mellan människor och till verksamheter i vilka de arbetar tillsammans för att främja sina gemensamma mål. [41]

Vi kan bruka termen »gemenskap» för att först av allt hänvisa till det andliga förhållande vi har med Gud genom tro på Kristus. Med Johannes bekänner vi: »… Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus» 1 Joh 1:3. »Kristen gemenskap» kan också hänvisa till de andliga band vi har med alla troende som medlemmar av den osynliga kyrkan. Varje söndag bekänner vi: »Vi tror på den heliga kristna kyrkan, de heligas samfund (dvs gemenskap)» eller »Vi tror på en helig kristen allmännelig kyrka». Vi omhuldar denna gemenskap med Gud och alla troende som en stor välsignelse. Vi erkänner varje dop som utförts i den Treenige Gudens namn och i enlighet med Kristi instiftelse som ett giltigt dop som gör mottagaren till ett Guds barn. Vi döper inte om människor som kommer till oss från andra kyrkor. Vi gläder oss då människor förs till frälsande tro också genom evangelisation av kyrkor utanför vår gemenskap. Vi ser ivrigt fram emot den tid då vi ska njuta himlens arvslott med alla troende och då alla kyrkosplittringar kommer att vara helade. [42]

Men då vi talar om »kyrkogemenskap» i denna föreläsning, hänvisar vi till alla aktiviteter som kristna deltar i som medlemmar av synliga kyrkor. »Kyrkogemenskap» är varje utryck för tro när kristna sammansluter sig, eftersom de förenas av antagandet av och bekännelsen av Skriftens alla läror. Vi praktiserar »kyrkogemenskap» närhelst vi förklarar att vi förenas i läran med andra kristna och närhelst vi med dem deltar i aktiviteter som ger uttryck för en sådan gemensam tro på Guds Ord. Vi kan inte döma om närvaron eller frånvaron av tro på Kristus i en människas hjärta. Däremot kan vi granska hans eller hennes trosbekännelse för att därigenom avgöra om vi kan utöva kyrkogemenskap. Om enskilda eller grupper instämmer med alla Skriftens läror, bör de utöva kyrkogemenskap med varandra. Om de däremot inte är överens i läran, bör de inte utöva sådan gemenskap. [43]

Det är då viktigt att särskilja tre aspekter av gemenskap: 1) den andliga gemenskap som alla troende har med Gud och med varandra genom tro på Kristus, 2) den läromässiga gemenskap som erkänns av en delad sanningens bekännelse och 3) den kyrkogemenskap som uttrycks genom gemensamma religiösa aktiviteter. Dessa tre aspekter kan sammanfattas i tre ord: tro, bekännelse och handling. Tron är verkad i oss och med visshet känd endast av Gud. Att döma om existensen av denna trons gemenskap förblir Guds ansvar allena. Fastän vår bekännelse och våra handlingar också verkas i oss av Gud, kan bekännelse och handlingar kännas igen av oss och utföras av oss. Vi är ansvariga för att döma alla kristna syskons bekännelse efter Skriften. Vi ska arbeta tillsammans bara med dem vars bekännelse stämmer överens med alla Skriftens sanningar. [44]

Skriftens lära om kyrkogemenskap

Varje strävan att sammanfatta den skriftmässiga grunden för kyrkogemenskap ställs inför en omedelbar svårighet. Överflödet av bibliskt material gör det omöjligt att på ett lämpligt sätt överblicka ämnet i ett kort föredrag. Åtminstone hälften av Nya Testamentets brev skrevs i första hand för att bevara en gemenskap som äventyrats. Galaterbrevet, 1 och 2 Korintierbrevet och Johannes tre brev är förnämsta exempel på denna kategori. Flera andra brev skrevs för att prisa eller stärka existerande gemenskap. Romarbrevet och Filipperbrevet ingår i denna kategori. Pastoralbreven betonar Paulus’ föreskrifter för unga präster för att bevara och stärka gemenskapen. Den bibliska läran om kyrkogemenskap är inte grundad på enbart några strödda bevistexter, exempelvis Rom 16:17, utan den kommer till uttryck i praktiskt taget i vartenda brev i Nya testamentet, liksom i evangelierna och i Gamla testamentet. Av detta skäl måste vårt studium av den skriftmässiga bevisningen bli begränsad. [46]

Johannes’ brev

Två korta brev, Joh 1 och 2, är de bästa texterna för att inhämta en översikt över läran om kyrkogemenskap, eftersom de erbjuder ett konkret exempel på tillämpningen av principerna om kyrkogemenskap på en verklig situation i den nytestamentliga kyrkans liv. Johannes förser oss med en av de skönaste definitionerna av kyrkogemenskap då han fastslår att målet för hans brev är att han och hans läsare skall kunna bli »medarbetare till att främja sanningen» (3 Joh 1:8). Denna definition av kyrkogemenskap är särskilt viktig därför att den visar oss att kyrkogemenskap först av allt är ett positivt begrepp. Kyrkogemenskap är att leda oss att arbeta tillsammans med kristna syskon, inte att skilja oss från dem. I 2 Joh och 3 Joh är den speciella form för »att arbeta tillsammans» som avhandlas, gemensamt stöd för missionärer. Johannes och hans läsare arbetade tillsammans genom att sända ut missionärer, genom att rekommendera dessa missionärer och deras budskap för andra, genom att erbjuda dessa mänskor finansiellt stöd och genom att välkomna dem som kristna bröder (2 Joh 1:10; 3 Joh 1:5, 6, 8, 12). [48]

Hur kan vi identifiera de kristna med vilka vi tryggt kan praktisera gemenskap? Då vi inte kan döma om hjärtats tro hos en mänska, måste vår yttre gemenskap med andra kristna grunda sig på huruvida en persons bekännelse överensstämmer med den apostoliska läran eller inte gör det. Johannes säger: »Vi åter äro av Gud. Den som känner Gud, han lyssnar till oss; den som icke är av Gud, han lyssnar icke till oss. Härpå känna vi igen sanningens Ande och villfarelsens ande.» Fastän kyrkogemenskap definierats som »att arbeta tillsammans» är inte varje slags samarbete Gudi behaglig kyrkogemenskap. Johannes definierar den gemenskap som behagar Gud som »att arbeta tillsammans för sanningen» (3 Joh 1:8) Vi kan därför inte arbeta tillsammans med någon som avviker från Skriftens sanna läror. [49]

Johannes har ofta kallats »kärlekens apostel». Namnet är lämpligt, men han kunde ännu hellre kallas »sanningens och kärlekens apostel». I dessa två korta brev nämner Johannes »sanningen» ett dussin gånger. Han varnar för att de som arbetar tillsammans med falska lärare, antingen genom att ge dem ekonomiskt stöd eller genom att önska dem välgång, är sanningens fiender, vilka är skyldiga till att ha del i de falska lärarnas synd: »Var och en som går så framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke mot honom i edra hus, och hälsen honom icke. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar.» (2 Joh 2:11). Sanningens understödjare kan inte arbeta tillsammans med dem som stöder falskheten, »ty icke emot sanningen, allenast för sanningen förmå vi något» (2 Kor 13:8). [50]

Johannes varnar därför för Diotrofes, villolärarnas ledare, och nämner honom vid namn så att hans läsare kan undvika denne (3 Joh 1:9-10). Att arbeta tillsammans för sanningen utesluter arbetande tillsammans med villolärare och deras anhängare. Om de falska lärarna säger Johannes: »Från oss hava de utgått, men de hörde icke till oss, ty hade de hört till oss, så hade de förblivit hos oss. Men det skulle bli uppenbart att icke alla höra till oss» (1 Joh 2:19; eng övers: »ingen av dem» pro »icke alla»). Johannes uppmanar sina läsare och oss: »Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna, huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i världen. – De äro av världen; därför tala de vad som är av världen, och världen lyssnar till dem. Vi åter äro av Gud. Den som känner Gud, han lyssnar till oss; den som icke är av Gud, han lyssnar icke till oss. Härpå känner vi igen sanningens Ande och villfarelsens ande» (1 Joh 4:5, 6). [51]

Breven i Uppenbarelseboken 2 och 3

I sina brev till de sju kyrkorna visar aposteln Johannes (i verkligheten Kristus, som talar genom honom) samma angelägenhet om att skilja sanning från falskhet som vi sett i Johannes’ tidigare brev. Dessa brev till de sju kyrkorna avspeglar skönt denna balans mellan kamp för sanningen och det handlande i kärlek som Jesus vill finna i sin kyrka. [53]

Jesus varnar kyrkan i Efesus att den förlorat sin första kärlek, men han lovordar den för att den prövar och identifierar falska apostlar och för att den vägrar att tåla dem (Upp 2:2, 3). Jesus tillrättavisar kyrkorna i Pergamum och Thyatira för att tåla falska lärare som uppmuntrade mänskor att ignorera Guds lag (Upp 2:14-16, 20-21). [54]

Idag hävdar en del mänskor att kyrkan behöver mera kärlek och mindre nit för läromässig sanning, men varken sanning eller kärlek kan tjäna sitt syfte om inte båda hålls tillsammans. Om vi verkligen vill hjälpa vår nästa, men i brist på omsorg om honom säger honom falskheter som för honom till helvetet, är sådan »kärlek» verkligen ett Satans dödliga påfund. Om vi känner sanningen, men förkunnar den på ett arrogant, självrättfärdigt sätt, ställer vi en stötesten i vår nästas väg. »Kärlek» utan kunskap om sanningen är misslett nit som leder själar bort från Gud (Rom 10:1-3). Å andra sidan: om vi känner sanningen men inte har tillräckligt kärlek för att dela den med andra, kan sanningen inte fullborda sin avsikt. Om vi känner Guds lag men vägrar att tillrättavisa en nästa som är fångad i villfarelse, är detta inte »kärlek» utan syndig själviskhet. Om vi känner evangeliet men avhåller det från de som är tyngda av syndens börda, kan evangeliet inte fullgöra sitt helande syfte. Vi måste dela sanningen på ett milt, taktfullt sätt, men att avhålla någon från sanningen är aldrig kärlek. Om du en natt såg att din nästas hus stod i lågor men underlät att ropa varningar till dem eftersom du inte ville störa deras sömn, skulle alla kalla dig dåraktig och ansvarslös. Men då falsk lära sätter mänskors själar i fara för helvetets eviga eld, uppmanas vi att tiga om det och att kalla en sådan tystnad »kärlek». Vad är mer kärlekslöst – att underlåta att varna mänskor för en brand som kan fördärva deras kroppar eller att underlåta att varna dem för falsk lära som kan fördärva deras själar? Underlåtenhet att varna för fara är aldrig kärlek. [55]

Kyrkan behöver hålla sanning och kärlek i balans lika väl som ett flygplan behöver två vingar för att flyga. Om endera vingen förloras, kommer planet att krascha. Om antingen sanningen eller kärleken går förlorad, kan kyrkan inte utföra sitt uppdrag. Sanning och kärlek är inte motsatser. De är inte rivaler. De är föräldrar som inte tål att skiljas åt. [56]

Då man säger oss att vi måste välja mellan sanning och kärlek, måste vi minnas Guds definition på kärlek. Verklig kärlek är framom allt annat att vi älskar hela Guds sanning: »Älsken I mig, så hållen I mina bud, och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan hjälpare, som för alltid skall vara hos eder; sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor hos eder och skall vara i eder» (Joh 14:15-17). Vi måste uppriktigt fråga huruvida mänskors motvilja idag att tala om falsk lära beror på större kärlek till andra mänskor eller på mindre kärlek till Guds Ord. Om vi älskar Guds sanning, skall vi dela allt av den med vår nästa, särskilt när han är i fara att ledas vilse genom falska lärare. Att säga sanningen är det högsta uttrycket för kärlek. [57]

Paulus uppmanade den unga prästen Timoteus: »Jag bjuder dig – att stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att icke förkunna främmande läror. – Och förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av en oskrymtad tro» (1 Tim 1:3, 5). Den största kärlek vi kan visa mänskor är att skydda dem för den falska lärans själamördande gift genom att säga dem sanningen. [58]

Paulus’ pastoralbrev

Paulus angelägenhet om sann lära visar sig genom alla hans tre pastoralbrev till Timoteus och Titus. Han hopar den ena anmärkningen på den andra då han uppmanar Timoteus att motsätta sig falska lärare (1 Tim 1:3-5). Liksom Johannes nämner Paulus sådana falska lärare vid namn så att mänskor kan vara på sin vakt mot dem (1 Tim 1:20, 2 Tim 2:17, 4:14). Paulus levererar en skarp varning för falska lärare som skall komma och föra med sig djävulens läror, sådana som att förbjuda äktenskap och förbjuda vissa maträtter. Det är en god prästs plikt att varna mot sådana läror och de lärare som för dem med sig (1 Tim 4:1-6). [60]

Paulus varnar för att, trots trogna lärares strävanden, falska lärare skall blomstra under de sista tiderna. De kommer att vara populära eftersom de kommer att säga mänskor det de vill höra, liksom de också förlåter mänskors omoraliska levnadssätt (2 Tim 3:l-9, 4:3-4). [61]

Var och en som lär annorlunda än Herrens Jesu Kristi sunda ord är förblindad och vet ingenting (1 Tim 6:3). Om sådana falska lärare förkastar varningen för deras läror, skall de själva förkastas av dem som älskar Guds sanning: »En man som kommer partisöndring åstad må du visa ifrån dig, sedan du en eller två gånger förmanat honom – » (Tit 3:10). [62]

Fastän Guds arbetare skall motsätta sig falskhet, skall de undvika dispyter som är enbart ordkrig. Eftersom deras primära mål inte är att vinna argument utan att vinna mänskor, skall de i mildhet undervisa dem som har farit vilse i hopp om att vinna dem tillbaka till sanningen (2 Tim 2:14-26). Kristna skall vara noggranna med vem de sätter i ledande ställning i kyrkan så att de inte blir skyldiga till att stå för andras synder (1 Tim 5:22). [63]

Romarbrevet 16:17, 18

Då Rom 16:17 utan tvivel är det ställe som oftast citerats i detta ämne, skall vi plocka ut det för att ägna det särskild uppmärksamhet. »Men jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den lära som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem. Ty sådana tjäna icke vår Herre Kristus, utan sin egen buk; och genom sina milda ord och sitt fagra tal bedraga de oskyldiga människors hjärtan» (Rom 16:17, 18). Rom 16:17, 18 följer omedelbart efter en lång utläggning om kyrkogemenskap, de kristna hälsningarna och befallningarna som Paulus utvecklar i Rom 16:1-16. I motsats till befallningen »hälsa» som dominerar verserna 1-16, inför Paulus en mycket annorlunda befallning i vers 17: »dragen eder ifrån dem». Båda befallningarna är riktade till samma mänskor, till Paulus bröder och systrar i tron, medlemmar av församlingen i Rom. De två befallningarna bestäms dock av sitt förhållande till två olika grupper av mänskor. [65]

De romerska kristna stod i andlig gemenskap med Paulus därför att de var förenade med honom genom sin tro på Kristus. De var också i kyrkogemenskap med Paulus eftersom de godtog hela den lära som Paulus lärt genom hela sitt brev och som han lärde på alla sina missionsfält. Av detta skäl litar Paulus på att de skall vilja bli undervisade av honom då han passerar genom Rom och att de skall vilja understödja hans nya missionsprojekt i Spanien (Rom 15:23-24). Därför uppmanar han dem att hälsa alla i Rom som delar deras gemensamma tro. Men i vers 17 varnar han dem: dra er ifrån dem som inte delar denna tro. [66]

Han säger »ha akt» på dem. Eftersom falska lärare döljer sig själva, måste de romerska kristna alltfort vara på sin vakt så att de inte skall bli bedragna av falska lärares inställsamma prat. Vilka är dessa mänskor som romarna skall dra sig ifrån? De beskrivs som mänskor som »vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den lära som i haven inhämtat». Det grekiska verb som används för »vållar tvedräkt» avser en verksamhet som är kontinuerlig och vanemässig. De mänskor som skall undvikas är inte lärare som vårdslöst låtit tungan slinta. De är inte naiva eller olärda offer som ovetande följer falsk lära. De är lärare som framhärdar i sin falska lära och sitt syndiga uppförande trots varningar för det. De tjänar »sin egen buk», dvs de tjänar inte Kristus, utan sina egna egon, önskningar, lustar, intellekt och förnuft. De kan för den tillfällige iakttagaren likna Kristi tjänare, men ingen tjänar Kristus genom någon falsk lära. Eftersom deras mänskogjorda läror utövar dragningskraft på det mänskliga förnuftet och syndiga begärelser, finner de falska lärarna villiga efterföljare som deltar i deras synd. Båda lärarna och deras anhängare skall undvikas. Det finns ingen antydan om att Paulus begränsar sin fördömelse till särskilda falska lärare som fanns i Rom. Han slår fast en allmän princip som har en universiell tillämpning. Varje gång kristna igenkänner falska lärare som framhärdar i sin villfarelse trots förmaning, skall de dra sig ifrån dem, dvs, de skall klart ta avstånd ifrån dem. »Tvedräkt» som »kan bli till fall» är ett uttryck som är tillräckligt vitt för att kunna tillämpas på varje falsk lära, vare sig det innefattar lära eller moral. »Den lära som I haven inhämtat» är ett omfattande uttryck som innefattar allt som de romerska kristna hade undervisats genom apostlarna och deras medhjälpare. [67]

Man bör i förbigående lägga märke till att Paulus benämner de falska lärarna mänskor som »vållar tvedräkt» i kyrkan. Det har alltid varit falska lärares stil att skylla splittringarna i kyrkan på de sanna lärare som motsätter sig deras falska undervisning och skiljer sig från dem. Den ogudaktige konung Ahab kallade profeten Elia den som »drager olycka över Israel». Ahab och Isebel hade splittrat Israel genom att införa tillbedjan av Baal vid sidan av tillbedjan av Herren, sådan den hade lärts av Moses (1 Kon 18:17-19). Ahab och Isebel var i verkligheten de som »drog olycka över Israel». Luther splittrade inte kyrkan genom att stadigt motsätta sig den romerska påvens falska läror. Påven och hans anhängare hade splittrat kyrkan genom att införa nya läror motsatta dem som apostlarna hade lärt. Luther försökte återförena kyrkan på grundvalen av ett återvändande till apostolisk lära. Falska lärare försöker alltid skylla splittringarna i kyrkan på de sanna lärare som motsätter sig dem och som skiljer sig från dem, men Skriften sätter skulden för splittringen i kyrkan där den hör hemma – på de falska lärare som avviker från den enhet som frambringats av lydnaden för Guds Ord. [68]

Sammanfattning

Denna översikt av Nya testamentet har visat att en angelägenhet om läromässig enhet som grund för kyrkogemenskapens utövande inte är en oväsentlig sak för Nya testamentets författare, utan löper genom alla deras verk. Utrymmesgränserna för denna föreläsning tillåter oss inte att genomgå denna lära i alla Bibelns böcker lika detaljerat. Vi måste därför begränsa oss till studiet av representativa ställen i andra böcker i Nya testamentet. Vi skall koncentrera oss på ställen som tar upp de två frågor som är de huvudsakliga diskussionsfrågorna i samband med denna lära: 1 ) Kräver Skriften överensstämmelse i alla läror som grund för att utöva kyrkogemenskap? 2) Kräver en del uttryck för gemenskap, sådana som gemensam bön eller samarbete i välgörenhet, en mindre grad av läromässig överensstämmelse än delandet av Herrens nattvard eller utbyte av predikstolar? [70]

Överensstämmelse i all lära

Ingenting i Skriften antyder att den trons enhet som krävs för yttre uttryck av kyrkogemenskap är begränsad till överensstämmelse enbart i läran om rättfärdiggörelsen eller några grundläggande läror. Det är sant att många av de läromässiga dispyter som hänvisas till i Nya testamentet innefattade grundläggande läror. Då han skrev till galaterna bekämpade Paulus ett förnekande av rättfärdiggörelsen genom tron allena, av nåd allena. I sina brev förefaller Johannes bekämpa en heresi som förnekade Jesu mänsklighet. Men Nya testamentet citerar många andra slag av läromässiga villfarelser som är lika splittrande för gemenskapen, innefattande förnekelse av kroppens uppståndelse (2 Tim 2:18), undervisningen av kristna att de kunde ignorera Guds bud då syndernas förlåtelse var fri (Upp 2 och 3, Jud 1:3-10, 2 Petr 2:1-4, 13-20), förbjudande av äktenskap, förbud mot vissa maträtter (1 Tim 4:3) och gräl om släkttavlor och lagen (Tit 3:9). Denna lista är begränsad till ett fåtal nyckelläror. Bibeln slutar med den högtidliga varningen att en förbannelse vilar över var och en som lägger någonting till Bibeln eller som tar bort någonting från den: »För var och en som hör de profetians ord som stå i denna bok betygar jag detta: ‘Om någon lägger något till dem, så skall Gud på honom lägga de plågor om vilka är skrivet i denna bok. Och om någon tager bort något från de ord som stå i denna profetias bok, så skall Gud taga ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, om vilka är skrivet i denna bok’» (Upp 22:18-19). Då ingen har rätten att lägga någonting till eller att ta någonting ifrån Bibeln, kan vi inte arbeta tillsammans med dem som framhärdar i att förkasta några av Bibelns läror. [72]

Det är sant att, alldeles som några doser gift är mer dödliga än andra, är förlusten av vissa läror, sådana som lärorna om rättfärdiggörelsen eller Kristi gudom, mer dödliga för tron än förlusten av andra läror, sådana som en riktig förståelse av läran om Antikrist. Men alldeles som vi inte vill ha något gift i maten, inte ens det oavsiktliga inslaget av små mängder cancerframkallande substanser, så kan vi inte tåla något gift i vår andliga mat, dvs de Skriftens undervisningar som när vår tro. Vi måste skilja oss själva från var och en som håller fast vid falska läror trots varningar och tillrättavisningar. [73]

Överensstämmelse i adiafora (ting som Gud varken befallt eller förbjudit) och ceremonier är inte nödvändig för gemenskap (Rom 14). Vid ett annat tillfälle säger Paulus: »Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat» (Kol 2:16). [74]

Kristna behöver inte bruka samma liturgi eller bruka samma stil för gudstjänst för att vara i gemenskap med varandra. Gudstjänststilar i vår världsmission är ofta helt olika de i en amerikansk förstads församling av WELS. Sådana skillnader i åsikt och praktik är inte splittrande för kyrkogemenskap med mindre en part insisterar på att deras sätt är det enda riktiga sättet (Gal 5:1). Det finns rum för mycket olikhet i sedvänja i kyrkan, men ingenting i Nya testamentet erbjuder någon grundval för att utesluta någon lära från den enhet som krävs för gemenskap. [75]

Våra lutherska bekännelser slår fast denna princip i den augsburgska bekännelsens artikel VII: »Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.» [76]

Fullständig överensstämmelse i läromässig terminologi är inte nödvändig för kyrkogemenskap. Vi skall inte strida om bara ord (2 Tim 2:14-26). Det är därför inte rätt att neka någon gemenskap som har samma lära som vi har, men som brukar andra ord för att uttrycka den. Det är dock önskvärt att komma överens om en gemensam terminologi inom ett kyrkosamfund för att undvika att förvirra mänskor som tar emot undervisning. [77]

Det är fel att splittra kyrkan på grund av lojalitet mot en särskild mänska (1 Kor 1:11-13, 3:21-23) eller att vägra någon gemenskap på grund av ras, kön eller ekonomisk ställning (Gal 3:28, Jak 2:1-5). [78]

Fastän överensstämmelse i adiafora, ceremonier och ordalydelse inte är nödvändiga för gemenskap, är fullständig överensstämmelse i lära nödvändig. Nya testamentets förmaningar till läromässig enhet och dess varningar för falsk lära är allt inneslutande, allmänna utsagor, som på inget sätt antyder att det finns några Skriftens läror som tryggt kan utelämnas eller att det finns några falska läror som tryggt kan tolereras. [79]

… lärande dem att hålla allt vad jag befallt eder! (Matt 28:20) [80]

Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: … Och han (Kristus) gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus. Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse. Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus (Ef 4:3-15). [81]

Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan. Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna… (Apg 20:27-31). [82]

Om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias bok, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok (Upp 22:l9). [83]

Inget av dessa ställen eller något av de många andra liknande ställena i Nya testamentet erbjuder ens en antydan till stöd för tanken att någon Skriftens lära kan umbäras eller att någon villfarelse i läran kan accepteras som harmlös. I artikel X av Konkordieformeln fastslår våra lutherska bekännelser: »Vi tro, lära och bekänna, att den ena kyrkomenigheten icke skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest äro eniga i läran och alla dess artiklar – » (Epit X:5, SKB s 531). [84]

Alla sätt att uttrycka kyrkogemenskap utgör en enhet

Ingenting i Skriften antyder att några sätt att utöva kyrkogemenskap kräver mindre överensstämmelse i läran än andra. I Nya testamentet behandlas alla uttryck för gemenskap som en enhet (eng unit, ö a). De är alla sätt att uttrycka samma enhet (eng unity, ö a) i tron. [86]

Kristna ger uttryck för gemenskap med varandra då de uppmuntrar varandra genom att tillbe tillsammans (Hebr 10:24-25, Kol 3:16). Det är helt klart att deltagande i Herrens måltid är ett uttryck för gemenskap mellan deltagarna (1 Kor 10:16-17). Vi borde därför tillbe och kommunicera bara med kristna som vi är i läromässig överensstämmelse med. Vi borde inte inbjuda präster som inte instämmer i vår lära att predika i våra kyrkor, inte heller borde våra präster predika i deras. Vi borde inte vårda gemenskapen med människor som framhärdar i förkastande någon av Bibelns läror. [87]

Var och en som erbjuder en religionens lärare ekonomiskt stöd uttrycker gemenskap med honom. Detta är sant vare sig denna lärare är deras egen präst eller någon vars arbete utförs långt borta. Filipperna hade blivit Paulus medarbetare genom det ekonomiska stöd de sände honom (Fil 1:5, 4:15). [88]

Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar (2 Joh 10-11). [89]

De som understöder falska lärare utför en ond gärning lika mycket som den person som kör en bankrånares flyktbil eller den som gömmer en mördare på flykt. Var och en som ger pengar till en falsk lärare lyder med visshet inte Skriftens befallning att skilja sig från honom. [90]

Gemenskap kan också uttryckas genom broderliga överläggningar för att lösa lärofrågor, genom gemensamma lärouttalanden, genom ömsesidigt erkännande av varandras ämbeten och genom överenskommelse att dela upp missionsfält (Apg 15:1-32 och Gal 2:1-10). Vi kan därför inte utge gemensamma lärostudier med heterodoxa kyrkor (utom i strävanden att bortskaffa de villfarelser som skiljer dem från oss) och inte heller komma överens om att dela upp ansvaret för missionsfält med dem. [91]

Kyrkogemenskap kan uttryckas genom en handskakning (Gal 2:9), genom en kyss (Rom 16:16) eller genom det utväxlande av broderliga hälsningar som är så vanligt i Pauli brev (Rom 16:1-16). Gemenskap uttrycks också genom »rekommendationsbrev» som är vanliga i Nya testamentet (Rom 16:1-3, 2 Kor 8:16-23, 3 Joh 12). Vår tids sedvänjor, parallella med dessa bibliska, är den handskakning som ges vid ordination, konfirmation eller samtal; utväxlande av gratulationer och hälsningar avgivna vid kyrkojubiléer och konvent och övergångsbrev. Vi borde därför inte överföra medlemmar till heterodoxa kyrkor, inte heller borde vi sända heterodoxa kyrkor gratulationer och välgångsönskningar för deras arbete. [92]

Idag betraktas samarbete i kristen välgörenhet ibland som enbart »samarbete i det yttre», men så betraktades det inte i Nya testamentet. Makedonierna bönföll angeläget Paulus om privilegiet att få del i (dvs ha gemenskap i) välgörenhetstjänsten för de heliga i Jerusalem (2 Kor 8:4). Målet för detta välgörenhetsarbete var inte enbart att underlätta mänskliga behov, utan att sammanbindas till Guds förhärligande (2 Kor 9:12-13). Den andliga drivkraft och den gemenskap som är en väsentlig del av kristen välgörenhet betonas genom hela 2 Kor 8 och 9. Det finns tider när det att be för en person är ett uttryck för gemenskap med honom, t.ex. då vi ber för framgång för hans ämbete (Rom 15:30-32, 2 Kor 1:11). Det ges, naturligtvis, andra omständigheter då bön för en människa inte är uttryck för gemenskap, som då kristna ber för kyrkans fiender. Att komma tillsammans i offentlig bön med en person är dock alltid ett uttryck för gemenskap då det alltid är en handling av religiös tillbedjan. [93]

Nya testamentet behandlar inte bönegemenskap åtskild från andra former av gemenskap. Bön som uttryck för gemenskap behandlas helt enkelt som ett element bland många andra. De första kristna »höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna» (Apg 2:42). Det finns därför ingenting i Skriften som antyder att bön skall behandlas på något sätt separat från andra uttryck för gemenskap. Då Gudi behaglig bön alltid flödar ur tro, är varje bön antingen ett uttryck för tro (och därför en handling av tillbedjan) eller en styggelse. Det finns ingen neutral zon. Om sann bön alltid är en handling av tillbedjan, påkallar gemensam bön samma enhet i läran som varje annan handling av tillbedjan. [94]

På vissa sätt är ämnet gemensam bön likt ämnet spädbarnsdop. Bibeln säger inte särskilt: »döp spädbarn!» men den oinskränkta befallningen »döp alla folk» innefattar barn, med mindre än att giltiga skriftskäl kan anföras för att utesluta dem. På samma sätt förhindrar de oinskränkta befallningarna att »vända sig ifrån» falska lärare (Rom 16:17) och att »inte ha något att göra med dem» (Tit 3:10) helt visst alla uttryck för gemenskap med dem, innefattande bön. »Ha ingenting med dem att göra» och »vänd er ifrån dem» kan inte betyda »tillbe med dem». [95]

Det finns ingen grund i Skriften för att dela upp de olika uttrycken för gemenskap i olika nivåer som kräver olika grader av läromässig överensstämmelse. Olika slag av gemenskap är helt enkelt olika sätt att uttrycka en och samma trons enhet. Den enda åtskillnaden dem emellan är att några av dessa handlingar, sådana som varje bruk av nådemedlen och bönen, genom själva sin natur alltid är uttryck för tro, medan andra handlingar som en handskakning, en kyss, eller gåvor till välgörenhet också kan utföras i ett världsligt sammanhang och därför inte alltid är uttryck för religiös gemenskap. Det beror på sammanhanget i vilket de utförs. [96]

Sammanfattning

På grundval av de ställen i Skriften vi studerat är det vår övertygelse att alla yttre uttryck för kyrkogemenskap skall utövas bara bland dem som är överens i alla Skriftens läror. Då denna princip hänför sig till kyrkosamfund, till församlingar och enskilda, har den ibland kallats principen för »bekännelsegemenskap» i avsikten att tydliggöra att dess tillämpning inte är begränsad till formella förhållanden mellan kyrkosamfund. [98]

Det är också vår övertygelse att överensstämmelse i alla Skriftens läror bildar den nödvändiga förutsättningen för gemensamt praktiserande av alla uttryck för kyrkogemenskap, om det så är altar- och predikstolsgemenskap, gemensam bön eller något annat uttryck för gemenskap. [99]

Bilaga: Matteus 7

Vi har sett att skriften befaller oss att döma alla religionslärares lära så att vi kan undvika dem vars undervisning avviker från Guds Ord. Den varnar oss också för att göra detta i en hård eller självrättfärdig anda. Jesus sammanför båda dessa angelägenheter i avslutningen av bergspredikan i Matt 7:1-23. Jesus varnar troende: [101]

Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Ett träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden. Alltså skall ni känna igen dem på deras frukt. Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa! (Matt 7:15-23). [102]

Falska profeter är svåra att upptäcka då de förklär sig till sanna lärare (2 Kor 11:13). Vi måste därför noggrant studera allt Guds Ord så att vi kan döma varje religionslärare, liksom varje undervisning som kommer till oss, så att vi förmår undvika dem som står i motsättning till Guds Ord. Bereanerna som jämförde Paulus undervisning genom att gå till Skrifterna är en modell för sådant bibelstudium (Apg 17:11). Vi måste döma varje lärare av den frukt han frambringar, dvs av hans undervisning. Men i samma kapitel i vilket Jesus befaller oss att döma lärare, varnar han oss för självrättfärdigt dömande av antingen andras liv eller tro (Matt 7:15). [103]

Vi måste först dömas av Guds Ord så att vi känner våra egna synder och villfarelser. Då skall vi se klart att varna andra för deras synd. [104]

Omedelbart följande denna befallning att inte döma självrättfärdigt, brukar Jesus chockerande språk då han befaller oss att skilja oss från dem som håller fast vid villfarelse: »Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er» (Matt 7:6). Vi kan inte dela nådemedlen med dem som föraktar Gud och Hans Ord. Vi kan inte utöva gemenskap med dem som stöder villfarelse eller liv i omoral. Skriften befaller oss att döma hårt, men den varnar oss också att vi skall döma med ödmjukhet och tålmodig kärlek. [105]

Då vi skiljer oss från falska lärare, dömer vi inte deras hjärtans tro, som ingen människa kan döma. Den domen överlåter vi till Kristus (Matt 7:23). Men vi skall döma deras undervisning och deras uppförande, vilka kan dömas på basis av Skriften. Från sådan falsk lära och från dem som håller fast vid den, måste vi skilja oss, som Jesus befaller (Matt 7:15). [106]

Jesu hårda motstånd mot falska lärare i kyrkan är inte begränsat till Matteus 7, utan återfinns genomgående i evangelierna (Matt 15:1-14, 16:5-12, 23:1-36, 24:4-14). Då apostlarna utfärdade skarpa varningar att undvika falska lärare, följde de helt enkelt i sin Mästares fotspår. [107]