Av David Kuske. Forts från nr 3 1998.

Bildspråk och stilfigurer: Hur fastställer man dem?

Den aspekt av bibeltolkningen som orsakat mer problem än någon annan är hur man ska förstå bildspråk och stilfigurer. De flesta bibeltolkare som kommit bort från den enkla, tydliga innebörden i bibeltexten har gett bildspråket en ökad betydelse och därefter tvingat fram en bildlig tolkning av bibelställen där det inte hör hemma. Två framträdande exempel på sådana tolkningar är medeltidens allegorisering och den demytologisering som förekommer inom en viss form av den historisk-kritiska metoden. [1]

Det förekommer också att man begår det motsatta misstaget och inte ser att det är fråga om en stilfigur eller ett bildligt uttryck och därför tolkar det bokstavligt. Detta kan åstadkomma en lika felaktig tolkning som om man gör en bildlig tolkning av ett ställe som ska uppfattas bokstavligt. Ett av de fel som exempelvis millennialisterna begår är att de gör en bokstavlig tolkning av olika bildliga beskrivningar i Bibeln, t.ex. av flera olika profetior i Gamla testamentet och valda delar av Uppenbarelseboken. [2]

Hur kan då tolkaren avgöra om ett ställe ska uppfattas bildligt eller bokstavligt? Det måste avgöras utifrån samma kriterier som i all annan litteratur: 1) Antingen måste författaren eller talaren indikera det genom att direkt säga att han använder en bild, 2) eller måste sammanhanget klargöra att orden ska tolkas bildligt. I annat fall, måste man acceptera att orden är avsedda att förstås bokstavligt. [3]

Vi har inte rätt att avvika från den bokstavliga tolkningen av följande skäl:

  1. Ett ord eller uttryck är lätt att förstå om det förstås bildligt.
  2. En bokstavlig tolkning ger en mening som förnuftet inte kan fatta.
  3. Den bokstavliga tolkningen rymmer svårigheter som skulle bortfalla vid en bildlig tolkning.
  4. Några framstående teologer har gett en bildlig tolkning av ordet eller frasen i fråga.
  5. Ordet eller frasen används på ett bildligt sätt på något annat ställe i Skriften.

Varför använder man bildspråk?

I stort sett alla använder bildspråk i tal och skrift. Generellt sett används det mer av folk i allmänhet än av vetenskapsmän. Vetenskapsmannen har vanligtvis ett större ordförråd vilket gör att han inte är i samma behov av att använda bildspråk. En person med lägre utbildning flyr ofta till sin erfarenhet för att förklara vad han menar. En vetenskapsman som berättar om sin resa igenom öknen säger kanske att han kände en försmäktande, kvävande hetta. En person i allmänhet skulle kanske säga att i öknen var det hett som i en ugn eller lika hett som det blir på vinden en het sommardag. [11]

Bildspråk och stilfigurer används också därför att de är konkreta och levande. Därför påverkar de ofta känslan hos åhöraren eller läsaren samtidigt som de förmedlar något till intellektet. I TV-reklam används ofta bildspråk just för att få människor att känna behov av någon speciell produkt. [12]

Även Skriften använder bildspråk för att göra en abstrakt sanning levande och verklig för oss. Till exempel lär vi oss i Bibeln den sanningen att det är Gud allena som kan ge oss förmågan att leva ett helgat liv. I Johannes 15:1-17 gör Herren denna sanning levande och konkret genom att använda bildspråk. Jesus kallar sig själv »vinstocken» och oss för »grenar». Om vi förblir i Jesus och Jesus i oss, kan vi bära frukt. Utan Jesus kan vi ingenting. [13]

Ett annat exempel på hur man lär ut en biblisk sanning på ett abstrakt sätt, skulle vara att tala om för en orolig eller döende kristen att Gud är med honom och vakar över honom. Man skulle kunna göra denna sak mera levande och känslomättad genom att använda sig av bildspråk t.ex. från Psalm 23, där Gud beskrivs som en kärleksfull herde, full av omsorg. »Herren är min herde mig skall intet fattas… Han leder mig till vatten där jag finner ro. Han ger min själ nytt liv… Om jag än vandrar i dödskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig… Godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i Herrens hus evinnerligen.» Det är lätt att förstå att detta är många kristnas favoritpsalm. Dess bildspråk är så klart och trösterikt. [14]

Eftersom bildspråk är så belysande, används det för att förklara saker för människor. Det används inte för att förbrylla eller dölja – vilket några påstår att Jesus gjorde. Metoden som används när man tar hjälp av en bild för att förklara något är vid närmare granskning ganska uppenbar. Hur beskrev personen öknen för sin vän som inte varit där? Genom att helt enkelt använda sig av något som hans vän kände till, nämligen bilden av en ugn eller en vind. Detta gjorde han för att hans vän, som aldrig varit i en öken, skulle få en bättre uppfattning om hur det är där. De flesta stilfigurer eller bilder fungerar precis så: med hjälp av något välbekant hjälper man läsaren eller åhöraren att förstå något okänt. [15]

Av den anledningen är bildspråk särskilt användbart när man ska förklara något för små barn vars livserfarenhet ännu är ganska begränsad. Ett exempel: En söndagsskollärare hjälper inte sina små barn genom att peka ut på kartan var Galileiska sjön ligger. Finns det däremot en stor sjö i närheten som hon vet att barnen har sett kan hon jämföra Galileiska sjön med den. [16]

Gud vet att vi ofta är som barn i vår förståelse av andliga ting. Därför använder han bildspråk igenom hela Bibeln, när han förmedlar sanningar om sitt rike till oss, för annars skulle vi inte kunna förstå dem. Tänk så lätt det är att förstå vilken andlig kraft vi hämtar från Jesus, när Bibeln beskriver honom som vinstocken och oss såsom grenarna! Hur ömt hans kärlek avbildas för oss när han kallar sig själv vår Herde! Så lätt det är att förstå många av mysterierna i hans frälsande Ord, när han förklarar dem med orden: »Med himmelriket är det såsom…» [17]

Ett problem med bibliska bilder

Ibland har vi problem med att förstå bildspråket i Bibeln. Det beror inte på att orden i bilden är svåra att förstå. För människorna vid tiden för Bibelns tillkomst, tillhörde dessa bilder det dagliga livets erfarenhet, vilket inte är fallet för människorna i den moderna västvärlden. Det som skulle vara det »kända» (och därmed avsett att förklara det okända för oss) är »okänt» för oss. Ett exempel: Bröllopssederna på Jesu tid var givetvis välkända för Jesu åhörare. Men om vi inte känner till dessa bröllopsseder, kan vi inte tillgodogöra oss den undervisning om Guds rike som Jesus vill ge genom att använda dessa sedvänjor som illustration. [19]

Eftersom många bilder har att göra med växter och djur, betyder det att människor som idag bor på landet har lättare för att sätta sig in i bildernas betydelse jämfört med dem som bor i städerna. Å andra sidan förstår de flesta av oss värdet av en vacker pärla, och vi kan lätt föreställa oss ett nät som man fångar fisk med. Andra bibliska bilder, som t.ex. de följande, kan vara mer främmande för oss: den typ av oljelampor judarna använde, hur litet ett senapskorn är och hur stor en sådan buske blir, hur högt judarna värdesatte sina får och den motvilja de hade mot getter. [20]

Tolkaren måste se till att han överbryggar det kulturella gapet så, att det som för människor på Bibelns tid var det kända i en stilfigur också blir välkänt för vår tids människor. Om inte uttolkaren klarar av detta, kommer människor att berövas den hjälp de behövde för att förstå de abstrakta andliga begrepp som Gud valt att förklara med hjälp av bilder. [21]

Bilder och stilfigurer: Det är en endast en aspekt som jämförs

Först när vi riktigt förstår det kända i en bild eller stilfigur, är vi redo att jämföra det med det okända. Det är här tolkningen av bildspråk lätt kan hamna fel om man inte noga iakttar en grundläggande princip. Denna princip som är tillämplig på tolkningen av stilfigurer i alla språk lyder: Det är bara en aspekt hos det kända och det okända som jämförs. [23]

Den enda riktiga tillvägagångssättet vid tolkning av bildspråk är därför:

  1. Identifiera det kända i en stilfigur eller bild.
  2. Identifiera det okända.
  3. Identifiera den aspekt som jämförs (också kallad tertium, det tredje elementet i en stilfigur).
  4. Tolkningen av stilfiguren måste begränsas till den aspekt som jämförs.
  5. Uttydningen av detaljerna i bildliga uttryck måste begränsas till de detaljer som utvecklar aspekten som jämförs. All tolkning av detaljer som leder till att man jämför en andra aspekt är otillåten tolkning.

Denna grundläggande princip för tolkning kan belysas med ett exempel från vardagslivet. Låt oss säga att en av mina vänner har haft en storväxt besökare som jag inte känner. Min vän vill nu beskriva för mig hur lång denne besökaren var. Han säger: »Du känner till den där granen jag har i min trädgård. Ja, han var lika stor som den.» Genom att referera till trädet gör min vän endast en jämförelse, nämligen hur stor hans besökare var. Det kända är granen, det okända är besökaren, jämförelsen han gör mellan de båda är gästens högväxthet. [30]

Det skulle vara idel dumhet från min sida att föreställa mig, att eftersom min vän gjort denna jämförelse med besökarens längd, måste man kunna göra andra jämförelser mellan granen och den långe gästen. Att anta att besökarens hud kan jämföras med barken på trädet, att hans fingrar liknar granens grenar, att hans ben, fötter och tår har likheter med trädets rötter, att hans kläder har samma mörkgröna färg som barren, alla sådana jämförelser är endast föreställningar som jag själv hittat på. Det var inte det, min vän sade eller menade. Att göra någon annan jämförelse än med trädets höjd är helt enkelt ett missbruk av min väns bildspråk. Det var endast på en punkt han gjorde en jämförelse mellan det kända och det okända, nämligen storleken. Jag har inte rätt att gå utöver den aspekt som jämförelsen gäller. [31]

Vad som är tydligt i detta exempel ska vi också komma ihåg när vi tolkar Skriften. Ibland låter tolkare sina föreställningar rusa iväg vid tolkningen av liknelser, som jag gjorde i exemplet ovan, och glömmer bort att det endast är en aspekt som ska jämföras. Vi ska längre fram ge exempel på hur Augustinus tolkade varje detalj i liknelsen om den barmhärtige samariten. Där tar han läsaren från Edens trädgård till domens dag genom att jämföra varje detalj i liknelsen med händelserna i Guds frälsningsplan. I denna process, leder hans tolkning fram till en utplåning av den verkliga orsaken till att Jesus berättar denna liknelse, nämligen att varje människa i nöd är vår nästa. [32]

På samma sätt, kommer den tolkare som vill finna en mening i varje detalj i liknelsen om de tio jungfrurna att förlora ur sikte det som denna liknelse vill lära oss. Liknelsen handlar inte om hur många som blir frälsta eller går förlorade (fem förståndiga och fem oförståndiga), inte heller om att tron är som lampans ljus eller att oljan är Guds ord (de fem förståndiga sov också och deras lampor slocknade), osv. Jesus visar vad det var han ville att hans åhörare skulle jämföra då han i slutet av liknelsen säger: »Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer» (Matt 25:13). [33]

Att plocka ut detaljer ur en bild utan att ta hänsyn till dess bakgrund och försöka tolka dem, leder till mycket mer än att tolkningen blir komplicerad. Ofta leder det till att man förlorar själva poängen i det som den bibliske talaren eller författaren för fram. Riktig tolkning ska alltid begränsas till att endast en aspekt jämförs eftersom detta är det enda sätt på vilket den enkla och klara innebörden i bildliga uttryck kan bibehållas. [34]

Där denna princip iakttas, visar det sig i de flesta fall att det är rätt enkelt att tolka Bibelns bildspråk. Ibland har det påståtts att just tolkningen av bildspråk tillhör de allra svåraste områdena inom skrifttolkningen. Sanningen är den motsatta. Om vi förstår den kända delen av ett bildligt uttryck och begränsar oss till den aspekt som jämförs, kommer de ställen som innehåller bildspråk att vara bland dem som är lättast att förstå. Dessutom borde dessa texter därigenom bli de som är lättast att förklara i en predikan, vid bibelstudier, i söndagsskolan och katekesundervisningen. [35]

Korta bildspråk eller stilfigurer

Nästan alla typer av bildspråk som förekommer i annan litteratur används också av de bibliska författarna. Många av dessa är korta stilfigurer, dvs de sträcker sig endast över en eller två verser. [37]

Exempel på livfulla stilfigurer är similen och metaforer. I ett simile sägs det att det okända »är som» eller »är likt» det kända. I Lukas 17:24 säger Jesus: »Ty liksom blixten flammar till och lyser från himlens ena ända till den andra, så ska Människosonen vara på sin dag». [38]

En metafor, å andra sidan beskriver det okända genom att byta ut det mot begreppet för det kända. Detta gör att den aspekt som jämförs framstår med större eftertryck. I Lukas 13:22 syftar Jesus på kung Herodes med orden: »Gå och säg till den räven…», och i Johannes 15:5 gör Jesus en mycket eftertrycklig jämförelse genom att säga: »Jag är vinstocken…» [39]

Stilfigurer som bygger på olika typer av associationer förekommer också i Bibeln. Metonymi innebär att ett ord eller uttryck står för ett annat lätt identifierbart ord eller begrepp. Det är tydligt att Abraham syftar på Guds ord när han säger: »De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till» (Luk 16:29), och Paulus avser vinet när han säger: »För så ofta ni… dricker av denna bägare…» (1 Kor 11:26). I stilfiguren synekdoke låter man en del av något helt beteckna det hela. I Psalm 16:9 säger psalmisten: »Därför… fröjdar sig mitt hjärta». Här är hjärtat delen av det hela, nämligen hela hans varelse. [40]

Det karakteristiska för ellips och brackylogi är att något utelämnas. I en ellips utelämnas en del som är nödvändig för konstruktionen. I 1 Korintierbrevet 6:13 får vi lägga till »är till» i den andra satsen i meningen: »Maten är till för magen och magen för maten.» Vid brackylogi utelämnas en del som är nödvändig för tanken. I 1 Johannesbrevet 5:9 läser vi: »Om vi godtar människors vittnesbörd, så skall vi veta att Guds vittnesbörd är förmer.» Sammanhanget leder oss att tillägga den outtalade tanken att vi därför säkerligen också godtar Guds vittnesbörd. [41]

Skriften använder också stilfigurer som mildrar eller betonar. Petrus använder en eufemism (förskönande omskrivning) för att mildra sin utsaga angående Judas när han i Apostlagärningarna 1:25 säger: »den… tjänst som Judas lämnade för att gå till den plats som var hans,» Paulus betonar Guds vrede genom att använda en litotes (underdrift, skenbart förringande omskrivning) för att visa vad Gud känner angående de judar som dödade Jesus och profeterna när han i 1 Tessalonikerbrevet 2:15 säger: »De behagade inte Gud.» [42]

Jesus använder sig av ironi i Markus 7:9 för att utrycka sitt fördömande över de judiska ledarna för deras hycklade fromhet, genom att säga: »Det är ett fint sätt på vilket ni åsidosätter Guds bud och stadgar» (eng. övers. Jfr med 1917 års översättning: »Rätt så; I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar», och Hedegårds övers: »Hur skickligt upphäver ni inte Guds bud för att hålla era egna stadgar!» övers. anm.) Johannes använder hyperbol, en retorisk överdrift, i Johannes 21:25 för att betona det han vill säga. Han ville att hans läsare skulle förstå att vad som i Skriften var återgivet om Jesu liv, endast var en liten del av allt han sade och gjorde. Johannes säger: »Om alltsammans skulle skrivas ner, tror jag att inte ens hela världen kunde rymma de böcker som då skulle skrivas.» [43]

Ibland används personifiering i Skriften. Man låter en person representeras av ett ting för att på så vis ge liv åt budskapet. I Matteus 6:34 säger Jesus: »Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.» Ibland kan också ett ting tilltalas som vore det en person som Paulus gör i 1 Korintierbrevet 15:55: »Du död var är din seger?» [44]

Mera omfattande bilder: allegorier och liknelser

En allegori kan beskrivas som en utvidgad metafor. I en allegori används en historisk händelse för att ge undervisning om en eller flera andliga sanningar. Allegorier används sällan i Skriften. Den enda allegorien i Nya Testamentet finns i Galaterbrevet 4:21-31. Eftersom det är sällsynt med denna typ av omfattande bild, är det inte överraskande att den helige Ande leder Paulus att tydligt markera att det är fråga om en allegori: »Detta har en djupare mening» (v. 24). [46]

I denna allegori använder sig Paulus av den historiska situation, som rådde i Abrahams hus angående Sara, den fria kvinnan och Hagar, slavkvinnan och deras söner. Paulus visar hur Gud löste problemet med vem som var den rätte arvingen, när båda kvinnorna hade var sin son. Samma problem, påstår Paulus med hjälp av allegorin, finns nu i Galatien. Därför borde lösningen på problemet också vara densamma. [47]

En liknelse kan beskrivas som ett utvidgat simile. Eftersom det inte finns några absoluta gränser eller språkliga klassifikationssystem för olika stilfigurer händer det att gränsen mellan simile och liknelse dras på olika ställen av olika personer. Men det spelar egentligen ingen roll. De principer som tidigare beskrivits om hur bildliga uttryck ska tolkas, ska tillämpas på samma sätt oavsett om ett ställe identifieras som ett simile eller en liknelse. [48]

Det är, som tidigare nämnts, inte särskilt svårt att tolka liknelser om man kommer ihåg att varje liknelse innehåller en känd och en okänd faktor och att det är en aspekt (tertium) hos de två som jämförs. Vad som är tertium – den aspekt som jämförs – i en liknelse markeras antingen i början eller slutet på liknelsen, eller av det historiska sammanhanget, eller genom liknelsens syfte. [49]

I liknelsen om den barmhärtige samariten är det det historiska sammanhanget som bestämmer liknelsens tertium. Den fråga som gav upphov till liknelsen (»Vem är då min nästa?) och den fråga Jesus ställde till den laglärde i slutet av liknelsen (»Vem av dessa tre tycker du var en nästa…?) klargör att tertium – den aspekt som jämförs – i detta fall är, att varje människa som behöver vår hjälp är vår nästa. Likaså är det sammanhanget i liknelsen om kungasonens bröllop (Matt 22:1-14) som avgör att Jesus berättade denna liknelse för att överbevisa sina fiender om deras synd. [50]

Hur tolkar man detaljerna i en liknelse?

Tidigare påpekades att uttolkaren måste tolka detaljerna i en liknelse så att de verkligen anknyter till den aspekt som jämförs, för att fokus ska förbli på den andliga sanning som liknelsen undervisar om. Hur många detaljer kan man då använda sig av när man tolkar en given liknelse? Det varierar från liknelse till liknelse. [52]

Ibland ska inte en enda detalj användas. Liknelsen om den barmhärtige samariten är åter ett bra exempel. Alla detaljerna tjänar enbart som bakgrund för att visa hur samariten hjälper sin nästa som hamnat i nöd. Om man identifierar vinet som samariten hällde i såren som lagen och olivoljan som evangelium ger det en helt annan vinkling på berättelsen än vad Jesus avsåg. Samma sak händer om man låter detaljerna i följande liknelser få någon betydelse utöver att tjäna som bakgrund: Änkan och domaren (Luk 18), det förlorade fåret (Luk 15), det förlorade myntet (Luk l5), den obarmhärtige tjänaren (Matt 18) och den ohederlige förvaltaren (Luk 16). [53]

Ibland ska några få detaljer i en liknelse användas vid tolkningen. I liknelsen om de onda vingårdsarbetarna (Matt 21) kan man identifiera husbonden som Gud, arbetarna i vingården som de judiska ledarna, tjänarna som profeterna och sonen som Jesus – den tolkningen hjälper oss att betona just det som liknelsen undervisar om. Jesus visar de judiska ledarna att om man förkastar Guds profeter och hans Son drar man Guds rättvisa dom över sig. [54]

Men om man hävdar att muren runt vingården syftar på den mosaiska lagen som avskiljer Israel från hedningarna, att vinpressen syftar på Jerusalem där folket samlades för att offra, att tornet är templet där Gud bodde och vakade över sitt utvalda folk och frukterna är de goda gärningar Gud förväntade sig av sitt folk förleds man att dra många andra slutsatser av liknelsen, slutsatser som inte finns där. Att tolka dessa detaljer förstärker inte liknelsens verkliga innebörd. Liknelser av detta slag där endast några få detaljer ska tolkas är: Fikonträdet som inte bar frukt (Luk 13), liknelsen om talenterna (Matt 25) och liknelsen om punden (Luk 19). [55]

I andra liknelser kan man tolka nästan alla detaljer, eftersom de hjälper oss att förstå liknelsens budskap. Matteus 13 innehåller tre sådana liknelser: såningsmannen, ogräset, och fisknoten. [56]

Liknelser som innehåller en utvidgning

Några liknelser innehåller en tydlig utvidgning. Denna utvidgning ger en andra andlig sanning, som vanligtvis har anknytning till budskapet i den första delen av liknelsen. [58]

I liknelsen om den förlorade sonen, vill Jesus visa på att Gud gav den ångerfulle syndaren hel och fri förlåtelse. I den utvidgning som handlar om den äldre sonen, visar Jesus att Gud väntar sig av den kristne som förblivit trogen, att han ska förlåta och ta emot den återvändande på samma sätt som hans himmelske Fader gör. Andra liknelser av denna typ är liknelsen om den rike mannen och Lasarus (Luk 16), som har en utvidgning om den rike mannens bröder, och liknelsen om bröllopsmåltiden (Matt 22), med en utvidgning om mannen som saknade bröllopskläder. [59]

Karaktäristiska drag i Jesu liknelser

Alla Jesu’ liknelser innehåller situationer hämtade ur verkliga livet oavsett om det gäller människor, växter eller djur. De liknar inte Aesopos fabler där det är djur och växter som talar. Det skulle inte varit fel av Jesus att använda sådana berättelser i sin undervisning. Men han valde att inte använda dem. I Gamla testamentet, å andra sidan, använder Jotam i sin bestraffning av Sikems invånare en liknelse där ett olivträd, ett fikonträd och en törnbuske talar (Dom 9). [61]

Det faktum att Jesu liknelser beskriver situationer hämtade från verkliga livet, betyder emellertid inte att alla delar i liknelsen verkligen hade inträffat. Vi kan t.ex. inte fastställa om den barmhärtige samariten eller den fattige Lasarus är människor som har existerat eller om Jesu liknelser angående dessa män är berättelser som han komponerade på grundval av de verkliga förhållanden de fattiga levde under eller de erfarenheter människor hade av vägen mellan Jeriko och Jerusalem. [62]

Jesu liknelser kan klassas som antingen direkta (typologiska) eller indirekta (symboliska). I en direkt liknelse, använder Jesus en mänsklig person som den kända delen och den andliga undervisningen hämtas direkt ur den människans liv. Den barmhärtige samariten var en nästa för den nödställda mannen, publikanen gick hem rättfärdig men inte fariseen, Lasarus blev förd till himmelen och den rike mannen hamnade i helvetet. [63]

I en indirekt liknelse ligger händelsen som beskrivs helt och hållet på det fysiska planet. Den andliga undervisning som liknelsen förmedlar är en parallell till det som sker i liknelsen, men det sker inte i själva liknelsen. Några exempel på indirekta liknelser är den gömda skatten, senapskornet, surdegen, fisknoten och bröllopsfesten. Jesus upprepar också sina liknelser vid andra tillfällen. Vanligtvis ändrar han då några detaljer eftersom han vill ge sin undervisning en annan vinkling när han talar med en annan grupp människor. När man tänker på att Jesus undervisade offentligt under ett antal år, är det inte förvånande. Ett exempel är de tio punden (Luk 19) och liknelsen om talenterna (Matt 25). De är lika till struktur och innehåll, men situationen och avsikten är en annan. [64]

Samma sak gäller liknelsen om den stora måltiden (Luk 14) och bröllopsmåltiden (Matt 22). I Matteus 22 visar Jesus hur Gud kommer att överge översteprästerna och fariseerna därför att de förkastade Guds inbjudan och hur Gud samlar andra människor för att inta deras platser vid den himmelska måltiden. I Lukas 14 svarar Jesus en person som är gäst tillsammans med honom vid en måltid. Mannen säger att det ska bli underbart att vara gäst vid festen i Guds rike. Jesu liknelse är en varning till honom och alla andra, som bekymrar sig om allt utom de andliga tingen. En dag kommer de kanske att finna sig själva stå utanför Guds rike och se de fattiga och förödmjukade sitta vid borden. [65]

Fastän det är enda punkt som har betonats i hela denna diskussion om liknelser, är den så viktig att den förtjänar att understrykas ytterligare en gång. Vid tolkningen av en liknelse måste man strikt begränsa sig till den aspekt som jämförs. Uttolkaren måste hela tiden göra en omdömesgill avvägning när han tolkar liknelser. Risken är liten att han ska tolka in för lite i liknelsen men han kan lätt hamna i övertolkningens dike. [66]

Forts. i nr 2/1999