Vem har makt att förlåta synd? Är det inte endast Gud som kan förlåta synd? Vid ett tillfälle kom några män med en lam man till Jesus och Jesus sa till den lame mannen: »Dina synder förlåtas dig.» Men då tänkte fariseerna och de skriftlärde: »Vad är det för en hädare? Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud» (Luk 5:20-21). [0]

Det finns också idag de som har svårigheter med att acceptera den lutherska läran om avlösningen, en lära som säger att Jesus har gett makt åt sin kyrka på jorden att förlåta (avlösa) synder men också att binda i synden. Det finns de som hävdar att avlösningen är en katolsk kvarleva som de lutherska teologerna aldrig blev kvitt. [1]

I Luthers lilla katekes kallas makten att förlåta synder för nycklarnas ämbete. I förklaringen står det: [2]

Nycklarnas ämbete är den särskilda makt som Kristus har gett åt sin kyrka på jorden, till att förlåta de botfärdiga deras synder och att binda de obotfärdiga i deras synder, så länge de icke omvänder sig. [3]

Som skriftbevis för denna läran hänvisar Luther till Joh 20:22-23. »Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: »Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.» [4]

Enligt Luther har Jesus gett sin kyrka makten att förlåta synder. Det framgår av svaret Luther ger på frågan: »Vad är skriftermålet?» Där står det nämligen att »vi tar emot avlösningen eller förlåtelsen av prästen, som av Gud själv», detta ska du inte tvivla på, utan tro fullt och fast, »att våra synder därmed är förlåtna hos Gud i himmelen.» [5]

Vad ser vi alltså? Enligt Luthers katekes har Kristus gett makten att förlåta och binda i synd, åt sin kyrka på jorden, det vill säga åt alla sina troende barn. När så kyrkans kallade tjänare, församlingens herdar, utövar denna makt genom att t.ex. förkunna avlösningsorden: »Dina synder är förlåtna», då skall den som hör det ta det till sig som om det vore Gud själv som sagt det. Har nu detta verklig grund i Skriften? Låt oss se efter. [6]

Genom sitt lidande, död och uppståndelse har Kristus gett alla människor frid med Gud. Jesus dog för alla. På grund av hans frälsningsverk är Gud en försonad Gud som älskar alla människor. [8]

Två gånger i textavsnittet i Johannesevangeliet, som utgör ett av huvudbeläggställena för läran om nyckelmakten (Joh 20:19-23), säger Jesus till sina lärjungar: »Frid vare med er!» Lärjungarna hade stängt dörrarna i fruktan för judarna. De var verkligen rädda och ängsliga. I sina hjärtan hade de varken frid eller ro. Men då kommer Jesus till dem och stillar deras hjärtan. Han tar bort deras fruktan men utan att ta bort faran. Judarna var lika förbittrade efteråt som tidigare och till det yttre var allt som det varit. Det var i lärjungarnas inre en förändring ägde rum. De fick en frid som inte är av denna världen, »Guds frid som övergår allt förstånd» (Fil 4:7). [9]

Förnuftet förstår sig inte på någon annan frid än den yttre och världsliga. Förnuftet kan inte begripa hur det kan finnas frid när det onda ännu finns kvar. Det menar att det är endast när det onda är borta som det kan finnas frid. Men den frid som Jesus ger sina lärjungar är en andlig frid. Den består i att människan har frid med Gud. [10]

Vad är då orsaken till att människor förkastar denna frid? Orsaken till ofriden är synden. Synden är en förbrytelse mot den allsmäktige Guden. Den gör människan till en Satans tjänare och störtar henne i helvetet. Den som därför har makt att förlåta och att binda i synden, har makt över liv och död, över himmel och helvete, över salighet och fördömelse. [11]

Makten att förlåta synder har sin grund i den frid som Kristus har skaffat fram mellan människor och Gud. Han är Fridsfursten som har gått emellan människorna och Gud och tagit bort fiendskapen som fanns emellan dem. [12]

Hur har han åstadkommit denna frid? Det har han gjort genom att göra något åt orsaken till ofriden, synden. Han har gjort det genom att själv ta på sig skulden och straffet för synden. Kristi ställföreträdande återlösningsverk är grunden för avlösningen. Ja, det verk som Kristus fullgjorde då han uppfyllde lagen i vårt ställe och sonade straffet i vårt ställe. Det är grunden till all evangelieförkunnelse i alla tider. Utan detta Kristi verk hade ingen idag kunnat stå upp för att förkunna evangelium om syndernas förlåtelse. [13]

Det är alltså inte min tro, min ånger eller bekännelse som är orsaken till att prästen kan förkunna avlösningen och säga: »Dina synder är dig förlåtna», det är endast Kristi verk allena. [14]

Här är det många som tar fel. De sätter sin lit till sin egen tro istället för att lita på Kristi verk. De menar att tron måste finnas där innan syndernas förlåtelse kan förkunnas. Det är en omöjlighet. Tron är nämligen av sådan art, att den måste stå i förhållande till något annat. Det kan inte finnas tro om det inte finns något att tro på. Tron på det förunderliga faktum att Gud av nåd för Kristi skull, utan lagens gärningar, ger oss syndernas förlåtelse, kan endast uppstå när detta har förkunnats för oss. Den som inte har hört att Gud är nådig mot oss för Kristi skull, kan aldrig få frid i sitt samvete utan drivs endast längre och längre in i förtvivlan. [15]

Därför grundar sig inte avlösningsordet på vår tro utan endast och allenast på Kristi förtjänst och Guds nåd. Avlösningsordet förkunnar det fullbordade faktum att våra synder är oss förlåtna för Kristi skull. Det är detta ord tron griper om och sätter sin lit till. Vi ska inte blanda samman medlet med orsaken. Kristi fullbordade verk är orsaken till och grunden för vår frälsning. Tron är det medel med vilket vi gör frälsningen till vår personliga egendom. [16]

I Lilla katekesen skriver Luther om skriftermålet: »Skriftermålet består av två delar, den första att vi bekänner våra synder, den andra att vi tar emot avlösningen eller förlåtelsen av prästen, som av Gud själv…» Ska det förstås så att bekännelsen är ett villkor för avlösningen, eller med andra ord, ett villkor för nåden? [18]

Vi bekänner våra synder för att Skriften säger att vi ska göra det. I 1 Joh 1:8-9 läser vi: »Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.» Och psalmisten säger »Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde inte min missgärning. Jag sade: ‘Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser.’ Då förlät du mig min synds missgärning» (Ps 32:5). [19]

Om vi säger att vi inte har syndat och nekar till att vi är syndare, gör vi Gud till en lögnare och förnekar hans ord som säger att alla har syndat och saknar hans härlighet. (Rom 3:23). Dessutom, om en person kommer till prästen och säger: »Jag har ingen synd att bekänna. Jag är ingen syndare,» vad skall en sådan med avlösningen till? Vad ska han ha syndernas förlåtelse till? [20]

Därmed ska ingen dra den slutsatsen att vår syndabekännelse är orsak till frälsningen. Enligt Skriften finns det inga andra orsaker till frälsningen än dessa två: Guds nåd och Kristi förtjänst. »Jesu Kristi, hans Sons blod renar oss från all synd» (1 Joh 1:7). »Då vi ännu var Guds fiender, blev vi försonade med honom genom hans sons död» (Rom 5:10). [21]

Genom sitt lidande och död har Kristus åstadkommit frid med Gud. Denna frid har han fört fram i ljuset genom sin uppståndelse från de döda. Paulus skriver: »Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss.» (Rom 8:33-34) Petrus och de andra apostlarna förkunnar i Apostlagärningarna 5: »Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel.» [22]

När Petrus och de andra apostlarna, ja, när alla troende i alla tider förkunnar detta, gör de ingenting annat än det Jesus sa att de skulle göra. Gud ger oss nåd för Kristi skull. Detta är ett fullbordat faktum och detta skall förkunnas för alla människor i alla tider. »Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.» [23]

Vad är då grunden för nyckelmakten? Vad är det som gör att prästen kan förkunna avlösningen? Endast för att Kristus led, dog och uppstod igen och därmed fullkomligt försonade Gud med alla människor. Detta är evangeliets sanna grundval. [24]

Egentligen är det endast Gud som kan förlåta synder. Det är ju honom vi har syndat emot. Det är hans bud vi har kränkt. Det är hans vilja vi handlat emot. [26]

När kung David i Psalm 51 bekänner sin stora synd emot Gud, säger han: »Mot dig allena har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina ögon» (v 6). All synd, också mot vår nästa, är synd emot Gud, det är hans bud vi syndat emot. Därför är det egentligen endast han som kan förlåta synd. [27]

Jesus som själv var Gud, utövade denna makt när han gick omkring på jorden. »Var vid gott mod mitt barn. Dina synder är förlåtna,» sa han till den lame mannen (Matt 9:2). I Lukas 7 berättas det om en kvinna som kom till Jesus när han var på besök hos Simon, fariseen. Denna kvinna smorde Jesu fötter. Hon hade levt ett syndigt liv, men Jesus förkunnade avlösningsorden för henne: »Dina synder är förlåtna» (Luk 7:48). [28]

Denna makt att förlåta synder har Jesus gett till sina lärjungar. »Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden,» säger han till lärjungarna. [29]

Var det då endast de lärjungar som gick med honom här på jorden som fick denna makt? Nej, denna makt har han gett åt alla kristna. I Johannes 20:22 står det att Jesus andades på dem och sa: »Tag emot den helige Ande.» Alla som har den helige Ande, det vill säga alla kristna, hela den troende församlingen, har fått denna makt att binda och lösa här på jorden, att förlåta och binda i synder. [30]

Var finns då dessa nycklar som öppnar och stänger himmelen? Nycklarna är evangeliet och evangeliet är de troendes egendom. Det är alltså inte endast den som är kallad att vara kyrkans tjänare som har denna makt. Antingen du är ung eller gammal, man eller kvinna, kan du trösta din nästa med evangeliets ord. [31]

De lutherska bekännelseskrifterna säger: [32]

Nycklarna tillhör icke någon enskild person, utan kyrkan… Kristus säger om nycklarna i Matt 18: ‘Där två eller tre är eniga på jorden’ osv. han överlämnar alltså nycklarna i princip och omedelbart till kyrkan. (SA, traktaten om påvens makt och överhöghet, 24). [33]

C. F. W. Walther skriver: [34]

Till den sanna kyrkan av troende och heliga har Kristus gett himmelrikets nycklar, därför är den bärare och ägare av det andliga, gudomliga och himmelska välsignelser, rättigheter, makter, ämbeten, etc, som Kristus har åstadkommit och gett åt sin kyrka (Kirche und Amt, I, Tes 4). [35]

Vad ser vi då här? Evangeliet tillhör alla troende och därmed tillhör också nyckelmakten, makten till att förlåta och binda i synder, alla troende. I Bibeln kallas därför alla troende för präster: »Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus» (1 Petr 2:9). [37]

Även om nu alla kristna har denna makt och kallas präster, är det Guds vilja att de kristna ska kalla särskilda personer att utöva denna makt offentligt, dvs på hela församlingens vägnar och i dess namn. När de kristna samlas omkring Guds ord och heliga sakrament, ska de ha orden från 1 Korintierbrevet 14:40 framför sig. Vem som helst ska inte kunna stiga fram och förkunna avlösningen, förvalta nattvarden osv. Det skall endast de som är kallade och på förhand blivit prövade av församlingen göra. [38]

När den kristna församlingen kallar offentliga tjänare, är det inte en fri sak som vi kan göra eller inte göra, allt efter eget tycke. Det är inte heller något mänskligt påfund eller en mänsklig ordning, utan en gudomlig instiftelse. Gud har själv instiftat det offentliga ämbetet i kyrkan (jfr Tit 1:5-9; Apg 20:28). [39]

Kristus har gjort oss delaktiga i sin makt och myndighet. Och Kristi makt är ingen världslig makt, utan en andlig makt. Kristus har gett Ordet åt sin kyrka, genom detta Ord blir människor förda till tro (Joh 17:8.14.20). Därför talar Petrus om »Ordets tjänst» (Apg 6:4). [41]

Kristi svärd består inte av samhällets lagar och inte heller av gevär och stridsvagnar, utan av evangeliet självt. Kyrkan skall inte heller utöva någon världslig makt. Hon skall inte heller styra med hjälp av yttre makt, utan endast med evangeliet. På samma sätt som Kristi rike inte är av denna världen, är icke heller den kristna kyrkan av denna världen. Det är sant att den är i världen och den skall vara ett salt och ljus i världen men den är inte av världen. [42]

Även om den makt Jesus har gett åt sina troende inte är av världslig art, betyder det inte att den är sämre för det. Tvärtom! Det är en stor och väldig makt Jesus har gett åt sina lärjungar. Han har alltså åt dödliga och syndiga människor gett makt över synd, död och helvete, ja, över allting. Liksom Gud har satt Kristus i det himmelska riket över alla makter och myndigheter, har han också gett samma makt åt oss. Därför kan man säga att de kristna är de mäktigaste människorna i världen. Himmelens förråd av gåvor och välsignelser har öppnats för dem genom tron på Kristus. De troende har allt. [43]

Makten att förlåta synder kallar vi för lösenyckeln. Det är den makten som består i att vi avlöser syndaren, och förklarar henne fri från skuld och straff. Denna makt är inte skild från den vanliga evangelieförkunnelsen. Avlösningen är endast en speciell form av förkunnelsen av evangeliet. [45]

Det är heller inte så att synderna blir förlåtna av Gud i himmelen först när avlösningen uttalas. Gud har förlåtit alla syndare. Det finns inte en enda människa som Gud inte har förlåtit på grund av Kristi återlösning. »Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser» (2 Kor 5:19). Detta budskap är själva evangeliets väsen. Det är inget annat som förkunnas i avlösningen, inget annat evangelium än detta att Gud har försonat världen med sig själv. Därför tillräknar han inte världen dess synd, men förlåter all synd. Bekännelseskrifterna kallar avlösningen för »evangeliets sanna röst» (Ap XII, 39). [46]

När nu kyrkan brukar lösenyckeln och förkunnar avlösningen, gör hon inte det i sitt eget namn, men i Guds namn, som hans talesman. Varken kyrkan eller den person som uttalar avlösningen är den som åstadkommer förlåtelsen. Det kan endast Gud göra, vilket vi redan sett (Mark 2:7). Kyrkan överlämnar endast till den enskilde den förlåtelse som redan är ett fullbordat faktum. [47]

Låt oss använda en bild: Det är domaren som förkunnar domen: »Frikänd!». Fångvaktaren meddelar endast domsslutet till förbrytaren och låser upp fängelsedörren. På samma sätt är det med syndaförlåtelsen. Det är Gud som fäller domen »Frikänd!» över alla syndare. Kyrkan och hennes kallade tjänare överlämnar detta domsslut konkret och personligt till den enskilde syndaren när hon förkunnar avlösningen. Genom avlösningen låser kyrkan upp fängelsedörren för syndaren. [48]

Om Gud inte först hade förlåtit alla synder i himmelen, kunde ingen människa på jorden ha avlöst en enda syndare. Kyrkans avlösning har sin grund i Guds avlösning. Därför är kyrkans avlösning giltig också i himmelen. När ordet säger: »Dina synder är förlåtna!» kan både den som förkunnar detta ord och den som hör det vara till hundra procent säkra på att detta är riktigt. Därför är avlösningen inte bara tomma ord utan uttrycker en verklig förlåtelse, Guds förlåtelse. [49]

Avlösningen är villkorslös. Liksom det inte knytes några villkor till evangeliet, knyts det inga villkor till avlösningen. Gud förlåter synd endast av nåd för Kristi skull utan någon människas förtjänst eller värdighet. [50]

Om det nu är så att det inte är någon annan syndaförlåtelse som förkunnas i avlösningen än den som förkunnas i evangelium från predikstolen, varför behöver vi då bruka avlösningen i kyrkan? Vår Gud är rik på nåd. Han känner vår svaghet. Han vet att vi behöver evangelium förkunnat för oss på många olika sätt. På samma sätt innehåller inte dopet och nattvarden något annat evangelium än det som vi hör från predikstolen. Däremot blir evangeliet i dop och nattvard och genom avlösningens ord förkunnat direkt och personligt till den enskilda människan. [51]

Bekännelseskrifterna säger: [52]

Gud är rik på nåd: först genom det muntliga ordet då syndernas förlåtelse blir förkunnat för hela världen. Det är evangeliets sanna ämbete. För det andra vid dopet och för det tredje genom altarets heliga sakrament. För det fjärde genom nyckelmakten, dessutom genom bröders ömsesidiga samtal och tröst, Matt 18: ‘Där två eller tre är församlade…’ (SA, del III, art IV). [53]

En liknelse kan klargöra förhållandet mellan den privata avlösningen och den allmanna avlösningen i predikan. Den allmänna avlösningen i predikan är som en rik man som kastar en stor mängd guldmynt ut över en folkskara för att var och en ska få ett mynt. Alla som då förmår ta fast ett mynt har ett. Men den privata avlösningen kan liknas vid en rik man som sänder ut sina tjänare till en försagd själ, som icke vågar ta något mynt, och trycker ett mynt i hans hand. Denna person har inget värdefullare mynt än de andra. På samma sätt ger den privata avlösningen inget annat eller bättre evangelium än predikan (Pieper, Christian Dogmatics, band III, sid 209). [54]

Makten att binda i synder kallar vi för bindenyckeln. Kristus säger: »Om ni binder någon i hans synder så är han bunden» (Joh 20:23). Eller som han säger på annat ställe: »Allt vad ni binder på jorden, skall vara bundet i himmelen» (Matt 18:18). [56]

Detta betyder inte att det finns synder som Kristus inte sonat straffet för och som inte är förlåtna av Gud. Vi har i det tidigare sett att Bibeln säger att Gud inte tillräknar världen hennes synder (2 Kor 5:19). Paulus skriver i Romarbrevet 4:5 att Gud »förklarar den ogudaktige rättfärdig». Det finns förlåtelse för alla människor. [57]

Men den människa som inte vill ha förlåtelsen, om man menar att man inte behöver den, om man inte tror att Kristus har gottgjort för all synd, då är förlåtelsen till ingen nytta. Det är som om fången inte vill tro eller acceptera domarens frikännande dom. Han förnekar det han hör eller vill inte ha frikännandet, eftersom han menar att han inte har gjort något som han behöver frikännas ifrån. [58]

Den människa som inte inser sin synd, som inte erkänner att hon syndat mot Guds bud, som inte förstår att det liv hon lever, är emot Guds vilja, den människan har ingen nytta av förlåtelsen. I det fallet kan kyrkan inte göra annat än binda en sådan människa i hennes synd. Det betyder att hon förkunnar för syndaren det enkla faktum att den som inte inser sin synd och inte vill omvända sig från sin synd, inte heller kan få förlåtelse. Bekännelseskrifterna säger: »Likasom ‘att lösa’ betyder att förlåta synder, så betyder ‘att binda’ att icke förlåta synder» (Ap XII,176). [59]

Även när kyrkan använder bindenyckeln, är det något som är lika säkert i himmelen som när hon använder lösenyckeln (Matt 18:18; Joh 20:23). En människa som inte vill omvända sig från sin synd, är redan utesluten från himmelen. När kyrkan därför använder bindenyckeln, förkunnar hon därmed endast något som redan är ett faktum i och med syndarens obotfärdighet. [60]

Bibeln säger att »Gud står emot de högmodiga men de ödmjuka ger han nåd» (Jak 4:6). Den förskräckte fångvaktaren i Filippi fick höra av Paulus och Silas: »Tro på Herren Jesus, så skall du och ditt hus bli frälst» (Apg 16:31). Men till de obotfärdiga judarna sa Jesus: »Den som inte tror att Jag Är, skall dö i sina synder» (Joh 8:24). [61]

Vem har då nytta av denna makt Jesus gett åt sin kyrka på jorden? Vem får någon välsignelse och tröst av att höra att hans synder är förlåtna? [63]

Jesus vill att omvändelse och syndaförlåtelse skall förkunnas för alla folk (Luk 24:47). Evangeliet gäller alla människor och var gång det förkunnas i predikan eller avlösningen, räckes det till alla människor. Även Tomas, han som tvivlade, fick höra orden: »Frid vare med er» (Joh 20:26), innan han hade kommit till tro på Kristi uppståndelse. [64]

Evangelium ställer inte upp några villkor. Det räckes till alla och envar av nåd för Kristi skull. Inte alla tror evangeliet, men därmed är inte sagt att evangeliet tar fel och ljuger. »Vad betyder det, om somliga inte trodde? Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet? Nej, aldrig! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare» (Rom 3:3). [65]

Om vi nu inte tror evangeliet, blir det inte till nytta för oss. Om vi inte tror avlösningsordet, får vi ingen tröst av det. De andra lärjungarna vittnade för Tomas att de hade sett den uppståndne Jesus, men Tomas ville inte tro det. I åtta dagar levde han utan tröst i sitt eländiga tillstånd. [66]

Till den som är obotfärdig eller den som inte vill tro evangelium, som inte tar till sig förlåtelsen har evangelium ingen välsignelse att ge. Den däremot som tar till sig syndernas förlåtelse får stor tröst. Därför är det endast den troende människan som har någon nytta av avlösningen. [67]

När Jesus säger: »Frid vare med er!» (Joh 20:19, 21, 26), kräver ordet ingenting annat än troende hjärtan. På samma sätt är det i nattvarden. Orden »utgiven för er till syndernas förlåtelse», kräver ingenting annat än tro. Om jag inte tror att Jesus utgav sin kropp och utgöt sitt blod för mig, och du inte tror att han gjorde det för dig, så blir hela hans verk till ingen nytta för oss. [68]

När du blir avlöst och prästen säger till dig: »Dina synder är dig förlåtna», ska du inte tänka: Hur kan han veta om han kan avlösa mig? Han kan ju inte se in i mitt hjärta. Så ska du inte tänka, ty redan med sitt lidande och död har Kristus skaffat oss och alla människor syndaförlåtelse. Tro avlösningsorden och du har det de säger, nämligen dina synders förlåtelse. Ty också här heter det: Ske dig som du tror! [69]

Prästen kan inte se in i någons hjärta, men Jesus kan. Han vet att vi är och förblir syndare tills vi dör. Vi märker och känner synden inom oss. Vi vet att Kristus har återlöst oss och att vi har en nådig Gud. Men vi kan ändå inte rensa ut känslan av synd från vårt inre. Samvetet vacklar och tvivlar, ja det skälver för Guds dom. [70]

Då hör vi utanför oss själva dessa ord: »Dina synder förlåtas dig! Jag förlåter dig dina synder på Kristi befallning och i Kristi namn.» Det är Kristi ord, Guds eget ord. Dessa ord låser in våra känslor och tankar. Ordet skär rakt igenom samvetet som både anklagar och ursäktar oss. Gud säger till oss: »Ditt hjärta och samvete kan säga vad det vill till dig. Det bekymrar jag mig inte om. Jag vill inte diskutera med ditt samvete. Här har du mina ord. Du hör det själv med dina egna öron. Dina synder är förlåtna! Här är lösepenningen, Kristi blod! För Kristi skull är jag nådig mot dig.» Bort med alla förnuftets tankar i avlösningen, sådana tankar som för oss bort från evangeliets tröst! Att det endast är Kristus som har makt på jorden att förlåta synder, kan inte hindra oss att tro våra synders förlåtelse när prästen säger det. Vi vet nämligen att hans förlåtelse är Kristi förlåtelse. [71]

Jesus sa: »Allt det ni binder på jorden, skall vara bundet i himmelen, allt det ni löser på jorden, skall vara löst i himmelen» (Matt 18:18). »När ni förlåter någon hans synder skall de vara förlåtna.» Det är hans instiftelse. Det är han som har gett himmelrikets nycklar åt sin kyrka på jorden. Därför tar vi emot denna avlösning som från hans egen hand. [72]