Guds tecken och under

Av Seth Erlandsson. Föredrag hållet vid Biblicumdag i Norrköping den 22 april 2023

 

Guds storhet och makt

Guds under och tecken är ett vittnesbörd om Guds storhet och makt. Redan Bibelns första kapitel, som innehåller Guds uppenbarelse om begynnelsen när världen blev till, visar hur ofattbar stor, vis och mäktig Gud är. Herren är helt unik, inte en människoskapelse, inte en from idé, utan den ende sanne och levande Guden som inte har någon början och något slut. Han är ett ofattbart under och han gör under. Därför är också hans evige Son ett under, han som ska födas som en avkomling till David för att bli människornas Frälsare. Han får namnet “Under” och ”Mäktig Gud” i Jesajas profetia om hans människoblivande (Jes 9:6). I sitt sluttal till Israel strax före sin död inledde Mose sin bön med orden: ”Herre Gud, du har börjat att låta din tjänare se din storhet och din starka hand. Vilken gud i himlen eller på jorden kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar som du?” (5 Mos 3:24).

Det omöjliga enligt naturlagarna

Många tänker: De under som Bibeln berättar om kan inte ha hänt. Det är bara fromma utbroderingar utan verklighetsbakgrund, för allt måste ha naturliga förklaringar. Då glömmer man att själva skapelsen är ett Guds under och att Gud inte är begränsad av de naturlagar som han nedlagt i sin skapelse. Före världens tillblivelse existerade bara den ende sanne och levande Guden, den treenige. Då fanns ingen materia, ingenting att skapa av. Gud skapade av intet genom sitt Ord, ”himlen och jorden med hela sin härskara” (1 Mos 2:1). ”Himlen är skapad genom Herrens ord, hela dess här genom hans muns ande”, skriver psalmisten (Ps 33:6). Men detta är ju omöjligt! Javisst, men inte för Gud! “FörGud är allting möjligt”, vilket också gäller vår frälsning. ”Vem kan då bli frälst?” frågade sig Jesu åhörare, när Jesus klargjorde för dem att det för en människa är lika omöjligt att frälsa sig själv som för en kamel att komma igenom ett nålsöga (Matt 19:26). Frälsningen är helt och hållet Guds verk, av nåd allena genom Guds Son allena. Vore Gud inte undrens Gud som gör det omöjliga, ja, då kunde ingen bli frälst.

Observera att Skaparens ofattbara under kan ses och studeras av alla människor, alltså inte bara av dem som förtröstar på och ärar Gud. Lyft blicken mot höjden och se: Vem har skapat allt detta? frågar Jesaja. Det är han som för fram härskaran däruppe i räknade skaror (Jes 40:26). Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt, skriver Paulus (Rom 1:20). Det är dårskap att inte inse att det finns en oändligt vis och mäktig Skapare, att i stället tro att skapelsen har kommit till utan någon övernaturlig Skapare, kommit till av sig själv genom en oändligt lång utvecklingsprocess som endast styrs av inomvärldsliga krafter och naturlagar. ”Dåren säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud” (Ps 14:1).

Genom att förkasta den ende sanne Guden och hans ord förkastas också det enda som kan upptända tro, evangeliet om försoningen med Gud genom Guds Son, Jesus Kristus. Otron, att inte genom den bibliska uppenbarelsen se hur stor och nådig Gud är och inte förtrösta på honom, är helt och hållet människans fel, tron däremot är helt och hållet Guds verk genom Ordet. Att bara räkna med det som är möjligt enligt mänsklig bedömning och enligt naturlagarna, det är ett stort misstag, både när det gäller skapelsen och frälsningen. Skapelsen kan inte skapa sig själv, den är ett under, och frälsningen är också ett under. Det som är totalt omöjligt att åstadkomma, det gjorde undrens Gud färdigt och fullkomligt redan under skapelseveckan då Gud skapade världen. Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott” (1 Mos 1:31). Likaså är frälsningen en färdig gåva. Den i GT utlovade frälsningen fullbordades av Jesus på korset när han ställföreträdande gav sitt liv för oss och sa: ”Det är fullbordat” (Joh 19:30).

Några exempel på att Gud gör och kan göra det omöjliga

Att Gud är undrens Gud går som en röd tråd genom hela Bibeln. Han visar sin storhet genom att göra det som mänskligt sett är omöjligt. Han visar också sin storhet genom att både förutsäga och styra historiens gång, ja även väder och vind. Han förutsade för Noa att den världsvida syndafloden skulle drabba allt levande på jorden pga människornas tilltagande ondska och syndiga leverne (1 Mos 6:12–13). Runt om på hela jorden syns tydligt att den förutsagda syndafloden med den massbegravning den orsakade verkligen har ägt rum. Gud förutsade för Abraham att hans efterkommande skulle komma att bo som främlingar i Egypten, att man där skulle göra dem till slavar, men att de ”i fjärde släktledet” skulle återvända till Kanaans land (1 Mos 15:13ff). Det hände också. Han förutsade för Egyptens farao i drömmar som Josef fick förmågan att tyda att det skulle komma sju år med rikliga skördar och därefter sju hungerår (1 Mos 41). Precis så blev det.

Gud lovar det omöjliga: Till Abraham sa han: ”Jag ska göra dig till ett stort folk. . . I dig ska jordens alla släkten bli välsignade” (1 Mos 12:2–3). Men Abram fick vänta på löftets uppfyllelse. Han sa till Gud efter en tid: ”Jag går barnlösbort . . . mig har du inte gett någon avkomling” (1 Mos 15:2–3). Då förnyade Gud sitt löfte. Han sa till Abram: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem . . . Så ska din avkomma bli.” Detta var ju totalt omöjligt. Men Guds löftesord skapade hos Abraham tro på det omöjliga: ”Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet” (1 Mos 15:5–6).

Genom prövningar ville Gud stärka Abrahams tro på det omöjliga. Därför lät han Abraham förbli barnlös under lång tid. Men när han var 99 år förnyade Gud på nytt sitt löfte: ”Du ska bli far till många folk. Jag ska göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig” (1 Mos 17:5–6). ”Jag ska ge dig en son med Sara.” Då föll Abraham ner mot marken och sa för sig själv: ”Ska det födas barn åt en man som är hundra år? Och ska Sara föda barn, hon som är nittio år?” (v 16–17). Gud sa till Abraham: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då ska din hustru Sara ha en son” (18:10). Så skedde. För Gud är ingenting omöjligt.

Gud befriade Israels barn från träldomen i Egypten genom stora under. Hur? ”Han sände Mose, sin tjänare, och Aron som han utvalt. De gjorde hans tecken bland dem och under i Hams land” (Ps 105:26–27). I samband med det tionde undret, då allt förstfött i Egyptens land dog, räddades Israels barn helt mirakulöst genom det felfria årsgamla påskalammets blod, en förebild för Jesu, Guds Lamms, blod. De kunde äntligen lämna träldomslandet, en förebild för befrielsen från syndens slaveri. ”Herren gick framför dem, om dagen i en molnpelare för att visa dem vägen och omnatten i en eldpelare för att ge dem ljus” (2 Mos 13:21).

Men när Gud prövade Israels barns tillit till honom genom att låta dem vända ned på en väg som gjorde dem till ett lätt byte för de förföljande egyptierna, instängda som de nu var framför Röda havet, då trodde de att de var räddningslöst förlorade: ”Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen” (2 Mos 14:12). Psalmisten sammanfattar: ”Våra fäder i Egypten tog inte lärdom av dina under, de tänkte inte på dina många nådegärningar utan gjorde uppror vid havet, vid Röda havet. Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt känd” (Ps 106:7f). Mose sa till folket: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag ska ge er. . . Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla” (2 Mos 14:13f). Det omöjliga skedde: Med Mose stav lät Gud klyva det väldigahavet så att Israels barn kunde gå rakt genom det på torr mark. ”Vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem” (v 16, 22).

Fastän Israels barn gång på gång fick bevittna Guds makt att göra under, så gjorde de ändå ständigt uppror mot Gud. De ville t o m stena Mose och Aron. Herren sa till Mose: ”Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort bland dem?” (4 Mos 14:10–11).

När Israels barn inte ville acceptera att Gud utvalt Levi stam som Guds särskilda tjänare vid tabernaklet och Aron som sin överstepräst, gjorde Gud följande under enligt 4 Mos 17: Han lät genom Mose hämta en stav från varje stam. Den man som jag utväljer, hans stav ska grönska (v 5), alltså något helt omöjligt. Mose la de tolv stavarna i ”vittnesbördets tält”. ”Nästa dag gick Mose in i vittnesbördets tält, och se, Arons stav för Levi hus grönskade, och den hade knoppar och utslagna blommor och mogna mandlar” (v 8). Återigen ett bevis för att Gud inte är beroende av tid för att göra sina under. En torr stav kan inte grönska, hur lång tid den än får på sig. Dessutom: Arons stav bar t o m utslagna blommor och mogna mandlar dagen därpå! Alltså enligt naturens lagar något helt omöjligt. På samma sätt var det när Gud skapade världen. Han var inte beroende av lång tid och inte heller av skapelsematerial. ”På sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem” (2 Mos 20:11). Hur kunde t ex vattnet vimla av olika slags levande varelser redan på den femte dagen och t o m av de stora havsdjuren? Bara genom kraften i Guds befallningsord! (1 Mos 1:20f). Psalmisten sammanfattar skapelseundret med orden: ”Gud sade och det blev till, han befallde och det stod där” (Ps 33:9).

Vid ett bröllop i Kana i Galileen förvandlade Jesus vattnet i sex hundraliterskrukor till gott vin i ett ögonblick. Alltså något helt omöjligt, men inte för Gud. Han kräver inte lång tid, varken för att skapa världen eller göra vatten till vin. Dessutom kan aldrig vatten bli vin hur länge man än väntar. Avguden Kronos (som betyder ”Tid”) kan varken skapa av ingenting eller förvandla vatten till vin. Ändå antar den ateistiska vetenskapen att Tiden (Kronos) på något sätt likt Gud kunde skapa vårt universum med en början för länge länge sedan och med hjälp av en sinnrik evolutionsmekanism. För 13 500 miljoner år sedan gissar man att det hela började. Denna tro predikas nu ständigt i skolor och media, för den anses vara den enda rimliga sanningen för en ateistisk vetenskap. Det stora undret, att synderna verkligen var förlåtna när Jesus sa till den lame mannen: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna” (Mark 2:5), det kunde man inte se utan bara tro. Utgick man ifrån att Jesus inte var Guds Son, då avfärdade man dessa Jesu ord som falska och en hädelse: ”Han hädar! Vem kan förlåta synder utom Gud?” ”Jesus förstod genast i sin ande att de tänkte så inom sig, och han sa till dem: Varför tänker ni så i era hjärtan? Vad är lättast att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Res dig, ta din bädd och gå?” (Mark 2:6ff). De skriftlärda som inte trodde att Jesus var både Gud och människa, tänkte nog: Det är lättare att påstå att synderna är förlåtna, för ingen kan ju kolla att det är sant. Men att säga till en lam man: ”Res dig, ta din bädd och gå”, det kräver att något omöjligt verkligen sker helt synligt, nämligen att den lame mannen ställer sig upp. När det inte sker – och det kan ju inte ske – kan alla se vilken lögnare man är. Därför sa Jesus till dem: ”För att ni ska veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder, säger jag dig – och nu talade han till den lame: Res dig, ta din bädd och gå hem!” (v 10–11).

Det omöjliga skedde inför deras ögon, det som bara Gud kan göra! Nu kunde de se att Jesus verkligen gjorde det som bara Gud kan göra, det omöjliga. Jesus gjorde det som de skriftlärda menade var det som var svårast. Men egentligen var syndaförlåtelsen det svåraste. Den krävde att Jesus i allas vårt ställe led straffet för våra synder och fullkomligt uppfylldeGuds lag, och därmed besegrade döden och djävulen. Men otron har ett starkt grepp om människors sinnen. De flesta av Jesu landsmän, både skriftlärda och andra, vägrade tro att Jesus verkligen var Guds utsände Son, den utlovade Frälsaren. Johannes skriver: ”Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Joh 1:11–12).

Inför mångas ögon uppväckte Jesus Lasarus som ”hade legat fyra dagar i graven” (Joh 11:17). Johannes, en av de många ögonvittnena, berättar om vad som hände (Joh 11:38ff): Jesus gick fram till graven, ”en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sa: ’Ta bort stenen!’ Den dödes syster Marta sa då till honom: ’Herre, han luktar redan. Det är fjärde dagen.’ [Med andra ord: Att uppväcka honom till liv är för sent när han redan börjat ruttna.] Jesus sa till henne: ’Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?’ Då tog de bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sa: ’Far, jag prisar dig för att du hör mig. Jag vet att du alltid hör mig, men jag säger det för folket som står här, för att de ska tro att du har sänt mig. När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: ’Lasarus, kom ut!’ Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sa till dem: ’Gör honom fri och låt honom gå.’ Många judar som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariseerna och berättade för dem vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sa: ’Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Låter vi honom hålla på så här kommer alla att tro på honom.’ Från den dagen bestämde de sig för att döda honom.”

Sex dagar före påsk kom Jesus tillbaka till Betania där Lasarus bodde, ”han som Jesus hade uppväckt från de döda” (Joh 12:1ff). Där ordnade de en festmåltid för Jesus och Lasarus var en av dem som låg till bords med honom. ”En stor mängd judar fick veta att Jesus var där, och de kom inte bara för Jesu skull utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda. Då bestämde sig översteprästerna för att döda även Lasarus, eftersom många judar lämnade dem för hans skull och trodde på Jesus.” När undret, det omöjliga, hade skett inför så mångas ögon och inte kunde förnekas, måste beviset undanröjas. Så stark är otron, fiendskapen mot Gud.

Syndafallets följd: andlig blindhet

Fastän skapelsen vittnar så tydligt om Guds storhet och makt, präglas ändå människor av andlig blindhet pga synden som kommit in i världen. Synden förblindar. Paulus skriver om alla människors tillstånd före trons upptändande: ”I orättfärdighet försöker de undertrycka sanningen, för det man kan veta om Gud är uppenbarat bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem” (Rom 1:18–19).

Genom vår ”orättfärdighet”, synden i oss, flyr vi bort från Gud, den ende som kan rädda oss från syndens och dödens makt. Det är tragiskt! Genom hela Bibeln, från Bibelns första bok till den sista, ser vi att endast Gud kan ta bort otron och skapa tro, en tillit till och gemenskap med Gud genom frälsningens under, Guds Sons ställföreträdande försoningsgärning. Därför uppmuntras människor om och om igen att lyssna till Guds ord, det enda som kan ta bort vår andliga blindhet. Syftet med Bibelns texter om ”Guds tecken och under” är att vi ska förstå hur stor och mäktig Gud är, att det är dårskap att misstro honom och hans förmåga. Lyssna till hans ord, det är amen, det är sanning! Tro och ta emot frälsningens oförtjänta gåva!

Tecknens huvudsyfte är att föra människor till tro på den ende Frälsaren. Efter att ha redogjort för vem Jesus är och hur han fullbordat sin frälsningsgärning genom sin död och uppståndelse, skriver Johannes: ”Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn” (Joh 20:30–31).

Guds under är Gudsgärningar som är övernaturliga, dvs inte begränsade av naturlagar som Gud har nedlagt i sin skapelse. Utan Guds under kan ingen människa avlägsna sin otro. Utan Guds under kan ingen bli född på nytt: ”Den som inte blir född på nytt/ovanifrån kan inte se Guds rike” (Joh 3:3). Det är en oförtjänt gåva.

Det omöjliga förnekas även när det skett inför vittnen

Gud klöv Röda havet. Omöjigt! Men det skedde inför många vittnen. Arons torra stav grönskade med utslagna blommor och mogna mandlar. Omöjligt! Men det skedde inför många vittnen. Jesus förvandlade 600 liter vatten till gott vin. Omöjligt!” Men det skedde inför många vittnen. Lasarus hade varit död i fyra dagar. Hans inre organ, hjärta och lungor var förstörda. Jesus uppväckte honom till liv igen. Omöjligt! Men det skedde inför många vittnen. Helt omöjligt.

Enligt otron är det också omöjligt att Jesus, precis som han förutsagt, uppstod från de döda på tredje dagen. Graven var tom fastän graven var väl bevakad. Jesus hade uppstått och visade sig för många. Omöjligt! Men det skedde. ”Han utlämnades pga våra synder och uppväcktes pga vår rättfärdiggörelse” (Rom 4:25). Ändå måste hans uppståndelse från de döda förnekas. Detta glädjebudskap måste förkastas. En lögn som är lätt att genomskåda måste vara sann: att Jesu lärjungar kom och bröt sig in i graven fastän den var förseglad och bevakad, rövade bort Jesu döda kropp, gömde den på något ställe för att lura en hel värld och var beredda att dö för en sanning som de visste var en lögn! Alla apostlar utom Johannes led martyrdöden. Hur kan man tro denna orimliga bortförklaring och samtidigt hävda att man bara accepterar rimliga ting?

Otron kommer inte att bli mindre utan tvärtom tillta. Jesus sa: ”Ska Människosonen finna tron på jorden när han kommer?” (Luk 18:8). ”Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli svält och jordbävningar på många platser. . . Många falska profeter ska träda fram och bedra många, och eftersom laglösheten ökar kommer kärleken att kallna hos de flesta” (Matt 24:7–12). ”Hela världen är i den ondes våld” (1 Joh 5:19), skriver Johannes.

På den yttersta dagen ska Jesus komma åter i härlighet med sin makts änglar och helt mirakulöst samla alla människor till en slutlig dom, både levande och döda. ”Jordens alla folk ska jämra sig när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet” (Matt 24:30). Redan Daniel förutsade: ”De många som sover i mullen ska vakna, några till evigt liv och andra till förakt och evig skam” (Dan 12:2). Så säger den uppståndne: ”Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet. Och jag har nycklarna till döden och helvetet” (Upp 1:18). Jesus uppståndelse och fullbordade frälsningsgärning är mänskligt sett omöjlig! Men den har skett och det är vår stora tröst och glädje inför död och dom. ”Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn” (Joh 3:17–18).