Människan före syndafloden

Guds handlande med den fallna människan

Av Seth Erlandsson (utdrag ur Biblicum nr 2/2021)

 

Först en mycket god skapelse

Guds stora godhet, vishet och makt kommer till uttryck när Gud skapar världen. Hans skapelse är ett under av ofattbara mått, ett verk av en god och allsmäktig Gud under endast sex skapelsedagar. ”Gud sade och det blev till, han befallde och det stod där” (Ps 33:9). ”Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott” (hebr. tov mᵉod) (Gen 1:31).

 

Efter syndafallet: mycket våld och ondska

”Herren såg att människornas ondska var stor på jorden (hebr. rabba raᶜat ha’adam) och att deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltigenom onda (hebr. raq raᶜ) ” (Gen 6:5). ”Jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld” (Gen 6:11).

 

Skapelsen och Skaparen

Genom Guds evige Son, Ordet, blev allt till (se Joh 1:1–3 och Kol 1:16):

• ett ofattbart stort universum som ingen kan mäta med ett oräkneligt antal ”Lyft blicken mot höjden och se: Vem har skapat allt detta?” (Jes 40:26)
• bland alla dessa himlakroppar har bara jorden (Tellus) en unik atmosfär och bara den är full av liv, allt ”efter deras slag”: ”grönska, fröbärande örter och fruktträd”, ett vimmel av genialiskt skapade djur i vattnet, i luften och på land
• slutligen som skapelsens krona två människor, man och kvinna, skapade till Guds ”Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er’” (Gen 1:28).

Människan hade skapats med en hög särställning som Guds avbild, dvs helig och rättfärdig. Gud visade sin stora godhet genom att ge människan en paradisisk tillvaro på jorden. ”Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format” (Gen 2:8). I paradiset hade Gud planterat underbara träd av alla slag, ”ljuvliga att se på och goda att äta av”. ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården”, sa Gud till mannen (Gen 2:16). Detta var de första orden från Gud till mannen efter att ha låtit honom bo i Edens lustgård. Att ha i blickfånget och utgå ifrån Guds överflödande godhet stärker villigheten att lita på Gud i allt. Paulus kallar det ”trons lydnad” (Rom 1:5). Först kommer ordet om Guds godhet, därefter tillägger Gud: ”Av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö” (Gen 2:17).^[1]Jämför med ”de tio orden” från Sinai berg (Ex 20). Först kommer ordet om Guds ofattbara godhet: ”Jag är Herren din Gud som har fört dig ut ur Egyptens land, ut träldomshuset” (v 2). … Continue reading Människan ska hämta kunskapen om gott och ont, rätt och fel, från Gud, inte från någon annan källa. Att förtröstansfullt lita på och lyda Gud, det är det sanna livet med Gud, ett paradisiskt liv. Att misstro honom leder till död, separation från Gud. Utan Gud, hans vishet och kunskap, förlorar människan heligheten och rättfärdigheten, Guds avbild, och därmed paradiset.

Syndfallet och dess följder

”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden”, skriver Paulus (Rom 5:12). Ormen fick Adam och Eva att misstro Gud. Ormens inledande fråga ”Har Gud verkligen sagt?” och den fortsatta dialogen med ormen ledde till att Eva inte längre hade Guds överflödande godhet i fokus. Ormen fick henne att tro att Gud är missunnsam genom orden: ”Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont” (Gen 3:4). ”Ni ska visst inte dö!” Med andra ord: Gud har ljugit för er när han sa att ni kommer att dö om ni äter av trädet med kunskap om gott och ont.

Att beskylla Gud för att ljuga avslöjar vilken ond andemakt som ormen representerade och som talade genom honom, nämligen motståndaren till Gud. Johannes skriver: ”Den gamle ormen som kallas Djävul och Satan … förleder hela världen” (Upp 12:9). Jesus säger om djävulen: ”Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom. När han talar lögn talar han utifrån sig själv, för han är en lögnare och lögnens fader” (Joh 8:44).

Det var inte Gud som ljög utan ormen. Hans ord ledde inte till  liv utan till död, dvs till separation från Gud. Ormens lögn slog rot i hennes och hennes mans hjärta: det förbjudna trädet blev ”lockande eftersom det gav förstånd” så att de kunde bli som Gud. De misstrodde Guds ord och avvisade därmed Guds visdom. Deras ögon öppnades, men inte för den sanna, gudomliga visheten utan för den egna nakenheten. De hade förlorat Guds rättfärdighet. Avfallet från Gud fullbordades med att båda åt av den förbjudna frukten. De blev inte ”som Gud” utan förlorade tvärtom sin helighet och rättfärdighet. De drabbades av andlig blindhet, ett syndafördärv som skiljer dem från Gud och innebär ett ”slaveri under förgängelsen” (Rom 8:20f).

I sin andliga blindhet försökte Adam och Eva direkt efter syndafallet gömma sig för Gud (Gen 3:8), vilket visar att de inte alls blivit särskilt visa genom sin olydnad. Synden mot Gud ledde till och leder alltjämt till att människan söker undkomma Gud och hans dom. När det visade sig omöjligt att gömma sig för Gud skyller Adam ifrån sig på Eva (Gen 3:12) och Eva skyller ifrån sig på ormen: ”Ormen förledde mig och jag åt” (Gen 3:13).

Adam och Eva förlorade paradiset pga synden. ”Herren Gud skickade bort dem från Edens lustgård för att bruka jorden som de tagits från” (Gen 3:23). Till Adam sa Gud: ”Du åt av trädet som jag befallde dig att inte äta av, därför ska marken vara förbannad för din skull. Med möda ska du livnära dig av den så länge du lever… I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd tills du vänder åter till jorden, för av den är du tagen. Jord är du, och jord ska du åter bli” (Gen 3:17, 19). Förgängelse, möda och lidande blev nu utmärkande för livet på jorden. Pga synden lade Gud skapelsen under förgängelse, skriver Paulus (Rom 8:20), och Salomo skriver i Predikarens bok om livet efter syndafallet: ”Allt är förgängligt… Allt är fullt av möda” (1:2,8).

 

Guds löfte om en Frälsare

När nu Adam och Eva dragit olycka över sig och sina efterkommande, förlorat paradisets härlighet, drabbats av andlig blindhet och ett upproriskt sinne mot Gud, finns det då någon räddning? Kan vänskapen med djävulen, de onda andarnas furste, brytas och ersättas av fiendskap? Hur ska hans makt över människorna krossas, då ”hela världen är i den ondes våld” (1 Joh 5:19)? Ingen syndare kan ju besegra denna onda makt och frigöra sig ur hans grepp.

Så snart Eva insett att hon blivit förledd av ormen (”Ormen förledde mig”, Gen 3:13), uttalar Herren Gud domen över Förföraren (grek. Diábolos) och lovar att gripa in till människornas frälsning. Låt oss se vad Guds frälsningslöfte innehåller:

1. Den vänskap som uppstått mellan ormen och kvinnan ska Gud ersätta med ”Jag (Herren) ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma.”
2. Jag ska göra det som ingen syndig människa kan klara av via ”kvinnans avkomling” (”hennes säd”): ”Han ska krossa ditt huvud och du ska stinga honom i hälen” (Gen 3:15). Adam och Eva hade blivit stungna av ormens dödliga gift och därigenom drabbats av synd och död. För att lösa människornas stora problem efter syndafallet, frälsa dem från synd och död, måste Herren låta sig födas som människa och ställföreträdande ta på sig konsekvenserna av ormens gift, själv bli stungen och ta straffet för synden, lida och dö i alla syndares ställe. ”Han dog för alla … Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud”, skriver Paulus (2 Kor 5:15,21). ”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt” (Gal 4:4–5).

Vilket nåderikt löfte orden i Gen 3:15 är efter det ödesdigra upproret! Löftet om en Frälsare skapade hopp och förväntan. När Eva födde Kain sa hon något som kan tyda på att hon trodde att den utlovade avkomlingen nu hade fötts. Gen 4:1 kan översättas: ”Jag har fått en man, Herren” (framför Herren står nämligen objektsmärket et). Jämför ängelns budskap om Frälsaren till några herdar utanför Betlehem: ”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren” (Luk 2:11). Om et i stället här är liktydigt med akkadiskans itti = ”från”, blir översättningen: ”Jag har fått en man från Herren.” En annan, enligt min mening mindre trolig översättning är: ”Jag har fått en man med (hjälp av) Herren” (”I have gotten a man with the Lord”, EHV).

Av Guds frälsningslöfte enligt Gen 3:15 bör Eva ha förstått att den utlovade avkomlingen måste vara fri från synd, helig och rättfärdig, en fullkomlig avbild av Gud. Hur skulle han annars kunna krossa ormens huvud? Det visade sig snart att Kain inte var den utlovade Frälsaren. Syndafallet hade lett till ett syndafördärv som gick i arv som en allvarlig smitta. Gud hade varnat Kain för det onda begäret i människans hjärta. ”Den (synden) har begär till dig, men du ska råda över den” (Gen 4:7). Kain tog inte till sig varningen utan följde sitt onda begär. Jesus understryker: ”Från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, sexuell omoral, stöld, falskt vittnesbörd och hädelse”, detta med anledning av fariseernas ytliga syn på synden (Matt 15:19).

 

Tiden fram till syndafloden

Den skildring som Mose ger av tiden från syndafallet och fram till syndafloden vittnar om hur synden genomsyrar människornas handlande alltmer. Mose sammanfattar: ”Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda” (Gen 6:5). Jesus säger: ”Ska Människosonen finna tron på jorden när han kommer?” (Luk 18:8).

Men mitt i syndens och dödens värld fanns det en minoritet som insåg sin egen syndfullhet och förgänglighet. Det framgår av att Seth gav sin son namnet Enosh (Gen 4:26). Detta namn är bildat av verbet anásh som betyder ”vara svag, bräcklig”. Seth visar med detta namn att han och hans familj insett den egna bräckligheten och att deras enda räddning är Herrens namn, dvs vad Herren säger och lovat göra: Han ska rädda människorna från djävulens makt och syndens följder genom en avkomling till kvinnan. Det står: ”Vid den tiden började man åkalla Herrens namn” (Gen 4:26). Det hebreiska verb som översatts med ”åkalla” betyder också ”proklamera”, dvs sprida budskapet om Herren.

Vilken kontrast mot den arrogante Lemek. Han spred ett annat budskap: ”Jag dödar en man för ett sår, och en ung man för ett blåmärke. Om Kain blir hämmad sju gånger, blir Lemek det sjuttio gånger sju” (så enligt LXX, Gen 4:23–24). Jämför Jesu svar på Petrus fråga i Matteus 18:21–22: ”Hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sa till honom: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.” Har vi förstått hur oförtjänt och överflödande Guds förlåtelse och nåd är, borde vi inte i begränsad omfattning förlåta den som syndat mot oss. Men den arrogante Lemek talar inte om förlåtelse utan i stället om att hämnas sjuttio gånger sju, och detta t o m för småsaker.

 

Guds söner och deras syndfulla liv (6:1–4)

Moses andra Toledóth i Genesis, ”Adams fortsatta historia” (kap 5:1–6:8), börjar med att berätta att Gud i sin godhet lät Adams ättlingar leva mycket länge här på jorden före floden och lät dem få många söner och döttrar (kap 5). Men gensvaret från de flesta av Adams ättlingar var inte tacksam tillit till Gud. Han avslutar detta stycke med att berätta: Jorden blev alltmer uppfylld av ondska och våld (6:1–8). Mose exemplifierar ondskan på jorden genom att i Gen 6:1–4 berätta om ”Guds söner” och deras syndfulla liv.

Eftersom det finns många missförstånd om vad som står i dessa verser, behöver vi först studera hur Bibeln använder begreppet ”Guds söner”. Ett sådant studium visar: Alla som fått ett särskilt uppdrag av Gud kan kallas ”Guds söner”. Vilka har då enligt Bibeln fått ett sådant uppdrag? Det är den avgörande frågan. Bibeln nämner tre kategorier:

1. Guds himmelska tjänsteandar, änglarna kan kallas för ”Guds söner”. Det sker på några ställen i Jobs bok (se 1:6; 2:1; 38:7). Änglarna utför Guds befallning ”så snart de hör ljudet av hans befallning ” (Ps 103:20). ”Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända för att hjälpa dem som ska ärva frälsningen?” (Heb 1:14).
2. Överheten, folkens ledare, kungar och domare, har fått ett uppdrag från Gud och kan kallas för ”Guds söner”, ja t o m ”gudar” (hebr. elohim). I Ps 82:6 kallas domare och furstar för ”gudar” (elohim) och ”den Högstes söner” (bene Elyón). Fastän de ”dömer orätt och tar de gudlösas parti” (v 2), ja, ”vandrar i mörker” (v 5), kallas de för ”gudar” och ”den Högstes söner” (v 6). ”Ni kommer att dö som människor dör och falla som alla furstar faller” (v 7). Gud ska döma dem: ”Gud står i gudaförsamlingen, bland gudarna (elohim) håller han dom” (v 1). Också i 2 Mos 21:6 och 22:8, 9 kallas domare för elohim ”gudar”. Därför har många översättningar, t ex KJV (King James Version), NKJ (Nya King James Version), NIV (New International Version) och EHV (Evangelical Heritage Version) översättningen ”domare” för elohim. Andra översättningar har ”gudar” eller ”Gud”.
   Luther översätter ha-elohim i dessa verser med ”gudarna” (die Götter). Dessa verser handlar om att föra fram en brottsling inför domarna för att bli dömda av dem. Också elohim i Ex 22:28 översätter Luther med ”gudarna”, för där står ”ledare” (hebr. nasi’) som en parallell till ”gudarna”: ”Den Göttern sollst du nicht fluchen, und den Obersten i deinem Volk sollst du nicht lästern” (”Gudarna ska du inte förbanna, och ledarna i ditt folk ska du inte smäda”). Ordet nasi’ används om personer i hög ledarställ- ning. Luthers översättning är i harmoni med Paulus ord om överordnade i Rom 13: ”Det finns ingen överhet som inte är av Gud … Den som motsätter sig överheten går därför emot Guds ordning, och de som gör så drar domen över sig själva” (v 1–2). ”De styrande är Guds tjänare” (v 6).

3. De som tror på Frälsaren kan kallas ”Guds söner”. De har fått uppdraget att vittna om frälsningen genom Jesus Kristus och göra alla folk till hans lärjungar. De kallas omväxlande Guds söner och Guds På följande ställen står ordagrant ”Guds söner”: ”Saliga är de som skapar frid, för de ska kallas Guds söner” (Matt 5:9). ”Alla som drivs av Guds Ande är Guds söner” (Rom 8:14). ”Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds söner ska uppenbaras” (Rom 8:19). ”På platsen där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, ska de kallas den levande Gudens söner” (Rom 9:26, Paulus citerar här Hos 1:10). ”Alla är ni Guds söner genom tron på Kristus Jesus” (Gal 3:26).

 

Vad menas med Guds söner i Gen 6:1–4?

Mot bakgrund av vår studie ovan, är det i Gen 6:1–4 fråga om änglar eller överhetspersoner eller troende? Vad bestod deras synd i? Ordagrant står i 6:2: ”Guds söner såg att människornas döttrar var vackra och de tog till sig kvinnor, alla som de ville ha.” Vad handlar detta om?

En tolkning, populär bland bibelkritiker, är att ”Guds söner” är gudaväsen eller änglar som stiger ner till jorden och har sex med människornas döttrar. Resultatet blir barn som då blir ett mellanting mellan himmelska andar och människor. Texten skulle därmed vara en rest av en hednisk myt. Men denna tolkning är helt oförenlig med vad Bibeln lär. Mose, den främste bland Guds profeter i gamla förbundet, berättar inga myter i De fem Moseböckerna (på hebreiska Toráh) utan verklig historia. En vanlig tolkning bland dem som med rätta avvisar bibelkritikens mytologiska tolkning är att Gen 6:2 handlar om blandäktenskap mellan gudfruktiga sethiter och ogudaktiga kainiter. Guds söner kan ju vara liktydigt med Guds barn, dvs de gudfruktiga eller troende. Översättningen EHV (från 2019) skriver i en not till 6:2: ”Guds söner var avkomlingar till Seth. De gifte sig med döttrar inom Kains ogudaktiga släktled och sådana som följde i Kains spår (They were marrying the daughters of the ungodly line of Cain and of those who followed in Cain’s way).” John C. Jeske skriver i kommentaren Genesis (The People’s Bible, NPH 1991): “If the ‘sons of God’ were Sethite men, then by contrast the ‘daughters of men’ were unbelieving women. When contemplating marriage, the most important of human relationships, the Sethites pushed their faith and their godly heritage into the background. When looking for a prospective wife, they didn’t ask: ‘Will this woman help to make my home a place of godly instruction?’ … These mixed marriages led to still further degeneration of the Sethites” (s 74).

Ser man närmare efter vad som står i Gen 6:1–4, så står där ingenting om blandäktenskap, inte heller att Guds söner var eller hade varit gudfruktiga medan människornas döttrar var ogudaktiga kainiter som bringade Guds söner på fall genom sin ogudaktighet. Vad som betonas är att Guds söner var köttsliga (”de är kött”, v 3), dvs att de levde ut sina syndiga begär genom att ta till sig kvinnor, ”alla som de ville ha” (v 2). Om kvinnorna var ogudaktiga eller gudfruktiga står det ingenting om. Det är ”Guds söners” köttsliga och hänsynslösa uppträdande som står i centrum och vittnar om ondskans utbredning. Enligt min mening var ”Guds söner” sådana som Ps 82 handlar om, ledare som utnyttjade sin maktposition för att tillfredsställa sina syndiga lustar.

Syndafördärvet har drabbat alla människor, både hög och låg. Såväl enkla människor som högt uppsatta frestas att ge efter för ”vad köttet begär” (Gal 5:16). Det som Gen 6:1–4 lyfter fram är hur mycket ondska och våld det fanns på jorden efter syndafallet och att ledarnas syndfulla liv bidrog till detta. Man gick så långt i sin upproriskhet mot Gud att Herren sa: ”Min Ande ska inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse (hebr. beshaggám; verbet shagág = ”gå vilse”). De är kött” (v 3). Ondskan var så stor och jorden mer och mer fördärvad (v 5, 11), att Herren sa: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jordens yta” (v 7). ”Jag har bestämt mig för att göra slut på allt levande, för jorden är full av våld på grund av dem” (v 13).

Det är viktigt att inte isolera avsnittet 6:1–4 från sin kontext. Det hänger samman med både kap 5 och fortsättningen 6:5ff. Den inledande versen, ”När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem” (6:1), anknyter till kap 5 där det i släktregistret ständigt upprepas: han ”fick söner och döttrar” (se v 5, 6, 7, 9, 13, 16, 19, 22, 26, 30). I 6:2 berättar Mose hur Guds goda skapelseordning med ”mankön och kvinnkön” (hebr. zakár uneqevá, Gen 1:27) och sexualitetens gåva missbrukades pga människans syndafördärv: ”Guds söner såg att människornas döttrar var vackra och de tog till sig kvinnor, alla som de ville ha.” Här handlar det enligt min mening om att de som fått en styrande maktposition missbrukar sin position på det grövsta. De hade sex med kvinnor, ”alla de ville ha”. Genom sin maktposition kunde de bruka våld och tilltvinga sig så många de ville ha. De tillfredsställde sina kötts- liga, syndiga begär i så hög grad att Gud ville utplåna människorna. Notera att när Paulus gör en lista över ”köttets gärningar”, inleder han den med ”sexuell omoral, orenhet, orgier” (Gal 5:19).

Gen 6:4 säger ordagrant att Guds söner ”kom till (hebr. ba el) människornas döttrar”, samma uttryck som i Ps 51:2 används om att David låg med Bat-Seba, ordagrant ”kom till (ba el) Bat-Seba”. EHV översät- ter: ”he had gone to Bathsheba”, men David gick inte till Bat-Seba utan utnyttjade sin maktställning och lät hämta henne.^[2]Moses kände till frestelsen från vår köttsliga natur, inte minst för människor i maktpositioner. Kanske hade han i åtanke vad ”Guds söner” gjorde enligt Gen 6:1–4, när han i sitt … Continue reading Uttrycket ”kom till” används för ”hade sex med”, ”låg med”.

 

Nefilim

Gen 6:4 lyder i sin helhet: ”Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna (hebr. nefilim) på jorden. Dessa var forntidens väldiga män som var så ryktbara.” Ordet nefilim är bildat av verbstammen nafál som betyder “falla” och även ”överfalla”. ”De kallades nefilim eftersom de överföll människor och förtryckte dem”, skriver C.F. Keil i sin Genesiskommentar. Nefilim var ”väldiga män” (hebr. gibborim) som missbrukade sin makt till att angripa och förgripa sig på människor. De blev mycket omtalade, ordagrant ”namnets män” (hebr. anshé hashém).

De styrandes uppenbara köttslighet (v 2f) och nefilims maktövergrepp och våldshandlingar (v 4) var exempel på hur stor människornas ondska var efter syndafallet och före syndafloden. ”Då sörjde Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta” (v 6). Så han beslöt göra slut på allt levande (v 13) med undantag för Noa och hans familj. Genom syndafloden utplånades därmed dessa nefilim, så de har ”ingen direkt förbindelse med de nefilim som fanns i Kanaan efter syndafloden”, som EHV korrekt påpekar i en not till 6:4.”Även senare” (v 4), dvs efter syndafloden, förekom det män som var lika maktfullkomliga och skräckinjagande som våldsverkarna före syndafloden. Därför används samma ord, nefilim, också om Anaks avkomlingar i Num 13:34. I 2 Sam 21:16–22 nämns flera ättlingar till rafaeerna som liksom Anaks avkomlingar var resliga och skräckinjagande kämpar. Moabiterna kallade dem för emeer, ”de fruktansvärda”.

 

Människornas ondska och Guds tålamod

Syndafallets förödande följder försvann alltså inte i och med syndafloden. Syndafördärvets smitta fanns kvar hos överlevarna och finns kvar hos varje människa så länge hon lever. ”Hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen” (Gen 8:21). Men Gud lovade att inte på nytt sända en världsomfattande syndaflod: ”Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort” (Gen 8:21). Gud vill ingen syndares död. ”Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren Gud. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva” (Hes 18:23). Paulus skriver: Gud vår Frälsare ”vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4).

Varför står det att människans hjärtas tankar är onda ”alltifrån ungdo- men” och inte ”ända från födelsen”? Människan är ju ”född med synd”: ”Med skuld är jag född och med synd blev jag till i min moders liv” (Ps 51:7). Det beror sannolikt på att hjärtats syndiga begär blir särskilt uppenbara fr o m ungdomen genom köttets syndiga begär. ”Tänk inte på min ungdoms synder och brott”, ber David (Ps 25:7). ”Fly ungdomens onda begär”, skriver Paulus till Timoteus (2 Tim 2:22). Han vet hur illa ställt det är med människan efter syndafallet: ”Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i mitt kött” (Rom 7:18). Genom Guds nåd förtröstade han på Herren och hade genom evangeliet fått en ny vilja som vill bekämpa köttets syndiga begär. Men han liksom alla troende blir aldrig fullkomliga i sin helgelse: ”Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det goda. Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” (Rom 7:18–19).

”Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon” och räknades genom tron för ”rättfärdig” (Gen 6:8, 9). Hebreerbrevets författare skriver: ”I tron byggde Noa en ark i helig fruktan för att rädda sin familj, efter att Gud hade varnat honom för det som ännu ingen hade sett. Genom tron blev han världen till dom och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro” (Heb 11:7). Domen över synden, ”Jag ska låta floden komma med vatten över jorden för att förgöra alla varelser under himlen som har livsande” (Gen 6:17), skulle bli en så stor och omvälvande katastrof för hela jorden, av en omfattning ”som ännu ingen hade sett”.

Men hur kunde Gud uthärda människornas stora ondska och våldsutövning så länge? Hur kunde han vänta så länge innan ”den dåtida världen dränktes genom vatten och Guds ord och gick under” (2 Pet 3:6)? Svaret är: Herren är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och stor i nåd och sanning” (Ex 34:6). Petrus skriver: ”Gud väntade tåligt under Noas dagar medan arken byggdes” (1 Pet 3:20). Gud väntade ytterligare 120 år. Enligt min mening har Luther korrekt tolkat orden ”De är kött och deras tid ska vara hundratjugo år” (Gen 6:3). Han översätter: “Sie sind Fleisch. Ich will ihnen noch Frist geben 120 Jahre” (”De är kött. Jag ska ge dem ännu en frist på 120 år”).

 

EPILOG

Följderna av ett syndigt ledarskap

Genom hela Bibeln framgår det vilka tragiska konsekvenser det får när Skaparen och därmed hans visa skapelseordning förkastas. Då tar människornas syndafördärv, deras köttsliga begär, helt överhanden. Paulus skriver: De blir ”fyllda av all slags orättfärdighet” (Rom 1:29). Särskilt allvarligt blir det när de som fått ett ledaransvar missbrukar sin maktposition för att ge fritt utrymme för våld och köttsligt egenintresse. Bibeln ger många exempel på det.

Mose berättar om ledarnas stora förvillelse och köttsliga utlevelser (Gen 6:1–8). ”Jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld” före syndafloden (Gen 6:11). På Abrahams tid var staden Sodoms ledning, med undantag för Lot, helt korrumperad och ”allt folket utan undantag” försvarade ”onaturliga begär” och våld (Gen 19:4f, Jud v 7). Jesaja kallar folkets ledare på sin tid för ”Sodomsfurstar” och folket för ”Gomorrafolk” (Jes 1:10). Efter Salomos tid styrdes Nordriket under hela sin existens av kungar som förledde folket till Baalsdyrkan och syndig fruktbarhetskult. Också Sydriket Juda påverkades av Nordrikets upproriskhet mot Skaparen, den ende sanne Guden, genom flera kungars ogudaktiga ledarskap. Profeten Hesekiel liknar ledarna i Nordrikets huvudstad Samaria och i Sydrikets huvudstad Jerusalem vid två systrar, Ohola och Oholiba, som båda var otrogna mot Herren och bedrev grov otukt (Hes 23). ”Fastän hennes syster Oholiba såg detta, upptändes hon ännu mer av begär och gick ännu längre än systern i sin otukt” (v 11).

På Jesu tid blev judafolket grovt förfört och vilselett av sina ledare, översteprästerna, de skriftlärda och fariseerna. Jesus sa: ”Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni stänger himmelriket för människorna. Själva går ni inte in, och dem som vill komma in hindrar ni från att komma in” (Matt 23:13). ”Ve er, blinda ledare!” (Matt 23:16). ”Och om en blind leder en blind, så faller båda i gropen” (Matt 15:14). ”Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig! Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna. Men ni ville inte” (Matt 23:37).

 

Vår situation i dag och vårt enda hopp

”Så som det var under Noas dagar, så ska det vara när Människosonen kommer” (Matt 24:37). ”Många falska profeter ska träda fram och bedra många, och eftersom laglösheten ökar kommer kärleken att kallna hos de flesta” (Matt 24:11–12). I vår tid breder laglöshet och hednisk fruktbarhetskult ut sig mycket snabbt. Precis som under Noas dagar sprider sig köttslig utlevelse alltmer. Paulus ord passar in på dagens situation: ”De hatar Gud och brukar våld” (Rom 1:30). I takt med ateism och darwinistisk evolutionism förkastas Guds skapelseordning. ”Mankön och kvinnkön” ses inte längre som Guds goda skapelse. Missbruk av sexualitetens gåva blir allt vanligare och försvaras av fler och fler. Man ”byter ut Guds sanning mot lögn och dyrkar och tjänar det skapade i stället för Skaparen”, något som enligt Paulus är typiskt för hedendom (se Rom 1:25). Jesus sa: ”Ska Människosonen finna tron på jorden när han kommer?” (Luk 18:8).

Vårt syndafördärv är stort och ”syndens lön är döden. Men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom 6:23). Gud vill ingen syndares död. Den utlovade ”Avkomlingen till kvinnan”, Jesus Kristus, har fullbordat sitt frälsningsuppdrag: krossat djävulens makt genom att lida döden i syndares ställe. ”Han utlämnades till döden på grund av våra synder och uppväcktes till liv på grund av vår rättfärdiggörelse” (Rom 4:25, EHV).

Vilken nåd i vår onda tid, mycket lik Noas dagar! Låt oss lämna misstro bakom oss och i glad tacksamhet fly till vår Frälsare. Han lovar: ”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet” (Joh 5:24).

Seth Erlandsson