Av Lars Borgström (Ur Biblicum nr 1/2021)

Redan från fornkyrkans tid har det funnits felaktiga uppfattningar om tusenårsriket, som omnämns i Upp. 20, att det skulle vara av yttre natur (millennialism eller kiliasm, av lat. och grek. för tusen). Eusebius berättar i sin Kyrkohistoria om några av dem. I bok III, 28:1–2 avvisar han t ex ”villoläraren vid namn Kerinthos”, som ”lär att det skall bli ett jordiskt Kristi rike efter uppståndelsen” och att ”det skall bli en tusenårig bröllopsfest”. Han kritiserar också Papias (mitten av hundratalet) för att denne – därför att han var ”klen till förståndet” – inte uppfattat bildspråket i de eskatologiska utsagorna och därför trott, och även vilselett andra (t ex Ireneus, slutet av hundratalet) att tro, att ”Kristi rike skall upprättas synligt på denna jord under tusen år efter de dödas uppståndelse” (III, 39:12–13). Sådana tankar har genom århundradena flutit som en underström inom kristenheten, trots att kyrkofadern Augustinus och andra gick emot dem.

Under reformationstidevarvet blossade dessa tankar upp på nytt hos vederdöparna och svärmarna. Föreställningarna förkastades av den Augsburgska bekännelsen, art. XVII: ”De (lutherska församlingarna) fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits” (SKB, s 62). Att lärorna kallas judiska beror på att det hela tiden, alltifrån Jesu tid, varit den allmänna judiska uppfattningen att den messianska tiden skulle innebära ett återupprättande av ett davidiskt storrike med yttre fred och inre endräkt, åkrarna och fruktträden skulle blomstra som aldrig förr osv. Det var därför de flesta judar inte kände igen Messias när han kom. Allt var ju till det yttre som förut, inte minst vad avsåg det romerska förtrycket.

Inom lutherdomen gjorde dessa tankar sitt inträde genom pietismen, trots att den Augsburgska bekännelsen avvisat dem. Philipp Jakob Spener framförde i Pia Desideria 1675 uppfattningen att kyrkan hade att se fram emot en ”bättre tid”, en tusenårig förberedelsetid inför den yttersta domen. De som inom den lutherska kyrkan försvarat millennialismen menar att den Augsburgska bekännelsen inte fördömer all sorts millennialism, utan endast den form som försöker förverkliga tusenårsriket genom mänskliga revolutionära åtgärder (som t ex Jan van Leidens maktövertagande och utropande av sig själv som Zions konung i Münster 1534–35, några år efter Augsburgska bekännelsen). Hur det nu än är med den saken finner tankarna på ett yttre tusenårsrike inte stöd i den heliga Skrift.

Jag ska här ta upp tre bibelverser som ofta missuppfattats och tolkats på millennialistiskt sätt:

 

Exempel 1: Djur och människor lever i inbördes fred och harmoni

Bibelord: ”Vargar ska bo tillsammans med lamm, leoparder ligga bland killingar. Kalvar och unga lejon och gödboskap ska vara tillsammans, och en liten pojke ska valla dem” (Jes 11:6).

Falsk lära: Det yttre fridsrike som avslutar världshistorien kommer att vara närmast paradisiskt. T o m i djurvärlden råder fred och harmoni.

Riktig utläggning: Jesjas profetiska utsagor innehåller ofta symbolspråk och ska därför inte uppfattas på ett krasst bokstavligt sätt. Den idylliska tillvaron som här målas upp, med vargar och lamm, leoparder och killingar m m i fredlig samexistens, ska sättas i samband med vad som sägs i kapitlets inledning, nämligen att “ett skott ska skjuta upp ur Ishais avhuggna stam, en telning från hans rötter ska bära frukt”. Dessa ord syftar ju på Kristi första ankomst, hans födelse i Betlehem. Det var då genom Fridsfurstens födelse (Jes 9:5) som fridsriket etablerades på jorden. Änglarna sjöng därför den första julnatten:

”Ära åt Gud i höjden,
och frid på jorden
bland människor
som han älskar” (Luk 2:14).

Alltså syftar vargarna som bor tillsammans med lammen på Kristi fridsrike som alla kristna redan nu lever i genom tron på Frälsaren. Detta rike präglas av frid såväl i förhållande till Gud som till trossyskonen. I v 9 förklaras bildernas innebörd: ”Ingen ska göra något ont eller förstöra något på hela mitt heliga berg, för landet ska vara fullt av HERRENS kunskap, liksom vatten täcker havet.” Vi möter alltså i poesins form en skildring av ”hur gott och ljuvligt det är när bröder bor enigt tillsammans” (Ps 133:1). Gezelii bibelverk uttrycker det så här (på moderniserad svenska):

Ulven ska vistas med ett lamm syftar på Kristi församlings enighet i nya förbundet, som förebildas genom detta heliga berg (Jes 11:9), nämligen att dess medlemmar, som blivit förnyade genom den helige Andes kraft, ska lägga bort sin vilda och grymma natur och bli iklädda kärlekens och saktmodighetens ande, så att de sinsemellan lever i god frid och enighet; se Jes 65:25; Ords 2:18; Kol 3:12–13.”

 

Exempel 2: Jerusalem blir världshuvudstad

Bibelord: ”Det ska ske i den yttersta tiden att berget med HERRENS hus ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk ska strömma dit, många folk ska gå i väg och säga: ´Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på hans stigar.´ För undervisning ska gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem” (Jes 2:2–3).

Falsk lära: Detta kommer att uppfyllas i bokstavlig bemärkelse på det sättet att Jerusalem kommer att bli världens centrum och att hedningar i rent fysisk bemärkelse kommer att resa dit för att tillbe och motta undervisning.

Riktig utläggning: Detta, att alla folk ska samlas på Sions berg, är en förutsägelse som går igen på flera ställen i Gamla testamentet. Nu är det bara så, att Skriften själv inte förlägger uppfyllelsen av detta till något för oss ännu framtida tusenårsrike, utan Nya testamentet lär att detta redan har gått i uppfyllelse. I Hebr 12:22–23 heter det nämligen om alla, judar som hedningar, utan avseende på deras jordiska, geografiska vistelseort, att de “har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, till en festgemenskap och församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen”.

Men man behöver inte ens gå till Nya testamentet för att förstå att det är fråga om ett andligt kommande till Sions berg, något som sker genom tron. Vi läste ju i de anförda orden från Jesaja att det tvärtom ska ske på det sättet att det från Sion ska utgå undervisning och Herrens ord utgå från Jerusalem (Jes 2:3). Detta gick i uppfyllelse då Paulus och de andra apostlarna reste ut från Jerusalem med evangeliet om den korsfäste och uppståndne Frälsaren, som Jesaja kallade Herrens lidande tjänare, till den hedniska världen. Varhelst någon hedning kom till tro på denna från Jerusalem utgående undervisning om frälsningen genom Jesu namn och blod – om det nu skedde i Mindre Asien, i Grekland, i Rom eller så småningom här uppe i Norden – så hade han tagit sin tillflykt till Sion, den fasta klippan. Han blev då en medlem av Guds folk, den stora skara om vilken det står i Upp 14:1: “Och jag såg, och se: Lammet stod på Sions berg, och med Honom etthundrafyrtiofyra tusen som hade hans namn och hans Fars namn skrivet på sina pannor.”

Genom apostlarnas undervisning som utgick från Sion kom alltså hedningar till det andliga Sion utan att geografiskt komma till det fysiska Sions berg. De etthundrafyrtiofyra tusen som står med Lammet på Sions berg är den fullkomliga skaran av Guds barn, alla kristna genom alla tider: tolv (det gamla förbundets tal efter de tolv stammarna) gånger tolv (det nya förbundets tal efter de tolv apostlarna) gånger tusen (en fullkomlig, total skara). De står alltså på Sion trots att de flesta av dem aldrig någonsin varit i den jordiska staten Israel. De kom till Sion genom att lyssna till evangeliet och ta emot det i tro. Ja, de är t o m levande stenar i själva templet som står på Sion (1 Kor 3:16; Ef 2:20–21 och 1 Petr 2:5).

 

Exempel 3: Ett yttre regerande med Kristus på jorden

Bibelord: ”Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden ingen makt, utan de ska vara Guds och Kristi präster och regera med Honom i tusen år” (Upp 20:6).

Falsk lära: Världshistoriens sista tusen år kommer att vara en blomstrande tid med yttre fred och en andlig storhetstid för Kristi kyrka. Detta eftersom Satan är bunden (Upp 20:2). De kristna som dött tidigare under historiens gång kommer att uppstå kroppsligen för att regera med Kristus i detta yttre, konkreta tusenårsrike.

Riktig utläggning: Det kommer aldrig att bli något yttre fridsrike på jorden såsom millennialisterna tror. Den sista tiden före Människosonens återkomst i makt och härlighet på himlens skyar ska enligt Jesus själv inte vara en tid av fred och välstånd, missionsframgångar för kyrkan etc utan tvärtom präglas av stor nöd, inte minst bestående av stridslarm, rykten om krig, uppror, hungersnöd och jordbävningar (Matt 24:6–7) samt ett stort avfall inom kyrkan (Matt. 24:15, 23–24).

Fridsriket som omtalas i Upp 20 är av andligt slag. Det finns redan här och nu, genom tron på Jesus. Som vi sett ovan kom nämligen friden till jorden när Jesus, Fridsfursten, föddes.

Vi kan också tänka på Jesu avskedstal. Med sitt “Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger” (Joh 14:27) tänkte Jesus på sina lärjungar och deras situation och inte på ett framtida yttre fridsrike (jfr även Joh 16:33; Ef 6:15; Fil 4:7).

Men vad vill då de tusen åren säga? Uppenbarelseboken innehåller en mängd symboliska tal och talet tusen är talet tio taget i kubik. Tio är fullhetens tal och tio (längden) gånger tio (bredden) gånger tio (djupet) blir tusen. De tusen åren vill alltså utsäga att det rör sig om en hel tid, en verkligt heltäckande tid. Gud har fastställt den i sitt eviga rådslut och ingenting kan förändra den. Tusenårsriket varar så länge evangeliet predikas på jorden, dvs under hela den nytestamentliga tiden, från pingstdagen till Jesu återkomst. Under hela denna tid hålls Satan bunden genom evangeliets förkunnelse, dock med undantag av ”en liten tid” alldeles före Jesu återkomst (v 3). Denna tid motsvaras av den vedermöda som beskrivs i Matt 24:22, då det stora avfallet inom kyrkorna gjort att ingenting längre håller tillbaka Satan.

När det gäller dem som regerade med Kristus ska vi lägga märke till att Johannes såg de för Kristi skull avrättades själar (v 4). Det var alltså inte uppståndna martyrer Johannes såg utan han såg martyrernas själar regera med Kristus i tusen år. Mänskligt öga kunde bara se nederlag, förnedring och död hos martyrerna, men Johannes fick genom uppenbarelsen se hur de regerade med Kristus andligen i himlen. När en kristens kropp dör lever nämligen själen vidare och fortsätter att vara tillsammans med Kristus. Den kristne tillhör även bortom den fysiska döden ”ett kungligt prästerskap” (1 Petr 2:9).

Det är inte bara martyrer, blodsvittnen, i himlen. Alla människor som varit med om den första uppståndelsen (v 6), dvs blivit födda på nytt, regerar med Kristus under det tusenåriga riket.