Olika syn på Jesus – varför?

Det är inte bara i modern tid och i utombiblisk litteratur som Bibelns Jesus möter misstro och rekonstrueras till en helt annan person. Också av Nya testamentet framgår att många betvivlade att Jesus var Guds evige Son som hade blivit människa. Jesu egna landsmän, i synnerhet fariseerna, fann det otänkbart att en människa samtidigt kunde vara Gud. De kände inte igen Messias när han kom: ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom” (Joh 1:11). ”Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom” (Joh 12:37). Det var inte unikt för judarna att inte tro på honom.

Johannes skriver: ”Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte” (Joh 1:10).

Vem var han då? Var han Messias, Guds Son, och därmed ingen mindre än den himmelske Människosonen (Dan 7), något han själv bekräftade inför översteprästen när han förhördes inför Stora rådet? (Matt 26:63–64). Om Jesus och Nya testamentets vittnesbörd avvisas, måste han ha varit en bedragare, en hädare, en villolärare, en ond ande eller sinnesförvirrad, och det är just några av de alternativ som Jesu motståndare väljer utan att kunna enas (se nedan). ”Några fariseer sa: ’Den mannen kan inte vara från Gud, han håller ju inte sabbaten.’ Andra sa: ’Hur kan en syndig människa göra sådana tecken?’ De var alltså splittrade” (Joh 9:16).

”Jesus väcker känslor, på ett sätt som Moses aldrig gjort”, skriver Lena Einhorn. ”Kanske är det på grund av de tvåtusenåriga religiösa spänningar som har sitt ursprung i tron, eller avvisandet av tron, på Jesus som Messias och Guds son.”^[1]Vad hände på vägen till Damaskus?, s 8

Det är uppenbart av såväl Nya testamentet som modern Jesuslitteratur att den springande punkten är just: Vem är den verklige Jesus från Nasaret? Är han Messias, Guds Son, eller är han det inte? Enligt översteprästens tro var han det inte och då blev slutsatsen: ”’Han har hädat! Behöver vi några fler vittnen? Nu har ni hört hädelsen. Vad anser ni?’ De svarade: ’Han förtjänar döden.’ Och de spottade honom i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Andra slog honom i ansiktet” (Matt 26:65–67).

Enligt Johannes sa Jesus som förklaring till att han botade sjuka också på sabbaten: ”Min Far verkar fortfarande, och därför verkar även jag.” ”Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också kallade Gud sin Far och gjorde sig själv lik Gud” (Joh 5:17–18).

”De skriftlärda och fariseerna vaktade noga på Jesus för att se om han skulle bota på sabbaten, för de ville få något att anklaga honom för. Men han visste vad de tänkte och sa till mannen med den förtvinade handen: ’Stå upp och ställ dig i mitten.’ Då reste han sig och gick fram. Jesus sa till dem: ’Jag frågar er: Är det tillåtet att göra gott på sabbaten eller att göra ont? Att rädda liv eller att döda?’ Han såg sig omkring på dem alla och sa till mannen: ’Räck fram din hand.’ Mannen gjorde så, och hans hand var nu återställd. Men de fylldes av vrede och började diskutera med varandra vad de skulle göra med Jesus” (Luk 6:7–11).

När Jesus botade en man som var blind och stum, ”så att den stumme talade och såg”, blev allt folket utom sig av häpnad och sa: ”Kanske är han Davids son?” När fariseerna hörde det, sa de: ”Det är bara med Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna” (Matt 12:22–24).

”Judarna började klaga över att han hade sagt: ’Jag är brödet som kommit ner från himlen’” (Joh 6:41). Och när Jesus sa: ”Den som bevarar mitt ord ska aldrig någonsin se döden”, sa judarna: ”Nu vet vi att du har en ond ande. Abraham dog och likaså profeterna, och du säger: Den som bevarar mitt ord ska aldrig någonsin smaka döden. Är du större än vår far Abraham? Han dog, och profeterna är döda. Vem tror du att du är?” (Joh 8:51–53). Jesus sa: ”Abraham, er far, jublade över att få se min dag. Han såg den och gladde sig.” Då sa judarna: ”Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!” Jesus svarade: ”Jag säger er sanningen: Jag Är, innan Abraham fanns.” ”Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen” (Joh 8:56–59).

Men”bland folket kom många till tro på honom, och de sa: ’När Messias kommer, ska han då göra fler tecken än den här mannen har gjort?’ Fariseerna hörde hur folket viskade så om honom, och översteprästerna och fariseerna skickade ut tempelvakter för att gripa honom” (Joh 7:31–32). ”Tempelvakterna kom tillbaka till översteprästerna och fariseerna, som frågade dem: ’Varför har ni inte fört hit honom?’ De svarade: ’Aldrig har någon människa talat som han.’ Då sa fariseerna till dem: ’Har ni också blivit förledda?’” (Joh 7:45–47). ”Ändå var det många som trodde på honom, även bland rådsherrarna. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan” (Joh 12:42).

Judarna sa: ”Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen är vet vi inte.” Han som var född blind svarade: ”Ja, det är det som är så märkligt. Ni vet inte varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon!” (Joh. 9:29–30). Många av dem sa: ”Han är besatt och galen. Varför lyssnar ni på honom?” Andra sa: ”Så talar inte en som är besatt. En ond ande kan väl inte öppna ögonen på blinda” (Joh 10:20–21).

När Jesus gick omkring i Salomos pelarhall vid tempelinvigningsfesten (december år 29), samlades judarna omkring honom och frågade: ”Hur länge ska du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!” Jesus svarade: ”Jag har sagt det till er, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Fars namn vittnar om mig” (Joh 10:22–25).

”Jag har visat er många goda gärningar från Fadern. För vilken av dem tänker ni stena mig?” Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi tänker stena dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud, fast du är en människa” (Joh 10:31–33). Jesus sa: ”Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern.” De försökte gripa honom igen, ”men han drog sig undan deras grepp” (Joh 10:37–39).

Också för sin lärjunge Filippus betonade Jesus att hans gärningar tydligt vittnade om vem han var, att han var ett med Fadern. ”Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Orden jag talar till er säger jag inte av mig själv. Fadern bor i mig och gärningarna är hans verk. Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Och kan ni inte det, tro då för gärningarnas skull” (Joh 14:10–11).

Jesu ord kunde de betvivla, men hans gärningar var ofrånkomliga. Gärningar som ingen människa utan bara Gud kan göra hade ju vid upprepade tillfällen setts av många vittnen. Det var det stora problemet för översteprästerna och fariseerna. De kallade samman Stora rådet och sa: ”Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken” (Joh 11:47).

Tidigt på morgonen (fredagen den 7 april år 30) förde judarna Jesus till den romerske prefekten Pilatus för att få honom dömd till döden. På Pilatus fråga: ”Vad anklagar ni den här mannen för?”, svarade de: ”Hade han inte varit en brottsling skulle vi inte ha överlämnat honom åt dig” (Joh 18:30). Efter att ha förhört Jesus sa Pilatus till judarna: ”Jag finner honom inte skyldig till något brott” (Joh 18:38).

Ändå lät han gissla Jesus och soldaterna flätade en krona av törne och satte på hans huvud, hånade och slog honom i ansiktet (Joh 19:1–3). Sedan lät Pilatus föra ut Jesus till judarna och sa till dem: ”Se här, jag för ut honom till er så att ni förstår att jag inte finner honom skyldig till något.” När översteprästerna och deras tjänare fick se honom, skrek de: ”Korsfäst! Korsfäst!” Pilatus sa då till dem: ”Ta ni och korsfäst honom! Jag finner honom inte skyldig till något.” Judarna svarade: ”Vi har en lag och enligt den lagen måste han dö, för han har gjort sig till Guds Son” (Joh 19:4–7).

Den avgörande frågan är alltså: Har Jesus gjort sig till Guds Son eller är han i verkligheten Guds Son? ”Tron, eller avvisandet av tron, på Jesus som Messias och Guds son” (Einhorns formulering) blir avgörande för vilken Jesus man presenterar som den verklige Jesus från Nasaret. Väljer man alternativet ”avvisandet av tron på Jesus som Messias och Guds son”, väljer man samtidigt bort vad en mängd vittnen säger sig ha sett och hört. I stället för att söka den verklige Jesus från Nasaret i de åsyna vittnenas utsagor, återstår då att försöka finna ”verkligheten bakom (min kurs.) texten”, ”sanningen bakom berättelsen”.^[2]Einhorn, s 8.

Detta leder till en mängd olika spekulationer, som går emot en bibeltext som vittnar om det för förnuftet omöjliga: att Jesus både är sann Gud och sann människa. Att försöka sig på rekonstruktioner utifrån vad man menar sig finna bakom texten är självklart vanskligt och leder till olika subjektiva hypoteser. Dessa hypoteser har i regel det gemensamt, att de utgår ifrån att Jesus bara var en människa. Här följer tre exempel från nyare tid:

1. Lena Einhorn hävdar i sin 2006 utgivna bok (Vad hände på vägen till Damaskus?) att man måste utgå ifrån att Jesus som historisk person inte var gudomlig, även om ”ingen med säkerhet kan säga någonting om de krafter som styr oss” och det inte går att utesluta ”att Jesus verkligen var gudomlig”.^[3]Einhorn, s 208.

Utgår man ifrån att det i vår värld inte finns plats för Gud och det övernaturliga, blir följden att de flesta uppgifter i Nya testamentet om Jesus måste avvisas eller omtolkas.

Vem var då Jesus? Einhorn menar att det kan vara sant att Josef inte var far till Jesus. Men att han föddes av en jungfru måste avvisas. Han bör ha haft en jordisk far och gissningen att Jesu far var en romersk soldat vid namn Pantera finner hon vara ett rimligt antagande.

Jesus kan inte heller ha dött och sedan uppstått på tredje dagen. Skendödsteorin finner Einhorn tilltalande. Om Jesu far var romersk medborgare, var det kanske detta som underlättade för Jesus att i samförstånd med romarna arrangera sin egen skendöd när han korsfästes (s 141). ”En teori som ofta framförs är att Jesus på något sätt kommit överens med romarna om att detta skulle bli en skenavrättning – därav den sympatiske officeren, en annan att det var några av Jesus närmaste, kanske i samspråk med den omnämnda officeren, som arrangerade det hela” (s 147).

Jesu himmelsfärd kan också få ”sin rationella förklaring: himmelsfärden, ja, det var förstås den utlandsflykt som romarna avkrävde Jesus i utbyte mot livhanken” (s 162).

Men, frågar sig Einhorn, vad hände sedan? ”En person som hade   så starka visioner som Jesus; en person som tycks ha planerat för, och synbarligen lyckats med, att överleva trots en dödsdom; en person som drevs så starkt av att vilja sprida sin lära över hela världen. Han kan ju inte bara försvinna efter detta” (s 162). Einhorns svar är följande: ”Jag vill framföra hypotesen att Jesus från Nasaret i själva verket var samma person som Paulus från Tarsos” (s 208).

Det blir inte lätt, för att inte säga omöjligt, för Einhorn att finna stöd i Nya testamentet för sin hypotes. Men hon menar sig finna visst stöd för sin hypotes genom att läsa mellan raderna och gå bakom texten. Om Jesu lärjungar försökte få folket att tro att Jesus hade uppstått från de döda och uppstigit till himlen, borde han undvika Jerusalem. Det gjorde också Paulus, betonar Einhorn. Visserligen besökte han Jerusalem och träffade bl a Petrus, Jesu bror Jakob och Johannes som kände Jesus mycket väl och borde ha känt igen honom, om han var identisk med Paulus. Men dessa var nog invigda i planen och Paulus var ju också mån om att hålla sig väl med dessa ledare.

Einhorn skriver: ”Det är anmärkningsvärt att Paulus ägnar så mycket möda åt att samla in pengar till Jerusalem, och synbarligen till ledningen för församlingen (varför annars kalla dem för ’de heliga’)” (s 184). Detta citat visar hur texter kan missförstås när man läser mellan raderna i stället för på raderna. Einhorn tycks tro att ”de heliga” betyder ”ledningen”!! Den som studerar Paulus brev kan annars lätt konstatera att Paulus använder termen ”de heliga” för alla troende. De har ju genom tron på Jesus Kristus tillräknats hans helighet.

Som stöd för sin hypotes nämner Einhorn också följande: ”När Paulus till slut, efter ett antal år och ett antal varningar, åter beträder templet gör han det med rakat huvud. Något är Paulus uppenbarligen rädd för” (s 218). Paulus skulle alltså undvika Jerusalem i det längsta för att man inte skulle upptäcka att han var Jesus, och när han till sist kom försökte han dölja sin identitet genom att raka sitt huvud.

Man kan fråga sig: kan man åberopa en källa som stöd, när man inte bryr sig om vad källan säger? Enligt bibeltexten försökte inte Paulus dölja sin identitet eller undvika Jerusalem. Hans missionsverksamhet utanför Jerusalem och hans hårklippning efter fullbordade missionsresor hade helt andra orsaker, nämligen Jesu uppdrag till honom och ett nasirlöfte.

När Paulus skriver: ”Det var väl inte Paulus som blev korsfäst för er?” (1 Kor 1:13), skulle han alltså vara en fräck bedragare. Han hade ju korsfästs för dem, för han var ju enligt Einhorns hypotes identisk med Jesus som hade korsfästs! När Paulus skriver ”att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna” (1 Kor 15:3–4), skulle han alltså låtsas att något var sant och livsavgörande som han visste var lögn alltigenom. Och han skulle uppmuntra människor att leva och dö på denna lögn! Han skriver: ”Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder” (1 Kor 15:17). Jesus skulle alltså i själva verket och i samförstånd med romarna ha genomfört ett av de största bedrägerierna i historien!

2. Författaren Lena Andersson var sommarvärd för programmet Sommar i P 1, 9 juli 2005. Som rubrik för sitt sommarprat hade hon satt ”En ateists predikan om och med Jesus”. ”Jesu handlingar ska undersökas ur ett moraliskt och existentiellt perspektiv.” Eftersom en ateist inte kan acceptera att Gud finns och ännu mindre att människan Jesus är ”den levande Gudens Son”, ja, Herren själv som blivit människa, är det lätt att förutsäga resultatet av hennes undersökning.

Var Jesus bara en människa hade han storhetsvansinne. Att säga: ”Mig är given all makt i himlen och på jorden” blir ett groteskt yttrande. Att mena sig vara enda vägen till himlen, ”vägen, sanningen och livet”, vittnar om en självcentrering och självöverskattning som är obehaglig.

Anderssons dom över Jesus vilar på samma grund som de judar byggde på som hävdade att Jesus var en hädare och en bedragare. De hade naturligtvis rätt och Andersson har rätt, om Jesus bara var en vanlig människa. Men då måste också alla de många ögonvittnena till Jesu gärningar ha varit bedragare. För bara Gud kan göra sådana gärningar som Jesus enligt ögonvittnena bevisligen gjorde.

Om nu ögonvittnena är otillförlitliga och bedragare, varför bygger då Andersson på delar av deras vittnesbörd, delar som hon tolkar oberoende av vad samma text säger om Jesu unika person, ställning och uppdrag?

 Liksom en vanlig människas yttranden hör samman med just den människans ställning, förmåga och uppdrag, så hör Jesu ord samman med hans uppdrag och vem han är. Låt oss se på några yttranden av Jesus som Andersson tolkar i ljuset av vad som utmärker högst bristfälliga och osympatiska människor, inte den gudamänniska som bibeltexten berättar om. ”Jag behandlar honom som en litterär figur som utövar härskartekniker, ställer kuggfrågor, är nyckfull och motsägelsefull, auktoritär, snarstucken och godtycklig.”^[4]Anderssons egna ord i Svenska Dagbladet den 14 juli 2005.

a.  ”Var och en som har ska få, och det i överflöd, men den som inget har, från honom ska tas också det han har” (Matt 25:29). Vittnar detta om god moral och kärleksfullhet, frågar sig Andersson. Nej, isolerat från sitt sammanhang kommer detta yttrande i strid med Jesu stora omsorg om de små och fattiga. Men här är bakgrunden en liknelse som vill klargöra att det som Jesus erbjuder människorna (nåd, förlåtelse, frid med Gud, daglig omsorg) är en rikedom som överflödar och blir än större när den tas emot och används enligt givarens önskemål. Men den som gräver ner Guds nådegåvor i stället för att bruka dem, ”från honom ska tas också det han har”.

b.  När en lärjunge vid ett tillfälle sa: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far”, svarade Jesus: ”Följ mig och låt de döda begrava sina döda” (Matt 8:21–22). Detta vittnar om brist på respekt och hårdhet från Jesu sida, menar Andersson. Ja, så kan det ytligt sett se ut. Men Jesus ställer sig helt bakom sin Faders budord ”Hedra din far och din mor” (se Matt 15:4; 19:19). I Matt  8:21 är nyckelordet ”först”: ”Herre, låt mig först …” Han som enligt bibeltexten är världens Frälsare och enda hopp inför evigheten måste påpeka för jordbundna människor, här i drastiska ordalag, att det finns något som är viktigare än våra jordiska bekymmer och bestyr. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också” (Matt 6:33).

      Gud vill hjälpa människan också i hennes timliga omsorger. Men det jordiska vill ständigt skymma det viktigaste och människan glömmer då: ”Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” (Matt 6:27). Att lyssna till Guds ord och gratis och oförtjänt ta emot Guds rike, förlåtelsen, rättfärdigheten från Gud, det är viktigare än jordiska bestyr och bör komma i första hand. Till Marta sa Jesus: ”Du bekymrar dig och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen (nämligen att sitta vid Herrens fötter och lyssna till hans ord), och den ska inte tas ifrån henne” (Luk 10:41–24).

      ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” (Matt 16:26). På grund av andlig blindhet åsidosätter människan ständigt själens andliga behov: en återupprättad frid med Gud. Jesus vill väcka andligt döda till andligt liv genom det glada budskapet om frälsning och förlåtelse genom honom. Han bryr sig om människans eviga väl. Men Andersson tror att Jesus inte bryr sig om människornas bästa utan i stället är elak, självupptagen och ärelysten.

c.  Enligt Andersson är Jesus motsägelsefull när han å ena sidan kritiserar fariseerna för att inte lyda budordet: ”Hedra din far och din mor” (Matt 15:4) och å andra sidan säger: ”Den som älskar sin far eller sin mor mer än mig är mig inte värdig” (Matt 10:37). Men här är sammanhanget att bekänna eller förneka Jesus (Matt 10:32–33). Om en far eller en mor eller någon annan familjemedlem förbjuder någon i familjen att bekänna Jesus som Messias, Guds Son och världens Frälsare, måste ett sådant förbud trotsas. På Jesu tid uteslöts judar ur både familjegemenskapen och synagogan om de bekände att Jesus var Messias, Guds Son.

      När Petrus och apostlarna förbjöds av Stora rådet att predika Jesus som Herren (Jhwh) och Guds Son, svarade de: ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29). De var ”glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. Varje dag fortsatte de undervisa i templet och i hemmen och förkunnade evangeliet att Jesus är Messias” (Apg 5:41–42).

      Budskapet om Jesus som världens ende Frälsare (”Hos ingen annan finns frälsningen”, Apg 4:12) väcker splittring och strid. Redan den gamle Simeon hade profeterat för Jesu mor Maria: ”Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd” (Luk 2:34).

d.  Jesus påminner om att hans person och undervisning skapar motstånd och söndring: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit för att sända fred, utan svärd. Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och var och en får sin familj till fiender” (Matt 10:34–36). Dessa ord är enligt Andersson fruktansvärda – och det är de, om de vore sagda av en vanlig människa. Det vore fråga om självöverskattning, maktfullkomlighet, diktaturfasoner. Men här handlar det inte om mänsklig självöverskattning utan om att ta emot eller förkasta den största av alla gåvor: evigt liv och evig lycka tack vare Frälsaren Messias, Guds Son!

      Eftersom Jesus enligt Andersson inte kan vara Guds Son och världens ende Frälsare, måste han ha varit en kärlekslös, maktfullkomlig och självcentrerad falsk Messias. ”1900-talets diktatorer ler i sina urnor. Det här känner dom igen.” ”Här uppmanas man begå äktenskapsbrott för att följa Jesus. Det kan vara svårt för en enkel syndare att begripa. Och det är meningen. En enkel syndare ska alltid känna sig lite dum inför Kristi makt. Jesus använder gärna sådana tekniker i umgänget med folk som ska få dem att känna sig dumma.” ”Människosonens paradgren är att skapa ambivalens hos dom som dyrkar honom. Ett mycket vanligt drag hos dom som har och vill ha makt.”

e.  Makt och sex är populära ingredienser när författare skapar sina romanfigurer. Därför är det inte helt förvånande att Andersson ersätter Bibelns Jesus med en hänsynslös maktmänniska som utnyttjar kvinnor sexuellt. Finns det stöd för en sådan tolkning i Nya testamentet? Inte det minsta. Men Andersson utbroderar och diktar om berättelsen om hur en kvinna smörjer Jesu fötter med dyrbar nardusolja på följande sätt (jämför med vad Bibeln berättar enligt Joh 12:1–8): ”Jesus åtrår kvinnan med balsamet. Och hon honom. Förspelet har hon redan inlett med hårmassage … När kättjan sätter in kan Jesus ändå inte tänka på dom fattiga. Och som sagt dom finns ju kvar. Dom två går in i ett angränsande rum och lärjungarna ligger kvar till bords och känner sig avsnoppade.

      Än en gång har han fått dom att känna att dom sagt fel sak, tänkt fel tanke, föreslagit fel handling. Och som vanligt bara för att något annat råkade passa Jesus syften bättre. Men inte bara därför utan för att manipulering av folks psyken är Jesus andra natur. Det är så han utövar och behåller sin makt … Det är här Judas Iskariot känner att han fått nog. Det är här Judas Iskariot bestämmer att nu räcker det med kryperi för den här förbannade frälsaren som alltid vet bäst.” Så lyder en ateists syn på Jesus.

      Ett ögonvittne som personligen kände Jesus och under flera år umgicks med honom har en annan syn: ”Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet” (1 Joh 5:20).

      En ateist kan självklart inte acceptera Bibelns vittnesbörd: att Jesus är sann Gud och sann människa i en person, en person som olik alla andra människor är utan synd och som genom Guds ofattbara kärlek (Joh 3:16) har kommit till världen för att frälsa syndare. Kvinnan i den text Andersson anspelar på har däremot kommit till tro på denne Frälsare. Hon ville betyga honom sin tacksamhet genom att ära honom med det dyraste och finaste hon hade. Hon visste att Jesus skulle offra sitt liv för hennes och alla människors synder. ”Hon har i förväg smort min kropp för begravningen”, säger Jesus (Mark 14:8).

      Den händelse Andersson syftar på ägde rum i Simon den spetälskes hus i Betania i samband med en måltid en vecka före Jesu korsfästelse. ”Marta passade upp, och Lasarus var en av dem som låg till bords med honom. Då tog Maria en hel flaska dyrbar äkta nardusolja och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår, och huset fylldes av doften från oljan. Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, invände: ’Varför sålde man inte den oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?’ Det sa han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan för att han var en tjuv och brukade ta för sig av det som lades i kassan som han hade hand om. Jesus sa då: ’Låt henne vara. Hon har sparat den till min begravningsdag’” (Joh 12:2–7).

3. Dan Brown utgår i boken Da Vinci-koden (2004) ifrån att Nya testamentet har manipulerat fakta om vem Jesus i verkligheten är.^[5]En närmare granskning av sanningshalten i Browns många påståenden om Bibeln och Jesus föreligger i min bok Gardells Gud, Da Vinci-koden och Bibeln (2005). Vem är då Jesus enligt Brown? ”En stor och betydelsefull man, men likväl bara en människa. En vanlig dödlig en.”^[6]Brown, s 265. Jesus var gift med Maria Magdalena och hon ”var gravid då Jesus korsfästes. För att skydda Kristi ofödda barn var hon tvungen att fly från det Heliga landet. Med hjälp av en betrodd farbror till Jesus, Josef från Arimataia, reste Maria Magdalena i hemlighet till Frankrike, som på den tiden kallades Gallien. Här fick hon skydd i den judiska kolonin. Det var här i Frankrike hon födde sin dotter. Hon fick namnet Sara.”^[7]Brown, s 288. Enligt Brown har kyrkan försökt dölja att Jesus gett upphov till en ättelinje som ännu finns kvar och att Jesus bara var en dödlig profet. Dessutom skulle Maria Magdalena enligt Jesu önskan grunda och leda kyrkan.^[8]Brown, s 287.

Också för Brown är utgångspunkten att Jesus inte kan vara en gudomlig person. Han tvingas därför avfärda de bibliska ögonvittnenas samstämmiga vittnesbörd som påhitt och betona att det finns historiska belägg för hans påståenden. I själva verket har Browns syn på Jesus ingen historisk grund och är ytterligare ett exempel på en fri omdiktning av historien. Grundvalen för denna omdiktning är att det för förnuftet är orimligt att Jesus skulle vara den han säger sig vara och med sina gärningar visar sig vara: sann Gud och sann människa i en person.

Avslutande sammanfattning om grunden till misstron mot Jesus

Vi har i denna artikel sett att Jesus alltifrån sitt offentliga framträdande möttes av både tro och otro. Så är det än idag. Misstron mot honom har genomgående sin grund i antagandet att ingen människa samtidigt kan vara Gud. Jesus kan inte vara unik, Guds unike, enfödde Son. Därför gör sig Jesus till Gud, han kan inte vara Gud.

Det stora problemet för förnuftet är att Jesus enligt en rad samstämmiga ögonvittnen gjorde gärningar som bara Gud kan göra. Att avfärda dessa ögonvittnen är långt ifrån problemfritt. Förnekarna av Jesus som Guds Son fick enligt Nya testamentet stora problem med Jesu gärningar. Antingen måste de förneka (för att ta ett par exempel) att Jesus verkligen gjorde en blindfödd seende eller en död som redan luktade levande igen. Den blindfödde kan inte ha varit blind och den döde måste ha varit skendöd. Eller också, när sådana försök till invändningar inte visar sig hålla, kan man tänka sig att Jesus utövade svartkonst och med hjälp av de onda andarnas furste utförde sina mirakler. Som en sista utväg är man inte främmande för att genom mord undanröja bevis för Jesu gudomlighet: När en stor mängd judar kom ”för att se Lasarus som Jesus hade uppväckt från de döda”, ”bestämde sig översteprästerna för att döda även Lasarus, eftersom många judar lämnade dem för hans skull och trodde på Jesus” (Joh 12:9–10).

Varför finns det olika syn på Jesus? Svaret är inte att ögonvittnena till Jesu verksamhet kommer med olika vittnesbörd. Det har man ibland försökt hävda, men det håller inte. En genomgång av samtliga vittnesmål om Jesus visar att de är helt samstämmiga. Svaret är att förnuftet gör motstånd mot det bibliska vittnesbördet att en människa samtidigt är Gud i en person. Det övergår mänskligt förnuft och därför kan det inte eller får det inte vara sant. Det nytestamentliga vittnesbördet måste på något sätt kunna ifrågasättas.

De olika svaren på frågan ”Vem är den verklige Jesus från Nasaret?” avgörs alltså av tilltron till eller förkastandet av de enda ögonvittnen vi har till Jesu ord och gärningar. Förkastandet av dessa vittnesmål grundar sig inte på andra och mera trovärdiga vittnesmål utan på den filosofiska ståndpunkten att övernaturliga ting inte kan vara historiskt sanna. Övernaturliga ting hör bara hemma i sagor och människotankar, inte i den historiska verkligheten.