Av: Ingemar Furberg | Nr 1, 1981 sida 31

När Henric Schartau (1757-1825) i sin förklaring till tredje trosartikeln ger en framställning av »nådens ordning», sker detta i formell anslutning till Luthers Lilla katekes. I sin förklaring till denna artikel skriver Luther: »Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro, såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden… » [0]

När Luther här brukar sådana ord som »kalla, upplysa och helga» innebär det inte, att han till innehåll och tid skiljer kallelse, upplysning och helgelse åt. Med dessa kända ord »kalla, upplysa och helga» har Luther utsagt, att tron hos honom är verkad av Guds Ande i nådens medel och att detta också är fallet »i hela kristenheten». Människan kan inte själv medverka till trons tändande, eftersom hon i sitt oomvända tillstånd är andligt död. [1]

Schartau däremot skiljer klart mellan »kallelsen, uppväckelsen, upplysningen och nya födelsen». Nu kan det ju tänkas, att Schartau avviker från Luther endast i teminologiskt avseende. Om så vore fallet, då vore det här endast fråga om teologiska begrepp, som brukas något olika. [2]

»Salighetsordningen» enligt Schartaus framställning

Den tredje trosartikeln handlar enligt Schartau om »bättringen eller omvändelsen». Omvändelsen sägs bestå i att »Gud för människan in i salighetsordningen till tron på Kristus» (StK II, 562). 1)Schartaus kateketiska arbeten, som här citeras, är hans »Underwisning i Christen­domskunskapen», 1799 års kurs, vanligen kallad Schartaus Stora katekes  ̶ förkortad StK 1. Vidare 1804 års kurs av StK, förkortad StK II (de följande siffrorna anger numret på frågan). Dessutom kan hänvisas till Schartaus »Biblisk cateches», utg. av L. Johannesson (förkortad BC).  Med salighetsordningen avses då den process, i vilken människan tillägnar sig saligheten. [4]

»Är då alla människor ägare av detta goda, därför att det är åt alla människor förvärvat?» Denna fråga besvaras av Schartau med ett bestämt nej. Men om salighetsgrunden ej består däri, att fattiga och fördömda syndare genom Kristi återlösning står som ägare av det han har förvärvat, vari består då salighetsgrunden? [5]

Salighetsgrunden består enligt Schartau i frälsningsmöjligheten. Denna frälsningsmöjlighet förverkligar människan sedan i den av Gud inrättade »salighetsordningen». Schartau förklarar nämligen, att »Gud inte endast har lagt en salighetsgrund i Frälsarens återlösning, varigenom alla människor kan bli saliga, utan att han också har inrättat en ’salighetsordning’, där huvudvikten är tron på Kristus» (StK II, 550). [6]

En sådan läroframställning måste leda till en grovt synergistisk frälsningsuppfattning, enligt vilken frälsningen uppstår, när den oomvända människan samverkar med Gud i omvändelseprocessen. Gud ger frälsningsmöjligheten och människan förverkligar sedan de givna möjligheterna till frälsning. Att Schartaus lära om omvändelsen är grovt synergistisk kan ej döljas. [7]

För Luther däremot är evangeliet förkunnelsen om att vi för Kristi skull har en nådig Gud. Vi kan här endast hänvisa till Luthers psalmer, t.ex. denna: [8]

 Var man må nu väl glädja sig, [9]
här är stor fröjd å färde, [10]
ty nu är Gud oss nådelig, [11]
som vore döden värde. [12]

Den glädje, som springer fram i denna lutherpsalm, har sin grund i den objektiva försoningens faktum att nåd och förlåtelse fullkomligt är för handen i kraft av Kristi ställföreträdande gottgörelse för alla människor och att denna nåd framräcks i evangeliet. [13]

Ett felaktigt begrepp om evangeliet och tron

För Schartau är evangeliet budskapet om en möjlig förlåtelse och en anvisning om vägen att »omsider» bli salig. Som frälsningens orsaker anges då inte endast dessa två »Guds nåd och barmhärtighet och Kristi förtjänst» utan även »tron, som tillägnar sig Guds nåd och Kristi förtjänst» (StK I, 315). Tron har alltså blivit en mänsklig prestation och anges som en tredje orsak till saligheten. [15]

Men när förlåtelsens orsak inte endast är att söka i »Kristi betalning för alla synder» utan »därnäst» i det förhållandet, att människan tror (StK I, 659), då står tron inte längre i motsats till människans gärning (Rom. 3:28). Ty har frälsningen delvis sin orsak i människans tro, då är frälsningen på synergismens vis uppfattad dels som ett verk av Guds nåd och dels som ett resultat av människans gärning. Därmed är själva trosbegreppet förvanskat. Människans förvandling i omvändelsen blir betingelse för hennes rättfärdiggörelse. Rättfärdiggjord är den, i vars inre Gud har verkat tron. Ett sådant falskt trosbegrepp måste då också föra med sig, att Schartau kommer att lära falskt om människan. [16]

Schartaus syn på den fallna människan

En första granskning av Schartaus katekes ger dock ej något belägg för att hans framställning av den fallna människan skulle vara felaktig. Han talar mycket tydligt om människans förstånd som förmörkat och hennes vilja som motspänstig. [18]

»Är människan», frågar han, »i sitt fallna tillstånd skicklig att gå igenom detta prov, då det gäller att antingen med tron antaga det goda som Jesus har förvärvat eller med otro förkasta det?» (StK II, 554). På denna fråga svarar Schartau, att »människan inte har någon frihet att välja mellan syndens onda och det goda som Jesus har förvärvat, eftersom hon är syndens träl.» Detta förhållande gör, att hon »inte kan annat än utvälja synden». [19]

Schartau talar sedan om »den andliga blindheten» och »den naturliga vederviljan mot Guds Ord». Ja, Schartau förklarar helt riktigt, att »människan i andliga saker nu inte har någon frihet» (StK II, 557). Hela detta avsnitt om »arvsyndens människa» som andligt blind och död sammanfattas till sist: [20]

»Nej. En människa kan inte av eget förnuft eller kraft tro eller komma till sin Herre Jesus Kristus» (StK II, 559). Schartau återger här Luthers ord i förklaringen till tredje trosartikeln. Med detta i minne ter det sig underligt, att Schartau något längre fram i sin katekesutveckling helt plötsligt på nytt ställer frågan om människans förmåga »i sitt nuvarande fallna tillstånd» och därvid formulerar frågan så, att han kommer i konflikt med sin tidigare framställning. Frågan lyder så: »Hur kan en människa i sitt nuvarande fallna tillstånd äga någon frihet till att välja mellan Guds Ord och sitt förra väsende?» (StK II, 586 – se också StK II, 585). [21]

Nyss har Schartau i anslutning till Luther förklarat, att den fallna människan är död i synd och därför ej kan »komma till Jesus». Att samma fallna människa nu får ett visst liv och äger »någon frihet» beror på att Schartau har gått över till att tala om omvändelsen eller salighetsordningen. Och när Schartau i detta sammanhang talar om den fallna människan och hennes plats i omvändelseprocessen, då tilldelar han henne en viss »frihetsförmåga i sitt nuvaranda fallna tillstånd» – en förmåga, som han tidigare uttryckligen hade förnekat vara för handen (StK II, 586). [22]

Det är alltså viktigt att ha klart för sig, att Schartau både förnekar och bejakar, att den oomvända människan har frihet i andliga ting och sådana som är »dragna till uppmärksamhet på Guds Ord» och som äger »någon frihet» utan att därför äga tron och barnaskapet. [23]

Denna senare grupp av oomvända människor har då genom den förberedande nåden blivit föremål för Andens nådeverkningar, så att de kan påbörja omvändelsen. Det är dessa nådeverkningar, som kommer den oomvända människan att »höra och läsa Guds Ord» och – som Schartau säger – »känna en sådan förnöjelse, som övergår all den ro hon någonsin haft av världens väsende» (StK I, 391). Schartau frågar sedan: Är en människa därmed omvänd, att hon har varit av nåden rörd, och har hon därmed blivit ägare av det gods, som Jesus har förvärvat, därför att det har blivit henne tillbjudet?» På denna fråga svarar han ett bestämt nej och förklarar, att Gud »med denna nådeverkan vill föra människan in på bruket av Guds Ord och därmed föra henne in i salighetsordningen» (StK II, 583). [24]

Som ett missbruk av nådens rörelser betecknar han, om den av nåden rörda människan tar »dem för att vara tro» och så »faller in i den gamla tanken och tycker, att hon är Guds barn» (StK I, 424). [25]

Schartau är alltså angelägen att en sådan »uppväckt» människa skall förstå, att hon är »utestängd från Guds rike». Det är viktigt för honom att inskärpa, att nådelöftena ej får tillägnas alltför snart. Den uppväckta människan, som av Schartau karakteriseras som »dragen till Guds Ord» men ännu icke-troende, får ej av Schartau trösta sig med att hon äger en hel och full förlåtelse i Jesu namn och blod. Hon blir i stället hänvisad till »att bedja, vaka och bruka Guds ord» – det Ord, som hon redan har fattat en sådan lust till att »hon, om hon skulle följa sin böjelse, aldrig gjorde annat än läste Guds Ord» (StK I, 418). [26]

De lutherska bekännelseskrifternas lära om den oomvända människan

Hur annorlunda är inte den undervisning, som de lutherska bekännelseskrifterna ger. I Konkordieformeln behandlas frågan »Om den fria viljan eller de mänskliga krafterna». Där återges Luthers ord i hans utläggning av den 91:a psalmen, att »människan ’i andliga ting, som gäller själens frälsning, är som en saltstod, liksom Lots hustru, ja, såsom stock och sten och såsom en bildstod, som varken har ögon eller mun’… Och då hjälper inte att bedja, bönfalla och förmana… och t.o.m. all undervisning och predikan är utan verkan på människan», varvid det i Konkordieformeln tillägges, att detta gäller »till dess hon upplyses, omvändes och pånyttfödes genom den helige Ande» (SKB, s. 563). [28]

Dessa kända ord av Luther, att människan – så länge hon är oomvänd – »är som stock och sten» innebär naturligtvis inte, att människan på naturalismens vis endast skulle vara ett stycke natur och att hennes egenart skulle förnekas. Människan är också i sitt oomvända tillstånd utrustad med förstånd och vilja. Alla hennes handlingar är resultat av reflexion och viljebeslut. Förstånd och vilja är verksamma hos såväl onda som goda. Hos de onda är dock förståndet i andliga ting förmörkat och viljan motspänstig. Omvändelsen innebär en förändring av människans förstånd och vilja, en sinnesändring. Evangeliet gör den ovillige villig. Den helige Ande upplyser människans förstånd och lockar den av lagen skrämda människan att »komma till Jesus». [29]

Av ovanstående citat ur Konkordieformeln framgår, att uttrycken »upplyses, omvändas och pånyttfödas» ej är brukade i olika mening. Upplysning, omvändelse och pånyttfödelse är här identiska begrepp. Vidare framgår också, att den lutherska bekännelsen räknar människan som oomvänd till dess hon blir född på nytt genom den helige Ande. Syndens stånd övergår då i nådens stånd. Här finns ingen antydan om förekomsten av ett mellantillstånd – ett slags förberedande mellanstadium, där människan genom den förberedande nåden återfår den fria viljan och är »angelägen om frälsning». [30]

Schartaus framställning av den uppväckta människan

För att rätt förstå Schartaus framställning av »den uppväckta människan» är det alltså viktigt att veta, att han indelar människorna i tre klasser: »säkra, uppväckta och benådade» (StK II, 877). Till de uppväckta räknas då sådana, som – utan att äga tron – har blivit förändrade »till sin håg» och som betecknas som »frälsningssökande» (StK II, 608). En sådan beteckning är inte riktig. Hon är dock – så länge hon inte tror – en Guds fiende. Som sådan förblir hon ända till dess att tron tänds. [32]

Schartaus skildring av den uppväckta människan är emellertid en skildring av den benådade människan. Ty en sådan, som är drabbad av samvetets förskräckelser och som genom evangeliets verkan hyser en längtan och ett begär efter Guds nåd i Kristus skall räknas som omvänd och troende. [33]

Så räknar också Konkordieformeln dem som »kristtrogna (fromma själar), som i sina hjärtan känner och förnimmer något litet av evighetsgnistan och längtan efter Guds nåd och den eviga saligheten» (SKB, s. 561). Aposteln Pauli ord om att »Gud är den som verkar i er både vilja och gärning» (Fil. 2:13) blir för dem som känner »trons gnista» ett »ljuvligt ord». Härom säger nämda bekännelse: »Ty de vet därav, att det är Gud, som i deras hjärtan börjat tända detta sanna salighetsliv och att han allt framgent vill stärka och hjälpa dem i deras stora svaghet» (SKB, s. 561). [34]

De första andliga rörelserna är alltså enligt den lutherska bekännelsen trons början. Före omvändelsen finns nämligen i människan inga sådana rörelser, vilka förbereder omvändelsen. Den minsta vilja till frälsning är detsamma som tro. Den som vill tro på Jesus Kristus men ej kan, är redan frälsad. Vad som av botpietismen föraktfullt kallas »längtanstron» är enligt Konkordieformeln en frälsande tro. [35]

En falsk målning av salighetens väg

Om vi skall söka sammanfatta vad det är för fel med denna lära om salighetsordningen skall då allra först sägas, att felet ej består däri att Schartau räknar med att den egentliga omvändelsen föregås av en kortare eller längre förberedelse. [37]

Också Luther kan tala om en sådan men då inte i den meningen, att människan förbereder sig för sin omvändelse utan att Gud arbetar med människan och för henne till omvändelse. Övergången från död till liv – själva omvändelsen – sker dock i ett ögonblick. [38]

När Gud arbetar på en människa och bearbetar henne, brukar han lagen som sitt »främmande verk». Lagen är tuktomästaren (Gal. 3:24). Men när lagen benämns så, betyder det inte, att lagen ger människan en viss disposition, i vilken hon blir mottaglig för tron. Lagen förmedlar alltså ingen nåd och är ej nådens förskola. [39]

Schartaus nådesordnings-schema avviker alltså från den biblisk-lutherska läran på många punkter. [40]

  1. Omvändelsen sker enligt detta schema under samverkan av den oomvända, uppväckta människan och Guds nåd (synergistisk frälsningsuppfattning). [41]
  2. Omvändelsen är enligt detta schema förenad med botkamp. För en sådan konflikt är dock den oomvända människan inte utrustad. Enligt Skriften är Gud ensam verksam vid omvändelsen av syndare. Han lägger omvändelsens milda ok och lätta börda på människor och bjuder dem att komma till Jesus. Men enligt nådesordningens schema är evangeliets inbjudan att komma »som du är» uttryck för hyperevangelism. [42]
  3. Nådesordningens schema räknar helt felaktigt med förekomsten av tre klasser av människor, a) sådana som är oomvända, b) sådana som är uppväckta men ännu ej omvända, c) sådana som är omvända. Skriften och bekännelsen skiljer mellan tro och otro, mellan omvänd och oomvänd, mellan gudfruktig och ogudaktig. Något mellanstadium finns ej. [43]
  4. Lagen blir – enligt detta schema – ett nådemedel till människors salighet, sidoordnat med evangeliet. [44]
  5. Genom detta schema får vi en falsk delning av lag och evangelium. [45]
  6. Bönen blir i detta schema ett nådemedel i stället för en nådens verkan. [46]

Avslutning

Samme Schartau, som i ett brev berättat om sin omvändelse och som själv säger att han fick nåd att taga emot den avkunnade förlåtelsen, såsom Jesu ord och löfte, grundad på hans egen blodiga försoning och som berättar om att detta skedde under ett dåligt och vårdslöst skriftermål, samme Schartau kom att i sin egen undervisning grunda förlåtelsen inte på denna fasta grund endast utan »därnäst» på det som sker i människan. »Finns det då inte något hos människan som bevekar Gud att förlåta människans synder?» Denna sin fråga (StK II, 650) besvarar han: »Alldeles intet utan den sanna tron». Men då är förlåtelsen ej längre grundad endast på den blodiga försoningen utan också på den utveckling som sker i människans inre. Tron är tredje orsak till frälsning. I denna sin synergism skiljer sig Schartau från Skriften och den lutherska bekännelsen. [48]

 

Noter   [ + ]

1. Schartaus kateketiska arbeten, som här citeras, är hans »Underwisning i Christen­domskunskapen», 1799 års kurs, vanligen kallad Schartaus Stora katekes  ̶ förkortad StK 1. Vidare 1804 års kurs av StK, förkortad StK II (de följande siffrorna anger numret på frågan). Dessutom kan hänvisas till Schartaus »Biblisk cateches», utg. av L. Johannesson (förkortad BC).