Abortfrågan

Ärkebiskopen har i ett remissyttrande kritiserat abortkommitténs betänkande. Arbetet 22/1 citerar: [0]

– Det mänskliga fostrets rätt till liv förbigås helt i abortutredningens betänkande. Den inriktar sig helt på kvinnans intressen. Men livets rätt måste också hävdas mot mänskligt maktmissbruk… [1]

– Abortutredningen företräder en fortplantningsideologi, som står i klar konflikt med den kristna tron.[2]

Flera kristna grupper och organisationer har anslutit sig till ärkebiskopens yttrande. Man skulle önska att det vore vanligare med klara besked från Sveriges ärkebiskop om vad som är det kristna handlingssättet i olika frågor. Han har uppenbarligen ett stort inflytande. Expressen 19/2 har följande att förtälja: [3]

Svenska kyrkans kvinnoråd har bakom kulisserna gjort en total kovändning i abortfrågan. Först beslöt rådet att i stort sett stödja abortutredningens förslag, vilket hade varit något av en bomb inom kyrkan. Men inför ärkebiskop Ruben Josefsons avstyrkande vek sig kvinnorådet helt, böjde knä och vände helt om. [4]

Vi får hoppas att denna »omvändelse» går på djupet och att flera biskopar genom detta påminns om sitt stora ansvar inför Gud och människor. En biskop skall i tid och otid föra en klar kristen bekännelse, troget hålla sig till sin Herre och hans ord och skydda hjorden för falska läror och lärare. [5]

Abort försvaras med kärleksbudet

Biskop Ström tycker inte om ärkebiskopens yttrande. Han ställer sig enligt SvD 22/1 positiv till abortutredningen, eftersom den föreslår en lag som bringas i harmoni med praxis: [7]

… nästan alla som begär abort i vårt land får det. Ändå är abort i princip förbjudet. Det är en ohållbar situation. Principen, verkligheten, lagstiftningen, rättsmedvetandet – de fyra går inte längre ihop. Vi måste få en ändring. [8]

Ström går med på att den kristna argumenteringen bygger på att livet börjar i befruktningsögonblicket. »Mänskligt liv måste skyddas. Att utsläcka liv är brott mot femte budet.» Men han menar att konsekvens är omöjlig. Principen är klar, men verkligheten en annan: [9]

… det är om människor i verkligheten som det kristna kärleksbudet handlar. I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas… Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika. [10]

Kärleksbudet kräver alltså att de små försvarslösa fostren skall dödas, om modern så önskar. Man kan bara häpna över vad som går för sig att säga av en biskop. Kärleksbudet finns i Skriften och får sitt innehåll av Skriften, inte av människors tycken. Kärleksbudet kan sålunda inte drivas mot Skriften. När man menar att kärleken kräver något som är i strid med Skriften, är det inte fråga om kärlek i biblisk mening. Den som inte lever av Skriftens undervisning och ser att Gud är Skaparen, givaren och uppehållaren av livet och att vi varken har rätt att ta vårt eget eller andras liv, han är en blind ledare. [11]

Professor Gunnar Björk om abort

I SvD 18/2 skriver prof. Björk bl.a. följande: [13]

I dag har rättstillämpningen lämnat fostret åt dess öde. Ingen advokat för längre dess talan. Ändå är det för fostret och inte för modern, som livet bokstavligt talat står på spel… Fostret är i princip samma individ i början av fosterutvecklingen som i slutet – och i hela sitt återstående liv, om det får chansen. Varför utvecklar man en sådan dimbildning kring detta enkla förhallande? Vore det inte rejälare att säga: »så är det förstås, men det bryr vi oss inte om.» [14]

Om inte Ström vill lyssna till Skriften, borde han kunna lyssna till en medicine professors ord. Prof. Björck vet också att frågan om abort först och främst är en fråga om människors förhållande till Skaparens vilja. Han skriver i SvD 19/2: [15]

Färre aborter kan man inte få genom remissvar och uppvaktningar hos regering och riksdag. Det kan endast uppnås, om man förvandlar människornas hjärtan. [16]

Och prof. Björck fortsätter: [17]

Vi har anmält oss i livets tjänst, inte i dödens. [18]

Enligt en biskop i Sv. kyrkan är detta kärlekslöst och stridande mot kärleksbudet. Kyrie eleison! [19]

Angående läroböcker i religionskunskap

Herr Henmark m.fl. har i riksdagen, motion 31, motionerat angående läroböcker i religionskunskap och samhällskunskap. [0]

Vi citerar: [1]

Beträffande hänsynstagande till olika livsåskådningar säger Lgr 69 bl. a »Det är väsentligt att läraren tänker sig in i hur undervisningen kan uppfattas av elever ur skilda miljöer och är återhållsam med egna värderingar och tolkningar som kan framstå som stötande för vissa elevers eller föräldrars övertygelse i livsåskådningsfrågor.» [2]

Med detta som bakgrund är det förvånande att läroböcker som innehåller för många stötande uttryck kunnat godkännas. Vi anför några utdrag, dock utan att ange författare eller förlag, men med uppgift om årskurs: [3]

»Bibeln innehåller många skildringar av underverk, som Jesus skall ha utfört. Om det verkligen gått till så vet vi inte, men många kristna bygger sin tro på dem.» (åk 5) »I bibeln finns en berättelse om vad Paulus lär ha upplevat (kurs. här) under resan till Damaskus.» (åk 5) [4]

» – – – handlar om underverk, som Jesus skall ha gjort. Om det verkligen gått till så, vet vi inte. Många människor tror det, men andra tror det inte – – – »(åk 5) [5]

»I alla religioner finns det myter. De bibliska religionerna utgör här intet undantag.» (åk 6) [6]

»I våra dagar ställer sig dock många helt avvisande till bibelns underberättelser. De förklarar att det bara rör sig om legender, som man icke behöver ta på allvar.» (åk 7-8) [7]

»Abraham, Isak och Jakob. Dessa berättelser är sägner. Berättelserna om Moses och befrielsen ur Egypten är sägner. Berättelserna om Jesu födelse hör historiskt sett till det mest osäkra i evangelierna. Apostlarnas upplevelser och den tomma graven bevisar inte att Jesus uppstått etc.» [8]

(åk 7-8) [9]

»Mycket av evageliernas innehåll kan emellertid betraktas som trovärdigt.» (åk 8) [10]

» – – – aldrig blir möjligt att avgöra exakt, vad som är sant och vad som är legender och senare tillägg i berättelserna om Jesus.» (åk 9) [11]

»Vi vet att växterna och djuren icke skapades fullvärdiga i sina nuvarande former som Bibelns skapelseberättelser antar.» (åk 9) [12]

»I vår tid då alla människor i Västerlandet är medvetna om naturens lagbundenhet, ligger det ännu närmare till hands att förneka uppståndelsens möjlighet.» (åk 9) [13]

Samtliga dessa citat kan vart och ett på sitt sätt sägas ifrågasätta Bibelns sanningshalt. [14]

Dessa citat visar hur subjektiv den s.k. objektiva undervisningen är. Till objektiv undervisning hör att först och främst korrekt och sakligt presentera texternas egna data och anspråk (se FBT 5/71, s. 236). Enligt Bibeln själv är det fråga om en fast och säker information om vad som faktiskt har hänt. Bibeln förnekar att den återger några myter. När eleverna får lära sig att berättelserna om Moses och befrielsen ur Egypten etc. är sägner får de en subjektiv och falsk undervisning, ty den är ej grundad på vetenskapliga fakta. Här hade det varit på sin plats att tillfoga: »många människor tror att det är fråga om sägner, därför att de inte tror på under…» Det finns nämligen inga forskningsresultat som visar att Bibelns underberättelser är sägner eller legender. Den enda grunden för påståendena om att Bibeln innehåller sägner och legender är tron att allt har inomvärldsliga orsaker. Bibelns uppgifter om att Gud om och om igen direkt ingripit i skeendet kan därför inte accepteras som uppgifter om vad som faktiskt har skett i vår värld. Det är orsaken, inte vetenskapliga bevis.[15]

“Jesaja bok skriven av två författare”

I Västerbottens-Kuriren 4/3 meddelas bl.a.: [0]

»Hebreiska universitetets datamaskin har bekräftat bibelforskarnas sedan länge framförda antagande att Jesajas bok inte kan vara ett verk av en enda person utan har minst två författare.» [1]

Denna slutsats, som en rad tidningar dragit av dr Yehuda Radday’s undersökning, drar han inte själv, inte heller en rad forskare som närmare studerat undersökningen och känner till vilka frågor som en datamaskin kan och inte kan besvara. I tidskriften Bibel und Gemeinde 1970/3, 1971/1 och 1971/2 har flera forskare kritiskt granskat Radday’s undersökning, och i nr 1971/4 tar dr Radday själv till orda och skriver: »Allra först vill jag stryka under att jag inte är ansvarig för den tvärsäkerhet, med vilken pressen, särskilt i Förenta Staterna, har offentliggjort mina resultat såsom slutgiltiga och definitiva. Själv var jag övertygad om bokens enhet när jag påbörjade mitt arbete och jag är det ännu i dag, efter det att arbetet slutförts, ingalunda motsatsen.» [2]

Dr Radday skriver också att han håller med granskarna av hans undersökning om att när man frånkänner profeten Jesaja en stor del av hans bok, är det »i grund och botten a priori dogmatiskt betingat», d.v.s. man grundar sig inte på faktiska forskningsresultat utan på den förutsättningen, att gudomlig inspiration och förutsägelse inte förekommit. [3]

Till frågan om Jesajabokens enhet skall vi återkomma. [4]

Dalai Lama fick Nya testamentet

I Hemmets Vän 9/3 står följande märkliga notis att läsa: [0]

Dalai Lama, Buddhas »reinkarnation» och det andliga överhuvudet för tibetanerna, lever liksom hundratusentals av sina landsmän som flykting i Indien. Helt nyligen fick han av Indiska bibelsällskapet som gåva ett reviderat Nya Testamente på det tibetanska språket. Den första översättningen av en del av den heliga Skrift på tibetanska blev klar 1862, det första kompletta Testamentet år 1885. Ar 1948 utgavs den första fullständiga Bibeln. [1]

Rumo och de teologiska fakulteterna

RUMO – det betyder »utredningen angående den religionsvetenskapliga utbildningens mål och organisation» – har nyligen avgivit sitt betänkande. I DN 10/3 kommenteras betänkandet av t.f. prof. i praktisk filosofi vid Stockholms universitet Lars Bergström. Han menar bl.a. att RUMO tillhandahåller nya argument åt dem som vill avskaffa de teologiska fakulteterna: [0]

RUMO innehåller nämligen ett förslag till målsättning för den teologiska utbildningen som utan tvivel måste betecknas som sensationellt. Enligt utredningens mening bör sålunda målet vara »att förse dem som arbetar med mänskliga kontakter och människovård med redskap för analys och förståelse av den mänskliga livssituationen». [1]

Här sägs ingenting om vare sig Gud eller religion, och den naturligaste konsekvensen av denna målsättning är uppenbarligen att de teologiska fakulteterna omvandlas till socialhögskolor. Men i så fall kan man också fråga sig om de alls bör finnas kar. Vi har ju redan socialhögskolor i Sverige. [2]

Bergström har träffat en springande punkt. Ordet och tron har urholkats inifrån genom liberal teologi. I stället för Gud och hans ord ställs människan i centrum. Därför blir det viktigare med psykologi och sociologi. När man nu önskar att de teologiska fakulteterna i fortsättningen skall benämnas religionsvetenskapliga fakulteter, vet alla initierade att namnbytet bara blir en bekräftelse på ett redan rådande förhållande, nämligen att vi i vårt land egentligen inte har några teologiska fakulteter i ordets egentliga betydelse. Här behövs sannerligen ett Biblicum. [3]