Solsjenitsyns fastebrev
I förra numret skrev vi om författaren Alexander Solsjenitsyns s.k. fastebrev till Moskvapatriarkatets ledare, patriarken Pimen. Nobelpristagaren kritiserade där den officiellt godkända ryska ortodoxa kyrkans ledning för servilitet mot den ateistiska staten och uppmanade de kyrkliga dignitärerna att genom egna personliga exempel – om så genom martyrskap – kämpa för de troendes rättigheter. Kyrkan borde hellre lyda den himmelska makten och inte den jordiska. »En kyrka som med järnhand leds av ateister – det är ett spektakel man inte sett på två årtusenden», skrev Solsjenitsyn. [0]
Nu har den Ryska Kristna Studentrörelsens tidskrift »Vestnik», som utkommer i Paris, kunnat publicera två nya utsmugglade brev, kan vi läsa i SvD 27/7. Det ena är från en präst, det andra från Solsjenitsyn. [1]
Det första brevet är skrivet av prästen Sergij Sjeludkov. Han är officiellt registrerad av myndigheterna som präst i den legala ryska ortodoxa kyrkan. Samtidigt är han emellertid känd som författare till några artiklar som publicerats av det underjordiska »självförlaget» Samizdat. [2]
Sjeludkov börjar bl.a. med att gratulera Solzjenitsyn till Nobelpriset. Som en djup beundrare av Solzjenitsyn tycker han sig ha rätt att kritisera Nobelpristagarens fastebrev, som han anser vara »ett talangfullt framförande av bara halva sanningen». Nobelpristagaren borde dock, menar han ha valt en annan adressat och inte ha skrivit till Pimen, som p.g.a. sin ställning är förhindrad att ingå i svaromål. Enligt Sjeludkov ligger HELA SANNINGEN däri, »att den legala kyrkan inte kan vara en FRIHETENS Ö i vårt strängt uniformt organiserade samhälle, som centralstyrs från en gemensam ledning. Man kan ha olika åsikter om detta slags strängt uniformt styrda sociala systems historiska betydelse». [3]
Den extremaste åsikten är, att vår litteratur och kultur går under, att ekonomin och vetenskapen är efterblivna, att moralen urartar, att folket fördummas, fastställer Sjeludkov. Enligt denna extrema åsikt är det Rysslands öde att offras. Till priset av vår kultur försvarade vårt folk Europa från tatarerna och räddade världen från fascismen; och idag testar det på sig självt inför hela världen ett grandiost experiment, som inte leder till något gott. Så tänker några. Andra däremot hyser ljusa förhoppningar… Min personliga åsikt betyder ingenting i sammanhanget och man frågar inte efter den. Men här kommer det, som jag på det bestämdaste måste konstatera. Det finns ett strängt uniformt styrt system och i det bevaras som genom ett under en för systemet främmande kropp – den ryska kyrkan. Den existerar på ytterst strängt begränsade villkor. Vi får inte arbeta för en religiös uppfostran av barn och inte ens vuxna, samtidigt som vi inte får mycket annat, som är nödvändigt för ett verkligt kyrkligt liv. Ett enda som är oss tillåtet – är att förrätta gudstjänst i templen, varvid det är underförstått, att detta gäller bara den bortgående generationen.» [4]
Sjeludkov menar vidare, att kyrkan hade att välja mellan att gå under jorden, vilket är mycket svårt i Sovjet, eller att inlemmas i systemet och försöka att verka under de av ateisterna begränsade möjligheter, som fanns till buds. Kyrkan valde det senare, eftersom det inte fanns någon annan möjlighet, och detta är enligt Sjeludkov roten till allt det onda, som Solsjenitsyn beskrivit och även det onda, som Solzjenitsyn förtigit: »Ni hänvisar till katolikerna i Polen, heder åt dem, men deras historia är annorlunda än vår. Ni skriver helt riktigt om den skam, som man inte sett tidigare under den kristna historiens två årtusenden. Men det har heller aldrig tidigare funnits så specifika villkor för den mänskliga existensen som vi måste leva under.» [5]
När Jakunin och Esjliman skrev till dåvarande patriarken Alexij, kunde denne inte svara skriftligen. Han svarade med att utesluta dem ur kyrkan. Hur skall Pimen svara, frågar Sjeludkov. Bör han avgå? Vad skall det i så fall tjäna till: Kyrkan bör inte tvinga någon till offer och martyrskap. Men frivilliga martyrer har vi gott om, t.ex. Boris Talantov, som dog i fängelse, och Anatolij Levitin-Krasnov, som sitter där nu. Man bör ta hänsyn till verkligheten, menar Sjeludkov vidare och slutar sitt brev med orden: [6]
»Alexander Isajevitj – det är lätt och ofarligt att skälla pa ärkebiskopar, men det är sannerligen svårt att arbeta för Herran. Den ryska kyrkans öde är fast förbundet med folkets öde. Om ’det kommer en framtid’ – så kommer ovillkorligen en pånyttfödelse av den ryska kristendomen. Kristus är uppstånden!» [7]
Vi publicerar Solsjenitsyns svar in extenso: [8]
»Högt ärade fader Sergij! Också Ni har förvanat mig. ’Om det kommer en framtid’, skriver Ni – men vi själva, skall vi inte göra något: – var det detta Kristus lärde oss? Just ett INRE försvar för tron saknas: att kvinnor efter 50 år går i kyrkan – det är kvinnornas förtjänst och inte kyrkans. Just den INRE motståndskraften har gått förlorad, det är detta som är fördärvligt. Förlorad främst av kyrkans ledning, ju högre desto mera oåterkalleligt. [9]
I Ert dilemma har Ni gått förbi den viktigaste utvägen som jag uppmanar till: att genom PERSONLIGA OFFER synligen uppfostra omvärlden. ’En ensam man förmår inget’, skriver Ni. Det är inte sant – vem som helst kan, en ensam man kan. Har Ni för nio år sedan hört talas om mig? Men nu går Ni till den andra ytterligheten och påstår, att allting är ’ofarligt’ för mig. Hur gick det till? Alltså bör det finnas en utväg? Ni säger: jag omgavs av många landsmäns tysta medkänsla? Men har kyrkan mindre av detta? Har inte patriark Pimen miljoner troende? [10]
Naturligtvis får man inte TVINGA till offer. Men man får väl UPPMANA? Så varför förbjuder ni till och med att UPPMANA? [11]
Högaktningsfullt [12]
Solsjenitsyn» [13]
Vittnesbörden om kyrkans svårigheter i Ryssland och om förföljelsen av de öppet bekännande kristna är nu så många och enstämmiga, att det är avslöjande hur stora kyrkoledare i väst sökt förtiga detta. »Tänken på dem som äro fångna, likasom voren I deras medfångar, och tänken på dem som utstå misshandling, eftersom också I själva haven en kropp» (Hebr. 13:3). »Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den» (1 Kor. 12:26). Se vidare under »litteratur». [14]
Om syndafallet
I tidskriften Kristen Enhet juni 1972 berör teol. lic. Hans C. Cavallin frågan om Gen. 3 och syndafallets historicitet: [0]
Det är inte konstitutivt för den kristna tron att tolka Gen. 3 som historisk framställning av själva händelseförloppet. Tvärtom skulle jag med den exegetiska utbildning jag fått misstänka att en sådan tolkning av Gen. 3 är vantolkning och därmed vanställer Guds ord, vilket är en allvarlig sak. [1]
För att komma till rätta med frågan om en riktig tolkning av syndafallet till dagens naturvetenskapliga och psykologiska teorier – vilket är en väsentlig teologisk uppgift i dag, synes det mig – fordras det nog ganska mycket lärdom, är jag rädd – och sund kyrklig tro. Till de som reflekterat mest vettigt och balanserat till detta tema i vårt land synes mig Biskop Giertz höra, t.ex. i Den stora lögnen och den stora sanningen. [2]
Uppenbarligen har lic. Cavallin utan någon kritisk prövning svalt de moderna teorierna om att Gen. 1-11 inte vill förmedla grundläggande historiska händelser utan i stället innehåller skilda myter, vars sanning ingenting har att göra med berättelsens historicitet. Den som emellertid är intresserad av vad texterna vill framhålla kan inte komma ifrån att Gen. 3 vill skildra vad som faktiskt har hänt i vår värld och att syndafallet är av avgörande betydelse för hela Skriften i övrigt med dess undervisning om den otrogna människans räddning. Vi håller med lic. Cavallin om att det är en allvarlig sak att vanställa Guds ord. Det är nämligen grundläggande att »genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden» (Rom. 5:12). Det är »sund, kyrklig tro». [3]